Posts Tagged ‘ hijab

Då idealen visar att verkligheten har fel

♦ ♦ ♦ Dessa dagar är vi tvungna att hantera frågor som uppstår i kölvattnet på invandringen. Ett folk som berömmer sig av att vara fördomsfritt och tillåtande försöker därför varje dag anpassa sig till en verklighet som bara för några decennier sedan inte fanns. Och det är långtifrån lätt alla gånger då idealen krockar med verkligheten.

En räddningsplanka är borde-mentaliteten. Man är övertygad att ens ideal borde omfattas av alla och man vill därför föregå med gott exempel. Sverige är ju en ”moralisk stormakt” som en svensk politiker uttryckte det. Så man drar ut i världen för att kämpa för det goda. Och blir ofelbart besviken.

För det visar sig nämligen att alla inte fattat galoppen än. Att en del kvinnor konverterar till islam märks knappt, det är ju en privatsak. För de som däremot vill exponera sin tro offentligt med att bära slöja är det däremot inte lika enkelt. Folk glor på dem då de är ute och handlar, en del får ta emot glåpord. För något år sedan blev en niqab-försedd kvinna slagen.

Visst är det beklagligt – men är det överraskande? Vi blir knappast heller förvånade då en arbetsgivare vägrar att anställa en kvinna som är beslöjad. Eller då vi får veta att en invandrad turk med ett osedvanligt svåruttalat efternamn inte lyckats komma till en jobbintervju trots tusen(!) ansökningar. Visst är det tråkigt – det borde ju inte vara så – men så är verkligheten. Dessvärre.

En mer pragmatiskt lagd person kunde kanske tycka att den muslimska kvinnan kunde behålla religionen men skippa slöjan, och att mannen med krångliga efternamnet kunde ändra det till något mer svenskklingande. Men icke. Istället visar man upp förvåning och harm: ger jag mig betyder det ju att de har fått rätt! 

Hijab

Hijab

Så man framhärdar. Och börjar istället moralisera över de som inte förstår, vilket innebär en stor del av befolkningen. Den har inte hängt med. Människor borde nämligen veta bättre. Så istället för att inse sin del i problemet skuldbelägger man majoriteten. Denna borde-mentalitet är i högsta grad kännetecknande även för det politiska livet där alla tillkortakommanden ursäktas med hur det borde vara.

Man överraskas ständigt av inbilskheten hos borde-folket. I en intervju får vi veta att svenskfödda Anna gift sig med en muslim och själv konverterat till islam.

»Hennes svenskhet hade aldrig tidigare ifrågasatts men sedan hon bär hijab (muslimsk sjal) blir hon ofta tilltalad på engelska.«

Hon är överraskad. Det borde ju inte vara så här. Och hon funderar hur majoritetssamhället kommer att reagera då de får reda på att hennes ettårige son heter Ubaidah. Som konvertit ville hon nämligen att sonen skulle ha ”ett starkt islamiskt namn”, trots de eventuella följder det skulle få för sonen.

»Visst kan jag tänka att det kanske blir svårare för honom att få jobb. Men samtidigt, ska vi anpassa oss till att samhället ser ut så?«

De flesta skulle svara ett tveklöst ja på den frågan. Men Anna vill uppfostra majoritetssamhället: ”Jag vill inte vara med och säga att det här namnet inte passar in här.”. Även om det alltså riskerar att ge hennes son svårigheter i livet. Vilken mamma vill krångla till det för sin avkomma? Men för en borde-mamma är idealen viktigare.

Verkligheten har helt enkelt fel.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hur kan man hävda att det är oproblematiskt med muslimsk slöjbeklädnad när media nästan dagligen rapporterar om motsatsen?

♦ ♦ ♦ Mummel i kön har länge försökt förstå tyckar-etablissemangets likgiltighet inför uttryck för muslimsk fundamentalism. Hur kan man hävda att det är oproblematiskt med muslimsk slöjbeklädnad när media nästan dagligen rapporterar om motsatsen? En kvinna med hijab blir attackerad, en affärsföreståndare avskedar en kvinna med hijab, andra kvinnor med samma plagg känner sig uttittade och diskriminerade, kvinnor blir tvingade att bära hijab. Och så vidare.

Varför betraktar så många trots detta plaggen som oproblematiska? Många kvinnor i det här landet tvingas bära slöja – varför debatteras inte detta? Och de som av fri vilja väljer att bära en hijab – hur kommer det sig att de inte inser att de dömer sig själva till utanförskap? De politiskt korrektas harm över intoleransen mot slöjan hjälper här föga. Man kan inte resonera bort känslor hos människor. De som känner sig provocerade gör det oavsett om de blir brännmärkta och skambelagda av de upplysta.

Hijab 2En kommentar på Facebook med anledning av att en hijabbeslöjad kvinna nyligen nekats anställning i en chokladbutik resulterade i en het debatt med närmare hundra inlägg. Debatten var intressant för att den uppvisar en provkarta på hur de politiskt korrekta tänker och resonerar. Jag har därför valt att publicera autentiska repliker i denna retorik, eftersom det här blir så tydligt hur man istället för att diskutera problemet lägger locket på genom att hävda att vi alla är lika oavsett klädsel. För att klara detta blir argumentationen ibland halsbrytande ologisk. Trots det ringa antalet deltagare i denna debatt är åsikterna ändå representativa för tongivande grupperingar i samhället. Jag har för enkelhetens skull delat in argumentationen i teman. Men citaten är autentiska och inte redigerade.

1. Den kanske vanligaste argumentationslinjen är diskvalificeringen av problemet som sådant. Det är ett missförstånd. Problemet existerar inte.

»Något så oskyldigt som en bit tyg på huvudet – inom sjukvården är det här inget problem – sjuksköterskor, läkare och lekterapeuter bär hijab och ingen bryr sig.«

»Jag har expedierats av kvinna i hijab på en klädaffär – ingen brydde sig – hon hade ett bra bemötande nämligen«

»Folk i storstäderna – där de flesta bor – har ofta slutat se hijab, brun hud, tatueringar, blått hår, kors runt halsen o s v eftersom det är normalt att vara olika – chokladbutiksägaren är fel ute t o m i ett affärsperspektiv«

»Få människor i min generation reagerar ens över slöjan, den är ett mycket vanligt och odramatiskt inslag i samhället. Jag håller inte med de stränga islamisterna. Däremot har jag fantastiska vänner och kollegor som utövar islam och därmed bär slöja. Det finns en stor skillnad där.«

»Skrämmande slöja – puh, lägg av – det är väl bra om man enkelt och naturligt träffar kvinnor med slöja och märker att man har en människa framför sig – de kan väl själva få definiera vad slöjan står för…«

2. Om det trots allt skulle finnas ett problem ska vi inte tala om det…

»Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret…«

3. De som upplever muslimsk slöja som ett problem är fördomsfulla, omdömeslösa och obalanserade.

»Om man har sådana problem med en religiös yttring som slöjan, är man trångsynt. Jag kan bara inte tycka något annat. Robygge skulle mycket väl kunna ha en beslöjad kvinna som anställd, endast inskränkta och Sverigedemokrater skulle lyfta på ögonbrynen!«

»Företrädare för sans och vett behöver inte jaga upp sig över oväsentligheter – låt folk vara som de är, prata med dem, vänd dem inte ryggen.«

»Du är en klok man Johannes, men i det här fallet kan jag bara beklaga!«

4. Troligtvis är de också rasister

»Jag kan bara inte förstå den upprördhet ni känner över att en medmänniska vill bli lika behandlad oavsett hudfärg, åsikter eller klädsel.«

5. Eller också finns andra underliggande motiv

»Om det är just slöjan som upprör er för att den då genom sin existens skulle objektifiera och sexualisera kvinnan…«

6. Vi (ursprungssvenskar) är minsann inte bättre

»Så snälla förklara för mig på vilket sätt ”vi” är bättre?!«

»Förresten har vi inte så mycket att malla oss över om man lyssnar på dem som jobbar på en ungdomsmottagning till exempel Unga kvinnor känner en stark press att ställa upp på saker de inte vill, bland annat sex…«

7. Feministperspektivet: Den här debatten handlar helt enkelt om kvinnoförtryck

»Å så oerhört ni förenklar detta! Min lojalitet finns hos ALLA kvinnor som på något sätt upplever förtryck! (…) Kvinnoförtryck finns på så många nivåer, inom alla samhällen, klasser, religioner och kulturer. Bekvämt att gömma sig på det sätt ni gör i era inlägg här.«

»Vita privilegierade män: vad är det som skrämmer er så?«

8. Inte vår sak att ”tvinga” kvinnor att ta av sig hijaben

»Det finns heller ingenting som rättfärdigar åsikten att ”de” borde anpassa sig om ”de” nu ska få ”vår” välsignelse att få vara en del av ”oss”! Varför vill ni ha en sådan värld?!«

»… inte vår sak att tvinga någon ta av sin huvudbonad men att mötas som människa, det är min kristna tro.«

9. En vädjan att jag ska ta mitt förnuft till fånga  

»Johannes, skulle du personligen bli illa berörd av att köpa choklad eller en dator av en hijab-försedd kvinna? Eller gör du dig till talesperson för andra människor, i tron att de skräms av den speciella kvinnan?«

10. Jag är ute och cyklar och borde skärpa mig

»Jag börjar undra om du är mer intresserad av att ha rätt än av en saklig diskussion.«

»Däremot undrar jag fortfarande över varför du driver detta med sådan emfas.«

11. Ifrågasättande av diskussionen eftersom den är meningslös

»Jag är beredd på ett samtal in real life om du har lust. I annat fall ser jag inget fruktbart i det här sättet att utbyta tankar. I själva verket drog jag mig för att ge mig in i den här debatten en gång till. Ses som sagt gärna över en kopp kaffe någon gång istället!«

12. All you need is love-argumentet – vi är ju alla människor

»Ni vet mycket väl att ingen tror att hijab är en tygbit utan betydelse – men jag menar att bäraren själv ska få berätta vad den betyder för henne (och det är olika) istället för att vi hela tiden ser henne som ”den andre” en främling – det är farligt att polarisera – vi är alla människor…«

En som uppfattar hijaben som problematisk blir alltså tillbakavisad på alla sätt och vis. I det här fallet i 12 punkter. Nog är det märkligt hur man vrider sig som en mask för att slippa tala om problemet. Flodhästen står där fullt synlig i vardagsrummet men nej då, slöjan är det inget fel på. Felet ligger hos de som blir provocerade, inte de som provocerar. Det existerar inget problem, därför är diskussionen meningslös, menar man.

Och ändå finns problemet där. Varje dag.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att bli stämplad som främlingsfientlig av de politiskt korrekta

♦ ♦ ♦ Senaste krönikans påstående att en muslimsk klädedräkt är ett religiöst-politiskt manifest, kommenterades på Facebook av en bekant:

»Du menar det där med att det är för många muslimer i Sverige och att det vore bättre om de löste sina problem hemma i Långtbortistan?«

Han var sarkastisk. Enligt Nationalencyklopedin är sarkasm ett yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik – en extra bitsk och nedvärderande form av ironi. Wikipedia betecknar begreppet som ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på.

Sarkasmer är en effektiv metod att tysta motståndare – eftersom man inte behöver sakskäl. Däremot förutsätts ett visst överläge för att fungera optimalt, som här att åsikten överensstämmer med den politiskt korrekta klassens hållning i frågan. Då är man på säker mark, min väns brist på argument blir då knappast ifrågasatt. Och budskapet är tydligt: Johannes är en av de där främlingsfientliga. Att detta antagande inte stämmer med verkligheten gör ingenting – ingen kan syna hans kort.

Problematiseringen av hijaben räcker nämligen för denna slutsats. Enligt denna logik har jag diskvalificerat mig själv. Jag har fel attityd. För att understryka detta publicerar han en illustration på Facebook bestående av två bilder, den ena som visar kristna som bildar ring till skydd för muslimer som ber på Tahrir-torget under den egyptiska revolutionen, den andra som visar muslimer som gör det samma till skydd utanför en kristen kyrka. Med åtföljande text:

»Peace is the truth they’re trying to hide from you. We could all live in peace. For real. Let the world know that you’re aware of the real truth. Let others know the truth.«

Som om inte detta flummiga new agebudskap skulle räcka lägger han till en personlig kommentar:

»Detta sker också och det är möjligt om vi vill se det ske

Eller med andra ord: Man bör inte analysera hijab-plagget. Det är tabu. Det är inte comme il faut att diskutera möjliga orsaker till de reaktioner på hijab-klädsel som aktualiserats i debatten just nu. Han lägger locket på. Istället jamsar han på temat visioner om en bättre värld där alla lever i endräkt. Och hans argumentation är i stort sett all you need is love. Med detta goddag yxskaft-argument förtiger han att det finns några problem.

Men att tala flum istället för fakta döljer inte att vi har en flodhäst i vardagsrummet. Alla känner till problemet men ingen talar talar om det. Ingen vågar, för de som gör det kan vänta sig efterräkningar från de politiskt korrekta.

Johan Akelius, kolumnist i Aftonbladet, intervjuas i den norska nättidningen Minerva om bakgrunden till denna svenska mentalitet.

»En del av denna politiska korrekthet består av en rädsla för att de spänningar som skapas av invandring skall bli mer inflammerad och ge värre utslag än de gör idag. Det kan jag förstå. Men jag tror inte det är en bra idé att vara rädd för att beskriva känsliga fenomen, inkluderat etnicitet, för ett problem försvinner sällan om man förtiger det, bara om man lär känna det.«

Hakelius menar att vi i Sverige har ett extremt behov av att inte vara oeniga. Djup oenighet upplevs som smärtsam. Man kan inte riktigt släppa det och acceptera existensen av oenigheten. Man vill hitta en kompromiss som alla accepterar – för att sen frysa ut de som bryter mot denna konsensus. Vilket i sin tur förstärker samhörigheten mellan dem som är införstådda med hur allt fungerar.

Det är så det ser ut. Den som inte anpassar sig till spelets regler mobbas. Hakelius igen:

»I Sverige har vi ingen strategi för att hantera ojämlikhet. Vi har aldrig behövt det, eller trott att vi behövde det. Men nu är vi ett samhälle där vi måste ta itu med skillnader hela tiden. Det handlar inte bara om invandringen, utan många andra områden i kulturdebatten – kön, sexualitet, och andra områden. Man kan inte längre säga ”HBT”-personer, man måste säga ”HBTQ”-personer (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer-människor), och säger man inte så blir man betraktad som lite suspekt för att man inte har tagit hänsyn till ”Q”. Detta känner vi igen från andra länder men det är värre i ett land som Sverige där man lyfter dylika ganska perifera frågor in i centrum av den politiska debatten medan man förpassar de centrala frågorna till periferin. Vi diskuterar om en glass som heter ”Nogger” är rasistisk och använder pronomenet ”hen” för att inte framstå som könsdiskriminerande, och ingen vågar påpeka att detta är dumma och oviktiga frågor.«

Vill man diskutera detta offentligt blir man missförstådd, för mottagarna är blockerade av den rådande konsensuskulturen, vilket gör att det man säger uppfattas som något annat. Problematiserar du hijabslöjan uppfattas du som främlingsfientlig och rasist. Det är bara att hacka i sig.

Eva Cooper, ledarskribent och kulturvetare, har också kommenterat den starka konsensuskulturen i Sverige. ”[Man] säger inte emot. Man väljer hellre att vara tyst. Eller så spyr man ut etter och galla på nätsidor som Avpixlat.”

Sverige har blivit ett delat land. Vi har fått en polarisering mellan eliten och allmänheten. Ledarskribenten Ivar Arpi skrev i SvD häromdan att en undersökning har visat att så många som 64 procent av befolkningen tror att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

Det är ett allvarligt förtroendetapp. Men dessvärre en naturlig reaktion på ett hycklande etablissemang som inte låtsas om problem de har framför näsan.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hijabupproret löser inte det bakomliggande problemet – bejakandet av den religiösa separatismen i landet

♦ ♦ ♦ Hatbrottet mot en hijabbeslöjad kvinna har väckt berättigad bestörtning. Kändisar har klätt sig i hijab för att visa solidaritet i något som kommit att kallas hijabuppropet. Med anledning av detta intervjuas en annan ung kvinna som då hon började bära hijab genast märkte en attitydförändring hos folk. ”Hon har en känsla av att många förnekar att det finns ett hat mot muslimska kvinnor”, skriver SvD. Hon berättar att hon har vänner som nekats jobb i matbutiker och klädaffärer för att de burit slöja.

Att utsättas för ett hatbrott är naturligtvis oacceptabelt oavsett orsaken. Att märka en ”attitydförändring” för att man bär slöja är däremot en naturlig reaktion. Att vänta sig något annat är naivt. Att bära en hijab är fortfarande att betrakta som en ovanlighet i det här landet – speciellt om den kombineras med en svart fotsid klädnad. Inför liknande yttringar förhåller sig visserligen de flesta på ett civiliserat sätt; man låtsas som det regnar. Men det finns de som blir provocerade. Så är det bara. Det är snarare förvånande att en som sätter på sig en hijab tror att detta skulle upplevas som oproblematiskt i ett land som Sverige. Som om det bara var en vanlig sjal.

Hijab

Därför känns hennes slutledning att reaktionerna hänger ihop med ett ”hat mot muslimska kvinnor” som en förhastad slutsats. Det är ju knappast kvinnornas religiösa tro folk reagerar emot i första hand, det är den ovanliga klädseln. Och framför allt vad den ger för signaler.

Hijaben och liknande offentliga uttryck för islam är laddad med innebörder av kvinnoförtryck och religiös trångsynthet. Och denna laddning finns där oavsett bärarens intentioner. Den som sätter på sig ett sådant plagg meddelar med detta omgivningen att hon är muslim och därmed avvisar det sekulära (och kristna) samhällets värderingar, att hon vill bekantgöra för alla i det offentliga rummet att hon är underställd mannen, att islam är den rätta läran, och att hon är kritisk till vårt ”gudlösa” samhälle som hon anser bör styras av sharialagar. Detta är signalen den som bär en hijab sänder ut. Naturligtvis är det provocerande.

Hijabuppropet vill ”värna individers rätt” att bära hijab. Men den rätten har aldrig varit ifrågasatt. Vem har hört förslag på att hijab skulle förbjudas? Däremot måste de som bär den vara klara över de känslor beklädnaden väcker. Och inte bara det, författaren Qaisar Mahmood vill i en debattartikel gå ett steg längre: ”Vi måste få uttrycka ogillanden mot vissa symboler utan att det uppfattas som kritik mot objektets ägare”. Att frivilligt exponera sin trostillhörighet offentligt inbjuder till olika synpunkter och motreaktioner. Vilket är en grundlagsfäst rättighet i ett land med åsikts- och religionsfrihet. Att bära hijab är ett aktivt ställningstagande i en religiöst-politisk kontext som är inflammerad.

Hijabbeklädningen uppfattas av de flesta icke-muslimer som en demonstration mot moderniteten och respekten för religionsfriheten, som ju inte bara innebär att man får tro på vad som helst, utan också rätten att slippa tro över huvud taget. Där inskränker hijabbeklädnaden denna rätt genom att propsa på vår uppmärksamhet i det offentliga rummet. I Sverige är religiös övertygelse vars och ens ensak – så länge man håller den för sig själv. Hijabkulturen exponerar tron och ställer sig därmed i vägen för det neutrala medborgarbegrepp vi är vana vid.

Att hijabförsedda kvinnor har nekats jobb i affärer är fullt förståeligt. Vilken affärsföreståndare vill ha ett biträde som i den dagliga kundkontakten med sin religiösa klädkod propagerar för en religion – och en religion som dessutom är så belastad som islam? Troligtvis inte många.

För att ta ett exempel. Undertecknad har arbetat över trettio år i den antroposofiska Robygge-affären ute i Järna och inser med en gång det problematiska i om en hijabförsedd kvinna skulle stå i kassan där. Det är inte svårt att föreställa sig förvåningen hos kunder som förväntar sig uttryck för den antroposofiska kulturen och istället möts av en fundamentalistisk representant för islam! Naturligtvis är det ogörligt att anställa en människa som är klädd i en sådan religiös uniform på ett ställe som står för något helt annat. Det förstår var och en. Den chef som säger nej till en dylik arbetssökande har inget att skämmas för, han tackar nej på grund av klädseln –  inte för att han har fördomar mot islam – utan för att han inte ser denna religiösa manifestation som förenligt med affärsverksamheten.

Den som sätter på sig en religiös uniform säger i praktiken `jag har den här religiösa övertygelsen och jag vill därmed att alla jag möter ska veta detta´. Men det känns paradoxalt att hijabförsedda kvinnor som kräver respekt för sin tro, i sin tur visar brist på respekt för människors rätt att slippa religiös propaganda.

Hijabuppropet ser i förstone ut som en berättigad solidaritetshandling med en kvinna utsatt för misshandel. Inget fel i det. Men det löser inte det bakomliggande problemet – den politiska korrekthetens oreserverade bejakande av den religiösa separatismen i landet. Muslimsk klädedräkt kan inte reduceras till enbart yttringar av en kulturell särart. Det är ett religiöst-politiskt manifest – och som sådant nödvändigt att debattera.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)