Detta säger den liberale statsvetaren Eric Kaufmann i en artikel i Expressen (Trons svärd, 26/7). Han tror att fundamentalisterna kommer  att vinna denna kamp eftersom deras motivation är avsevärt större än sekularisternas (de som önskar minska religionens betydelse i samhället).

I vår moderna tid har sekularister funnit det allt svårare att ”konkurrera med de rika känslor som religionen förmår framkalla”, säger han. ”Religionens återkomst” de senaste decennierna har mindre handlat om ökad fromhet än om längtan efter identitet och tillhörighet, mål och mening och kollektiv ledning – önskemål som sekulär politik i allt mindre grad kan tillfredsställa.

Den brittiska författaren Melanie Phillips är militant motståndare till vad hon ser som den ”islamska erövringen av väst” men har paradoxalt nog ändå en stor respekt och djup förståelse för islamisternas motvilja mot den sekulära humanismen, vilken hon anser har skapat ”en sedeslös och utsvävande kultur av omedelbar behovstillfredsställelse”. Muslimer ”har insett att det samhälle som de förväntas identifiera sig med är en moralisk kloak”, säger Phillips. ”Är det då så konstigt att de vänder sig från det?”

Financial Times krönikör Christopher Caldwell tycker att islam har ”tillfört syre till den trista, småskurna, materialistiska tillvaro som präglar det intellektuella livet i väst”. Samma värderingar som de radikala islamisterna rasar mot – den sekulära humanismens värderingar – väcker också avsky hos islams argaste kritiker. Inte att undra på att de känner sig oförmögna att hejda islams frammarsch.

Man kan ju vända på det hela. Är det islamska hotet i själva verket en utmaning? Visar islams starka religiositet på något viktigt?

Jag tror det. Upplysningen* har visserligen givit oss frihet från religiöst förtryck. Men den frihet vi uppnått har i sin avsaknad av moral och övergripande mening gjort egoismen till den primära drivkraften. Detta präglar den västerländska utvecklingen i hög grad.

Så nu står vi här, upplysta och framgångsrika. Emot oss nalkas en religiös mentalitet från det förflutna som i nitisk målmedvetenhet liknar den som en gång varit vår egen. Minns bara häxbränningarna och inkvisitionen för att ta några exempel. Vi möter på sätt och vis vårt forntida medvetande. Det   är ett unikt möte där vi ”utvärderas” av en gammal religiös världsbild. Vad har vi vunnit, tycks den fråga, hur ser resultatet ut? Det vi själva är stolta över – den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och levnadsstandarden – imponerar säkert. Men på det rent mänskliga planet?

Det är uppenbart vad som sticker det gamla medvetandet i ögonen. Sedeslöshet, grov egoism, fullt utvecklad girighet i den kasino-ekonomi som styr världen, eroderad familjestruktur, utbredd kriminalitet, en galopperande nöjesindustri, omfattande miljöförstöring som hotar mänsklighetens existens. Och naturligtvis den allestädes förhärskande gudlösheten. Detta kan knappast upplevas som en förädling av människosläktet. Snarare som en grotesk karikatyr av vad människan borde vara.

Det är därför inte svårt att föreställa sig den retoriska frågan från muslimen: Skulle detta vara bättre än ett gudfruktigt liv?

Av lätt insedda skäl kan  en muslimsk fundamentalist inte svara ja på den frågan. Eller för all del andra religiösa fundamentalister. Och det är här det börjar brännas. För det är klart att även vi – delansvariga för denna utveckling som vi är – ser problemen som oönskade. Frågan är i hur hög grad de är ett resultat av vår ensidigt materialistiska världsåskådning. Detta kan naturligtvis diskuteras i all oändlighet. Men det torde vara odiskutabelt att bestämda tankeriktningar och synsätt får konsekvenser.

Vi har sluppit religionens förtryck. Men med tanke på det historiska utfallet – har vi inte sålt vår själ? Det är den fråga det islamska medvetandet ställer. Det är en fråga jag tror vi kan vara tacksamma för.

* Upplysningstiden, även kallad upplysningen, var en kulturhistorisk rörelse i Europa  vid mitten och slutet av 1700-talet. Den hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum tycktes oförenligt med den gamla ”av Gud  givna ordningen”. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799).