Posts Tagged ‘ Goetheanum

Dunkla budskap i antroposofisk rapport

♦ ♦ ♦ Vid Antroposofiska sällskapets (AS) årsmöte i Goetheanum träffas generalsekreterarna för de olika länderna och samråder. I medlemstidningens referat från årets möte får vi av den svenska generalsekreteraren veta att man där tagit fram tre ”målbilder” för arbetet i AS i världen under det kommande året. I den första bilden konstateras det alla redan vet att Fria högskolan (FH), AS och de praktiska verksamheterna ”har kommit till att bli åtskilda från varandra”. En situation som varit förhanden i närmare hundra år vid det här laget.

Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson tycker att vi skulle se dessa tre områden ”inte som åtskilda från varandra, utan som en differentierad enhet med många facetter.” En hårfin skillnad som mer känns som pep talk från en idrottsledare. Icke desto mindre kan där ”en grund läggas som kan ge möjlighet till innovativa och konstruktiva bidrag till tidens frågor, för människors existentiella behov och för jorden”.

Den bombastiska formuleringen saknar dessvärre konkretion. Vad anser man vara ”tidens frågor”? Mellanösternkrisen? Plastnedskräpningen av världshaven? Your guess is as good as mine. Förväntas det att antroposofer ska lösa detta med sina ”innovativa och konstruktiva bidrag”? I ”målbild 2” efterlyser man en samarbetskultur inom AS och FH, något som inte finns idag, vilket är känt sedan länge. En samarbetskultur är nödvändig

»för att kunna möta de utmaningar vi ställs inför idag. Nya kvaliteter behöver sökas i det sociala livet och en öppenhet odlas för tidens och den enskilda människans ödesfrågor.«

Det låter visserligen tjusigt men även här saknas konkretion. Vilka utmaningar menas? Och vilka ”kvaliteter” talar vi om i det sociala livet? Umgänget på fredagsmyset med familjen? Ska vi sträva efter ett mer vårdat språk i fikapausen på arbetsplatsen? Kanske till och med lansera andevetenskapliga sanningar i smyg?

Och hur ska man förstå ”den enskilda människans ödesfrågor”? Vad är en ödesfråga? Vilken ödesfråga har du? Att det blev si och inte så i ditt liv? Eller frågan hur du ska undvika att ständigt somna under meditationen? Är det en ödesfråga? Vad generalsekreteraren menar med begreppet är oklart. Man börjar befara att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Denna rapport från generalsekreterarnas möte i Schweiz vimlar av floskler, luddiga formuleringar och abstrakta generaliseringar som inte betyder någonting. Det bara ser snyggt ut. Djupsinnigt. Avsikten är att ge oss intrycket att det var ett betydelsefullt möte. Det är samma teknik som politikerna använder – ett politiskt språk som idag är allmänt förekommande i många av våra sammanhang. Sa inte Rudolf Steiner att AS inte skulle sysselsätta sig med politik?

Den tredje målbilden påvisar de ekonomiska bekymren för världssällskapet. Och här är man plötsligen föredömligt konkret. Att medlemsantalen i världen sjunker får naturligtvis ekonomiska konsekvenser och man uppmanar alla att stödja ”Goetheanum-impulsen”. Klart som korvspad.

Intill denna rapport fogas en annan från styrelse- och skattmästarträffen vid samma tillfälle. författad av nya styrelsemedlemmen Elisabeth Ehrlich. Hon funderar över världssällskapets dåliga ekonomi.

»Världen [har] explosionsartat utvecklats inom vissa områden de senaste åren så att vi inom Sällskapet nog knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen och som får respons bland unga människor (…). Konsekvensen är att AS blir äldre och äldre, både när vi ser på medlemmarnas genomsnittsålder, men även i sättet på hur Sällskapet engagerar sig i världen.«

En analys som känns överraskande sanningsenlig för att komma från en styrelse som annars döljer verkligheten bakom eufemismer och politiskt korrekta uttalanden. Formuleringen att AS ”knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen” är en lysande sammanfattning av Sällskapets problem. Den formuleringen får förlåta den traditionella och politiskt korrekta avslutningen:

»Vi kan samtidigt märka både en vilja till förändring och även en stämning bland många medlemmar inom Sällskapet som präglas av en helt ny och spännande anda som har en tydlig riktning mot framtiden.«

Aber natürlich, antroposofin är ju en framtidsimpuls. Det vet väl alla vid det här laget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Antroposofins intellektuella cred

♦ ♦ ♦ Goetheanum, 2 augusti 1972 på kvällen, Grosse Saal är fullsatt med deltagare i den internationella ungdomskonferensen. Vi skall se första mysteriedramat. Förväntansfullt sorl från den tusenhövdade publiken.

2015-06-02 09.53.30Plötsligt blir allt svart, strömmen har gått, vilket väcker munterhet med fniss och småprat i mörkret.   Ficklampor tänds och spelar med sina ljuskäglor omkring i salen. Det är en overklig stämning. Alla väntar på att ljuset skall komma tillbaka.

Några börjar sjunga i mörkret. Flera ansluter, sen ännu fler – och snart sjunger hela salen Dona Nobis Pacem. Spontant, helt orepeterat en jättekör där i denna becksvarta jättesal. Och det sjungs i stämmor. Kvinnorösterna de ljusare, männen de mörkare. Jag är helt tagen av den häpnadsväckande vackra klangen och känslan av total samhörighet.

Detta gör ett outplånligt intryck på mej som nybliven medlem. Att plötsligt befinna sig i en stor gemenskap i en mäktig musikalisk harmoni – som ett tonande uttryck för den antroposofiska kulturimpulsen. Som att delta i en mikaelisk härskara.

Svenska vännerna Hans Bartos och Anders Kumlander i  en fikapaus på Speisehaus.

Svenska vännerna Hans Bartos och Anders Kumlander i en fikapaus på Speisehaus.

Tio minuter dånar denna tusenhövdade kör, sen kommer ljuset tillbaka och allt tar slut. Det var nästan synd.

Händelsen gav det starkaste intrycket i detta mitt första besök i det antroposofiska centret. Jag var 28 år och skrev en utförlig tiosidig rapport hem till mina antroposofiska föräldrar som aldrig besökt platsen. Där beskriver jag om alla de studiegrupper jag var med i, hur mathållning var, övernattningen i en gymnastiksal och om utflykterna i grannskapet.

Uttalanden som gjorde intryck på mig då kunde vara till exempel Carlo Pietzners i min samtalsgrupp:

»Ju sannare en tanke är desto mindre har den någonting gemensamt med den människa som frambringar den.«

I Dornach såg jag mitt första goetheanistiska garage.

I Dornach såg jag mitt första goetheanistiska garage.

Vilket jag i min rapport ledsagar med en förklarande parentes: ”Tanken blir ju då mer universell och man måste ge upp sitt eget själsväsen mer och mer för att kunna tränga in i den sanna tankevärlden.” 40 år senare känns tanken inte helt klar, men bestickande på något sätt – som så ofta i antroposofiska sammanhang.

Hagen Biesantz yttrande på morgonseminariet var också imponerade.

»En andligt omedveten människa som utför en ond handling är egentligen inte ansvarig för den, han är driven till den av sin ofrihet. En andligt skolad, medveten människa däremot är fri i valet mellan det onda och det goda, men med detta följer ett stort ansvar. Väljer den människan det onda blir han aldrig förlåten.«

En formulering som ger perspektiv på begreppet frihet. Ju mer begränsad och omedveten man är, desto mindre fri – och ansvarig. Med ökad medvetenhet och insikt följer visserligen ett större frihetsutrymme – men också ett ökat ansvar. På en frågestund efter morgonföredraget formuleras så den fråga som skulle visa sig bli en av de centrala inom rörelsen alla dessa år.

»En [existentiell] fråga skulle aldrig ställas om vi inte någonstans i vårt inre redan anar svaret. Därför är det inte svaren vi är ute efter, det är frågorna. Många av de frågor vi idag ställer är ofta kvarlevor från tidigare liv. Man skall alltså inte ge människan paketlösningar på frågor genom att ge dem en massa svar. De svaren är ju inte deras egna, de har inte kommit fram till dem själv.«

Långhåriga, jeansklädda ungdomar ledigt uppspetade ovanför Goetheanums pampiga entré var något helt nytt och lite chockerande för ledningen.

Långhåriga, jeansklädda ungdomar ledigt uppspetade ovanför Goetheanums pampiga entré var något helt nytt och lite chockerande för ledningen.

Denna hållning har präglat det antroposofiska arbetet i decennier där rubriker på seminarier, föredrag, kurser och artiklar ofta formuleras i frågeform – och där inga svar ges. En annan iakttagelse i samma stil formulerades av Hagen Biesantz som berättade att han undervisat en liten flicka och då kom att tänka:

»Här sitter jag, 20 år äldre än denna människa och tror att jag är överlägsen henne i kunskap och vetande. Men vad vet jag om hennes tidigare inkarnationer, hon kanske nått miltals längre än mig i sin andliga utveckling.«

Detta imponerade på mig då. Idag är upplevelsen dubbel. Det finns något undervisande i uttalandet, nästan poserande. Samtidigt har han en pedagogisk poäng att inför en massa ungdomar exemplifiera komplexiteten i karmalagen. Men det är svårt att nu drygt 40 år senare frigöra sig ifrån intrycket att det finns något av ett intellektuellt snobberi i flera av dessa uttalanden.

Vilket naturligtvis tilltalar unga människor som söker djupare perspektiv på tillvaron. Antroposofin har en intellektuell cred som kändes häftig, speciellt jämfört med fundamentalistisk religion och allehanda gottköpsteorier som allmänt florerar. Antroposofin är cool, antroposofin kräver något av dig, klarar du utmaningen?

Min rapport till föräldrarna slutar med en upplysning jag fick från en Kristofferskolelärare jag haft som jag träffade där. Han berättade att en av mina klasskamrater hade vägrat värnplikt, vilket inte förvånade mig. På den tiden uppfattades detta som ett kraftfullt statement som för det mesta ledde till en månads fängelse. Men som den viljestarka idealist han var vägrade han också fängelse! Hur det gick med det fick jag dock aldrig reda på.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hur släkten Ljungquist blev antroposofer

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.

Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.

Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.

Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.

Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.

Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!

Walter Ljungquist

Walter Ljungquist

För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.

Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.

Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Enskilda medlemmar förväntas vända den antroposofiska rörelsens nedgångsspiral. Inte ledningen.

♦ ♦ ♦ I drygt två års tid har Mummel i kön ofta återkommit till Antroposofiska sällskapets bristande ledarskap, framförallt i Sverige (här ett exempel bland många). Man har styrelse, ordförande och generalsekreterare, men man  saknar förmåga att leda. Det är en handlingsförlamning som märks i bristen på idéer, initiativ och visioner. Mest anmärkningsvärt är kanske ointresset för den vikande medlemstillströmningen och andra tecken på en rörelse på tillbakagång. Denna nedgångsspiral har – trots att den pågått i decennier – aldrig varit föremål för analys, än mindre av åtgärder.

Man saknar förståelse för kraven på förnyelse och fortsätter med business as usual. Och låtsas som det regnar.

Det är därför med stor förvåning vi öppnar senaste Forum Antroposofi nr 3/13 och där får ta del av tankar kring nödvändigheten – av en förnyelse. Denna insikt är visserligen lätt maskerad med antroposofiskt finspråk som att ”de antroposofiska innehållen har förlorat i formkraft”, där Johannes Nilo vinklar antroposofins kris mest som en filosofisk fråga rörande form och innehåll.

»De innehåll som presenteras i skrifter och föredrag har […] inte en självklar kraft att frambringa nya former i sig som jag tror att de fortfarande hade på 30-, 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet, på 90-talet inte riktigt längre och framför allt inte så starkt idag […] Vi har former som spirituellt sett inte är täckta. Och vi har innehåll som inte har någon orientering, ingen fokus, ingen kropp, ingen klar tidsenlig form och det är konfyst och besvärligt och där börjar man bråka.«

På normalsvenska innebär detta att antroposofin (innehållet) och rörelsen (formen) är inne i en kris.

Nu är detta inte uttalat av någon representant för styrelsen för det svenska sällskapet. Utan av Johannes Nilo, chef för Rudolf Steinerarkivet vid Goetheanum i Basel, som på Antroposofiska sällskapets vintermöte i januari i Järna formulerade dessa tankar med anledning av sällskapets 100-årsjubileum. Men det faktum att han har en viktig post i världsrörelsens centrum och att hans synpunkter trycks i det svenska medlemsbladet är en tydlig markering att ett radikalt skifte i förhållningssätt ägt rum.

Vilket betyder att ledande företrädare för den svenska antroposofin inte längre hymlar med att sällskapet, rörelsen och antroposofin befinner sig i en kris. Detta har vi väntat länge på. Kors i taket.

Nu skulle inte detta kungörande tas på allvar i antroposofiska kretsar om det inte kläddes i det sedvanliga intellektualitetsjäktande fikonspråk som är regel i dessa sammanhang. Och då vi tidigare glatt våra läsare med sanslösa exempel på detta kan vi inte låta bli att släppa lös Johannes Nilos språksnobberi en gång till:

»Det som krävs för att knäcka det här problemet att hitta nya former och nya innehåll och en ny konkordans mellan dem, det är ju egentligen att man måste disidentifiera sig, man måste lösa sig från sin egen identifikation med speciella innehåll och sin egen identifikation med det här arvet och den här formkanonen. Det gäller att hitta ett neutralt iakttagande, ett reflektivt förhållande till dem och även gentemot sig själv, annars kan jag inte lösa mina identifikationer med de där innehållen. Och det måste också vara möjligt – och det här är något som kräver lite mod – att disidentifiera sig från Rudolf Steiner själv.«

Markeringarna i texten är mina. Varken svenska akademins ordlista eller Wikipedia har med ordet disidentifiera, men det torde kunna ersättas med det mer begripliga objektivera. Begreppet formkanon finns inte heller i SAOL och på Wikipedia får man gå omvägen via begreppet kulturell kanon för att förstå att Johannes menar former som auktoriteter inom området menar har påverkat samhället. Konkordans visar sig helt enkelt betyda samstämmighet.

Men det som träder fram genom dessa språkdimmor är ändå ett radikalt budskap. Antroposofin, sällskapet (med sin styrelse) och den antroposofiska rörelsen har fastnat i gamla tankeformer och föreställningar. Den antroposofiska ”kulturimpulsen” präglas av rutin och brist på förnyelse. Och som en konsekvens av detta har medlemstillströmningen avtagit, utbildningar och jordbruk lagts ned och Antroposofiska sällskapet håller på att dö sotdöden, för att ta några exempel.

I det samtal som Johannes Nilo inlett, och som redogörs för i Forum-artikeln, kommer som alltid i såna här sammanhang de obligatoriska frågorna om vad Antroposofiska sällskapet har för uppgifter. Behövs det alls – och i så fall varför? Dessa ständigt återkommande frågeställningar är i sig ett bevis på att sällskapet inte behövs. Vem behöver en förening som inte har uppgifter? Så enkelt är det ju. Att man ännu efter årtionden inte kan se sina uppgifter betyder ju att de inte finns. Ett konstaterande som inte kan uppfattas som något annat än en inkompetensförklaring av sällskapet.

Men en sak är säker. I alla förklaringar till varför det blivit så här måste den kvasiakademiska framtoningen inta en inte oväsentlig roll. Visserligen får Johannes Nilos krångelsvenska betraktas som extrem, men han är långtifrån ensam. Antroposofiskt språkbruk har alltid präglats av en fisförnämitet som stått i vägen för en bredare folklig förankring.

Och nu då? Ja, det är väl ingen som tror att Johannes Nilos analys kommer att förändra något. Inte ens han själv tror det. Inte för att han är uppgiven över att sällskapet inte gör något – tvärtom, det är helt i sin ordning tycker han – utan för att han menar att ansvaret ligger hos varje enskild medlem. Ja ni läste rätt. Det bristande ledarskapet för Antroposofiska sällskapet skall inte ställas till svars  – det är de enskilda medlemmarna som ska ta föreningen ur krisen.

För Antroposofiska sällskapets ledning, trots att den har både styrelse, ordförande och generalsekreterare, förväntas inte ta något ansvar i denna nedgång, är Nilos uppenbara konklusion. För eftersom styrelsen saknar uppgifter kan den heller inte ses som ansvarig för vare sig antroposofin eller rörelsen. Logiken är lika glasklar som överraskande.

Har man någonsin hört talas om att det är medlemmarnas ansvar om en föreningsstyrelse är inkompetent? Men för Johannes Nilo är detta helt i sin ordning:

»Jag tror inte vi ska ställa för mycket prognoser, för det lönar sig inte. Då förlorar vi bara tid, utan viktigt är att vi arbetar vidare. Framför allt var och en för sig själv, det tror jag är viktigt. Det finns saker man måste sköta själv och det vi sköter gemensamt, det ordnar sig på andra sätt.«

Många jag talat med skakar på huvudet och menar att Antroposofiska sällskapet vid det här laget är bortom all räddning. Och att vi troligtvis bör glädjas åt detta – för först när botten är nådd kan något nytt uppstå.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 6 votes)

Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess

Det råder en  lätt melankolisk stämning i den antroposofiska världsrörelsens högborg, meddelas på det svenska sällskapets årsmöte nu i helgen. Pengarna tryter i Goetheanum, man har för närvarande 4 miljoner euro i underskott, om jag har förstått saken rätt, 30 personer har förlorat sina anställningar och några sektionsledare lämnar sina uppdrag. En nedskärningsplan har upprättats och inför det kommande årsmötet i Schweiz finns motioner som uttalar misstroende mot den sittande styrelsen. Ska den tvingas avgå? Detta har aldrig hänt förut.

Funderingar uttalas kring hur man skall få in mer pengar för att hålla skutan flytande. Men, som någon klok påpekar, det är ju inte pengabristen som är problemet – den är bara symptom på något. Det är detta ”något” som borde åtgärdas. Men vad är det?

Detta är tiotusenkronorsfrågan. En sak är i alla fall klar – det saknas idéer. På frågan på det svenska årsmötet vad styrelsen hade tänkt göra åt bristen på ungdomar i en alltmer åldrande rörelse blir svaret en uppmaning till alla att ”tala med sina ungdomar” och ”intressera dem för Antroposofiska sällskapet”. Den nivån ligger det på. En idérörelse utan idéer – finns det något ödsligare?

En annan idéburen rörelse i liknande predikament är socialdemokratin. Med vilken dynamisk kraft sprängde den inte in i det politiska livet på tjugotalet! En rörelse som kommen ur själva tiden. Och vilken patetisk spillra vi ser idag, utan kompass – där ett borgerligt parti tagit över paradgrenarna. Man försöker nu med en ny partiledare återta initiativet – men det nya är bara en nödtorftigt upputsad återgång till en svunnen tids idealbildning.

Cistercienserrörelsen var också idéburen. Den grundades på tusentalet efter idén bed och arbeta, d v s man fick inte uppehället via tiggeri – man arbetade, och arbetet fick karaktär av gudstjänst. Man byggde bland annat 600 kloster (varav 15 st bara i Sverige). Cisterciensernas impuls varade i 150 år – 100 år efter grundaren Bernhard av Clairvaux död. Därefter uppstod stagnation, nedgång och korruption.

Och plötsligen står det klart. Valhäntheten hos ledningen, bristen på idéer, livskraftiga nya strukturer och dynamiska initiativ  är signaler som inte kan missförstås. Ingen säger det rent ut – men alla tecken tyder på att Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess. Och den har pågått länge. Utan att man riktigt vet om det håller man i själva verket på att administrera en avveckling av sällskapet.

Detta är inget tyckande eller spekulation utan ren observation; sällskapet har blivit liktydigt med vårdandet av en tradition. Brist på förnyelse, modernitet och avsaknaden av levande dynamik har under årtionden format Antroposofiska sällskapet som ett museum.  Istället för innovativ modernitet som inspirerar omvärlden ser vi inför oss ett sällskap som kommunicerar en stagnerad konservatism. Sällskapets brist på angelägenhet  visas inte minst av att endast 30 personer orkade ta sig till årsmötet nu i helgen. Och de blir färre varje år.

I ljuset av detta framstår förslag om tankesmedjor och omvärldsgrupper som meningslösa beskäftigheter. Hade antroposofin haft en mer progressiv inriktning från början hade det naturligtvis sett annorlunda ut. Men i det rådande mentalitetsklimatet har dessa idéer naturligtvis ingen möjlighet att bli förverkligade.

Det vi ser är ett sällskap som blir alltmer inaktuellt och omodernt. Det håller på att dö helt enkelt för att detta är det logiska slutsteget på ett ofruktbart förhållningssätt. Att detta uttalas är viktigt. Det ger hopp inför en kommande nystart.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Den antroposofiska rörelsen behöver en tankesmedja

Antroposofiska sällskapets förmåga till förnyelse är starkt begränsad – både här och internationellt. Förvaltningen av arvet tynger sen länge det inre arbetet. Och även arbetet utåt offentligheten lider av en tröghet och brist på modernitet som blir alltmer besvärande. Antroposofiska initiativ existerar inte längre i samhällsdebatten, åtminstone inte i Sverige.

Jag kan se två åtgärder som skulle kunna förändra den bilden. Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten. Denna krönika ägnas den första gruppen.

Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Men trots goda idéer har de små möjligheter att få genklang i rörelsen. Från ledande håll leder en tydlig förändringsobenägenhet till business as usual – och den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar. Vem kan tävla med Steiner, Aristoteles och Platon?

Därför behövs en antroposofisk tankesmedja med uppdrag att presentera idéer om en vidareutveckling av antroposofin och dess verksamheter. Ett internationellt serviceorgan fristående från sällskapets styrelse och högskola med en finansiering som garanterar ett självständigt agerande. Genom en sådan skapelse uppnås flera saker, här bara några exempel.

  • Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.
  • Strukturella frågor måste bearbetas. Hur hitta tänkbara konstruktioner för den höga medlemsavgiften? En av flera förutsättningarna för att vända medlemstappet. Kan en sänkning  till kanske 300 kr om året finansieras? Intimt förknippad med denna punkt är finansieringen av Goetheanum och dess idé som världscentrum.
  • Går det att vidareutveckla högskolan? Hur skulle det i så fall se ut?
  • Behöver inte grupparbetet moderniseras och göras mer attraktivt? Kan man tänka sig också andra anslutningsformer? Hur kan den nya tidens nätverkande utnyttjas?
  • Analysera styrelsearbetet och ge strukturella förslag. Vad kan man förvänta sig av ett modernt styrelsearbete?
  • Många medlemmar skulle gärna arbeta för sällskapet. Hur hitta meningsfulla uppgifter? Mentorskap för nytillkomna medlemmar? Kanske ”provstudiegrupp” för alla nytillkomna medlemmar och andra former för involvering  i ”Sällskaps-livet”.
  • Analysera sektionernas alltmer navelskådande skråväsen. Kan man tänka sig mer relevanta former?
  • Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?
  • Formulera värdegrund

Tankesmedjans fristående från bindningar och politiska förhållningssätt i styrelser och högskolekollegier kan göra en granskande funktion fruktbar. Organet ger tyngd och legitimitet åt ett ansvarsfyllt förnyelsearbete samtidigt som rörelsen kan förhålla sig fritt till resultaten. Tankesmedjan kan och skall inte ”bestämma” något. Kanske kan man också se funktionen som något av en internrevision. Viktigt för förtroendet för tankesmedjan är de verksammas  omdöme, analysförmåga, oavhängighet gentemot institutioner och integritet. Gruppen behöver inte nödvändigtvis alltid ta egna initiativ. Den kan ju också ta rena beställningsuppdrag.

Kommentarer till detta och andra idéer välkomnas. Följande krönika kommer att skissera idén kring en omvärldsgrupp riktad mot offentligheten.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Varför blir man antroposof?

Att vara antroposof är att ha ett intresse för antroposofin som är så starkt att det formar ens världsbild. Åtminstone är det så jag förstår innebörden. Men varför blir man intresserad i något så komplicerat? Antroposofin är ju inte precis en mainstreamrörelse. Den går ju på tvärs mot mycket av vad etablerad världssyn står för. Hur kan man hamna i ett sådant sammanhang?

Att vara antroposof i tredje generationen har möjligtvis underlättat. Både farfar och en farbror har upplevt Steiner live on location – i den ursprungliga Goetheanum-byggnaden utanför Basel i Schweiz. Men trots en nioårig vistelse i Kristofferskolan hade jag bara i förbigående hört orden antroposofi och Rudolf Steiner. Bara namn utan innebörd. Föräldrarna talade aldrig med mej om antroposofi under skolgången.

Då sextiotalets politiska överdifter kändes alltmer frustrerande – denna förnuftsvidriga polarisering! – får jag så av min far reda på att Steiner hade en samhällsanalys som var mer differentierad. Hans sociala tregrening blev en ögonöppnare där Steiner klargjorde samhällets lagbundenheter. Det var som om en vis gammal farbror hade förklarat hur saker och ting förhöll sig. Inga ensidiga ställningstaganden för antingen kapitalism eller kommunism. Utan helt enkelt djupa kunskaper i hur ett samhälle fungerar. Mitt förtroende för Steiner var väckt.

I hans bok Tregreningen av den sociala organismen nämns ingenting om den andliga världen, karma, reinkarnation och allt det som den antroposofiska världsbilden är känd för. Men med min nyfunna respekt för karln började jag försiktigt titta in i den världsbilden. Och ju mer jag läste desto mer kändes tankarna som en märklig vidareföring av mina egna funderingar. Som om Steiner hjälpte mig komma vidare i min förståelse av världen.

När jag i efterhand försökt förstå vad som innerst inne gjorde mig intresserad av antroposofi var det en svårförklarlig känsla av igenkännande. Många av mina antroposofvänner har också haft denna upplevelse. Mera sällan verkar ett antroposofiskt engagemang vara resultatet av mer traditionella förnuftsresonemang.

Jag tror ingången i antroposofin förutsätter förutsättningslöshet. En icke ifrågasatt materialistisk världsbild stimulerar knappast ett antroposofiskt engagemang. Man måste tänka utanför den svarta lådan.

Det är svårt att ”förklara” ett intresse. Det bara kommer liksom. Det är en böjelse. Efteråt försöker man hitta hyfsade argument för engagemanget. I bästa fall kommer man sen bakvägen åt grogrunden, dispositionen för engagemanget. I mitt fall kan jag varken se någon känslomässig eller intellektuell stimulans i uppväxten som skulle kunnat förklara mitt senare intresse. Det hela startade i tjugoårsåldern med tipset att kolla in tregreningsidén. Och på den vägen är det.

Men tonårslekarna med det vandrande glaset och fascinationen för oförklarliga fenomen gjorde nog sitt till att jag omedvetet hade svårt ta på allvar den officiella världsförklaringen. Trots att jag inte funderade kring detta kändes den platt och förnumstig. Att man förvisade livets största frågeställningar till religionens område ingav knappast förtroende. Etablissemanget visste inte vad liv var, om livet efter döden, om tillvarons uppkomst – hur kunde de då göra anspråk på en trovärdig världsförklaring? Ungefär så.

Och så här på årtiondens avstånd frågar jag mig fortfarande – hur kan en stor del av mänskligheten ha ett så outvecklat förhållande till existensens djupare dimensioner? Det är som de har avsagt sig självreflektionen och sitter och väntar på att vetenskapsmännen skall meddela sanningarna. Världsordningen är inget man själv begrundar, det kunskapandet har överlåtits åt experter.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se




W3Counter


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)