Det råder en  lätt melankolisk stämning i den antroposofiska världsrörelsens högborg, meddelas på det svenska sällskapets årsmöte nu i helgen. Pengarna tryter i Goetheanum, man har för närvarande 4 miljoner euro i underskott, om jag har förstått saken rätt, 30 personer har förlorat sina anställningar och några sektionsledare lämnar sina uppdrag. En nedskärningsplan har upprättats och inför det kommande årsmötet i Schweiz finns motioner som uttalar misstroende mot den sittande styrelsen. Ska den tvingas avgå? Detta har aldrig hänt förut.

Funderingar uttalas kring hur man skall få in mer pengar för att hålla skutan flytande. Men, som någon klok påpekar, det är ju inte pengabristen som är problemet – den är bara symptom på något. Det är detta ”något” som borde åtgärdas. Men vad är det?

Detta är tiotusenkronorsfrågan. En sak är i alla fall klar – det saknas idéer. På frågan på det svenska årsmötet vad styrelsen hade tänkt göra åt bristen på ungdomar i en alltmer åldrande rörelse blir svaret en uppmaning till alla att ”tala med sina ungdomar” och ”intressera dem för Antroposofiska sällskapet”. Den nivån ligger det på. En idérörelse utan idéer – finns det något ödsligare?

En annan idéburen rörelse i liknande predikament är socialdemokratin. Med vilken dynamisk kraft sprängde den inte in i det politiska livet på tjugotalet! En rörelse som kommen ur själva tiden. Och vilken patetisk spillra vi ser idag, utan kompass – där ett borgerligt parti tagit över paradgrenarna. Man försöker nu med en ny partiledare återta initiativet – men det nya är bara en nödtorftigt upputsad återgång till en svunnen tids idealbildning.

Cistercienserrörelsen var också idéburen. Den grundades på tusentalet efter idén bed och arbeta, d v s man fick inte uppehället via tiggeri – man arbetade, och arbetet fick karaktär av gudstjänst. Man byggde bland annat 600 kloster (varav 15 st bara i Sverige). Cisterciensernas impuls varade i 150 år – 100 år efter grundaren Bernhard av Clairvaux död. Därefter uppstod stagnation, nedgång och korruption.

Och plötsligen står det klart. Valhäntheten hos ledningen, bristen på idéer, livskraftiga nya strukturer och dynamiska initiativ  är signaler som inte kan missförstås. Ingen säger det rent ut – men alla tecken tyder på att Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess. Och den har pågått länge. Utan att man riktigt vet om det håller man i själva verket på att administrera en avveckling av sällskapet.

Detta är inget tyckande eller spekulation utan ren observation; sällskapet har blivit liktydigt med vårdandet av en tradition. Brist på förnyelse, modernitet och avsaknaden av levande dynamik har under årtionden format Antroposofiska sällskapet som ett museum.  Istället för innovativ modernitet som inspirerar omvärlden ser vi inför oss ett sällskap som kommunicerar en stagnerad konservatism. Sällskapets brist på angelägenhet  visas inte minst av att endast 30 personer orkade ta sig till årsmötet nu i helgen. Och de blir färre varje år.

I ljuset av detta framstår förslag om tankesmedjor och omvärldsgrupper som meningslösa beskäftigheter. Hade antroposofin haft en mer progressiv inriktning från början hade det naturligtvis sett annorlunda ut. Men i det rådande mentalitetsklimatet har dessa idéer naturligtvis ingen möjlighet att bli förverkligade.

Det vi ser är ett sällskap som blir alltmer inaktuellt och omodernt. Det håller på att dö helt enkelt för att detta är det logiska slutsteget på ett ofruktbart förhållningssätt. Att detta uttalas är viktigt. Det ger hopp inför en kommande nystart.

Att vara antroposof är att ha ett intresse för antroposofin som är så starkt att det formar ens världsbild. Åtminstone är det så jag förstår innebörden. Men varför blir man intresserad i något så komplicerat? Antroposofin är ju inte precis en mainstreamrörelse. Den går ju på tvärs mot mycket av vad etablerad världssyn står för. Hur kan man hamna i ett sådant sammanhang?

Att vara antroposof i tredje generationen har möjligtvis underlättat. Både farfar och en farbror har upplevt Steiner live on location – i den ursprungliga Goetheanum-byggnaden utanför Basel i Schweiz. Men trots en nioårig vistelse i Kristofferskolan hade jag bara i förbigående hört orden antroposofi och Rudolf Steiner. Bara namn utan innebörd. Föräldrarna talade aldrig med mej om antroposofi under skolgången.

Då sextiotalets politiska överdifter kändes alltmer frustrerande – denna förnuftsvidriga polarisering! – får jag så av min far reda på att Steiner hade en samhällsanalys som var mer differentierad. Hans sociala tregrening blev en ögonöppnare där Steiner klargjorde samhällets lagbundenheter. Det var som om en vis gammal farbror hade förklarat hur saker och ting förhöll sig. Inga ensidiga ställningstaganden för antingen kapitalism eller kommunism. Utan helt enkelt djupa kunskaper i hur ett samhälle fungerar. Mitt förtroende för Steiner var väckt.

I hans bok Tregreningen av den sociala organismen nämns ingenting om den andliga världen, karma, reinkarnation och allt det som den antroposofiska världsbilden är känd för. Men med min nyfunna respekt för karln började jag försiktigt titta in i den världsbilden. Och ju mer jag läste desto mer kändes tankarna som en märklig vidareföring av mina egna funderingar. Som om Steiner hjälpte mig komma vidare i min förståelse av världen.

När jag i efterhand försökt förstå vad som innerst inne gjorde mig intresserad av antroposofi var det en svårförklarlig känsla av igenkännande. Många av mina antroposofvänner har också haft denna upplevelse. Mera sällan verkar ett antroposofiskt engagemang vara resultatet av mer traditionella förnuftsresonemang.

Jag tror ingången i antroposofin förutsätter förutsättningslöshet. En icke ifrågasatt materialistisk världsbild stimulerar knappast ett antroposofiskt engagemang. Man måste tänka utanför den svarta lådan.

Det är svårt att ”förklara” ett intresse. Det bara kommer liksom. Det är en böjelse. Efteråt försöker man hitta hyfsade argument för engagemanget. I bästa fall kommer man sen bakvägen åt grogrunden, dispositionen för engagemanget. I mitt fall kan jag varken se någon känslomässig eller intellektuell stimulans i uppväxten som skulle kunnat förklara mitt senare intresse. Det hela startade i tjugoårsåldern med tipset att kolla in tregreningsidén. Och på den vägen är det.

Men tonårslekarna med det vandrande glaset och fascinationen för oförklarliga fenomen gjorde nog sitt till att jag omedvetet hade svårt ta på allvar den officiella världsförklaringen. Trots att jag inte funderade kring detta kändes den platt och förnumstig. Att man förvisade livets största frågeställningar till religionens område ingav knappast förtroende. Etablissemanget visste inte vad liv var, om livet efter döden, om tillvarons uppkomst – hur kunde de då göra anspråk på en trovärdig världsförklaring? Ungefär så.

Och så här på årtiondens avstånd frågar jag mig fortfarande – hur kan en stor del av mänskligheten ha ett så outvecklat förhållande till existensens djupare dimensioner? Det är som de har avsagt sig självreflektionen och sitter och väntar på att vetenskapsmännen skall meddela sanningarna. Världsordningen är inget man själv begrundar, det kunskapandet har överlåtits åt experter.