Posts Tagged ‘ Forum

Strömlinjeformade abstraktioner i nya numret av Forum Antroposofi

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum antroposofi strävar vidare. Med en ekonomi i nedförsbacke och en redaktör som nu lämnar ”det operativa ansvaret”, ämnar man införa en ”förnyad kollegialitet” genom att en ”projektledare” kommer att ”åta sig ett arbete med renodlad redaktion av text och bild på en ideell basis”.

ForumÄr en ”renodlad redaktion” bättre än en vanlig? Och  betyder text och bild på ideell basis ett mer amatörmässigt material? Genom detta ”lättas det nödvändiga ansvaret” och ”ökas rörelsemöjligheten”. Riktigt hur är oklart, liksom innebörden i den avslutande summeringen.

»Det framstår som inte obetydligt att mitt bland dagens åsiktsmaskiner och journalistiska etiketteringar kan en särskild autenticitet göra sig gällande genom en rörelse som den antroposofiska.«

Att den antroposofiska rörelsen har ”en särskild autenticitet” är något läsaren får grubbla över. Annars är det trots den påtagna tagelskjortan ett välmatat nummer. Och jodå, det kommer mer från den antroposofiska språklådan. I en reseskildring får man sig till livs kloka antroposofismer.

»Under vandringen uppstod ärliga samtal som bara skogen kunde avlyssna. Vid sången på kvällen vid lägerelden utkristalliserade sig olika relationskonstellationer ur gruppen.«

Till skillnad från samtal i allmänhet var alltså dessa ärliga. Och det antroposofiska favoritordet konstellationer har här förstärkts med relation så att man inte ska missa poängen.

I en innehållsrik tillbakablick på den berömde Järnaarkitekten Abbi Asmussens livsgärning får vi veta att han hade ett förflutet som målande konstnär med verk som köpts av bl a Nationalmuseum. Och i en välskriven nekrolog över konstnären Karl Schultz-Köln upplyses vi om att han 1943 som tysk soldat (telegrafist) på östfronten i kyla och bombregn gör en ”ateljé” i sitt tält med ett takfönster av en pansarvagns vindruta. Och i sin dagbok på östfronten beklagar han att han inte har tillräcklig tid att fördjupa sig i brevväxlingen mellan Goethe och Schiller. I krigets slutskede deserterade han till de amerikanska linjerna där han i krigsfångenskap ett tag arbetade som jazzgitarrist! En sällsam man som småningom emigrerade till Sverige där han i många år var medarbetare i Antroposofiska bokförlaget.

Randie Remland har också fått några rader med anledning av sin död i november, då vår nyfunna vänskap avbröts. I långa telefonsamtal och mejlkorrespondens diskuterade vi ofta den antroposofiska rörelsens kris som bekymrade henne mycket, mej allt mindre. Men hennes engagemang och allvar var djupt inspirerande och hennes skarpa kritik av slappheten i antroposofiska sammanhang ständigt närvarande. Att ha fått lära känna Karl Schultz-Köln och Randie Remland har varit ett privilegium. De var stora andar.

Rubriken ”Den omvända barndomen” över en artikel om antroposofisk äldrevård väcker förväntningar. Men efterhand vänds de i besvikelse då nästan halva artikeln handlar om – maskrosens växtprocess. Vanligt i antroposofiska sammanhang att med en överpedagogisk nit strössla med analogier för att göra ämnet levande. Maskrosens levnadslopp är alltså likt människans.  

Ålderdomen som den omvända barndomen är ett intressant begrepp, liksom att åldringen ”kan vandra omkring i sitt livs minneslandskap” – men dessa tillstånd förklaras inte. Istället får vi strömlinjeformade abstraktioner som inte säger något konkret. Också typiskt för antroposofisk retorik.

»Den kroppsliga utvecklingen ger individuella förutsättningar i varje människas biografi. Själen präglas mer eller mindre av dessa förutsättningar och för individen och människans andliga kraft kan de vara drivkraft i utvecklingen.«

Här beskrivs ingenting av antroposofisk särart. Förutom begrepp som andligt och själsligt kunde texten vara en beskrivning av ett vanligt äldreboende.

»Tanken på åldrandet som den omvända barndomen kan ge inspiration till en fördjupad syn på livet, men den kan även ge nya insikter och riktlinjer till en förnyelse av senior- och äldreboende, samt nya aspekter på äldrevård, palliativ vård och demensboende.«

Kan ja – men hur? Vad har de åstadkommit konkret? Vad tycker vårdtagarna? Hur förhåller sig denna vårdform till andra? Det berättar inte artikelförfattaren. Allt vi får är intetsägande förmodanden och floskler.

I en text om mysteriedramerna omnämns de entusiastiskt som ett ”oumbärligt inslag i antroposofin”. Författaren Colin Wilson som i sin bok om Rudolf Steiner är välvillig till antroposofin, betraktar mysteriedramerna som urtråkiga. Här hade Steiner chansen att levandegöra antroposofin, säger han, men istället är texterna ”torra som franskbröd”. Och den som har sett inledningsscenerna med skådespelare som står uppställda på rad och pratar med varandra förstår honom. Dialogen är stel och skådespeleriet under all kritik. Ändå talas det alltid panegyriskt om dessa blodfattiga teaterföreställningar.

I verksamhetsberättelsen där förra året summeras har Antroposofiska sällskapets ordförande Dick Tibbling upptäckt att det finns en allmän tendens av ”en fragmentering av det antroposofiska arbetet”. Därför har en grupp medlemmar klurat på varför. Men de har inte kommit på några svar (vad trodde ni), bara de vanliga frågorna vi hört upprepas i decennier:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom den ”Fria Högskolan för Antroposofi”? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Hur förhållandet mellan en förenings olika enheter fungerar brukar normalt inte vara något problem. Men den antroposofiska rörelsen har efter mer än hundra år ännu inte kommit till klarhet i frågan.

Allt är med andra ord som vanligt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Ett präktigt avslöjande – den antroposofiska rörelsens enda chans till förnyelse?

♦ ♦ ♦ Att Mummel i kön under drygt fyra år kritiserat interna förhållanden inom den antroposofiska rörelsen är möjligen ägnat att förvåna en och annan. Kanske inte så mycket människor utanför – här ser man ju öppenhet och åsiktsfrihet som en självklar del av en demokrati – utan mer internt. Den fromma förhoppningen att dessa krönikor skulle stimulera en intern idédebatt framstår idag som naiv. Men det var i alla händelser intentionen.

Jag hade föreställt mig att de frågor som under åren dryftats bland antroposofer på tu man hand, eller vid lunchsamtal, om styrelsens funktion, bristen på en formulering av antroposofins särart, att en så stor del av medlemsavgiften går till Dornach, bekymret att allt färre ungdomar vill bli medlemmar och liknande – skulle kunna luftas i Mummel i köns hägn. Att denna diskussion skulle kunna äga rum mer allmänt. Så att vi kunde komma vidare en liten bit.

Seminariet 026Men icke. Debatt har det blivit, även om bidragen mest verkar ha kommit från människor utanför rörelsen. Och just detta är nog vad människor ”innanför” fruktat, vilket jag förstått då jag samtalat med en av mina vänner.

För det är uppenbart att min kritik ses som ett svek inom rörelsen. Inte för att detta förvånar mig, jag har ju själv varit en del av denna protektionistiska attityd där all kritik ses som ”angrepp” som måste försvaras. Jag har under flera år skrivit otaliga insändare där jag försvarat antroposofin mot pingströrelsen och human-etiker. Där var det berättigat att tala om angrepp eftersom dessa rörelser är uttalade motståndare till allt vad antroposofin står för.

Det handlade här inte om kritik, eller ”granskning” som är human-etikers och likasinnades älsklingsutryck, här var intentionen att skandalisera och misstänkliggöra den antroposofiska rörelsen i det uttalade syftet att marginalisera den. Genom dessa förtalskampanjer profilerade man samtidigt den egna rörelsen både inåt och utåt. ”Det handlar om mission”, som pingströrelseprofilen Sigvard Swärd en gång uttryckte det. Två flugor i en smäll alltså. Att svara på detta kändes därför lite som en strid på liv och död. Och skulle den typen av angrepp uppstå idag skulle jag inte tveka att gå ut i strid igen.

Men Mummel i köns kritik av företeelser inom den antroposofiska rörelsen är inte ute efter att skada – den vill istället vara ett konstruktivt bidrag till en självsyn. Jag är ju fortfarande en del av rörelsen. Så bakom alla krönikor i ämnet ligger intentionen att få till stånd en diskussion kring uppenbara missförhållanden. Kan då inte denna debatt skötas internt, kan man fråga sig. Tyvärr, det är inte så det fungerar, och jag ska förklara varför.

En idealistisk rörelse består av människor som tillsammans osjälviskt arbetar för Saken. Det är det viktiga. Oförmåga, brist på begåvning och allehanda ofullkomligheter – allt är underställt den gemensamma upplevelsen att vi alla arbetar för samma sak efter bästa förmåga. Detta föder en stark solidariet. Vetskapen att alla gör sitt bästa, dessutom för det mesta oavlönade, gör det därför i praktiken omöjligt att kritisera ansträngningarna. Tvärtom röner medelmåttiga insatser uppskattning för att vederbörande ändå gör ett uppoffrande arbete.

KultanDetta gör att problemen kvarstår. Visioner är sällsynta och fokus saknas. Rörelsen är inte bättre än de människor den består av eftersom en kraftfull och initiativrik ledning saknas.

Att föra fram kritik i en sån atmosfär låter sig inte göras. Det är ofint och anses vara ett tecken på dåligt omdöme. Man ses som okänslig och aggressiv och riskerar att inte tas på allvar. För att inte tala om det oerhörda i att man i sin kritik ifrågasätter andras omdöme och ”fria viljebeslut”. Att föra fram kritik av styrelsen för Antroposofiska sällskapet som jag gjort i Mummel i kön skulle vara otänkbart. Och det är knappast svårt inse att min kritik av fikonspråket i Forum skulle avvisas av redaktören. Han är naturligtvis övertygad om att det han publicerar är jättefint!

Att föra fram kritik internt, eller föreslå förändringar, leder ingen vart. Det saknas former för debatt inom rörelsen. Ett offentliggörande av problematiken är enda möjligheten. Intentionen är att i första hand antroposofer i förskingringen ska ha möjlighet att ta del av väsentliga frågeställningar som inte tas upp inom sammanhangen. Om en och annan utomstående blir intresserad, so what? Vad har vi att dölja? Jag förstår inte rädslan härvidlag. Antingen tycker man att allt är bra inom rörelsen, och då finns ju ingen anledning att förtiga detta, eller också är man missnöjd med sakernas tillstånd och då är det ju bra att det kommer upp i ljuset.

För skulle det till äventyrs vara något man vill hålla tyst om – då är det verkligen viktigt att det kommer ut! Med tanke på att problem aldrig ventileras kan man till och med anta att ett präktigt avslöjande skulle vara rörelsens enda chans till förnyelse. Dessutom: Steiner var noga med att sällskapet skulle vara ”fullt offentligt”, som han uttryckte det. Det är i det ljuset jag ser Mummel i köns roll. Att hemlighålla våra problem är sekteristiskt.

Jag är helt enig med Steiner – därför är Mummel i kön fullt offentlig.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den antroposofiska rörelsens intellektuella snobbism

En av antroposofins mest centrala intentioner är strävan till tankeklarhet. Steiner gör detta tydligt i sina grundböcker och i skrifter som Grundläggande övningar och Tänkandets praktiska utbildning. Det förhållningssätt han där ger uttryck för har skapat ett bålverk mot allsköns flum, frälsningsläror och vidskepelse. Grunden för ett kunskapande inom det andliga området måste vara ett klart tänkande, menade han, så klart att det kunde kvalificera sig för ett rent vetenskapligt studium.

En del kan ha synpunkter på möjligheterna att utforska den andliga världen rent vetenskapligt, men oavsett detta är hans intention imponerande.

Och det finns bevisligen många i rörelsen som utvecklat detta tänkande på ett förtjänstfullt sätt. Dessvärre är det inte enbart dessa som skapat bilden av antroposofin i världen. Den dominerande imagen är en rörelse av intellektuella snobbar som i ett snårigt språkbruk yttrar dunkla djupsinnigheter. Vem som helst som frågat en antroposof vad antroposofi är vet detta. Det främsta medlet att kommunicera denna image är antroposofiska tidskrifter. Ett exempel är generalsekreteraren för det tyska sällskapet som i Forum 4/2011 recenserar utställningen See! Colour! i Järna förra sommaren. I en artikel beskriver han sina intryck från byggnaden Skyspace.

»Elementära begrepp i en andevetenskaplig antropologi blir så åskådliga för honom (betraktaren). Funktionerna hos den fysiska kroppen som instrument och hos astralkroppen som bärare av medvetande blir tydliga för honom. Båda förbinds av livskroppen som i ett medvetandetillgängligt skikt kan förstås som förnimmelsekropp. Förnimmelser ska i denna betydelse fattas som de allra första i medvetandet uppträdande hänvisningarna till varseblivningar som upplevelseinnehåll.«

Detta förtorkade, abstrakta språkbruk är sedan länge det gängse, inte minst bland ledande företrädare. Detta är bara ett av många exempel på att språket används som ett sätt att befästa en position i en sorts förståelsehierarki. Konsekvensen för den som inte omedelbart förstår är att vederbörande helt enkelt känner sig dum. Han/hon har uppenbarligen inte kommit så långt på den antroposofiska skolningsvägen. Denna språkbehandling inom antroposofiska kretsar har skapat ett sorts intellektuellt klassamhälle där en elit genom sitt språkbruk markerar den antroposofiska tankestilen som överordnad vardagsspråket.

Steiners uppmaning till att öva ett klart tänkande har i rörelsen med åren degenererat till en sorts elitistisk intellektualism, en skriande ironi med tanke på den ständiga förmaningen bland ledande att inte stanna vid ett ”ensidigt intellektuellt” betraktelsesätt. Troligtvis spelar antroposofins snobbiga framtoning en icke oväsentlig roll i rörelsens kräftgång. Vem kan ta på allvar någon som vill göra sig märkvärdig?

»Till en början kan en förändring av rums- och tidsförhållandet iakttas. Tid blir inte förträngt av rum, utan tid skapar rum: varseblivningsrum, upplevelserum, medvetanderum. Människan tar sig, ger sig, skapar tid i vilken hon kan existera. Det skapas plats för nytt människovara: Deltagande, medlidande, medvetet varande, verkligt människovara.«

Det är inte oförmåga som ligger bakom formuleringarna i ovan citerade textpassager. Författaren kan skriva enklare – han är nämligen pedagog. Men ledaren för världens största antroposofiska landssällskap anpassar sig till den rådande uppförandekoden. Som den tyske förläggaren anmärkte till den svenske pedagogen som skrivit förord till en bok om waldorfpedagogik: ”Es ist zu einfach!” Det var för enkelt, folk riskerade ju att förstå vad han menade.

Antroposofins praktiska resultat inom framför allt pedagogik, omsorgsvård, jordbruk och läkekonst har visat sig ha en stor folkpedagogisk potential. Den antroposofiska tankekulturen har det inte. Och vad värre är – den är kontraproduktiv.

 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Antroposofisk meditation ska vara svårtillgänglig och komplicerad

Att läsa antroposofiska texter är ibland en sällsam upplevelse. Kanske inte så mycket Steiners alster som hans efterföljares. Många – för att inte säga de flesta – texter har ett högstämt, pseudoakademiskt språk som inte sällan förfaller till ren byråkratsvenska. Troligtvis spelar dåliga översättningar från tyskan in – men i bakgrunden ligger tydliga avsikter att göra ett djupsinnigt intryck i största allmänhet. Pedagogiska ambitioner lyser helt med sin frånvaro, här gäller devisen ju krångligare desto bättre:

»Det ”levandegörande” i att gå en inre utvecklingsväg, som grundar sig lika mycket på oberoende omdöme som på insikten i förutsättningarna för antroposofin, hänvisar till ödets betydelse för de egna ansträngningarna. Först i förståelsen och emottagandet av det egna och den andres öde kan ett tolerant umgänge med meditation uppstå. Bara om jag själv inte lever i illusionen att det finns en för alla människor gällande ”skolningsväg” (redan ordet i singular är vilseledande) är det möjligt att gå de konkreta stegen självständigt och att ömsesidigt stödja varandra.«

Vad tycks? Förstod du på första genomläsningen? Då är du att gratulera, de flesta behöver två eller tre genomläsningar för att ta sig igenom denna svårighetsgrad.

Nästa steg för den noggranne är att klura ut enskildheter. Vad menas till exempel med ”konkreta” steg? Jag hade i min enfald trott att antingen tar man ett steg – eller också inte. Avsikten kanske är att undvika föreställningen att man menar någon sorts vaga steg. Eller att man stannar vid blotta föresatsen och aldrig kommer till skott. Dunkelt förefaller också uttrycket ”självständigt stödja varandra”. Existerar osjälvständigt stöd där man är tillsagd eller till och med tvungen att stödja? Kanske ett stöd uppkommet ur ett grupptryck? Och vad innebär ett ”tolerant umgänge med meditation”? Att man måste se upp så att man inte tappar besinningen och förgår sig mot sin meditation?

Det inledande citatet är hämtat från senaste numret av Forum (kvartalstidskrift för antroposofi) som kom i brevlådan strax efter vår egna betraktelse av problemen att gå  den antroposofiska skolningsvägen.  Artikeln vill rapportera om ett möte kring initiativet Goetheanum-Meditation-Initiative-Worldwide som syftar till

»främjandet och ett starkare synliggörande av ett meditativt utövande utifrån antroposofin. Detta var man (under mötet) eniga om, men man berörde med denna tematik ytterligare en insikt, som inte gjorde frågan enklare: Ett fält öppnades upp som det, för första gången på de senaste åren, blev möjligt att överhuvudtaget tala om och bakom vilket en decennielång underskottssituation dolde sig.«

Vilket översatt ungefär betyder att ledningen nu insett att skolningsvägen måste bli en central uppgift för det antroposofiska arbetet i världen. (Med det antroposofiska favoritbegreppet ”fält” menas område.). Det vill säga ungefär samma budskap vi hade i krönikan som är länkad här ovan. Det är naturligtvis glädjande att man äntligen ”berört en insikt” om detta snart hundra år efter grundandet av sällskapet, men eftersom initiativet startade för hela sex år sedan får man förmoda att det kommer dröja länge än tills ”underskottssituationen” är åtgärdad (här har man uppenbart inspirerats av EU-begreppet demokratiskt underskott).

Och återigen slås med kraft fast ”omöjligheten att ge en fast definition av antroposofisk meditation”. Av vilket man kan sluta sig till att man inte vill riskera vulgära förenklingar, utan tvärtom fortsätta att värna det komplicerade så att folk inte ska tro att antroposofisk meditation är en piece of cake. Den klassiska svårtillgänglighetsdogmen kan därför inte nog betonas. Men trots dessa överhängande faror djärves man ändå uttala ett försiktigt ”vi borde hjälpa varandra” eftersom ”det saknas rum för samtalet och institutionaliserade former för fortbildning av meditativa färdigheter” som man på sitt högtravande byråkratspråk vill formulera saken. Nå, bättre sent än aldrig.

Artikeln rapporterar att man i Holland inrättat meditationsverkstäder där man i 60 meditationskurser sen 2004 fått 800 människor att lära känna antroposofisk meditation. Detta är  en glädjande början. Verkligen. Äntligen. Vi får hoppas att önskan att hjälpa varandra så småningom ersätter den hittills rådande handlingsförlamningen i ”fortbildningen av meditativa färdigheter”. Eller för att uttrycka det mer officiellt:

»Det är viktigt att impulsen står i sammanhang och utvecklar sig i samarbete med det bestående arbetet samtidigt som den är fri till initiativ.«

Inte sant!

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)