Posts Tagged ‘ Helmut Zander

”Bakom waldorfpedagogiken ligger en systematisk indoktrinering”

♦ ♦ ♦ Kritiker av antroposofin undrar ibland varför de så sällan får respons från antroposofiskt håll. Svaret är enkelt: Man har har varit med förr, och få bryr sig. Antroposofin har alltid bekrigats av en oförstående omvärld. Så har det varit ända från början. Och hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Det är nästan självklart att många materialister har svårt med antroposofin, denna aparta syn på världen som satt så många praktiska avtryck i samhället.

Ifrågasättandet är snarare ett kvitto på att antroposofin trots allt gör sig gällande i vårt genomsekulariserade kulturklimat. Och vad skulle förresten antroposoferna svara sina kritiker? Att det hela är ett misstag? Det mesta kan heller inte betecknas som kritik, det handlar snarare om en idiotförklaring av antroposofin. Så varför bry sig? Man får leva med det. Det finns viktigare saker att göra än att käbbla.

Men i sällsynta fall uppenbarar sig kritik värd namnet. Som Håkan Blomqvists tidningsartiklar i slutet på åttiotalet, Peter Staudenmaier för några år sedan och Helmut Zander, som med sitt stora, nästan tvåtusensidiga verk, Anthroposophie in Deutschland från 2007 skapade ett standardverk för antroposofin sedd utifrån. Självklart är det dessa herrar skrivit inte invändningsfritt – långt därifrån – men de pekar ändå på problemställningar som är viktiga att debattera. Något som knappast kommit till stånd utan hjälp utifrån.

För istället för att avvisa borde vi ta på allvar och diskutera dessa frågeställningar. Tyvärr valde ledande antroposofer i Frankrike istället att stämma Grégoire Perra för hans uppsats The anthroposophical indoctrination of students in Steiner-Waldorf Schools* som han skrivit och publicerat på internet 2011. Grégoire Perra är en före detta waldorfelev som gått waldorflärarutbildning och i flera år undervisat i en waldorfskola.  Han har varit medlem i sällskapet 1992-2009, där han hade ett nära samarbete med sällskapets ordförande.  

Grégoire Perras uppsats är en detaljerad vidräkning med det han menar vara den dolda påverkan antroposofin har på elever i waldorfskolan. Han anser att denna påverkan är avsiktlig, men hemlighållen, och hans syfte är att uppmärksamma denna konspiration. Och han gör det utifrån ett tvättäkta reduktionistiskt** perspektiv. Hans uppsats har en klar analytisk styrka med träffsäkra iakttagelser från hans rika erfarenhet som antroposof och waldorflärare. Vi vill därför ta upp och diskutera delar av hans uppsats.

♦ ♦ ♦ När kopplingen mellan waldorfpedagogik och antroposofi ifrågasätts brukar man från waldorfskolan framhålla att antroposofi inte lärs ut i undervisningen. Och naturligtvis är detta sant, menar Grégoire Perras. Men antroposofin bibringas eleverna ändå – på betydligt mer subtila sätt. Det handlar om hur man förmedlar zoologi, botanik, pedagogik, fysik, historia, geografi, litteratur, filosofi, matematik och konst. Det är helt annorlunda jämfört med andra skolsystem. Man använder sig av särskilda antroposofiska metoder – inte minst inom måleri, arkitektur, musik, dans, och teater. Och bakom ligger en dold agenda:

»Vi fick lära oss att undervisa eleverna i specifika delar av Rudolf Steiners trossystem – eller snarare att presentera verkligheten i ljuset av detta trossystem – utan att berätta för dem att vi ger en vinklad bild. I själva verket består utbildningen av waldorflärare i att lära sig leda eleverna, utan deras vetskap, att se världen genom Rudolf Steiners ögon!«

Och det gör man genom att hålla heligt vissa kulturella ikoner som till exempel Faust, Goethes färglära och Växternas metamorfos av Goethe, Parsifal av Wolfram von Eschenbach, den mytiska figuren Kaspar Hauser, Schillers estetiska brev och Isenheimeraltaret. Genom att göra sådana referenser ”heliga” är det sedan ”lätt att locka eleverna till Antroposofiska sällskapet”, som Perras uttrycker det.

Slutsatsen är överraskande och minst sagt djärv, men illustrerar hans tes om att den antroposofiska idealbildningen genomsyrar hela waldorfpedagogiken. Och han berättar att på lärarutbildningen i historieämnet fick de lära sig att i historiska händelser se polariteten mellan ahrimanska och luciferiska krafter – och hur man undervisar i ämnet utifrån detta synsätt. Detta kallar Perras en ”lömsk indoktrinering”.

»På den tiden var jag mycket förvånad över att ingen hade skrivit läroböcker för lärarkandidater, eftersom waldorfmetoden var så gammal och väletablerad. Vid närmare eftertanke förstår jag nu att det inte är möjligt att skriva ned dessa metoder, eftersom detta skulle avslöja systematiken i en sådan indoktrinering.«

I nästa krönika ska vi titta vidare på Grégoire Perras uppsats.

 

* Uppsatsen finns i en engelsk översättning på http://thewaldorfreview.blogspot.se/
** Begreppet reduktionist används här i betydelsen att reducera en större verklighetsuppfattning

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kunde Rudolf Steiner ta fel?

I snart tre år har Mummel i kön kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen och Antroposofiska sällskapet. Många har kommenterat och diskuterat dessa krönikor. Offentligt exponerad internkritik har nämligen varit utomordentligt sällsynt tidigare eftersom den allmänt uppfattats som en otänkbar indiskretion. Vi har trots detta – eller just därför – fortsatt granskningen då vår statistik visar att dessa texter har en omfattande läsekrets. De fyller en del av det behov av tankefrihet som borde vara en självklarhet inom Antroposofiska sällskapet. Vi har länge behövt tala om dessa saker.

Såvitt vi vet var Arve Mathiesen i Norge den förste på många år att störa denna lägga-på-locket-kultur då han med sin artikel Art makes sense i svenska Balder för några år sedan manade oss att vid bedömningen av Steiners texter skilja på dem som antingen resultat av hans omfattande beläsenhet, andliga forskning eller intellektuella kapacitet. I vilka av de tre områdena har de fel uppstått som vi idag kan peka på, var hans fråga till oss. Det banbrytande i Mathiesens analys fick på den tiden inte ventileras i sällskapets medlemstidning Forum för antroposofi och stannade därför inom Balders något begränsade läsekrets.

Att Cato Schiøtz* nu träder fram med kritik av Högskolan för antroposofi i svenska sällskapets organ är visserligen anmärkningsvärt, men förklaras av att han är en tungviktare i det norska sällskapet. Artikeln finns i nr 3/11 av Medlemsbladet och har rubriken ”Talet jag inte höll i samband med 150-årsfirandet av Rudolf Steiners födelse. Högskolans centrala ställning och situationen idag.” Hans huvudlinje är att ”Högskolan saknar hög akademisk nivå, öppenhet och meningsutbyte, professionalitet och kritiskt tänkande”:

»När man utvärderar utvecklingen efter Steiners död, kan man beklagligt nog konstatera att Högskolan inte levt upp till detta ideal om öppenhet. Snarare måste man beklagligt nog säga att stridigheterna i sällskapet har sektens alla kännetecken.«

Han menar att detta är djupt olyckligt eftersom ”kritik skärper och är något man kan lära sig av, något man kan justera kursen efter och förbättra kvalitén efter”. Och han fortsätter: ”Det är mitt bestämda intryck att man från antroposofiskt håll alltför ofta reagerar med frustration och starkt ordbruk på snart sagt all extern kritik”. Han pekar på icke-antroposofen Helmut Zanders ”två extremt viktiga böcker” om antroposofi ”eftersom de kommer att gälla som standardreferenser för snart sagt all akademisk och extern behandling av antroposofin”.

Zanders bok, som är på sammanlagt närmare två tusen sidor, har med rätta kritiserats, ”men det har inte funnits en samlad plan för arbetet med att bemöta den”, menar Schiøtz. Enligt honom  skulle detta vara en självklar uppgift för Högskolan. Att detta krav ställs kan i förstone tyckas vara naivt eftersom representanter för Högskolan aldrig tänkt i dessa banor. Att Högskolan ska ta ansvar för rörelsen på detta sätt har aldrig funnits på kartan. Samtidigt kommer dessa idéer från en central personlighet i den norska antroposofiska rörelsen, vilket är något helt nytt.

Begreppet andevetenskap – som förut kritiserats här i Mummel i kön – betecknar Schiøtz som ”problematiskt”: ”Man kan undra om Steiner själv skulle ha använt sig av vetenskapsbegreppet om han hade lagt dagens rådande vetenskapssyn till grund för det”. Sen menar Schiøtz att man måste vara öppen för att Rudolf Steiner faktiskt kunde ta fel. Det borde vara ett ”ärlighetskrav” inom Högskolan att erkänna detta:

»Vad är det hos Steiner som i efterskott har blivit bekräftat och som idag framstår som riktigt och fruktbart? Vilka avsnitt/synpunkter bör vi lägga åt sidan för att vi faktiskt inte vet: Steiners konklusioner kan varken avvisas eller bekräftas? På vilka punkter tog Steiner bevisligen fel?«

Här nämner Schiøtz Steiners uttalande om planeten Mars ytbeskaffenhet som i backspegel visar sig vara fel. Avslutningsvis vill han understryka att hans synpunkter ”inte på något sätt är menade som ett misstroendevotum gentemot de som idag gör ett stort och osjälviskt arbete inom Högskolan”. Men ”för min egen del inser jag beklagligt nog att så som situationen ser ut idag, tvivlar jag på Högskolans berättigande”:

»Jag förväntar att man under loppet av de närmaste dryga tio åren genomför en omstrukturering och arbetar på ett annat sätt. I första vändan får man som ett minimum föra en diskussion om centrala frågor och utmaningar. Detta inlägg är menat att vara ett bidrag till den diskussionen.«

Den som lever får se.

*Cato Schiøtz är en känd brottmålsadvokat i Norge, ekologisk bonde och aktiv företrädare för antroposofi (Foto Wikipedia)

 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)