Posts Tagged ‘ Fritz Fuchs

Arne Klingborgs unika livsgärning i ny bok

♦ ♦ ♦ Det är i år hundra år sedan ikonen Arne Klingborg föddes. Med anledning av detta jubileum har boken Arne Klingborg – inspiratören kommit ut på Kosmos förlag. Det är en rikt illustrerad utgåva med många människors vittnesbörd om denna persons unika gärning. Lasse Krantz, grundaren av Rosendals Trädgård och numera verksam på Wij trädgård i Ockelbo, talar om ett möte på Liljevalchs-utställningen Miljö som ger liv 1975 som blev avgörande för hans yrkesval som trädgårdsmästare.

2015-05-26 10.43.27»Jag var 20 år och i en period av livet då jag som radikal yngling tyckte mig ha koll på det mesta. I alla fall kring det som var rätt och det som var fel. Arne guidade i utställningen på ett sätt som fick mig att känna mig som en gnällig gubbe full av fördomar och förutfattade meningar. Jag gick hem fast besluten att söka till utbildningarna i Järna. Det skulle några år senare bli den biodynamiska trädgårdsutbildningen på Skillebyholm.«

Arnes utställningar blev berömda. Lasse berättar att många människor lockades att hjälpa till i förberedelserna. Bönder, konstnärer, kockar, trädgårdsmästare, arkitekter, lärare med flera möttes kontinuerligt varje vecka under närmare två års tid för att bearbeta och förbereda materialet.

»Med facit i hand hade en verksamhet som t ex Rosendals Trädgård inte varit möjlig utan förberedelserna kring trädgårdsutställningen på Liljevalchs. Programmet och konceptet förbereddes steg för steg under Arnes ledning. Inte minst skolades vi unga trädgårdsmästare in i en ny trädgårdsmästarroll som kreatörer och odlare inom många av livets områden. Att Rosendals Trädgård med sin jordnära verksamhet fick många efterföljare både innanför och utanför vårt rikes gränser är ett faktum. Rosendalsmodellen blev ett begrepp som fick och fortfarande har en betydelse i den kulturella utveckling vi benämner trädgård.«

Arne som liten med sin mor.

Arne som liten med sin mor.

För den som tar del av denna bok framträder en oerhört omfattande och rik livsgärning. Sylvia Hvistendal-Manners, nära medarbetare till Arne på 70-talet, berättar om det dagliga arbetet.

»Arne var alltid närvarande även då han var någon annan stans. Hans omfattande person fanns med i det mesta – utställningar, byggnationer, resor till Dornach och föredrag i olika länder. Hans engagemang i de olika linjerna, inte minst allmänna linjen, låg honom varmt om hjärtat. Då jag oroade mig över att kanske gripa in för mycket och organisera från kontoret blev jag lugnad: Organisation behövs alltid då anden blir för stark. Innehåll behöver ordning och form för att verka rätt. Fel blir organisation bara då ingen substans finns att ordna. När man tittar bakåt är det ett mysterium. Hur orkade Arne, sammanhållande, förbindande, underhållande, inspirerande? Motsättningar och konflikter stod inte sällan på rad. Men seminariet föddes på nytt varje dag i en levande ström av människor och människomöten.«

Konstnären Ulf Wagner, som var läraren på konstnärliga linjen på seminariet:

2015-05-26 10.44.59»Människor kände sig inbjudna, strömmade till och vi var många som blev alltmer engagerade och ville hjälpa till. Här hände något intressant. Seminariet förvandlades till en `ständigt föränderlig installation´ för att använda ett samtida uttryck. (…) Den atmosfär som uppstod och utvecklades under några årtionden på seminariet i Ytterjärna fick en närmast magnetisk verkan och många drogs till den unika platsen. (…) Seminariet var likt en smältdegel som ständigt genererade intressanta frågeställningar och uppslag. Och det var just detta vi studerande varseblev. När jag tänker tillbaka på de två år jag var elev vid seminariet har jag svårt att konkret minnas vad vi egentlige sysslade med. Det enda jag med säkerhet vet är att de var några av de viktigaste åren i mitt liv.«

Arne med fru Gertrud och  lilla Aurora.

Arne med fru Gertrud och lilla Aurora.

Att Arne i hög grad var en praktiker innebar inte att antroposofin hamnade i skymundan på något sätt, tvärtom, få har väl som han synliggjort antroposofin i vardagen på ett påtagligt sätt som den stora folkpedagog har var. Hans avtryck på det internationella planet var också betydande där hans klarsyn imponerade. Han drog sig inte för att formulera obekväma sanningar. Vid ett av sina många framträdande på generalförsamlingarna i Goetheanum, antroposofins internationella centrum i Schweiz, sa han en gång:

»Hur kan det komma sig att vi som antroposofer inte märker hur mycket vi själva står i vägen för oss själva? Motståndet mot antroposofins utbredning kommer inte primärt utifrån – det kommer inifrån, från oss!«

Arne med gode vännen och färgsättaren Fritz Fuchs.

Arne med gode vännen och färgsättaren Fritz Fuchs.

”Han upplevde att världen var öppen för antroposofin”, säger ledaren för medicinska sektionen i Schweiz, Michaela Glöckler, ”men att antroposoferna var alldeles för upptagna med sig själva”.

Arne inspirerade oss alla. ”Som lärare kunde han blixtsnabbt sätta fingret på elevens särskilda begåvning och det som ville komma till uttryck”, skriver konstnären och skribenten Berit Fröseth. Och hans ledarskap var föredömligt.

»Arne var självklar ledargestalt, men inte ur beräkning. Med sitt soliga väsen var han snarare troskyldig, den som hade alla uppslagen. Arne var det glada hjärtat i allt. (…) Arne representerade en syntes av naiv optimism och klarsynt verklighetsförankring.«

Arne i sitt arbetsrum på Steinerseminariet med Åke Kumlander, finansiären av verksamheterna.

Arne i sitt arbetsrum på Steinerseminariet med Åke Kumlander, finansiären av verksamheterna.

I bokens sista kapitel ger oss eurytmisten Aurora Granstedt en inblick i hur det kändes att vara dotter till denna dynamiska och ständigt verksamma människa.

»Att skaffa lite utrymme för den egna familjen, att ha semester som vanligt folk var det inte tal om. Jo, när jag gått ut Kristofferskolan såg han till att bara vi tre [med mamma Gertrud] fick göra en resa till Grekland. Där for vi runt till olika tempelplatser, Arne före och Gertrud och jag efter. Till slut undrade vi om vi aldrig kunde få stanna på en plats och bada. Då åkte vi några dagar till ön Skyros där vi fick bada.«

Arne gjorde antroposofin relevant för omvärlden som få andra. Boken Arne Klingborg – inspiratören är ovärderlig för de som vill komma till en förståelse för denne karismatiska gestalt som många haft privilegiet att känna. Finns på Robygge.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Hur mycket av storhetstiden i Järna var ett resultat av inre skolning?

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)