Posts Tagged ‘ eurytmi

”En antis på fullblås har en ganska extrem världsbild”

♦ ♦ ♦ Ordet antroposofi ger 132 000 träffar på Google. Mycket är förutsägbart som till exempel texter skrivna av antroposofer som mest består av panegyriska betraktelser över den egna rörelsens förträfflighet, liksom antroposofi-motståndarna som å sin sida aldrig förtröttas att utgjuta sig över de påstådda dåligheterna. Sen finns mellanlägen och oförutsägbarheter som är intressanta – och ibland roliga. Här är några.

Antroposofin är inbäddad i ett skimmer av snällism
»Varför är det så svårt att skriva en stor, avslöjande artikel om antroposoferna? Jag kan ju se rubrikerna framför mig: ”KULTURSEKT KONTROLLERAR SUCCÉFÖRETAG” eller kanske ”OCKULTA RITER BAKOM KONSUMBRÖDET”. Varför har ingen skrivit en bästsäljande bok som heter ”Den hemlige nazikocken” som avslöjar alla ockulta tillsatser som finns i de där Saltå Kvarn-produkterna man köper på Ica?

Men nä, det funkar bara inte. Antroposofin är inbäddad i ett skimmer av snällism, miljömedvetenhet och fingerfärgsfrejdig kreativitet som gör det helt omöjligt att tycka att de ägnar sig åt någon skadlig verksamhet. Den som träffat en antroposof invirad i tygsjok i regnbågens alla färger, vet att det är svårt att hitta något ondskefullt i dem.« (Martin Aagård, Aftonbladet 27.5.2011)

Vad är egentligen vitsen med eurytmi?

Vad är egentligen vitsen med eurytmi?

Vad är poängen med eurytmilektionerna?
»På det hela taget döljer Waldorfskolan sin filosofi och sina föreställningar för utomstående. Som före detta Waldorfelev har jag själv ofta frågat vad som egentligen är poängen med eurytmilektionerna, varför jag var tvungen att lämna in alla uppgifter handskrivna och varför jag dessutom tvingades skriva dem med en oergonomisk färgpenna. Svaren var svävande eller kom inte alls. Steiners ”andevetenskap” fick inte kommuniceras utåt.« (Osignerad ledare, Arbetarmakt, 23.2.2013)

Den senaste massvaccineringen ledde till narkolepsi
»För vad många antroposofer gjort är vad fler bör göra, överväga fördelar och nackdelar med vaccination.Samtala med läkare och ta sedan ditt eget beslut.
Tänk på den senaste massvaccineringen mot svininfluensan där stora delar av Sverige vallfärdade för att få sin spruta bara för att smittskyddsexpertisen kallade. De många svenskar som i dag har drabbats av narkolepsi på grund av den illa testade medicinen ångrar sig i dag.« (Tomas Karlsson, LT, 17.7.2012)

Vad fasiken är antroposofi?
»Vad fasiken är antroposofi? Jag har suttit i två timmar och försökt klura ut vad antroposofi handlar om genom att läsa diverse förklaringar tillgängliga på internet. Men efter att ha läst klart beskrivningarna så känner jag mig som ett stort frågetecken som läst flummig byråkratisk grekiska – jag förstår ärligt talat ingenting och börjar bli frustrerad. Så, någon som kan förklara på ett sätt som inte låter såhär; ”Antroposofi är att tro på människans förmåga att utveckla sig själv till att bli mera mänsklig. Det är frukten av att utforska det egna varats höjder och avgrunder. I det yttre blir konsekvensen en mer mänsklig tillvaro.”« (Warg, Flashback, 12.12.2012)

Jag pluggade på en konstskola ledd av ett par fullblodiga antisar
»Jag gillar bitar av antisarnas filosofi och deras leva-nära-naturen-ideologi. Men man ska inte glömma att Rudolf Steiner, som alla deras ”läror” kommer ifrån, är starkt Guds-troende och spiritist. De talar mycket om andar, reinkarnation osv. En antis på fullblås har en ganska extrem världsbild dom också. (…)

Men jag gillar antisar i det stora hela och bodde själv i Järna i en 4 år. Jobbade också på ett av deras boende för autistiska ungdomar och var sen med och startade upp ett vuxenboende 2001 nånstans. Jag har också en 1-årig utbildning inom deras ”socialterapi” vilket fick mig att inse att deras pedagogik kring hur de vårdar en person som ser världen ur ett eget perspektiv (läs autist) är ganska avancerat.

Men jo, antisungar är sällan vaccinerade och de knaprar örtpiller hellre än vanlig medicin. Just fan, jag pluggade på en konstskola ledd av par fullblodiga antisar… en av de mest krävande perioder i mitt liv. Där handlade konst inte om att kladda lite färg och införskaffa palestinasjal som vanliga folkhögskolor… hela utbildningen handlade om att öka sitt seende genom hårt arbete med disciplin och genom att hela tiden höja ribban för vad du var kapabel till att prestera. Det var roliga tider det…« (Kris Karlsson), Bulletin, 9.9. 2012

Idiotins epicentrum?

Idiotins epicentrum?

Vått-i-vått går ut på att måla cirklar
»I grundskolan är endast färgerna rött, blått och gult tillåtna. Eleverna målar sedan med en teknik som kallas vått-i-vått, som går ut på att måla cirklar, inifrån och ut, på blöta papper. Tekniken är utformad för att bilderna ska efterlikna de visioner som Steiner fick av de andliga dimensionerna.« (Anna Linnéa Persson, Sans nr 2 2013, sedermera bemött i Mummel i kön 17.4. 2013)

Vidarkliniken är idiotins epicentrum

»Vidarkliniken, som ägs av antroposoferna, är idiotins epicentrum. Här sitter farbröder och gummor och spånar på hur man kan undvika att bevisa att deras medicin fungerar och hålla sig undan strålkastaren från svensk lagstiftning. Och anledningen till detta är den enklast tänkbara. Den alternativmedicinska industrin omsätter tonvis med pengar.« (Peter Dahlgren, Backend Media, 14.3,2010)

Kontakt med hinsides värld genom skönskrift
»Steiner kom fram till att det i varje människa slumrar en förmåga att komma i kontakt med en hinsides värld. Den aktiveras av musik, vacker arkitektur, harmoniska rörelser och skönskrift.« (Psykologiguiden)

Skillnad mellan skolmedicin och antroposofi
»Det föreligger klara skillnader i begreppet vetenskaplighet mellan skolmedicinen och antroposofin. Skillnader som idag inte har överbryggats. Den naturvetenskapliga evidensbaserade medicinen forskar för att få fram mätbara reproducerbara fakta. Antroposoferna talar istället om en andevetenskap vilken alla kan få tillgång till genom att följa den antroposofiska kunskapvägen.« (Jessica Lindh Sundquist, Uppsats i religionsvetenskap 2o12)

Medicindebatten förs på en för låg nivå
»Om antroposofisk medicin inte hade haft verkningar hade den knappast efterfrågats? Jo, menar företrädare för skolmedicinen: ”Vidarkliniken är så bra på att ta hand om sina patienter att de mår bättre.”  Jaha, men är inte det syftet med all vård?

Tyvärr har många skolmediciner kraftfulla biverkningar, vilket förmodligen är anledningen till att så många vänder sig till kompletterande läkekonst. Trots att medierna ofta försöker misstänkliggöra alternativa terapier minskar inte efterfrågan. Vad beror detta på? Är 100 000-tals människor förda bakom ljuset när de har fått hälsoförbättringar av att lägga om kosten, använda naturmedel, behandlas med akupunktur m fl terapier? Enbart placebo? (…)

Jag skulle önska att någon ville fördjupa sig i frågan om varför så många väljer kompletterande metoder. Jag vill också veta hur läkare och sjuksköterskor som utmanar det rådande medicinska paradigmet behandlas i Sverige i dag. Vad får läkarstuderande lära sig om kost och huskurer? Ytterst få medicinska journalister verkar intresserade. Vad beror det på? Här finns ett fantastiskt viktigt och intressant fält att studera, nyfiket och utan förutfattade meningar.

Nu finns en ny chans, tack vare det aktuella dilemmat med Vidarkliniken och de antroposofiska medicinerna. Det räcker inte med korta snuttar i SVT där kombattanterna ges några minuter för att utveckla sina ståndpunkter. Debatten förs på för låg nivå. Alltför ofta får företrädare för skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning framträda. Har dessa infiltrerat journalistkåren med sina tankar? Var finns mångfalden av tankar?« (Ulla Premmert, Journalisten.se, 2.2.2015)   

Så kan det se ut om man gör ett axplock. Vi kanske återkommer med ytterligare godbitar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

En inblick i hur man manipulerar sanningen och skadar en antroposofisk verksamhet

♦ ♦ ♦ Sanning till 90% hette en biografi av legendariske tidningsmannen Sigge Ågren där han berättade om sin tid inom kvällspressen. Genom hårdvinkling, halvsanningar, friseringar av fakta och slarvig bakgrundskoll blir slutresultatet visserligen sanning, men ofta en reducerad sådan. Viktiga nyanser faller bort. Brist på proportioner och dåligt omdöme förändrar korrekta fakta. Allt för att ge läsarna en intresseväckande läsning.

Associationen till tabloidernas solkiga sanningsbegrepp kommer osökt när man läser Sans Magasin 2-2013 och deras artikel betitlad Waldorfskolan: ”Konfessionsfri” – men både ockult och antroposofisk (senare ändrad till Waldorfskolans ockulta agenda).  Redan rubrikens formulering röjer motivet – här kommer det att handla om kritik av waldorfskolan. Och som nästan alltid då det gäller kritik av waldorf grundas den på en djup misstro mot världsåskådningen bakom. Därför är det sällan lönt att bemöta en sådan artikel, eftersom författaren genom sin förutfattade mening och vinklade synpunkter redan vunnit över läsarna för sin sak, vilket gör ett bemötande dömt att misslyckas. Den anklagades trovärdighet är noll.

Så denna krönika kommer därför i första hand rikta sig mot en publik som har den nödvändiga för-förståelsen. Avsikten är inte att i första hand lägga saker till rätta, utan att studera hur man manipulerar läsarna åt ett önskat håll. För detta är artikelförfattaren Anna Linnéa Persson skicklig på. Det är inte här möjligt att oavkortat publicera hennes artikel (se nedan), så jag kommer nöja mig med att kommentera de delar jag upplever som mest manipulativa. Mina kommentarer till dessa texter markeras med rött.

”Begreppet antroposofi kan översättas till människokunskap, men det är inte kunskap om den fysiska kroppen som läran gör anspråk på. I stället är det kunskap om människans andliga kvaliteter som står i fokus. Det är nämligen andevärlden som utgör verkligheten, medan den materiella världen endast är en illusion. Därför är det viktigt att andlighet präglar alla vardagens aktiviteter.”

Redan här ges en känsla att skolan håller på med något fjolligt hokus-pokus, och att det handlar om dagliga rutiner. Vad är det för flum, frågar sig läsaren.

”För en antroposof utgör reinkarnation och karma själva förhållningssättet till livet. Innan vi föds väljer vi våra föräldrar så att vi får det liv vi behöver för att kunna klättra vidare på reinkarnationsstegen. Alla motgångar vi möter i livet är viktiga andliga erfarenheter – en fin tanke, beroende på hur den tillämpas. Enligt antroposofin är alla medfödda defekter resultat av att själen tvekade vid inkarnationsögonblicket.”

Att alla ”medfödda defekter” beror på att själen tvekat vid inkarnationsögonblicket är antingen en medveten desinformation, eller ett fatalt missförstånd. Oavsett vad är skadan skedd – de flesta läsare har nu tappat förtroendet för waldorf. Syftet med artikeln har redan i inledningsfasen blivit uppnådd. Det hela spetsas med några meningar om det Steiner kallade ”raser” – emanerande från en på den tiden allmänt förekommande föreställningsvärld som sedan länge saknar giltighet inom antroposofiska sammanhang. Men vem tror på det? För en motståndare är detta bästa tänkbara uppgifter. Här försvinner det sista av läsarens respekt för waldorf. Det är öppet mål.

”Ytterligare en sida av antroposofin som hålls i det fördolda är demonologin. Enligt Steiner finns det två starka väsenskrafter på jorden – Lucifer och Ahriman. Dessa demoner utövar sitt inflytande på människan genom olika sinnesstämningar. Lucifer står för kreativitet, skönhet och religiositet, medan Ahriman symboliserar det materiella, vetenskapen och intellektet.”

Här råder begreppsförvirring – eller medvetet falsifikat. Lucifer och Ahriman är verkligen inga demoner som artikelförfattaren felaktigt påstår utan ett sammelbegrepp för två världsprinciper eller krafter som människan har inom sig som tendenser. Dessa krafter verkar också i världen. Demoner däremot är illasinnade väsen av en mycket lägre dignitet. Men Anna Linnéa Persson tar in allt under beteckningen demonologi (som betyder läran om demoner). Och noterar därmed en retorisk tiopoängare. Den som tror på waldorf efter detta räcker upp en hand!

”Enligt Steiner genomgår barnet en långsam andlig förvandling. Vid sju års ålder föds eterkroppen, vid fjorton års ålder föds astralkroppen och vid tjugoett års ålder föds jaget. Waldorfskolans verkliga uppdrag är att förvalta denna process, och utformningen av undervisningen följer därför förvandlingsstegen minutiöst.”

Detta är visserligen en korrekt information – men naturligtvis fullständigt obegriplig för läsaren eftersom den saknar nödvändiga (och omfattande) bakgrundsfakta – som naturligtvis kräver för stor plats för att tas upp här. Detta vet artikelförfattaren. Hon vet att obegripligheter ger ett negativt intryck. Vilket naturligtvis är avsikten. Antroposofin är ett eldorado för illasinnade. Vilken klåpare som helst kan göra sig lustig över antroposofiska verksamheter genom att framställa för läsaren obegripliga begrepp och föreställningar. Att misstänkliggöra antroposofin och waldorfpedagogiken är därför den enklaste sak i världen. Man kan bjuda på hur mycket missförstånd och okunskap som helst och vara förvissad om att alltid bli trodd.

”De första skolåren präglas av sagor och fabler. Dessa utgör källan för all undervisning och är inte till för att underhålla barnen. Deras teman och utformning syftar i stället till att påminna barnen om deras tidigare inkarnationer och förbereda dem för deras påbörjade andliga resa. Sagorna övergår så småningom i mytologier från olika kulturepoker. Dessa introduceras i samma kronologiska ordning som raserna i Steiners reinkarnationshierarki.” 

Att sagor i waldorfskolor används för ”att påminna barnen om deras tidigare inkarnationer och förbereda dem för deras påbörjade andliga resa” är ett grovt missförstånd – eller en till avsiktlig desinformation. Den skarpsinnige kan ju undra varför Bröderna Grimms sagor har den verkan bara i waldorfskolor. Den sista meningen i stycket är obegriplig till och med för en antroposof. Men här plockar skribenten fram raskortet igen i full vetskap vilken verkan det har. Ändamålet helgar medlen.

”Många som söker sig till Waldorfskolan gör det utifrån föreställningen att pedagogiken präglas av konstnärlig verksamhet. Visserligen målas det en hel del i skolorna, men även denna aktivitet styrs av religiösa föreställningar. Enligt Steiner är det från andevärlden kreativiteten hämtas. Waldorfskolans konstnärliga inslag är till för att stärka kontakten med denna värld. Goethes färglära ligger till grund för teorierna om de olika färgernas inverkan på den andliga resonansen.”

Ja herregud. Här fläskar skribenten på med påhittade slutsatser om den konstnärliga aktivitetens religiösa innebörd i waldorfskolan. Till och med gamle Goethe tillskrivs sådana avsikter!

”I grundskolan är endast färgerna rött, blått och gult tillåtna. Eleverna målar sedan med en teknik som kallas vått-i-vått, som går ut på att måla cirklar, inifrån och ut, på blöta papper. Tekniken är utformad för att bilderna ska efterlikna de visioner som Steiner fick av de andliga dimensionerna.”

Fullständigt obegripliga påståenden. Var får hon allt ifrån! Men det spelar ju ingen roll för Anna Linnéa Persson – hon har sedan länge läsarna i ett fast grepp. Och skrattarna på sin sida.

”De första naturvetenskapslektionerna går ut på att barnen får bekanta sig med blommors och djurs väsen. Man undviker att förmedla teorier och fakta i grundskolan, eftersom Steiner ansåg att det kausala tänkandet inte mognar förrän efter puberteten. Det är i stället det magiska tänkandet som dominerar undervisningen.”

”Teorier och fakta ersätts med ”magiskt tänkande”. Vid det här laget ser man vartåt det lutar. Här handlar det ju inte om ett och annat missförstånd, detta är en massiv desinformation i syfte att förtala.

”I stället för att eleverna får undersöka världen som den är, förklaras naturfenomen i grundskolan med hjälp av sagor om olika naturväsen. När den riktiga naturvetenskapen väl introduceras på högstadiet står den i kontrast mot den världsbild som eleverna redan lärt sig. Det är svårt att förstå hur man kan lägga grunden för kausalt och kritiskt tänkande när undervisningens första sex år genomsyrats av gudamyter och väsen.”

Här kommer en av artikelns få ärliga undringar som man faktiskt kan förstå. Men som gammal waldorfelev kan jag intyga att det var helt oproblematiskt.

Eurytmi kallas ibland för “synligt tal”, och med det avses att den egna kroppen används som ett instrument för de andliga uttryck som ord inte kan förmedla. Med andra ord är det en slags ritualmagi som barnen utför. Med hjälp av eurytmin kan man även få bukt med illasinnade demonkrafter. Ett tydligare brott mot den icke-konfessionella stämpeln kan man knappast hitta.”

Man kan ha en viss förståelse för begreppsförvirring då det gäller eurytmin. Det ÄR ett udda skolämne.  Men ritualmagi? Få bukt med illasinnade demonkrafter? Det är ingen hejd på Anna Linnéas fantasifulla lögner.

 ”Av Sveriges Waldorfskolor fick 75 procent allvarliga anmärkningar vid Skolinspektionens senaste besök! Till de vanligaste bristerna hör elevernas möjligheter att nå åtminstone de lägsta läromålen, felaktigheter i betygssättningen samt avsaknad av stöd till särskilt behövande elever.”

Detta låter ju allvarligt. Men läsaren saknar referensramar – hur står detta till andra skolor? Att man utelämnar en sån upplysning gör att man misstänker att normalskolor har lika stora problem.

År 2010 anmäldes lärare vid Waldorfskolor i både Uppsala och Norrköping för att ha misshandlat elever. På olika kritikerforum talar före detta elever ut om hur ledningen förbisåg den mobbning de utsattes för under skolåren. I ett internt dokument om mobbning ämnat för kollegiet på Alan Howard Waldorf School i Toronto får man en inblick i antroposofernas syn på elevkonflikter. I dokumentet diskuteras riskerna med att lärarna ingriper i sådana situationer. Om det mobbade barnets karma nu har lett barnet den vägen, då är inte alltid ett ingripande det bästa alternativet – barnet behöver ju uppfylla sitt inkarnationssyfte. Lärarnas uppgift är i stället att avgöra hur mycket mobbning ett barn kan genomlida för att det ändå ska stärkas av erfarenheten.”

Ser inte bra ut. Misshandel vid två waldorfskolor i Sverige. Mycket illa. Men ånyo – ingen jämförelse med vanliga skolor. Är det så att misshandel bara äger rum på waldorfskolor i Sverige? Och på en skola i Kanada har man mobbning med underliga teorier om att inte ingripa. Göran Fant tillbakavisar också tanken som ”absurd”.

”När man bekantat sig med Waldorfpedagogiken blir det svårt att värja sig från den vidskepelse som präglar skolan.”

Naturligtvis – en världsbild som är andligt orienterad är en obegriplighet i såna här sammanhang. Det är ju vidskepelse. Och det är dåligt, inte sant. Det är vi ju alla emot!

”Men Waldorfrörelsen är inte känd för att ta till sig kritik.”

Detta är en av kritikerna ofta upprepad anklagelse. Att antroposofer och waldorf-folk ”alltid” diskvalificerar kritik som okunnig.  Men eftersom artikelförfattare som Anna Linnéa Persson uppenbarligen saknar förståelse för sitt ämne blir naturligtvis reaktionen från waldorfhåll ett tillbakavisande. Självklart. Det är ju uppenbart, speciellt i detta fall, att artikelförfattaren på oräkneliga punkter är ute och cyklar. När man diskvalificerar den här typen av kritik uppfattas det som att man ”inte vill erkänna” hur det är. Och att kritikern – som alltså inte fattat grundförutsättningen för en övergripande förståelse – i själva verket är en riddare i skinande rustning som står där som en oförvitlig representant för DEN SANNA VÄGEN.

Ovanstående var alltså en liten inblick i hur man manipulerar sanningen och oskadliggör en antroposofisk verksamhet. Det är lika enkelt som att ta godis från ett barn. Eftersom waldorfpedagogikens bakgrund är komplex – och inspirerad av en för läsaren totalt obekant och synnerligen komplicerad världsåskådning – kan vem som helst åstadkomma en ”kritisk granskning”. Det är bara att ösa på, ingenting kan gå fel. Det är bara att ta upp valfri antroposofisk tematik och man får garanterat med sig läsarna från första stund. Vilka tokerier! Och skulle en naiv antroposof till äventyrs komma med invändningar – så mycket bättre – då kan alla få sig ett gott skratt till!

Samtidigt visar denna typ av artiklar vad waldorfrörelsen måste ta tag i. Den tid vi lever i har ett dåligt förhållande till andliga orsakssammanhang. Det är den verklighet waldorfskolan befinner sig mitt i. Man måste därför upparbeta genomtänkta texter i centrala frågor som kan ge intresserade ett rimligt förhållande till waldorfpedagogiken och antroposofin.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 6 votes)

Är det verkligen nödvändigt att ha eurytmi i waldorfskolan?

Som waldorfelev på femtitalet tyckte jag illa om eurytmi – liksom de flesta i klassen. Bristen på motivation förstärktes av att vi aldrig förstod varför vi skulle göra eurytmi. Vi fick aldrig någon förklaring på vilket sätt detta skolämne var viktigt. Vi gjorde eurytmi för att vi var tvungna. Gör si och gör så, sa eurytmiläraren. Och vi gjorde det snällt i de lägre klasserna. Högre upp blev vi olydiga och gjorde lektionerna till något av en mardröm för eurytmiläraren. Minnesbilden från den tiden är en lärare som högröd i ansiktet skrikande försöker genomföra sin kommandoeurytmi i ett konstant oväsen där uttråkade elever hela tiden hade en massa hyss för sig.

Som vuxen – och sedermera övertygad antroposof – förstår jag fortfarande inte orsaken bakom varför eurytmi är ett skolämne.

Sceneurytmi har jag lättare att förhålla mig till. Jag kan visserligen tycka att den fastnat i en stel tradition utan lust till förnyelse – men jag tror ändå den har en utvecklingspotential och en framtid. Men då måste dess företrädare först få ett medvetet förhållande till konstarten. För det är svårt att se att detta existerar. Kanske det finns några som kan ge en begriplig förklaring på eurytmins särart – jag hoppas det, även om jag aldrig fått någon sådan värd namnet. För det är inget allmängods bland eurytmister, kan jag säga. Det stannar vid att de betecknar eurytmi som en ”rörelsekonst”.

Att eurytmister inte kan ge en mer specifik karakterisering av vad eurytmi är har sina randiga skäl. Det har nämligen alltid rått en antiintellektuell förklaringsmodell för den svenska eurytmin – nämligen att den inte kan eller ens bör förklaras. Man ska inte orda om vad eurytmi är – man ska göra den. Då ”förstår” man. Detta har varit den officiella hållningen på Steinerseminariet de åren man utbildade eurytmister där. Man satte till och med en ära i att inte kunna förklara, berättar min gode vän Curt som gått där. Kunskapen skall ”försvinna ned i fötterna och ut i armarna”, som en av lärarna ska ha sagt.

Att denna sanslösa god dag yxskaft-hållning i själva verket är en idiotförklaring av eurytmin verkar man inte ha förstått – och därvid har det förblivit. Förhållandet till eurytmin är märkligt ogenomtänkt och omedvetet, fjärran från antroposofins annars så benhårda krav på klarhet i tanken. Men eurytmin betraktas inte heller som en känslostyrd företeelse – detta är paradoxen. Nej, sånt avvisas med kraft och förtrytsamhet. Konstformen är ett uttryck för ”objektiva” skeenden i ton och tal, menar man. Det märkliga är att denna paradox inte diskuteras. En ”objektiv” konstart, fri från både känslopjunk och analytiskt tänkande.  Och alla är nöjda med detta vårdande av omedvetenheten kring fenomenet. Eurytmi skall inte förklaras ”intellektuellt”, den ska utföras. Punkt.

Detta har varit den allmänna hållningen under alla år. Men för någon vecka sedan släpptes anden ur flaskan då skoleurytmins berättigande diskuterades på Facebook i en rekordlång tråd. Orsaken var ett foto från generalsekreterarmötet i Antroposofiska sällskapet i Schweiz där medlemmarna under en paus gjorde det eurytmiska ”ljudet” T på scenen. Detta foto torde te sig något märkligt för de som inte upplevt eurytmi – och det väckte minnen inte bara hos undertecknad utan även Alicia Hamberg, f d waldorfelev och initierad kritiker av antroposofiska kulturyttringar, i synnerhet waldorfpedagogik (det var hon som publicerat bilden på sin blogg). I debatten deltog också Curt Jansson, utbildad eurytmist – och eurytmiläraren Ingunn Kroken från Norge. 

Nu vädrades många av de frågeställningar som uppstått under årens lopp angående skoleurytmin och frågan vad som berättigar dess plats som skolämne i waldorfskolan.

Ingunn menade inledningsvis att alla barn tycker om att röra sig och ”om det blir för lite glädje och begeistring under eurytmitimmarna är det något vi gör fel. Då behöver vi finna en väg tillbaka till begeistringen, och det är lärarens uppgift.” Och hon ger exempel på kreativa lösningar hon varit med om där man bl a använt en jo-jo och rört sig till musik av The Entertainer.

Men frågan kvarstår: Varför eurytmi som skolämne?

– För att eurytmi är en konstnärlig bearbetning av övriga skolämnen, både språkligt och musikaliskt, menar Ingunn. När eleverna undervisas om vikingatiden, rör de sig under eurytmitimmen till dikter från Eddan och Voluspa. Detta ger en grundläggande förnimmelse för olika språkkvaliteter i händelser som är en del av vårt kulturarv. ”Och heller inte dumt att lära känna musikhistorien och ens egen musikkultur genom att röra sig till den, istället för att bara plugga kompositörer och musikverk utantill”.

Detta är naturligtvis en intressant aspekt. Men eurytmitimmarna handlar för det mesta om andra saker än att gestalta skolämnen. Så motivet bakom skoleurytmin är fortfarande oklar. Är det för att Steiner menade att det var viktigt på tjugotalet? Är i så fall situationen i dag jämförbar? Finns det undersökningar som visar att eurytmin är viktig i skolarbetet? Eller är eurytmin bara något man tror är bra? Man kan tycka att det vid det här laget nästan borde kunna bevisas att eurytmi är viktig i skolan. Men svaret är alltid bara just dessa förmodanden att det är bra. Jag tycker det är mycket märkligt. Tål inte skoleurytmin en legitimering av oberoende instanser? 

Hur skulle man kort kunna karakterisera det viktiga med eurytmin för skolbarn? Ingunn menar att den är ett ”eminent verktyg” för att ge elever en fördjupad förståelse av språk och musik och att denna inlevelse är viktig för att ”äga” lärostoffet. Bristen på estetisk fostran i skolan är en ”bristsjukdom” som allt fler uppdagar.

Alicia tar in några andra aspekter. Hennes erfarenhet är att eurytmiläraren kräver att barn, som inte förstår varför, ska ta eurytmin på ett enormt allvar. ”Jag antar att för dessa eurytmister är eurytmin livsviktig och alla tecken på att den inte tas på fullaste allvar är tecken på jordens omedelbara undergång. Varpå allting förstås spårar ur. För barn kan inte ta denna attityd på allvar. Eurytmiläraren blir löjeväckande.” Detta gravallvar dödar all lust för ett barn.

»Eurytmi är… obegripligt. Man fattade aldrig varför! Varför detta ämne! Varför varför varför! Varför dessa pinsamma rörelser och dessa genanta klänningar! Urgh… Och som social grej funkade det ju också dåligt – något barnen var engagerade i (typ leka kull?) hade förmodligen varit, tja, enklare. Som jag minns eurytmin så var det totalkaos och barn som slogs och en dödsallvarlig eurytmilärare som ständigt vandrade på totaldesperationens kant. (Och ibland lämnade salen gråtande.)«

”Problemet”, menar Alicia, ”är ämnets atmosfär (i brist på bättre uttryck) och att det liksom var Döden. Då menar jag inte dödens tråkigt, vilket också var fallet, men atmosfären var rena döden. Och dessa tillresande eurytmisällskap som man skulle se framträdanden av. Under största dödsallvarliga vördnad. Fastän de flesta barn inte begrep någonting. Och detta gravallvar! Dessa levande (?) spöken som seglade runt på scenen och såg ut som om de skulle trilla av pinn på mest plågsamma vis vilken sekund som helst!”

»Barn förstår inte varför eurytmi är dödsallvarligt för antroposofer. (Lustigt att man inte tror barn vara mogna intellektuella resonemang i tidig ålder – men att ta eurytmi på allvar, det tror man de klarar!) Kan man inte förstå detta, är det kanske bättre att erbjuda barn det estetiska och rörelse på annat sätt än genom eurytmi. Inte begrep man någonsin att eurytmi skulle föreställa en konstnärlig bearbetning av skolämnena.«

Till detta replikerar Ingunn överraskande ”jag är väldigt glad att jag aldrig gick på en Steinerskola, för då hade jag helt säkert inte velat läsa varken Steiner, göra eurytmi eller något annat som jag nu är väldigt glad för. Hade jag bara mött EN person som var i närheten av detta skenheliga allvar hade jag blivit rebell resten av livet”. Och Ingunn antyder att Alicia och jag hade haft otur med våra lärare.

Men jag tror inte att problemen med eurytmin i skolan berodde på dåliga lärare, vår klass hade de främsta, Gertrud Klingborg, Ingeborg Friedensburg och Andrea Roth är de jag särskilt kommer ihåg. Att få ett ”fördjupat förhållande” till musik och språk var ju omöjligt för att de flesta barn upp till åtminstone sexan normalt saknar så sofistikerade intressen. Jag tyckte dessutom inte om klassisk musik, för mej var det rock ´n´roll som gällde – och det var ju närmast något förbjudet i waldorfskolan på den tiden.

För mig var min barndoms eurytmitimmar ett enda stort och katastrofalt misslyckande. Det är därför jag anser det vara berättigat att ställa frågan varför eurytmin finns på skolschemat. Det minsta man kan begära är en godtagbar förklaring. Men jag har aldrig fått annat än svävande utsagor som mer känns som bortförklaringar. Jag tycker det är anmärkningsvärt.

Curt instämmer i Ingunns lättnadssuck: ”jag gick inte i waldorfskola, gudskelov. Då skulle jag nog aldrig blivit eurytmist”.

I den fortsatta debatten ifrågasätter Ingunn nödvändigheten av en förklaring på varför man har eurytmi i waldorfskolan. Eurytmin är ju inte ”SÅ annorlunda än andra dansformer”, menar hon. ”Man går ju inte runt och förklarar vad Beethovens femte symfoni skall vara bra för, eller vad den `egentligen betyder´. Antingen gillar man den eller också inte”.

Och själva grundfrågan varför man har eurytmi på skolschemat glider bort i allt möjligt småprat som är så vanligt på Facebook.

Waldorfskolan har alltså ett schemalagt ämne som är okänt för allmänheten men som man trots det inte anser behöver en förklaring, definition eller beskrivning av egenarten. Hade man haft balett på skolschemat hade föräldrar nog krävt en avsiktsförklaring. Men då det gäller eurytmi ger man bara en allmänt intetsägande beteckning som ”rörelsekonst”. Inte vilken sorts rörelsekonst eller varför just eurytmi. Det finns ingen genrebeskrivning. Det finns visserligen en esoterisk bakgrund som inte redovisas för att det är känsligt – och omfattande. Desto större anledning att då klä den i ett begripligt vardagsspråk, kan man tycka. Men man bryr sig inte. Eller som Alicia påpekar:

»Grejen med eurytmin är ju ändå att den betyder något. Och har en särart. Och eurytmin är så viktig i waldorfskolan – men varför? Varför just den? Om det inte var något speciellt med eurytmin, ja, då kunde den ju bytas ut mot precis vad som helst som är rörelse. Men den är ju speciell, för trots svårigheter att engagera elever så finns den ju kvar. Och tas på allvar av waldorfrörelsen, skolorna och lärarna.«

 Om inte en eurytmist kan formulera vad det handlar om vem ska då göra det, kan man fråga sig. Vad är det som är bra i att inte kunna motivera eurytmin på ett kort och begripligt sätt? Vi bör ju, som Alicia säger, på något vis kunna tala om eurytmin som sådan – det blir nästan omöjligt om vi ska utgå från varje enskild eurytmists egna idéer i stället för att se till det som faktiskt är gemensamt för eurytmin.

»Jag tycker att föräldrar bör förstå att eurytmin inte är bara friskvård eller dans (eller vad nu någon annan banal förklaring kan gå ut på) utan att den har en specifik bakgrund, sina motiv och sin mening. Annars har ämnet ingen beskrivning, ingen definition, det kan tydligen vara vad som helst; lite musik, lite vers, lite dans, lite rörelse, lite skoj (om man har tur! det har många inte), lite allvar; blandat hur som helst utan något mål och eller någon mening som kan formuleras begripligt och någorlunda generellt för skoländamål. Och det funkar inte, för då förstår man inte vad det handlar om (och det tycker jag folk har rätt att göra, då de gör ett val).«  

Facebook-diskussionen är omfattande och håller deltagarna sysselsatta i princip i två dygn. I en lång summering av diskussionen ställer Ingunn några retoriska frågor:

»Är det inte acceptabelt att undervisa i yoga eller eurytmi om man inte har ett `aktivt dagligt förhållningssätt´ till de spirituella bevekelsegrunderna för dessa rörelser? Kommer Alicia och Johannes `kräva´ att en yogalärare kan rabbla upp den spirituella bakgrunden för yogans rörelser, eller att alla som tar en yogakurs var som helst borde undervisas i dessa förklaringar? Mitt centrala påstående är: Som lärare måste man både i yogan och eurytmin uppleva att rörelserna, språket och musiken i sig själv `fångar´ och kunna förmedla detta till eleverna – ingen `överbyggning´ eller förklaring kan göra `tråkig´ eurytmi mindre tråkig.«

Och även om Ingunn inte betraktar förklaringar som oviktiga menar hon att de inte hjälper de som inte tycker om ämnet. Och naturligtvis är det så. Men det var heller aldrig frågan. Frågan gällde varför man har eurytmi på skolschemat. Om ämnet av de flesta elever skulle upplevas som vansinnigt roligt och stimulerande skulle frågan knappast vara aktuell. Men nu upplevs ämnet som både urtrist och obegripligt – därför är frågan berättigad. Och föräldrar och elever i alla klasser utom de lägsta har rätt att kräva en förklaring. Så enkelt är det ju.

Sen skulle yoga som skolämne definitivt kräva en förklaring – inte bara av föräldrar och barn, utan framförallt av skolmyndigheter.

Eurytmins existensberättigande behöver inte bara förklaras för föräldrar och barn i waldorfskolan. Även rimligtvis för myndigheter som, imponerade av waldorfskolans i övrigt erkända pedagogiska insatser, antagligen vilat på hanen i frågan. Varför bråka om ett estetiskt ämne i det läget? Men förklaring behövs också för vänskapsband med kompisar i andra skolsystem. Eurytmi – vad är det? Jag vågade aldrig nämna ämnet bland polarna hemma på gården. Jag skämdes och hoppades att jag ALDRIG skulle behöva uppleva nesan att tvingas beskriva de i min dåvarande uppfattning fåniga rörelserna – och sen behöva förklara VARFÖR. En mardröm för ett barn.

Det är därför ett anständighetskrav att få veta varför ett ämne finns på schemat som inte finns i någon annan skolform. Alicia:

»Alla måste kunna lite matte, alla måste kunna läsa och skriva, alla måste kunna andra basämnen – men man behöver faktiskt inte kunna eurytmi för att klara sig i världen. Man behöver inte idrott heller. Jag, som ointresserad av musik, kan ändå tycka att allmänbildning i musik är av godo, alltså kan man motivera musik på schemat även för elever som kanske inte uppskattar den. Men eurytmi är inte allmänbildning, och kan inte motiveras av den anledningen.«

Så långt vår lilla debatt. Så vitt jag vet har eurytmin aldrig tidigare debatterats offentligt så öppenhjärtigt som här – åtminstone inte i Sverige – med undantag kanske av en kritisk artikel i Medlemsbladet för tio år sedan. Ovanstående artikel är en förkortad version av en mycket längre text på Facebook.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Antroposofer som etnisk folkgrupp

Antroposofer reagerar med ryggmärgen mot att bli betraktade som en enhetlig gruppering med tydliga särdrag. Vi är ju individualister. Unika varelser. En antroposof har svårt att se sig som en del i ett homogent kollektiv som agerar efter bestämda mönster. Samtidigt är det precis så det är. I vår gemensamma idealbildning utvecklar vi ett specifikt kulturmönster.

Vi gör faktiskt väldigt mycket på samma sätt allihop. Vi laserar väggar, vi har barnen i waldorfskolor, vi föredrar biodynamisk mat, ser på eurytmi, går på antroposofiska föredrag, läser Steiner, har vått-i-vått-bilder på väggarna. Då vi får barn handlar det om tygblöjor, sixtinska madonnan på väggen och rosa eller ljusblå sidenförhängen över vaggan.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 10

Södertälje är ett eldorado för etnologer. Många folkgrupper och nationaliteter. Det lokala hembygdsmuseet har därför haft fullt sjå att dokumentera de olika livsmönstren – och 1996 hade turen kommit till antroposoferna. Museets representant möter stor förvåning vid den första kontakten. Dokumentera antroposofer som en etnisk folkgrupp? ”Jomenvisst, försök se det från vårt håll”, säger representanten. ”Om 50 år vore det absurt om dokumentation saknades kring en människogruppering som betytt så mycket för området.” Ske alltså. 10 familjer letas upp, de flesta slår ifrån sig, de anser sig inte vara ”typiska antroposofer”. 3 ställer upp. Detta kommenterar januarinumret 1997 av Medlemsbladet.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – förväntar sig många av oss att bli betraktade som vem som helst. För det mesta är detta en orealistisk önskan.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

Denna paradox har blivit en följetong i umgänget med offentligheten. Varhelst en antroposof uttalar sig i media sätter han eller hon tyngdpunkten vid det individuella. Antroposofin som personlig utvecklingsväg. Men i det allmänna medvetandet är det MODELLEN antroposofi som syns tydligast. Det är exemplet Järna som intresserar.

Vi kan knappast förvänta oss att de grundläggande principerna för en antroposofisk övningsväg och våra esoteriska, filosofiska och sociala bevekelsegrunder ska vara omedelbart fattbara. Det allmänheten ser är en udda gruppering som gör märkvärdiga saker. Då är det lätt inse att folk måste få kalla oss antroposofer utan att vi blir störda. Och förresten – vad ska de annars kalla oss?

Vad dokumentationen av en antroposofisk familj visade ska vi återkomma till.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie?

”Att antroposofer ser eurytmin som en framtidskonst förändrar knappast ett spontant intryck av tidigt nittonhundratal då en recitations- eller romansafton motsvarade mångas uppfattning av en lyckad kväll. I denna atmosfär föddes eurytmin. Utan tvivel upplevdes den då som något radikalt nytt. Men idag? Vem kan säga att eurytmin genomgått en utveckling som placerar den i jämnhöjd med dagens kulturliv?”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 7

I septembernumret 1993 av Medlemsbladet publicerades en kritisk granskning av eurytmin, något som knappast förekommit tidigare i ett sammanhang där internkritik och idédebatt är ytterst sällsynt. Den antroposofiska rörelsen är starkt idéburen med fokus på höga ideal, mycket sällan ägnas intresse åt faktiska utfall. Lite tillspetsat kan man säga att intresset ligger mer på hur saker borde vara – mindre på hur de ser ut i verkligheten.

Vidare i artikeln om eurytmi:

Eurytmin dras med ett trovärdighetsproblem. Rudolf Steiner talade om eurytmin som en ny konstart. Men i en modern tid där sofistikerade bildspråk passerar revy i film, teater och tv, står det kring eurytmin en besvärande doft av anno dazumal. Med en minimal dekor, gammaldags ljussättning och långsamt skridande gestalter med nollställda anleten har man svårt att förstå eurytmins anspråk på att företräda något modernt.

Synpunkterna ovan avser sceneurytmi, inte den terapeutiska läkeeurytmin, eller den ”vardagseurytmi” man gör på kurser, i waldorfskolor eller med barn och amatörer.

Den som ser konsten som något experimentellt, något som har att göra med att tänja gränser och pröva nya grepp ska inte gå på en eurytmiföreställning. Här finns inget utmanande, ingen existentiell kamp, ingen smärta, inget mod. Vad man finner är i bästa fall en rofylld innerlighet, en stilla outsäglighet. Och så naturligtvis skönhet. Eurytmi är alltid vackert.

Waldorfskoleelever har eurytmi på schemat och det är ingen hemlighet att de flesta avskyr ämnet. Inte de minsta barnen, de älskar allt som har med lek och rörelse att göra. Men för ungdomar i den begynnande puberteten känns ämnet ofta plågsamt, speciellt ynglingarna som har svårt att känna sig motiverade i en ålder då det gäller att uppträda coolt. Detta är ett känt problem som få lärare lyckas bemästra, men undantag finns.

Om eurytmin inte ska kvarstå som en angelägenhet för enbart antroposofer måste den göra upp med den framtoning av finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie som den aldrig riktigt kommit ifrån. Det är inget fel att eurytmisera klassiska musikstycken eller dikter av Goethe, men det understryker inte precis karaktären av modern konstart. Och att det lite introverta och outgrundliga i dagens eurytmi kommer att begeistra en andligt mer fullgången framtida  publik är knappast en tröst för nutida biljettköpare. Eurytmin har helt enkelt behov av former som får den att landa i vår tid.

Det finns ett problem med att kritisera sceneurytmin som förklarar varför det aldrig förekommer – den utförs nämligen alltid av amatörer. Eurytmiföreställningar instuderas på kvällar, helger och annan fritid av djupt engagerade människor. Eurytmi är mycket sällan något man tjänar pengar på, i alla fall inte i Sverige. Det måste man komma ihåg – och respektera. Men feedback i en konstruktiv anda är också viktig.

Dessutom ska sägas att en del spännande saker har hänt på senare år som ändå inger ett visst hopp inför framtiden.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)