Posts Tagged ‘ Grand Hotel Saltsjöbaden

Vittnesmål om händelserna på Grand Hotel Saltsjöbaden

♦ ♦ ♦ På bildtidningen Se, som jag jobbade på för nästan 50 år sedan, var  det ingen som spottade i glaset. Tillfällen att inmundiga starka drycker saknades inte. I alla fall inte i samband med en konferens på Grand Hotel Saltsjöbaden 27 januari 1968, visar en gulnad rapport jag hittade häromdagen. I en skriven internrapport till övriga på redaktionen (inklusive undertecknad) beskrevs svårigheterna som tornade upp sig då man klockan halv två på natten skulle förflytta sig till den förhyrda festsalen via hissen.

seomslag»Beklagligtvis hade vi dock överskattat hissens lyftkraft vilket medförde att den hastigt rörde sig i en annan riktning än den avsedda. Dess förflyttning avslutades med en påtaglig duns vilket hos flera deltagare framkallade fysiskt obehag.«

Alla ansträngningar att få upp hissen igen var förgäves.

»Vid öppnandet av hissdörren befann vi oss i ett rum av blygsamma proportioner som dessvärre visade sig låst från utsidan. Jag vill understryka de enhälliga och positiva kommentarer detta väckte bland de cirka tiotalet deltagarna i gruppen. Trots den tillfälliga olägenhet som drabbat oss ansåg vi att den noggranna låsningen av alla lokaler nattetid utgjorde ett imponerande bevis på hotelldirektionens omsorgsfulla iakttagande av säkerhetsföreskrifter och kontrollåtgärder.«

Genom ”försiktiga knackningar” på dörren försökte man påkalla omgivningens uppmärksamhet. Under tiden jämförde man sina erfarenheter av den service hotellet erbjudit.

Se 2»Den allmänna entusiasm som präglade alla kommentarer fann till sist sin utlösning i att samtliga upptog ett spontant taktfast hurrarop för Grand Hotel Saltsjöbaden och dess ämabla personal. Genom de oförutsedda luftvibrationer som då uppstod i det trånga utrymmet utsattes dock glasrutorna i dörren för en påfrestning som vi i vår godlynta bifallsyttring inte förutsett. En av dessa rutor sönderföll häftigt varvid splitter sargade en av de manliga deltagarna i benet, något som han dock tog med fortsatt gott humör.«

Då nu ”ändå olyckan med glasrutan var skedd” tog man sig ut till en angränsande lokal vilken visade sig vara hotellets bastu. Men det visade sig att även den dörren var låst från utsidan.

»De närmaste timmarna tillbringade deltagargruppen under kamratlig samvaro i hjärtlig form. Glada sånger ur flera nationers visskatter, folkloristiska danser, ingående diskussioner om gemensamma bekanta, reseminnen, hågkomster från andra konferenser skapade en gladlynt och förtrolig stämning.«

Och man hade tur i oturen.

»Till de lyckosamma omständigheterna hör också att i gruppens besittning fanns en butelj gin, tillverkad i London, vilkens innehåll i förebyggande medicinskt syfte kunde användas till att rengöra, desinficera och badda de blessyrer som en av deltagarna ådragit sig genom glassplitter. Denna i sammanhanget utomordentligt lägliga vätska visade sig på detta sätt räcka nästan exakt under just den tidsrymd som vår isolering från omvärlden kom att pågå.«

Tydligen hade man tillgång till telefon varför man i en serie ”mycket angenäma telefonsamtal med tjänstgörande personal” utlovades omedelbara hjälpinsatser. Efter några timmar inträdde en rad personer, varibland ”vi till vår glädje igenkände hotellets fryntlige restaurangchef”. Dessvärre visade det sig att han av ”sin oro för vår belägenhet” sett sig tvungen att ”förtära en stor mängd alkohol”.

»Hans därav följande svårigheter att förhålla sig i upprätt ställning sökte vi genast avhjälpa genom att från olika håll hastigt stötta upp hans kroppshydda och genom att sporadiskt frottera hans betänkligt missfärgade anletshud. Det var med uppriktig ledsnad vi senare fick höra att han uppfattat dessa hjälpåtgärder som ”knuffar och slag”.

Se 3Vistelsen avslutades genom att deltagarna kröp ut genom den bräsch ”som någon välgörare låtit uppkomma” i bastuutgångens dörrspegel. Men då man ville tacka för hjälpinsatsen ”uppstod åter ett tråkigt missförstånd”.

»Restaurangchefen sade sig ha blivit hotad och påstod sig från de övriga ha uppfattat ett uppviglande rop innehållande ordet ”bonne” i någon kränkande sammansättning. Troligen har han därvid i upphetsningen missförstått de uppmuntrande tillrop där vi tolkade uppfattningen att han gjort sig förtjänt av en ”bonus”.«

Dessvärre kom denna sorts missförstånd och hörfel prägla händelsens epilog under gryningstimmarna.

»Våra upprepade försök med handfasta ryggdunkningar, läggande av armar kring hans hals e t c uppfattades av restaurangchefen som misshandelsförsök och strypningsaktioner. Han har, enligt vad det sagts mig, också tyckt sig notera verbala hot till sitt liv och lem, till exempel med orden ”nu ska vi slå ihjäl den jäveln”. Jag kan oreserverat intyga att orden i själva verket löd ”gamle hedersman, du måste vara trött, gå och lägg dej nu”.«

Undertecknat av dåvarande chefredaktören på Se, Lars Erik Olsson. Man kan undra vad som verkligen hände den där morgonen för 47 år sedan på Grand Hotel Saltsjöbaden. Om någon av deltagarna berättade detta för mig har jag glömt. Och vid det här laget är alla inblandade avlidna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)