Posts Tagged ‘ gener

Världen är inte så enkel och fyrkantig som vetenskapen påstår

Kunskapen om atomer, molekyler och DNA förklarar inte livet. DNA är bara grundenheter, byggstenar. Livet handlar om sammanhang, system, relationer, processer, struktur och funktion. Vattnet i en sjö har samma kemi som inne i människan, men där ingår det i en helhet som är mer än summan av delarna – som alltid i självskapande enheter som levande organismer är.

Professorn i fysikalisk kemi Ilya Prigogine fick Nobelpriset för sin teori om självorganiserande system. Det visade sig vara en teori för både materien och livet. Paradexemplet är virveln – i badkaret eller i havet. Den stora Sargassovirveln eller på himlen i lågtrycken, eller den stora röda virveln på Jupiters yta, och de spiralformade galaxerna. Hur åstadkoms de?

Inte är det den som tappar ur badkaret som åstadkommer vattenvirveln. Virveln skapar sig själv. Eller om man så vill: energin som strömmar till får delarna att samverka på detta sätt. Men bara om det finns ett rikt mönster av lämpliga relationer mellan delarna.

Men livets kännetecken är inte bara att det organiserar sig själv, utan också att det producerar sig själv. Från ögonblicket för befruktningen produceras de delar som utvecklas till en organism med huvud, kropp, armar och ben. Livet producerar sina beståndsdelar – men dessa konstituerar i en fortlöpande process samtidigt livet. Därför ger frågan `vad är liv´ en felaktig föreställning om någon sorts substantiv. För livet på jorden är mer likt ett verb.

Livet kan inte definieras med sina kemiska beståndsdelar utan genom dessas sätt att förhålla sig till varann. Kroppen – som det självskapande system den är – reparerar sig själv fortlöpande. Var femte dag får vi en ny slemhinna i magsäcken, varannan månad en ny lever, på sex veckor en ny hud. Varje år ersätts 98 procent av atomerna i vår kropp. Livet är en process.

Varje organism producerar sig själv oupphörligt genom att införliva materia från omgivningen som den sedan omvandlar till byggstenar i sitt egna funktionssystem. När amöbor har tillgång till mycket och varierande mat väljer de. Somligt finner de smakligt men undviker annat. Encelliga organismer väljer kräset materialet för sitt skal utan att ha tillgång till vare sig hjärna eller händer. Val, urval, minne, lärande, instinkt, omdöme och anpassning är ord som vi normalt förbinder med högre nervprocesser. Likväl kan det sägas att en bakterie har var och en av dessa förmågor.

Livet är utrustat med medvetande, minne och målinriktning. Allt liv strävar mot ett mål. Samuel Butler (1835-1902) irriterade sig på Darwins ”omåttligt mekanistiska bild” av utvecklingsprocessen. Han menade att Darwin ”tagit livet ur biologin”. Butler hävdade att darwinisterna missade just detta. ”När Darwin kastade ut badvattnet gudomlig mening, kastade han också ut barnet livets avsiktlighet”.

Brian Goodwin, professor i biologi, menar att dagens biologi inte har någon teori för organismen. Den har ersatts av generna som biologins grundelement. Organismerna har reducerats till komplexa molekylmaskiner, passiva mottagare av genernas befallningar, bärare av artens historiska arkiv. Och han pekar på en rad inkonsekvenser i Darwins och neodawinismens biologi.

Till exempel kan generna bestämma den molekylära sammansättningen av en organism, men de kan inte ensamma förklara de processer som leder till ett hjärta, ett nervsystem eller något annat organ i kroppen. Och det beror på att den molekylära sammansättningen av ett organ inte ensam kan bestämma dess form. Istället bestäms formen av organisationsprinciperna i den process som skapar organet – på samma sätt som virveln i ett vätskeflöde bestäms av utgångssituationen, flödesegenskaper, tyngdkraften etc.

Det finns en inneboende rationalitet i livet som gör det förståeligt på ett mycket djupare plan än funktionell ändamålsenlighet och historisk tillfällighet, menar författaren till den bok vi här hämtat uppgifter från (Erland Lagerroth Bortom Darwin och DNA).

Den dramatiska historien om vetandet och vetenskapen i relation till världen är ju i själva verket historien om en fortgående kraftmätning mellan världens oändliga komplikation och tänkandets tröghet och oförmåga, där tänkandet har dragit det kortaste strået – utan att ha en aning om det.

Den bild av världen som den moderna vetenskapen har gett oss i arv är i själva verket en bild av just detta tänkande. Det är inte världen som är så enkel och fyrkantig som vetenskapen påstått – utan detta tänkande självt, menar författaren.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Är det tvärtom – härstammar aporna från människan?

I Darwins idé om kampen för tillvaron överlever de djur som bäst lyckas anpassa sig till omgivningen. Detta gör de genom specialisering. Men människan är den minst specialiserade av alla andra arter. Hur har hon då kunnat inte bara överleva, utan också breda ut sig på de andras bekostnad genom en strategi av icke-specialisering? Frågan ställs i en artikel av Daniel Håkanson i november 2002 av Forum för antroposofi i en anmälan av boken Der Erstgeborene. Mensch und höhere Tiere in der Evolution av Jos Verhulst.

Ytterligare en fråga anmäler sig.  Djurens specialisering har utvecklats under stora tidsrytmer – innebär det då att människans brist på specialisering gör henne mer primitiv? Vi vet naturligtvis att det inte är så, men hur kan vi då förstå detta paradoxala fenomen? Som lök på laxen ägnar sig människan de första tjugo åren av livet åt lek och lärande – inte åt jagande efter föda som de andra arterna. Hur har det varit möjligt att trots detta kunna uppnå världsherravälde?

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 14

Frågan som Verhulst ställer sig är om denna icke-specialisering i själva verket är ett uttryck för att människorna är mer lik primaternas* gemensamma förfader än någon annan primat. Har aporna i själva verket utvecklat sig från en människoliknande urform och inte tvärtom? Innebär det att djuren vidareutvecklat former som hållits tillbaka hos människan? Om vi skulle ”rulla filmen baklänges” – skulle då de övriga primaterna bli alltmer människoliknande?

Om nu människan ”hållit tillbaka” utvecklingen och specialiseringen till förmån för bibehållandet av sin allsidighet, har hon då stått stilla i utvecklingen och ser likadan ut som sina förfäder? Om inte, vad är det då hon har utvecklat istället för specialiseringen?

Dessa frågeställningar ses märkligt nog som en oviktig sidoknorr i de traditionella evolutionsteorierna.

En ap-baby är till sin kroppsform väldigt lik en vuxen människa, speciellt huvudet. Ju mer apan växer, desto mer skjuter hak- och munpartiet fram nästan karikatyrartat. Den mänskliga gestaltens väsentliga anatomiska kännetecken är dess allmänt fosterliknande drag i en evolutionsutveckling som är ”återhållen” jämfört med apornas som är mer ”framåtskridande”. Människan lämnar i princip inte den för alla primater gemensamma fosterformen.

Det verkar alltså som om människans utveckling fördröjs och skjuts upp genom att drag från fosterutvecklingen bibehålls. Under evolutionens gång utsätts en del kroppar för ett specialiseringstryck, de måste specialiseras för att överleva. De i denna grupp som inte utvecklar livsdugliga former dör ut. De livsdugliga bildar vartefter de olika djurarterna.

Av någon anledning ”skyddas” en annan del av kropparna från specialiseringstrycket och kan bibehålla och vidareutveckla den från början givna allmänna formen. Det är människans förfäder. Man kunde visualisera detta i en bild där människans utvecklingslinje är stammen och djuren de grenar som växer ut från denna stam. På sätt och vis kan man därför säga att djuren har utvecklats ur människan – inte tvärtom.

Vi har en fixering vid att orsakerna alltid måste komma före verkan (orsak – verkan) på grund av att vårt resonerande förnuft fungerar på detta sätt. Vi söker ständigt orsaken till de fenomen vi möter i det förgångna. Men Verhulst menar att de lagbundenheter som ligger bakom människans evolution ligger i en för förnuftet obekväm riktning: Verkan kommer före orsaken.

Eller uttryckt på ett annat sätt: Det framtida slutmålet är en kraft som verkar in i nuet och det förgångna.

Frågan är om vi inte övervärderar sambandet orsak – verkan. Vi kan till exempel i varje äggcell se något från början obestämt och odifferentierat utveckla sig till en individ. Råder inte det omvända sambandet även här? Är det inte så att vi övervärderar genernas ”orsakande” betydelse i individens utformning?

*Primat – herredjur, högre stående djur



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)