Volvo är ett namn som väcker speciella associationer – ”säkerhet”, ”trygghet”, ”stabilitet” och liknande. Ett halvt århundrades umgänge med bilmärket har skapat det speciella värde som är alla marknadsförares våta dröm – förtroendet för att detta är en bra och attraktiv produkt. Vi behöver inte längre  övertygas med argument. Vi vet att Volvo är en bra bil. En effektiv marknadsföring, s k branding har sett till att vi har insett detta.

Skulle man fråga varför vi har detta förtroende skulle vi ha svårt att i detalj redogöra för det. Varumärket sammanfattar mer en känsla. Som i sin tur är ett resultat av skicklig marknadsföring, egna erfarenheter, rykten, upplysningar vi fått via massmedia och liknande. Men orsaken till känslan är ofta omedveten för oss.

Det finns naturligtvis andra bilar som är lika bra – men inte många har ett så starkt varumärke. Skulle en bil skapas idag som är lika bra skulle det behöva decennier innan dess varumärke är lika laddat med positiva innebörder som Volvo. Ett varumärke består av förväntningar. Det har ett immateriellt värde. IKEA är ett annat exempel på ett märke mättat med liknande värdefulla innebörder.

Men varumärken kan naturligtvis också ge oss negativa ”vibbar”. I vissa fall kan förtroendet för ett märke vara utraderat över en natt. Miljökämpen Björn Gillberg blev rikskändis på att han tvättade en skjorta i gräddpulvret Prädd i början på 70-talet. Efter det störtdök försäljningen och företaget fick läggas ned. Enligt marknadsföringsexperten Dan Porsfelt skulle detta betecknas som ett exempel på ”oavsiktliga varumärken”. Det vill säga ”ett renommé, ett rykte om, en attityd till ett visst fenomen som etableras utan att så är önskat”.

Ett sådant ”oavsiktligt varumärke” är begreppet islam. Det är laddat med negativa känslor som kommer från en massiv mediaström under en rad år. Här ingår oräkneliga rapporter i tidningar, radio, böcker och tv från olika länder i världen om självmordsbombning i islams namn, tvångsgiftermål, hedersmord, heltäckande slöja, dödsdomar för de som lämnar islam, stening av kvinnor som varit otrogna, talibanernas fanatism, terrordåd, Muhammedteckningar och rondellhundar. Etcetera.

Ingen har kunnat vara opåverkad av detta, vilket gör islam till ett synnerligen negativt laddat varumärke. Den världsomfattande, långvariga ”kampanj” (om uttrycket tillåts) som världssamfundet utsatts för är en ”marknadsföring” som påverkat oss minst lika mycket som Coca Cola, Ford, Disney, Mac Donalds och andra världsledande varumärken har gjort. En mycket effektiv branding av ett ”oavsiktligt varumärke”. Att det inte varit meningen spelar ingen roll. Här råder samma obönhörliga psykologiska lagbundenhet som i Volvo-reklamen. Skillnaden är att ”reklamen” för islam är negativt laddad.

Ansträngningar att särskilja den fridsamma och fredsälskande religionen islam från islamisternas trångsynta elände spelar mycket liten roll i vår upplevelse av varumärket islam. Det negativa är så monstruöst att det med råge överskuggar det positiva. Vi kan – som de politiskt korrekta gör – intellektuellt ta fasta på den positiva bilden av islam, förtränga eller inte ”godkänna” de dåliga sidorna. Men den övergripande känslan varumärket ger finns där oavsett. Medvetet eller omedvetet.

Medierna har med sin rapportering varit synnerligen aktiva i skapandet av det islamska varumärket. Under decennier ger man islam en negativ mediaimage – för att sedan förvånas över den växande islamofobin! Liksom tyckareliten – som istället för att markera förståelse för hur varumärket skapats – hånar och fryser ut de som tagit intryck av denna massiva kampanj. Vilket är lika lönlöst som att försöka övertyga folk om att Volvo är en usel bil.

I en understreckare i SvD signalerar Göran Rosenberg ett mer realistiskt förhållningssätt i en anmälan av Paul Scheffers bok Immigrant nations:

Om Europas demokratier inte kan föra en civiliserad diskussion om invandringens kostnader och integrationens problem kommer de att få en ociviliserad diskussion på halsen – i sista hand riktad mot demokratin själv. ”Hur kan någon sätta värde på en demokrati som förklarar sig impotent att råda över frågor som djupast griper in i medborgarnas dagliga liv?”, frågar Scheffer retoriskt.

Rosenberg är inte okritisk till Scheffers slutsatser, men håller med om hans ”beskrivning av de djupgående förändringar som på kort tid ritat om det sociala och kulturella landskapet i Europas länder”.

Att judar trakasserats i Malmö har debatterats livligt sedan kommunalrådet Ilmar Reepalu vägrat ingripa. Han antyder som orsak till sin kritiska hållning Israels förtryck av palestinierna. Han menar att han inte är antisemit, men väl antisionist. Då Mats Odell anklagar vänstern för ensidig kritik av Israel svarar Lars Ohly (SvD 19/3) att ”man kan kritisera Israel utan att beskyllas för att vara antisemit”.

Antisemitism definieras av wikipedia som fientlighet mot judar, sionism som en nationalistisk rörelse som strävar att åstadkomma en judisk stat. Dessa begrepp börjar alltmer förväxlas med varann. En som kritiserar Israels övergrepp på palestinier blir ofta anklagad för antisemitism av företrädare för israeliska intressen. Detta är en demagogi som vill blanda bort korten genom att misstänkliggöra motståndarens syften. Att vara antisemit diskvalificerar.

Samtidigt är det en inte särskilt djärv gissning att Israels behandling av det palestinska folket föder antisemitism i omvärlden. Det är i detta ljus man måste se Reepalus hållning. Konflikten Israel-Palestina är vår tids kanske svåraste politiska problem – hur kan man komma till ett mer objektivt förhållningssätt? Ett bra sätt är att läsa Göran Rosenbergs Det förlorade landet.

Göran, som i ungdomen var entusiastisk sionist, blev med tiden alltmer kritisk. 1976 var han med om att grunda Palestinagrupperna, en svensk organisation som arbetar ”för solidaritet med det palestinska folket på grundval av FN:s beslut och folkrätten”.

Hans bok är en noggrann redogörelse för den judiska historien både före och efter Israels födelse. Det är en ibland chockerande läsning. Göran menar att Israel har gjort med palestinierna som amerikanerna med indianerna, eller serberna med de muslimska bosnierna. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber, judisk majoritet betydde arabisk minoritet. Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad ställning.

Redan 1948 då staten Israel bildades skapades undantagslagar som innebar en öppen diskriminering av statens icke-judiska medborgare. Paragraf 125 användes för att rutimässigt utestänga araber från områden som skulle tas i anspråk av judiska bosättningar. Listan över de arabiska byar som på detta sätt raderades ut från kartan under staten Israels första levnadsår är lång.

Ett exempel han nämner var de två byarna Ikrit och Biram i nordvästra Galiléen som inte visat någon som helst fientlighet mot de judiska styrkorna. Båda tvångsevakuerades trots det av israeliska soldater 1948. Mot löfte att de bara skulle behöva vara borta 15 dagar lät sig byborna utan motstånd transporteras bort. Under tiden skulle området rensas från fientliga element, sades det. När byborna efter två veckor återvände var husen uppbrutna och tömda och de fick veta att jorden inte längre var deras. Under vapenhot tvingades de att ge sig av. Husen sprängdes av militär och området togs omedelbart i bruk av nyupprättade judiska jordbrukskolonier.

Judendomens starka humanistiska arv av solidaritet med de svaga, dess moraliska och humanistiska tankeströmmar har mer och mer tvingats åt sidan av ”den religiösa messianismens maktberusade framfart”, skriver Göran Rosenberg. Den tyngste kritikern av detta, professor Yeshayahu Leibowitz varnade omedelbart efter sexdagarskriget 1967 för att den judiska messianismen skulle bli ödesdiger, såväl för judendomen som för Israel. Den skulle leda till en ”hädisk förgudning av nationen, en fetischistisk kult av jorden”.

Det judiska Israels historia har rymt många möjliga val, inte minst den traditionellt demokratiska vägen. Men ”den religiösa messianismens talesmän hade med åren gjort allt tydligare att deras tilltänkta stat byggde på andra och högre principer än demokratins”, menar Rosenberg. Och han sätter saken på sin spets med frågan: Har den judiska staten en universell mission eller är den en stat som alla andra?

Dessvärre är han nödgad att konstatera att det judiska folkets mission har övergått i militär ockupation och etnisk rensning. Det är detta världen ser och förfäras över.