Posts Tagged ‘ Haldo Gibson

Om att ha kortslutning i kroppsdelen norr om axelklaffarna

♦ ♦ ♦ Hittade Svensk slangordbok från 1969 i bokhyllan och inser plötsligt att det var längesedan man hörde någon tala slang. Vad har slangen tagit vägen? Den enda gång man hör dessa uttrycksfulla, bildrika och drastiska ordvändningar dessa dagar är de få gånger Jerry Williams framträder i media. När han var ung på femtiotalet snackade de flesta slang i huvudstaden – speciellt på söder.

Att se ut som en nerbrunnen lada i käften är det drastiska uttryck för dåliga tänder som användes på 40-50-talet. En sån person kunde om han inte passade sig bli tagen av farbror blå (polisen) och när vederbörande hängde ned skylten (dog), fick han en enrummare på Skogskyrkogården där han fick ligga och käka blålera. En begravd kallades för jordgubbe och kyrkogård betraktades följaktligen som jordgubbsland. Detta är ett talande och märgfullt språk!

Slang är synliga språkbilder som får oss att se på omvärlden med en ny och oväntad glimt i ögonvrån. Favorituttrycken hämtar inspiration från mer påtagliga ämnen i vardagen som sprit, erotik, kvinnor och döden. Och det militära gisslades ständigt. Att ha kortslutning i kroppsdelen norr om axelklaffarna var beteckningen på militäryrket, där fänrik kallades fladdrik och en menig soldat för lövgroda. Kulspruta kallades för diarrékanon, och skålade man på luckan utropades: Besätt eldställningarna! Kompaniuppställning kallades mannekänguppvisning.

På den tiden upphörde civilisationen norr om Slussen. Berömd är den sjavige söderkisens kommentar till kompisen om den förbipasserande fina damen från Övre Östermalm: ”E´re en asfaltsblomma (prostituerad) eller en dofsing (flicka) från Övre slummen?”   

En bidragande orsak till slangens tillbakagång är rimligtvis dess djupt konservativa syn på kvinnan. Den skulle vara stört omöjlig idag. Uttryck för vacker kvinna benämnd fin biff  − och fästmö ordinarie biff   ter sig numer både objektifierande och nedlåtande. Kjoltelegraf i betydelsen kvinnoskvaller likaså. Klängros, det vill säga efterhängsen kvinna, kanske är OK, liksom att geléhallon kallades för jungfrubröst, men en brud sätter man på jäsning (göra med barn) om man har Rumford (jäsmedel) i brallorna är kanske mer tveksamt. I alla händelser inget språkbruk för de fina salongerna. Och definivt inget för feminister!

Ämnet erotik var naturligtvis föremål för oändliga variationer. Och här blir det nästan undantagslöst vulgära vändningar. Han kör à la carte betecknade den som ägnade sig åt lösa förbindelser, och var vederbörande inte försiktig fick han betala nöjesskatt, d v s underhåll för utomäktenskapligt barn. Att löpa maraton innebar fast sällskap, och snarka i samma låda, d v s sova i samma säng, gjorde man som gift, där hustrun kallades följetong. Blev maken sedan impotent hade han rest sin sista majstång.

Alkoholen var ett kärt barn med många namn. Brännvin kunde bland annat kallas för kristallvatten, kraftmjölk eller gomolja, och luffargrogg var en blandning av brännvin och sockerdricka. Vanligt namn för snaps var magsprätt, dragnagel eller magsyra. Nunneblod var en blandning av lika delar rödvin och flaggpunsch (!). En nykter person var ofuktad.

Sen fanns beteckningar på allsköns vardagligheter som till exempel inkomstskatt som kallades allmänna dagsböter, snabb bil för asfaltskrynklare, nyanlända svenska turister på utländsk badort för albyler, att vara intelligent för ha full belysning under kuptaket, ta på sig byxorna för hala på sig benrören, och fatta dåligt för fatta glest.

Fängelse kallades för gästrum med gallerperspektiv, rödbeta för kommunistgurka, en som såg illa sades ha mjöldagg på krusbären och den som petade sig i näsan sades leta efter lilla hjärnan. En kopp starkt kaffe blev en balja lavemang, men var kaffet svagt kallades det bönvälling. Kammade man sig lade man lössen på parad och då man hade dåligt med pengar sa man ”det är långgrunt i plånboken för närvarande”. 

Snacka i kors var att motsäga sig själv och lön kallades näringsbidrag. Tandläkare var gaddsynare, bacon och ägg hette nöff och kackel, körkort benämndes flänglapp och kalsonger ljuddämpare. Öland och Gotland kallades kolonierna och uttrycket för ingen överhängande brådska var mer förståelig och talande än i dag: Det är ingen ko på isen så länge rumpan är i land.

Önskas mer av detta underbart metaforspäckade språk – gå till närmaste bibliotek och låna Svensk slangordbok. Författaren heter Haldo Gibson.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)