Posts Tagged ‘ feminism

»Feminister drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker«

♦ ♦ ♦ I vår genomgång av fenomenet politisk korrekthet har vi behandlat invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Avslutningsvis skall vi ägna feminismen vårt intresse, ett problemområde där feltolkningar, förvanskningar,  överdrifter och utopiska vanföreställningar blivit allmänt tankegods. Feminismen är det område där de politiskt korrekta lanserat idéer som ter sig närmast absurda för vanligt folk.

feminism 6Som feminist kan du påstå att könet är en ”konstruktion” – ett hittepå – och tyckareliten nickar förnumstigt. Du kan säga att mannen är orsaken till världens ondska – och de flesta feminister håller med. Inklusive progressiva män. Du kan säga att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och få cred hos radikalfeminister för att du sett SCUM-manifestet på Turteatern. Säger du dessutom att mannen är ”en biologisk olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter”, betraktas du som självklar medlem i PK-klubben.

Ingen av de rättänkande skulle ifrågasätta din utsaga. Inte heller att ”männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet”. Det är en numera vedertagen ”sanning”. Eller som den radikale feministen John Stoltenberg säger:

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

De som idag inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring. Feminism och jämställdhet betraktas nämligen som samma sak. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan. Feminism är nämligen en ideologi med strikta regler. I begynnelsen var den en intresseförening för kvinnor men med åren har den utvecklats till en aggressiv kampideologi. Vill du betraktas som feminist måste du se mannen som en motståndare. Det är centralt.

feminism 5Sen kommer överkursen för de som vill känna sig riktigt radikala. Feminismen vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. Som avancerad feminist bör du bortse från ditt kön för att sen bestämma dig för vilket kön du skulle vilja ha. Könstillhörigheten är nämligen inlärd får de veta som läst genusvetenskap, en teori som visserligen tillbakavisas av medicinska experter som säger att det mer handlar om en ideologi än en vetenskap. Men sådana petitesser har aldrig hardcore-feminister brytt sig om.

För de flesta framstår detta som överdrifter och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Feminismen har länge lidit av en svårartad hybris där den ena utopin avlöser den andra. Überfeministen själv Gudrun Schyman tycker krig är ”omodernt” och att vi därför borde slopa försvaret, ”vi kan väl tala med varandra”. Och på tal om överdrift – en kvinnlig kampanjledare på SSU publicerade i vintras i en nättidning uttalandet: ”Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord”.

SSU tyckte visserligen att hon gått över gränsen, men PK-frälset hurrade naturligtvis: modig tjej som vågar säga hur det är! En annan feminist som de politiskt korrekta gullar alldeles särskilt med är sångerskan Zara Larsson. Denna plakatfeminist skriver på sin blogg ”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i, vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.”

I ivern att ifrågasätta alla könsnormer skapade feminismen begreppet hen, en könsneutral benämning mellan hon och han. Radikala småbarnsfamiljer använder det i avvaktan på att barnet senare i livet själv ska få välja sin könsidentitet. Man tog sig för pannan. Begreppet  väckte munterhet även internationellt.

I förlängningen har det uppstått normkritiska dagis där den feministiska ingenjörskonsten nått närmast absurda höjder. Här arbetar man med två strategier – ”könsneutralitet” och ”kompensatorisk pedagogik”. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Feminismen vill bekämpa patriarkatet, vilket de gör genom att skuldbelägga svenska män i en av världens mest jämlika länder. Men då det gäller de patriarkala mönstren i hederskulturen är det tyst. Detta framstår som obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara. Förklaringen är att feminister och vänstermänniskor förnekar att det finns någon hederskultur. Bara ett allmänt våld mot kvinnor. Kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur, heter det.

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skrev  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

De absurda yttringarna av feminismen har på senare tid börjat bemötas. Som till exempel Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

»Feminister som säger sig hata män är i samma klass som de värsta rasisterna. För vad är skillnaden mellan att avsky någon på grund av kön och att avsky någon på grund av hudfärg? De drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker.«

Måhända vi här bevittnar början till ett mer allmänt tillnyktrande vad gäller den extrema feminismen, precis som den gryende omvärderingen av invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Det är sex områden där de politiskt korrekta långt om länge kanske börjat ana att deras ”analyser” bara varit verklighetsfrämmande önskedrömmar.

För oss som ständigt påpekat detta börjar ljuset i tunneln skönjas.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Den politiska korrektheten har legat som en våt filt över svensk debatt

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

2016-06-13 10.12.37Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Zara Larsson, den nya företrädaren för plakatfeminismen

♦ ♦ ♦ Det svenska debattklimatet har blivit överhettat. Känslor svallar och överdrifter ersätter sansade analyser. En rappare menar på fullt allvar att rasismen genomsyrar samhället, synpunkter på invandring och integration ses som ”främlingsfientlighet” och plakatfeministerna går på i ullstrumporna i sina sedvanliga överdrifter. Senast i raden är sångerskan Zara Larsson som blivit näthatad för sina feministiska uttalanden.

Zara Larsson

Zara Larsson

”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i”, skriver hon på sin blogg, ”vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.” Uttalandena är föga originella, bara upprepningar av de feministiska klyschor vi hört i åratal. Varför väcker då detta en sådan upprördhet?

Därför att överdrifter tenderar att göra det. Att extremfeministiska synsätt ständigt upprepas gör dem inte till sanningar. De är provokationer. Den feministiska rörelsen har knappast gjort sig känd för lugnt resonerande och intellektuell hederlighet, man har istället valt konfrontationens väg. Man vill chocka, man vill såra, för man tror att detta ger bäst resultat. Även om det gäller hälften av landets befolkning.

Och taktiken är effektiv, metoden fungerar – många män blir förbannade. Och Zaras valhänta försök att nyansera efter kritikstormen på nätet hjälper knappast.

»Jag hatar inte ALLA män. Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp.«

Undantagen är alltså få, vilket bara gör saken värre. Men Zara kan säga detta i lugn förvissning om att hon har hela feministrörelsen och tyckareliten bakom sig. För denna könsapartheid är sedan länge förankrad i samhället. Att män är djur betraktas nästan som en sanning numer. Och Zara hyllas därför allmänt för att hon är ”modig” för att hon ”vågar” säga ”sanningar”. I själva verket exponerar hon sin naivitet och kaxighet i kraft av sitt kändisskap. I en SvD-intervju 19/7 säger hon:

»Jag tror att kvinnohatet och rasismen är så impregnerat i samhället att man inte tänker på hur vidrigt det är.«

Att Sverige skulle vara ett rasistiskt land är ett lika absurt som verklighetsfrämmande påstående. Rasism är särbehandling av människor med avvikande hudfärg eller etnicitet. Visst förekommer det, men att stämpla ett helt folk som rasistiskt är naturligtvis en grov överdrift. Men detta slappa synsätt är så vanligt att Zara tror på det. Hon är ett barn av sin tid.

Zara kallar sig feminist, ett slitet ersättningsord för kvinnors rättigheter. Begreppet feminism används av politiskt korrekta som vill känna sig hippa. Men det är idag bara uttryck för en självklarhet som få ifrågasätter. För vem är idag inte för kvinnors jämlikhet i en situation då till och med politiska partier tävlar om att vara feminister? En minoritet. Eftersom de flesta förespråkar kvinnlig jämställdhet förlorar begreppet feminism sin radikala nyans.

Förutsatt att man med feminism inte avser extrema synsätt som den aggressiva könsapartheid plakatfeminismen företräder som idag är lekstuga för feministetablissemangets bisarra utopier. För det är denna extremfeminism många reagerar på. Inte att Zara är för kvinnlig jämställdhet. Man måste skilja på feminism och extremfeminism. Men eftersom det sällan görs uppstår missförstånd.

Män ”hatar” inte kvinnor. Naturligtvis inte, uttalandet är obalanserat och osakligt, för att inte säga extremt. Liksom att Zara ”hatar män i grupp”. Det finns inget ”modigt” i att yttra sådana häpnadsväckande generaliseringar utan snarare en tonårings naturliga behov av bekräftelse. För hon vet att hon får applåder av många i kultursverige som håller med henne. Även män, i en sorts oreflekterad självspäkning orsakad av ett dåligt samvete över hur kvinnor behandlats historiskt. Det är rätt åt oss, tänker de. Vi måste gottgöra det män gjort mot kvinnor i alla tider. Kör hårt Zara!

Och plakatfeministerna jublar naturligtvis. Men för att förstå de häftiga reaktionerna på Zaras aningslösa beskäftigheter må man betänka ett och annat.

Mannens etnicitet är ständigt under attack, speciellt i vårt land. Här kan man verkligen tala om rasism. Mannen förväntas stillatigande ta emot de senaste uttrycken för den könsapartheid som idag ses som så självklar. Att Mannen ska hånas, häcklas och skämmas i största allmänhet är inget man ifrågasätter. Vi är primitiva djur. Det vet ju alla.

Naturligtvis brister det för somliga män som i raseri förolämpar tillbaka, vilket Zara upprört berättat om. Hon har nämligen inte förstått den andra sidan av myntet. Och hon är i gott sällskap av de som hyllar hennes ”mod” i ”kampen mot patriarkatet”.

I radioprogrammet Sommar uttrycker hon förvåning över attackerna mot sin person, samtidigt som hon i ordrika vändningar hävdar sin rätt att provocera män. Det verkar inte ha slagit henne att provokationer bara kan väcka ont blod. Som om hennes ”hat” mot ”machosamhället” och ”patriarkatet” skulle vara ett konstruktivt bidrag till att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor.

Feminismens aggressiva könsapartheid är ovärdig en utvecklad demokrati. Att feminismen fortsätter sitt råskäll och förolämpningar gör dem till en del av problemet. Tids nog kommer Zara kanske att förstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.6/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Fyra anledningar att inte kalla sig feminist

♦ ♦ ♦ Att komma ut som bekännande feminist har idag blivit så vanligt att de som inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring, eller som författaren och journalisten Katarina Wennstam formulerar det i en krönika i SvD:

»2014 framstår det som så urbota korkat och otidsenligt att inte vara feminist. Som att man sitter och klipper med ögonen i mörkret inne i en grotta så långt från den verklighet som alla mammor, döttrar, mormödrar och systrar lever i.«

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam

Att jag vägrar kalla mig feminist gör jag av goda skäl. Wennstam sätter likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Som om det vore samma sak. Hon menar att om du inte är feminist är du emot jämställdhet mellan könen. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan.

Att flertalet feminister verkar ovetande om denna feltolkning är det mindre problemet. Man kanske inte tycker distinktionen är så kinkig i en rörelse som kämpar för kvinnans rättigheter. Det är därför inte heller den tyngst vägande orsaken till att jag aldrig skulle kalla mig feminist. Det finns större problem för oss som vägrar kalla oss feminister. Eller närmare bestämt fyra.

1. Mannen är kvinnans motståndare 

Vill du ha status som feminist kan du inte bara stanna vid åsikten att kvinnan bör vara mannens jämlike – du måste se honom som en motståndare. Även om en del feminister inte ser det så ligger det implicit i hela den feministiska rörelsens attityd. Du förväntas bekämpa allt du tycker är fel i hans beteende, synsätt, privilegier och sätt att förhålla sig. Det är det viktiga. Feminismen är i första hand en intresseförening för kvinnor men har med åren utvecklats till en aggressiv kampideologi där män betraktas som orsak till det mesta som är dåligt i världen.

Nu vet ju var och en – även feminister – att detta inte är en sanning i vanlig mening. Det är i bästa fall en grov överdrift gränsande till ren lögn. Men i sin tendensiösa avsikt tjänar denna hållning ett högre syfte – att tydliggöra kvinnornas långvariga underläge. Och en feminist blygs inte tillstå att det också ligger en klar revanschlusta och inte så lite hämndinstinkt bakom. Liksom att trendkänsliga manliga feminister i sin tur upplever ett betydande skuldkomplex. Deras feministiska engagemang är en form av senkommen botgörelse.

Att manipulera sanningen har därför blivit själva utgångspunkten för feminismen, vilket gjort den till överdrifternas och förvanskningarnas ideologi.

2. Feminismen demoniserar män

Alla krig börjar med en demonisering av motståndaren där lögn och överdrifter är en förutsättning för att vinna över tvehågsna. Detta visar exemplet Putins agerande i Ukraina. I den feministiska ideologin gäller därför att etablera uppfattningen att mannen – det vill säga alla män – är ett problem. Uttalandet ”män är djur” av en militant feminist har redan blivit klassiskt. Lögnen att mannen till sin natur är ond är själva grundbulten inom feminismen.

Exemplen på demoniseringen av män är flera. För ett par år sedan menade en kvällstidning att ”alla män” är skyldiga till den brutala våldtäkten i Steubenville i USA, en teater i Stockholm satte upp SCUM-manifestet av manshataren Valerie Solana som uppmanar till lemlästning av män, och norska och svenska radikalfeminister föreslog i en skrivelse till den norska regeringen att kriminalisera det de kallade för ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, för att ta några exempel.

3. Omdefiniering av könsbegreppet

Feminismen har lanserat ett begrepp – könsmaktsordning – som betyder att män innehar makten i familj och samhälle, vilket innebär att ägandet fördelas så att kvinnor får en mindre andel och att deras insatser och egenskaper nedvärderas. Men det är inte bara kvinnan som är förtryckt, de sexuella minoriteterna är det i ännu högre utsträckning. Att uppvärdera HBTQ-personers status är en nödvändighet i en modern demokrati och har därför ett brett stöd.

Denna analys känns invändningsfri. Men feministerna driver frågan längre, och nu blir det komplicerat.

GenusvetenskapMan vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. De har till och med lanserat begreppet genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion. Det vill säga en föreställning att känslan av könstillhörighet inte alltid stämmer med den fysiska verkligheten. Många män känner sig som kvinnor och tvärtom och könsbyten är numera ingen ovanlighet. Tanken är att det borde vara upp till var och en att kalla sig vad man vill. Könet är det man vill att det ska vara.

Denna hållning hos en minoritet kan möjligtvis på sikt accepteras av en majoritet. För att hjälpa till har de feministiska genusteoretikerna därför lanserat en teori som är illa underbyggd. Om könet är en konstruktion måste det innebära att könsrollsmönstret präglas i barndomen av föräldrar och omgivning, säger de. Könsidentiteten är därför inte biologiskt utan kulturellt betingad. Man uttalar därför som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Könstillhörigheten är inlärd.

Genusvetenskapen anser därför att man bör behandla barn könsneutralt. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. På vissa håll har detta drivits långt. Paulina Neuding kommenterar i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

Denna genusvetenskapliga teori tillbakavisas av en medicinsk expert. Det problematiska med genusvetenskapen är nämligen att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapliga teorier går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Men denna förmodan har inte gått att bevisa, det är bara en idé grundad i en ideologi.

Detta visades med önskvärd tydlighet i en norsk tv-dokumentär. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv.

Att genusvetenskapen är oseriös är naturligtvis pinsamt – inte minst för feminismens rykte. Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Trots att man haft lång tid att utveckla sig på är dagens feminism paradoxalt nog en omogen rörelse.

4. Feminismens svek mot muslimska kvinnor 

Feminismen vill tydliggöra och bekämpa patriarkatet. Detta är säkert en viktig uppgift, men det märkliga är att de struntar i de patriarkala mönstren i stora delar av islam och andra hederskulturer – både utomlands och nationellt. Detta är tragiskt men framför allt obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara.

Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Denna hållning är oförlåtlig och en stor black om foten för en seriös feminism.

Ayaan Hirsi Ali

Ayaan Hirsi Ali

Den muslimska kvinnorättskämpen Ayaan Hirsi Ali uppmanar oss att utmana och bekämpa den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

»Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.«

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Feminismen uppfattas idag bara som ett namn på jämställdhet mellan könen. Det är okunnigt. Man borde ta feminismen på större allvar. Det gör jag. Därför Katarina Wennstam kan jag omöjligt kalla mig feminist. Det är ett för belastat begrepp. Men jag är givetvis för kvinnans jämställdhet med mannen – det räcker gott tycker jag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (13 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Näthatet har begripliga orsaker – det är de bortsorterades röst

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.3/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Genusteoretikerna hade alltså fel – vad innebär det för deras trovärdighet?

♦ ♦ ♦ Så har vi då fått svart på vitt att könsfundamentalisterna hade fel. Deras kanske viktigaste doktrin – att könet är en konstruktion – tillbakavisas av en medicinsk expert. Att 98 procent av alla förskollärare är kvinnor och 90 procent av alla våldsbrott begås av män har inte bekymrat de feministiska genusteoretikerna. De tror fortfarande att orsaken ligger i att barnet tidigt präglas av föräldrar och lärare. De har nämligen andra bevekelsegrunder än att bry sig om sanningen – deras teori är viktigare.

Att de har talat mot bättre vetande har vi förstått länge, men vad gör det, menar fundamentalisterna – så mycket värre för verkligheten.

Att denna svärmiska dogmatism fått ett sånt grepp om tankeklimatet i landet söker sina orsaker i den svenska solidaritetstanken. Att bry sig om de som har det svårt är något som ligger djupt i den svenska folksjälen. Att vi solidariserar oss med arbetarklassen, sjuka, fattiga (som till exempel de rumänska tiggarna nu senast) har blivit något av ett svenskt adelsmärke. Något vi har rätt att vara stolta över.

genderqueerMen kan solidariteten drivas för långt? Kan den överdrivas? Svaret är ja, vi såg detta i den kommunistiska vurmen på 70-talet och vi ser det i dagens genusteorier.

Att det föds 10 barn per år med oklar könsidentitet är naturligtvis problematiskt på många sätt. Läkarna strävar därför att så snart som möjligt fastställa barnets kön, d v s vilken könstillhörighet barnet ska växa upp med. Det finns också människor högre upp i åldrarna som är osäkra över sin könsidentitet oavsett fysiska förutsättningar. En del känner att deras fysiska kön inte motsvarar deras identitetsupplevelse och byter därför kön genom operation. Man kan bara ana de besvärligheter sådana människor har att kämpa med.

Men dessbättre är de en försvinnande minoritet.

Men denna minoritets prekära läge har utlöst något av en ideologisk ångest hos genusteoretikerna som lett till den vildvuxna begreppsvärld som brukar sammanfattas med slagordet könet är en konstruktion. Här har de feministiska teoretikerna drivit sin solidaritet med en minoritet så långt att de skapat en ny standard för majoriteten. Denna säger att traditionell könsidentitet inte längre är något självklart.

Trendkänsliga föräldrar kallar sina barn för ”hen” och sätter dem i ”normkritiska” förskolor. Norska genusteoretiker tillbakavisar bevisade biologiska skillnader mellan könen. Så kallade qeerfeminister menar att det inte existerar någon ”naturlig” sexualitet eller könstillhörighet och de ifrågasätter därför normalt oproblematiska begrepp som ”man” och ”kvinna”.

Här har solidaritetstanken drivits in absurdum. Den har blivit till en karikatyr som saknar folklig förankring och ger ett löjes skimmer internationellt. Könsidentiteten är ingen konstruktion, det är en påtaglig verklighet för de flesta av oss. Och det kan ingen ideologi ändra på.

Hur är det med genusteoretikernas trovärdighet egentligen?
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting”

«»En av mina videor censurerades av You Tube och min webbsida stängdes ned av hackare. Vad smickrande. Vad uppmuntrande. Det är tydligt att jag gör något rätt.«

Orden är Pat Condells i en av sina många videomonologer (Who´s afraid of free speech?) som blivit kända på You Tube där han regelbundet levererar kritik av aktuella samhällsfenomen, som enligt uppgift följs av 70 miljoner. Han är kanske mest känd för sin kritik av islam där han med sina mästerliga sammanfattningar och karakteriseringar häcklar den utbredda fundamentalismen inom denna världsreligion. Och han skräder inte orden, som till exempel här i monologen  A Word to Rioting Muslims:

»Vi förväntas vara toleranta och visa respekt för en religion som inte förstår innebörden av någondera av dessa begrepp. Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting. Detta kommer vi aldrig göra eftersom islam alltid varit en enkelriktad gata. Det är en läxa vi har fått lära oss den hårda vägen. Vi har inte råd med mer tolerans och respekt. Vi har fått nog. Vi har tröttnat på fabricerade islamska klagosånger. Vi orkar inte bry oss när någon skäggig pajas eller någon beslöjad bimbo berättar för oss hur kränkta de är, vi orkar inte ens skratta längre. Inte ens när den turkiska premiärministern kräver att islamofobi ska uppfattas som ett brott mot mänskligheten, när det med facit i hand finns mycket större orsak att uppfatta islam som ett brott mot mänskligheten.«

Pat_CondellPat Condells monologer är kontroversiella. Den som länkar en Condell-monolog till Facebook får räkna med att få stå till svars inför vännerna, för monologerna är långtifrån politiskt korrekta. Tvärtom får de politiskt korrekta ständigt sina fiskar varma, inte minst de som inte förstår varför han fokuserar på just islam av alla religioner. Han menar att svaret är enkelt:

»Andra religioner förtjänar inte samma uppmärksamhet därför att andra religioner inte uppmanar till våldsam jihad, andra religioner kräver inte död åt avfällingar och homosexuella eller förespråkar massakrer på judar, andra religioner betraktar inte icke-troende som mindre värda som borde underkuvas eller dödas, och andra religioner ylar inte ständigt om hur de en dag skall behärska världen.«

Pat Condell föddes på Irland men växte upp i London och har jobbat som bland annat diskplockare, skogsarbetare i Kanada, trädgårdsmästare, byggnadsarbetare, arbetare på bilfabrik och på kibbutz i Israel, som han skriver i sin bok Freedom is my religion. Så småningom inledde han en karriär som ståuppare på olika scener i London.

Då Rushdie-affären exploderade 1989 var han redan etablerad. Och han blev chockad av landets elit som istället för att försvara Salman Rushdie, fördömde hans handlande.

»De sa att det är fel att han blivit dömd till döden, men han får skylla sig själv eftersom han förolämpat en av världens stora religioner. Jag kunde inte tro min öron, och jag hörde det hela tiden.«

Då började han inkludera skämt om mullor och deras ”korkade” religion i sina ståupp-monologer. Men på radio och TV var sådana skämt inte tillåtna. Det är de fortfarande inte. Och och på BBC som just hade värvat honom fick han problem. Efter att redigerarna slaktat hans manus (”BBC är verkligen skräckslagna för islam”) slutade han och gjorde en ståuppshow på en teater istället som gick för utsålda hus. Så upptäckte han internet och såg nya möjligheter öppnas.

»Är det verkligen sant? En publik plattform utan redigerare, advokater eller kommittéer att förhandla med, inga dörrvaktare eller censorer att forcera, inga godkännande av manuskript? Bara en kamera och en stor käft.«

Så var han igång. Hans kompromisslöst ironiskt bitska kritik av islam väckte anklang hos miljoner You Tube-tittare över hela världen. Naturligtvis blev han samtidigt hårt angripen av kritiker. En vanlig invändning var att han var lika intolerant som de han kritiserade, vilket han besvarade i monologen Aggressive Atheism:

»Det finns saker jag är intolerant emot, det går inte att förneka. Få se nu, det är kvinnohat och sexism. Det är jag extremt intolerant emot. Jag hoppas detta inte förolämpar någon. Rasism? Antisemitism? Nej, ingen tolerans där över huvud taget är jag rädd. Ni får ursäkta mig. Homofobi kanske? Här finns inte en gnutta tolerans. Jösses, jag har verkligen ståndpunkter, inte sant. Hur är det med djurplågeri? Igen, absolut ingen tolerans över huvud taget.

Men inte nog med att jag är öppet och skamlöst intolerant mot allt detta – om en religion används som en ursäkt för någon av dem, är jag rädd att jag blir aggressivt fientlig. Och inte nog med det – jag ber inte om ursäkt för detta eftersom jag inte har någon anledning att be om ursäkt. Vilket inte ni har heller.«

En lika vanlig kritik av Pat Condells monologer är att hans kunskaper om islam är bristfälliga. I monologen What I Know about Islam håller han med om detta men framhåller att han vet mer än han hade önskat:

»Jag vet till exempel att islam tillåter en man att slå sin fru, och att man på internet kan hitta mängder av videor där muslimska ”skriftlärda” förklarar exakt hur detta skall utföras. Detta är samma ”skriftlärda” vars tolkning av islam har förvandlat Saudiarabien till ett ställe där en människa kan bli avrättad för häxeri, eller där en far kan sälja sin förpubertala dotter till en pedofil utan att skämmas.

Jag vet att islam uppmuntrar till våld mot avfällingar, judar och homosexuella. Och jag vet att den som vågar kritisera detta nakna barbari kommer att utsättas för fysisk vedergällning och dödshot. Jag vet att i västvärlden är våldtäkt ett brott mot kvinnor utförda av män, men i den muslimska världen ses det som ett brott utfört av kvinnor att bestraffas av gissa vilka. Män. Jag vet detta om islam eftersom alla vet detta.«

Pat Condells förakt för radikal feminism är känd. Som så många andra slutar han aldrig förvånas över feministernas svek mot muslimska kvinnor. I monologen ”The curse of ”progressive” feminism når hans ironi nya höjder.

»Man säger att det mest sällsynta ljudet i naturen är rösten av en radikal västlig feminist som förbehållslöst fördömer muslimskt kvinnohat. Jag har hört ryktas att någon en gång hörde det men att det snabbt drunknade i en gäll kör av ”islamofob”! och ”rasism”! för att aldrig höras igen. Trots att jag är ateist blir jag ofta frestad att bli religiös, bara så att jag kan be Gud att reservera en plats i helvetet för radikala feminister som ursäktar eller ignorerar muslimskt kvinnohat av ”kulturella” skäl. Dessa kvinnor som varje dag kaxigt fördömer vardags-sexism men som plötslig blir döva och stumma inför muslimskt kvinnohat och inte inser att detta i sig själv är ett uttryck för kvinnohat. Och att det ger feminismen ett dåligt rykte.«

Han har ingen misskund med den kulturrelativism som ligger bakom feministernas kvinnofientliga (!) hållning eller för den delen den politiska korrektheten i stort då det till exempel gäller de ”mest” muslimska länderna Saudiarabien och Pakistan. Och han är inte lite ironisk.

»Ja OK, dessa länder må behandla kvinnor som hundar, men hallå, det är ju deras kultur, inte sant? Och den måste vi respektera, eller hur? Vilka är vi att döma? Allt är ju relativt, eller? Bara för att nånting är vansinne och barbariskt och ren ondska gör det väl inte nödvändigtvis till något som är fel? Vi kan ju inte vara så arroganta att förmoda att våra värderingar är bättre bara för att de är mer civiliserade, eller att deras värderingar på något sätt skulle vara mindre värda bara för att vi har stränga lagar mot dem? Det skulle ju vara respektlöst, intolerant och säkert också rasistiskt.« (Från monologen Human Rights Travesty).

PK-folkets favoritbegrepp islamofobi existerade inte för bara några år sedan, menar Condell. Det var avsiktligt skapat av muslimska ledare och deras vänstersympatisörer som ett sätt att tysta ”kritiker av islams brutalitet, intolerans, kvinnofientlighet, homofobi, och för att stigmatisera de som opponerar emot religiös fascism genom att antyda att de är psykiskt störda”. ”Människor som opponerar mot islam är inte islamofober, de är islamorealister.”

Ordet multikulturalism existerar bara på grund av islam. Det uppfanns för att dölja det faktum att islam dominerar – inte integrerar. Säger alltså Pat Condell. Att en del av hans utsagor får tas med en nypa salt är nog nödvändigt. Men hans dräpande formuleringar i denna så inflammerade tidsfråga söker sin like. Tankarna går osökt till giganten Lenny Bruce. För han är många gånger mycket rolig. Modig är han hela tiden. Unna er nöjet att höra på någon av alla hans monologer på hemsidan http://www.patcondell.net/.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Om när ärliga avsikter misstolkas som onda och felaktiga

♦ ♦ ♦ Precis som i modevärlden finns det moden inom tänkandet, en sorts idékluster eller värderingspaket som växer fram och företräds av kretsar som präglar den aktuella debatten. I vårt land minns vi idén om socialismen som genomsyrade debatter och synsätt från mitten av sextiotalet några decennier framåt. Den socialistiska – en del skulle säga kommunistiska – ideologin levde i en självklar stämning av en konsensus som idag är svår att förstå. Att rader av intellektuella sedan dess gjort avbön och tagit avstånd till sina verklighetsfrämmande förhållningssätt då gör inte perioden mer förståelig så här i efterhand. Det var som en kollektiv förtrollning.

Ska man försöka komma åt grundorsaken till denna kollektiva idealistiska samhällssyn tror jag det handlar om hänförelsen i upptäckten av hur ett samhälle borde vara. Och som med alla utopier bortsåg man ifrån hur det faktiskt såg ut och svårigheterna att förverkliga utopin. Man förträngde också utfallet av de socialistiska experimenten i Sovjet och Kina, för att inte tala om masslakten i Kambodja. Man ville inte ta in det som störde idealbilden av den socialistiska idealstaten.

Kännetecknande för ett tankemode är att det inte låter sig ruckas på. Oavsett intellektuell möda är motståndet mot idéklustret dömt att misslyckas. En attitydförändring kan ske först över tid då magin långsamt klingar av i takt med att relevansen i de parametrar som byggt upp värderingspaketet avtar. Idag är det lätt att avfärda fanatismen under ”den socialistiska perioden”.

Att avfärda de två tankemoden som i dag präglar kulturdebatten är däremot knappast möjligt: det islamrelaterade problemkomplexet och feminismen. Mummel i kön har i en rad krönikor gjort tappra försök att hyfsa debatten, men skändligen misslyckats. Visst finns en och annan som nickar gillande men de flesta av vännerna på Facebook undrar vad sjutton vi håller på med. Och det är här det stora problemet inträder för den som opponerar sig mot tankemodet. Dina ärliga avsikter – oavsett hur välformulerade de än är – misstolkas som onda och felaktiga, i bästa fall som naiva. I alla händelser inte politiskt korrekta.

The religion of peaceEn som idag kritiserar islam blir närmast automatiskt betraktad som islamofob. Ofta som allmänt främlingsfientlig, eller helt enkelt rasist. Dina synpunkter väcker harm som resulterar i en skur av beskäftiga tillrättavisningar och beläranden. Du ses helt enkelt som en som har fel åsikter och därför måste undervisas i den rätta läran. Tankemodet för dagen dikterar att islam är en religion som alla andra – varken sämre eller bättre. Terrorism? Talibanernas härjningar? Ja men herregud, det handlar om extremister – och såna finns i alla religioner. Ja men kvinnosynen då? Sharialagarna? Hedersmorden?

Du kan ta hur många exempel som helst – hur du än argumenterar blir du betraktad som islamofob. Det betraktas som att du ”demoniserar” en religion. Islam är en fredsreligion, basta!

Och hur många gånger har vi här på Mummel i kön inte påpekat de orimligheter som radikalfeminismen framför! Att företräda idén om ökad jämställdhet mellan könen räcker inte, som vi alla vet. Jämställdister är mesar. De som inte omfattar den feministiska ideologin ligger illa till i debatten. Ideologin framstår alltmer som en hämndlysten kamprörelse där mannen är villebrådet.

Feminism 3Den radikala feministiska kampideologin flyttar hela tiden fram sina positioner. En företrädare för kvinnoföreningen ROKS säger att ”män är djur”, med anledning av den vidriga våldtäkten i Steubenville menar Aftonbladet att alla män är att betrakta som skyldiga, en teater i Stockholm sätter upp en pjäs baserad på SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), man lämnar in en rapport till norska regeringen med förslag om att kriminalisera ”antifeminism” och omskola feminismkritikerna (!).

Radikalfeminismen, som i huvudsak är politiskt vänsterorienterad, har utvecklat avancerade teorier som kan sammanfattas i uttrycket könet är en konstruktion. Våra könsroller är ett resultat av konvention och felaktiga föreställningar. Och även här känner vi igen de utopiska borde-vara-argumenten, till exempel ”att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en”, som författaren Nina Björk skriver i ett debattinlägg.

Kungstanken är att våra könsroller grundläggs i tidig barndom. Att vi växer upp till man respektive kvinna beror på hur vi uppfostras av våra föräldrar, inte av hur vi ser ut mellan bena. Denna extrema yttring av ett tankemode skall vi titta lite närmare på i nästa krönika med hjälp av några experter på området.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Danmark ser skillnad mellan könen, det feministiska Sverige förnekar den

Danskarna tycker om att reta Sverige. Ofta gör de sig lustiga över vår flathet inför auktoriteter och vårt naivt beskäftiga förhållningssätt inför regelsystem. För att inte tala om vårt försiktiga tassande kring fenomenet islam som får danskarna att himla med ögonen för att vi är så politiskt korrekta. Deras poäng är att vi låter vår idealbildning och goda vilja skymma vad som faktiskt föreligger. Våra föreställningar står i vägen för realiteterna.

Kanske vår ängsliga korrekthetssträvan syns tydligast i vår långt drivna feminism, vilket nu senast påtalades i en artikel i DN där den danske antropologen Dennis Nørmark tog bladet från munnen. Han menade att könskampen ”är hela jämställdhetens pest och grunden till att Sveriges på ytan `progressiva´ nyfeminism är både osympatisk och dömd att misslyckas”.

»Ni i Sverige har rört er från ett land med sexuellt frisinne och öppenhet till det som Julian Assange har kallat ett `feminismens svar på Saudarabien´, då hans sexuella samvaro med två svenska kvinnor plötsligt rubricerades som våldtäkt i en affär som för mig låter som kulmen på en förföljelsemani som en aggressiv och mansfientlig svensk feminism har inpräglat i mängder av nationens kvinnor.«

För Nørmark tycks det som att danskarna ”på många sätt trivs bättre med skillnaden mellan könen och inte har den absoluta likriktningen som mål”. Han noterar att svenska förskolors experiment med könsneutrala termer [”hen”] i Danmark möts ”med hånskratt och avsmak och ofta med tillägget att könsskillnaderna faktiskt är något vi bör värdesätta”.

Han ifrågasätter det svenska ”könskriget” och menar att ojämlikheten i arbetslivet är ett samhällsproblem, inte ett problem isolerat till kön. I ett aggressivt tonläge jagas män i Sverige utifrån deras sexualitet där vi skapat ett samhälle på kvinnors premisser. Men ”på så sätt har ni bara gett förtrycket en annan könsmarkör”.

»Svenska kvinnor, ni har vunnit så in i helvete och idag är det ni som är förtryckarna. Ni har lyckats avgränsa mäns sexualitet som farlig, sämre och mer primitiv än kvinnors genom att reducera dem till förhistoriska neanderthalare till den grad att ni själva tror på det.«

Nørmarks vilda angrepp bemöttes dagen efter av författaren Nina Björk under rubriken ”Vi tolererar inte dansk sexism”. En rubrik helt i linje med den svenska feminismens hållning där man automatiskt ser onda avsikter bakom en problematisering av könskampen.

Man kan tycka att Nørmarks kritik är ett retoriskt mästerstycke, men hans generaliseringar är svepande och oprecisa. Detta riktar Nina Björk in sig på i sitt svar. Hon frågar sig vad han menar med att ”bejaka könsskillnaderna”. Det måste innebära att individen ”smiter ifrån sitt eget ansvar att tänka, känna och värdera”, att individen inte tar ställning till vad som är rätt utan i stället svarar ”detta är rätt eftersom jag har ett visst kön”. Hennes egen utgångspunkt är den motsatta:

»Feminism är en politisk rörelse för att göra kön till en ointressant kategori i en människas sociala liv. Att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en, vilket arbete man får, hur svårt eller lätt det är att bli vd eller vara hemma med småbarn, hur sällan eller ofta man får se sin kropp exploateras för att sälja allehanda produkter.«

Hennes uppfattning är att man ska stå för ”den världsbild” man finner vara den riktiga ”oavsett hur hen ser ut mellan benen”. Här missförstår hon avsiktligt Nørmark som aldrig talade om världsbild utan om kvinnans egenart. Men sådana skillnader godkänner inte Björk. I ett feministiskt indignationsnummer drar hon upp alla orättvisor kvinnor utsatts för i historien och har nu helt glömt att Nørmark betraktar detta som samhällsproblem, inte problem isolerade till kön. Eller som hon säger:

»Betonandet av skillnader mellan könen har aldrig stått i jämställdhetens tjänst. Jag hittar inga argument för att det skulle göra det idag heller. Om könsskillnader ska bejakas av samhället innebär det att detta samhälle välkomnar varje ny individ genom att säga `vi vet redan vem du är´.«

Här kan man ana dånande applåder från de feministiska barrikaderna. Skillnad mellan könen eller inte är den fråga kring vilken striden står. Tänk jag som alltid tyckt att skillnaderna är intressanta, att man borde undersöka dem mer!

Bara för att ta ett ynka litet exempel. Då en populär tv-serie härom dagen avslutades med att flera av seriens huvudpersoner dödades hade reaktionen inför detta hos en rad familjer filmats. Alla kvinnor skrek och höll händerna framför munnen/ansiktet inför det oväntade slutet. Ingen av männen hade sådana gester, de flesta bara stirrade med öppen mun. Varför är det så? Vad orsakar skillnaden? Jag tror inte det är inlärda könsrollsbeteenden. I ett sånt spontant ögonblick reagerar man med ryggmärgen.

Men sådant intresserar knappast Nina Björk som ser kvinnan bara som en feministisk soldat i en politisk kamp om resurser och makt:

»Feminister kräver sin rätt. Sin ekonomiska och politiska rätt. Feminister vägrar godkänna de manliga privilegierna. Och vi tänker inte fråga männen: ”Är det okej, eller upplever ni er hotade nu?”«

Nina Björk förstår inte Nørmarks uttalande om att feministerna ”har vunnit så in i helvete” och att det är de som numera är förtryckarna. För Nina Björk kan uppenbarligen bara uppfatta problematiken i politiska termer. Hon förstår inte att Nørmark menar att feministerna vunnit problemformuleringsprivilegiet, för att använda ett fint ord. Radikalfeminismen ses inte som det ytterlighetsfenomen det är i andra länder, i Sverige är den helt accepterad av det intellektuella etablissemanget. Det är det han menar.

Nørmarks ifrågasättande av den svenska feminismen är ett uttryck för en frustration som i grunden är en reaktion på den feministiska beskäftigheten och testuggandet som på närmast diktatoriskt vis gör anspråk på allmän acceptans. Alla med avvikande synsätt mobbas. Det är bara att böja sig för diktatet och gilla läget. Manlig respektive kvinnlig egenart existerar inte.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Extremfeminismen avslöjar sina totalitära anspråk

♦ ♦ ♦ Nyligen lämnades en rapport till norska regeringen med förslaget att antifeministiska uttalanden och trakasserier ska kriminaliseras. Bakom rapporten – som är finansierad av Nordiska ministerrådet – står tjugotalet nordiska experter och skribenter, bland andra Mattias Gardell och Maria Sveland. Att rapporten är problematisk på flera sätt vittnar den kritik den mött av namnkunniga debattörer, bland andra Ann Heberlein, liberal feminist och teologie doktor i etik vid Lunds universitet:

»Den här rapporten värnar inte demokrati och yttrandefrihet. Den är ett uttryck för ett åsiktsförtryck som är skrämmande. Att kriminalisera ”antifeministiska” yttranden och ”antifemistisk” kritik är inte rätt väg att gå för att stävja kvinnohat och våld mot kvinnor.«

Andra tidningar, som norska Dagbladet och nättidningen Hela Gotland är också kritiska till rapporten. Motreaktionerna på denna rapport är del i en gryende trend som länge legat latent men som tog rejäl fart i och med Maria Svelands nyutkomna bok Hatet där Ann Charlott Altstadt i Flamman markerade kraftfullt avstånd till den totalitära form av feminism som där kommer till uttryck.

Rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme? har förslag på hur man stoppar det de kallar antifeminismen, hur man analyserar vad en antifeminist är och hur åtgärder ska se ut för att rehabilitera(!) antifeminister. Men själva grunden för fenomenet – den troliga uppkomsten till kritiken av den feministiska ideologin  är förvånansvärt ensidig, för att inte säga direkt felaktig. För det första särskiljs inte feminism och jämlikhet, den likställs. Är du emot den feministiska ideologin är du också automatiskt emot jämställdhet mellan könen.

Dessutom förutsätter rapporten att i den antifeministiska ideologin [sic] har ”den vita heterosexuella mannen en särställning”. Och han vaktar sina manliga privilegier mot alla minoriteter (inklusive kvinnor!). Kvinnan upplevs som ett objekt och den vita rasen som överlägsen. Dessutom sägs många antifeministiska grupperingar vara högerextrema. Sådana ”slutsatser” känns mer som ideologiska floskler än en objektiv analys.

Ett och annat i rapporten kan naturligtvis betraktas som en analys i ordets egentliga betydelse, men jag upplever ändå att motståndet mot feminismens ideologi har ett annat fokus. Utan att göra anspråk på att företräda de så kallade antifeministerna vill jag ändå lista några centrala värderingar jag uppfattar som väsentliga.

  1. Vi är för full jämlikhet mellan könen.
  2. Vi är varken rasister eller högerextrema. Och vi hatar inte kvinnor.
  3. Vi avvisar den feministiska ideologin av en rad orsaker.
  4. Dess problemformulering är ofullständig och i vissa delar direkt felaktig som då man inte skiljer på feministisk ideologi och allmänt jämlikhetssträvande
  5. Genom sina krav på allmän acceptans visar extremfeminismen på auktoritära anspråk med skuldbeläggning av motståndare som i vissa fall gränsar till ren demonisering. Detta är i praktiken ett åsiktsförtryck.
  6. Vi ser begreppet antifeminist som en del av denna demoniseringsretorik. Bara för att man inte tror på en extrem ideologi gör inte normaltillståndet till ”anti” någonting. Det av feministerna skapade begreppet antifeminism innefattar följaktligen ingen idériktning eller formulerad ideologi.
  7. Den irritation motståndare till den extremfeministiska ideologin kan visa är en naturlig reaktion på den demonisering de ständigt utsätts för i media och samhällsdebatt. Inte ett uttryck för en missaktning av kvinnor och deras rättigheter.

Förre presidenten Bush´s yttrande ”de som inte är med oss är emot oss” synes passa anhängarna av  den extremfeministiska ideologins hårda inre kärna. Denna stämning präglar också den torftiga analysen av motståndarna i rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme?, troligen för att de upplever sin ideologi som så självklart rättfärdig att de inte kan skönja några relevanta invändningar.

Därför är det inte de så kallade antifeministerna som skall omskolas, som rapporten föreslår, utan extremfeministerna som måste lära sig att tolka motståndet rätt. Man borde kunna begära att de skall se skillnaderna i uttrycken. Att kunna skilja på en naturlig reaktion på ett ideologiskt påbud – och yttringar av högerextrema rasister som hatar kvinnor.

Stigmatiseringen av de så kallade antifeministerna har totalitära drag som leder associationerna till det forna kommunistiska östblocket. Men lika lite som man då kallades för kommunist för att man var emot sociala orättvisor, måste man idag kallas feminist för att man är för jämlikhet mellan könen. Och att kalla någon för antifeminist för att han avvisar en totalitär kvinnomaktsideologi är ett oskick.

Jag är inte antifeminist, jag tror bara inte på den feministiska ideologin. Jag är för jämlikhet mellan könen, det räcker gott tycker jag. Jag ser ingen anledning att därför engagera mig i en speciell lära.

Det är alarmerande att den norska rapporten vill kriminalisera antifeminism och rekommenderar de nordiska regeringarna att upprätta angivarorganisationer som regelbundet rapporterar om ”utveckling och omfång” av antifeminismen. Man vill också inrätta forskning om antifeminism. Man kunde lika gärna säga att man vill upphäva grundlagen om åsikts- och yttrandefrihet.

Extremfeminismen har kastat den vackra masken och avslöjar därmed sina totalitära anspråk.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)