Posts Tagged ‘ esoterisk

Klarar inte du heller att gå den antroposofiska skolningsvägen?

Med den antroposofiska skolningsvägen menas den väg antroposofen går för att genom meditation förädla sitt inre. Denna skolningsväg anses mer eller mindre definiera antroposofin. Frågar man en antroposof hur man går den vägen får man veta att man ska läsa  Hur uppnår man kunskap om högre världar,  där Rudolf Steiner ger en allmän orientering i förhållningssätt med några få konkreta övningar. Som bredvidläsning rekommenderas det lilla häftet Grundläggande övningar som ger några enkla koncentrations- och viljeövningar. That´s it.

Men egentligen ställer dessa texter mer frågor än de ger svar. Det är nämligen inte så enkelt att meditera som man i förstone kan förmoda. Om man ska gå efter Steiners anvisningar vill säga. Man misslyckas nämligen ständigt. Tappar koncentration och fokus. Somnar. Men det är bara att kämpa på, säger de som vet, misslyckandet är ett nödvändigt ont. Alla misslyckas, heter det. Därför står man där med sina frågor. Men den officiella hållningen är att det är vars och ens ensak hur man mediterar. Och eftersom lärjungen på detta sätt lämnas att ”i frihet” välja tillvägagångssätt helt själv framstår den antroposofiska skolningsvägen  med tiden som rätt diffus.

För en utomstående måste detta framstå som egendomligt. Nybörjaren lämnas därhän i sin strävan. Man är hänvisad att själv leta i den omfattande Steiner-litteraturen eller i svensk sekundärlitteratur. Fråga andra. För det finns en rad frågor. Hur ska jag meditera? Varför ska jag meditera? Vilka meditationer ska jag göra? Var får man tag på dem? Gör jag rätt? Varför lyckas inte mina övningar? Vilka tecken skall jag vara uppmärksam på? Detta leder till en stor osäkerhet hos människor med de mest seriösa avsikter. Denna officiellt sanktionerade låt-gå-mentalitet lägger stora hinder i vägen – den väg som anses vara antroposofins viktigaste.

Detta är olyckligt eftersom den inre skolningen är ett högprioriterat område för en antroposof. Ändå läggs inte två strån i kors från ansvarigt håll att bistå medlemmar i detta viktiga värv. Denna livsuppgift. Inget stöd ges, inga frågor klargörs, inga generella regler eller hållpunkter, inga regelbundna kurser. Aldrig uttalas intentioner att hjälpa till att lägga en grund. Det enda som erbjuds är någon från utlandet som kommer nån gång om året till Järna och håller ett föredrag. Och kanske att en enskild medlem tar på sig att hålla en (dyr) kurs.

Bristen på stödjande orientering är fatal inte minst då man står inför rätt komplicerade förhållningssätt. Många av de krav som uppställs i Hur uppnå man kunskap… är så avancerade att de framstår som i det närmaste omöjliga att leva upp till:

En dygd som man först måste tvinga sig till är värdelös för den ockulta skolningen. Så länge man ännu har ett begär stör det skolningen, även om man anstränger sig för att inte ge efter för det. Och det är likgiltigt om detta begär tillhör kroppen eller själen. Om någon till exempel avstår från ett visst njutningsmedel för att därigenom luttra sig, så hjälper detta honom enbart om hans kropp inte lider av denna avhållsamhet.

Vem har hört om en ung människa utan begär? Ovanstående och liknande citat reser frågan om när det är rimligt att påbörja skolningsvägen. Är det någon mening att sätta igång redan i till exempel tjugoårsåldern när man saknar egentlig livserfarenhet?  Är det då över huvud taget meningsfullt? Kan man verkligen komma någonstans i sin esoteriska skolning innan, säg femtioårsåldern? Frågor, frågor.

Nybörjarens känsla av otillräcklighet riskerar med åren formas till ett torrt konstaterande: Jag kan inte leva upp till detta. Jag klarar inte att gå den antroposofiska skolningsvägen. Jag saknar förutsättningar. Och man tror man är ensam om detta. Sen får man reda på att de man betraktar som ledande personligheter också har dessa svårigheter. Och då undrar man ännu mer – funkar detta verkligen? En del säger till och med att man måste räkna med att det kan ta år, ja decennier innan man märker något. Kanske man inte kan räkna med resultat förrän i nästa liv!

Samtidigt vet man att det finns andra meditationsskolor som är betydligt mer lättillgängliga och – som det verkar – ger mer påtagliga resultat.

Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras. Samt att man trycker upp ett häfte med råd i hur man går den antroposofiska skolningsvägen. Med meditationer, översikt över de viktigaste böckerna i ämnet. Och FAQ (frequently asked questions). Är detta verkligen för mycket begärt?

Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är anmärkningsvärt.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Det platonska världsåret

Antroposofin är en oerhört komplex världsåskådning. Mindre känd är kanske dess historiesyn. Den ansluter till en esoterisk historieuppfattning om en forntida guldålder, en paradismyt om att den urtida människan i sin oskuldsfullhet levde i ett medvetenhetstillstånd öppet för tillvarons andliga dimensioner. Under historiens gång förlorade hon alltmer den andliga kunskapsförmågan till förmån för ett mer sinnesbaserat medvetande.

De nutida religiösa och esoteriska traditionerna kan ses som en sorts ”minne” från den tiden. Rudolf Steiner såg sin egen samtid som en mörk epok som var en motpol till denna guldålder, men också som en frihetsperiod där människan kunde göra sig fri från religiösa och kulturella traditioner och välja sin egen individuella bildningsväg.

Steiner anknyter i sin historiesyn till gamla föreställningar om det platonska världsåret som är 25.920 år långt. Det vill säga den tid det tar för solen att passera genom zodiakens alla tolv stjärnbilder. Delar man det platonska världsåret i tolv delar omfattar varje epok 2.160 år. En sådan tolftedel omfattade enligt Steiner en kulturepok, vilket han såg som ett historiskt basintervall. Dessa kulturepoker benämnde han efter de områden på jorden som haft/har/skall få en högkultur:

  1. Urindiska kulturepoken  (7.227 – 5.067 f. Kr.)
  2. Urpersiska kulturepoken  (5.067 – 2.907 f. Kr)
  3. Egyptisk-kaldeiska kulturepoken  (2.907 – 747 f. Kr.)
  4. Grekisk-romerska kulturepoken  (747 f. Kr. – 1413 e. Kr.)
  5. Nuvarande kulturepoken  (1413 – 3.573 e. Kr.)
  6. Rysk-slaviska kulturepoken  (3.573 – 7.573 e. Kr.)
  7. Amerikanska kulturepoken (under 8:e och 9:e årtusendet)

Denna esoteriska historieindelning föregås (precis som i gängse historiesyn) av förmänskliga epoker. Men planeten jorden är i sig en del av ett ännu större utvecklingssammanhang, de så kallade planettillstånden, som kommer att efterträdas av fler.

Genom att människan inkarnerar i varje kulturepok är hon en aktiv medaktör i världshistorien. Och detta mäktiga skeende speglas i den enskilda människans liv. Om man delar världsåret (25.920 år) med 360 får man 72 år – en ungefärlig mansålder. Var och en av dagarna i världsåret motsvarar alltså ett människoliv.  Man kan också säga att en människas levnad utgör en världsårsdag.

Antalet andetag för en människa i vila är cirka 18  i minuten. Tar man detta gånger 60 blir det 1.080 andetag i timmen. Och detta multiplicerat med 24 timmar blir 25.920 andetag per dygn, det vill säga samma summa som antalet år i världsåret.

Om detta kan man läsa i Historien om den antroposofiska humanismen – den antroposofiska bildningsidén i idéhistoriskt perspektiv 1880 – 1980, skriven av Håkan Leijon. Boken, som är en akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet 1997, är mycket läsvärd. Inte svårläst som många andra doktorsavhandlingar. Här får man en inblick i hur Rudolf Steiner konstruerade antroposofin från kunskapsteori till bildningsrörelse. Slutet av boken behandlar den svenska antroposofins utveckling fram till 1985.

Boken, som är sorgligt negligerad i den antroposofiska rörelsen, är sedan länge utgången på förlaget. Med sina drygt trehundra sidor är den en lysande sammanfattning av de väsentliga dragen i denna komplicerade världsåskådning. Vi lär återkomma i ämnet.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Antroposofiska sällskapet saknar meningsfullt ledarskap

”Antroposofiska sällskapet har för närvarande problem med att finna sitt jag. De vet inte riktigt hur det ska vara.”

Orden kommer från ett något oväntat håll – elementarvärlden.  I en uppmärksammad utgivning i flera band uttalar sig olika naturväsen i Tyskland  om människans göranden och låtanden. Det tredje bandet – Mer samtal med naturandar – har nyligen kommit ut på svenska (Nova Förlag). Uttalandena är ett resultat av intervjuer där en klarseende kvinna förmedlar kontakten med en mängd naturväsen. En liten del av frågorna rör Antroposofiska sällskapet.

Nu behöver man inte ta hjälp av naturväsen för att se att Antroposofiska sällskapet i Sverige saknar meningsfullt ledarskap. Det märks framför allt  i bristen på handlingskraft i en rad grundläggande frågor som alla syftar till att bredda basen för antroposofin och Antroposofiska sällskapet. De viktigaste skall här helt kort nämnas.

1. Bristande analys av det låga medlemsantalet. Ledningens märkliga ointresse för tillståndet i föreningen med sitt ständigt låga medlemsantal – i dagsläget omkring 1 500 – blockerar allt nytänkande i rörelsen. Att fundera över detta kräver nämligen  att man måste ta itu med sällskapets själva identitet och existensberättigande. En annan lika allvarlig indikation är den stigande åldern bland medlemmarna – få ungdomar söker idag medlemskap i sällskapet. Hur ska man förstå detta? All erfarenhet visar att sviktande intresse från ungdomar är början till slutet för vilken förening som helst. Att detta är alarmerande har ännu inte lett till någon åtgärd.

2. Bristande omvärldsanalys. Unga människor idag misstror fast medlemskap och söker sig hellre till lösa nätverksliknande strukturer av tillfällig karaktär där man kan känna sig fri och oavhängig. Detta, som bara är ett exempel i högen, föranleder inga åtgärder från ledande håll  – ”man skall inte inverka på människans fria vilja”, är den rådande inställningen.

3. Antroposofins anonyma framtoning. Antroposofin är obegriplig för allmänheten. Och även om de flesta antroposofer säkert förstår antroposofins egenart har de stora svårigheter att formulera den på ett begripligt sätt. Det är svårt att intressera sig för något som är komplicerat och anonymt. Svårigheterna att hitta till antroposofin är därför avsevärda.

4. Antroposofiska sällskapets roll. Förutom att det är ett namn på en förening är dess roll något svårutredd. Föreningen ska ”främja möten mellan människor”, men av Steiner tillmättes den också en stor esoterisk betydelse, central för hela rörelsen. De praktiska verksamheternas tendens till självgående oavhängighet måste därför ständigt korrigeras med propåer om ekonomiska bidrag och tal om sällskapet som alltings moder. Men den centrala rollen existerar egentligen bara som ideal – praktiskt har föreningen liten betydelse. Antroposofiska sällskapet har med åren blivit något som inåt rörelsen är svårt att greppa. Utåt är det en svårförståelig anakronism utan strålkraft.

5. Styrelsens otydliga ledarskap. Förutom att arrangera ett årsmöte och några kurser är styrelsens arbete osynligt för de flesta. Att medlemmar inte vill att den ska ”styra” i egentlig mening har i praktiken gjort den handlingsförlamad. Förutom ett livligt resande där man träffar folk, tas få initiativ. Styrelsen ger intryck av kraftlöshet och idébrist. Förutom en föredömlig modernisering av stadgarna nyligen (efter snart ett århundrade) formuleras inga intentioner. Inga avsiktsförklaringar och visioner uttalas. Förslag från medlemmar följs sällan upp. Inga egna åtgärdsprogram och förslag läggs fram. Med en idealbildning som för längesedan passerat bäst-före-datum ger sällskapet intryck att inte längre vara i stånd att motsvara tidens krav.

Bristen på ledarskap och modernitet i Antroposofiska sällskapet är bekymmersam och rimligtvis en starkt bidragande orsak till rörelsens tilltagande marginalisering. Beror medlemmarnas brist på engagemang kring detta på att de för längesen förlorat förtroendet för hur Antroposofiska sällskapet företräds? Har bristen på förnyelse gjort sällskapet irrelevant? Det var detta Steiner fruktade för då han menade att antroposofin i så fall kommer att verka vidare utanför sällskapet.  Eller som Den Store formulerar det i boken Mer samtal med naturandar:

”Antroposofiska sällskapet befinner sig vid den punkt då de måste avgöra om de ska uppträda värdigt och i mörk kostym – bildligt talateller om det är dags att ta av sig slipsen och dra på sig jeans och tänka mera på sina handlingar än på sitt utseende.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Antroposofi – ”en intellektuellt avancerad form av ockultism”

”Antroposofin är en av de mest framgångsrika ockultistiska rörelserna i dagens Sverige. Denna åskådning attraherar många människor, främst genom sina olika alternativmedicinska, konstnärliga och pedagogiska verksamheter.” Orden är hämtade från boken Det okända – om ockultism och andlighet i en ny tidsålder, skriven av Håkan Arlebrand. Boken kom ut 1992 och omnämndes då i Antroposofiska Sällskapets tidskrift Medlemsbladet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 6

Kritiken mot antroposofin från fundamentalister i slutet av 1980- och början av 90-talet hade dittills mer varit avsedd att framställa den egna rörelsens förträfflighet inför anhängarna än en strävan till en mer objektiv analys – vare sig det gällde pingstvänner eller human-etiker. Och även om Arlebrand hade en traditionellt kyrklig bakgrund – och boken var skriven i avsikt att orientera församlingarna – närmade han sig ämnet med en respekt och kunnighet som är sällsynt hos kritiker.

Till skillnad från fundamentalisterna är han noga med att differentiera vissa begrepp.

Eftersom orden ockult och esoterisk har likartad betydelse används de i praktiken som synonymer. För att undvika de negativa associationer ordet ockultism ofta får, föredrar många ockultister numera att kalla sig esoteriker. Esoterik är dock inte detsamma som all slags ockultism. Folktro, satanism och vulgär ockultism inom ungdomsvärlden kan inte betecknas som esoterik. När vi hädanefter använder ordet esoterik avses ockultism med höga etiska, filosofiska och religiösa kvaliteter, t ex antroposofi, Martinus kosmologi, rosenkreuzfilosofier eller teosofi. Genom antroposofins aktiviteter inom en rad områden har tiotusentals svenskar kommit i kontakt med en intellektuellt avancerad form av ockultism.

Det intressanta med Arlebrands bok är alltså att den är skriven ur ett traditionellt kristet perspektiv. På ett föredömligt sätt belyses skillnaderna mellan traditionell och esoterisk kristendom.

Samtidigt som kristendomen utmålas som förlegad och anpassad till ett alltför försnävat medvetande hos människan påstår många ockultister att det finns en esoterisk kristendom som är denna religions sanna väsen. När kyrkan under senantiken bekämpade gnostikerna censurerade makthungriga kyrkoledare alla esoteriska inslag från kyrkans officiella institutioner. Vår tids kristna är därför okunniga om att evangeliet egentligen innehåller essensen av samma esoteriska tankar som finns inom alla religioner, d v s den tidlösa visdomen, menar man allmänt inom modern ockultism.

Arlebrand klargör också skillnaden mellan traditionell kristendom och kristen esoterik när det gäller gudsbegreppet.

Tron på en personlig Gud tar ockultismen med emfas avstånd ifrån. I sin bok Frihetens filosofi framställde Steiner tron på en personlig Gud som ett uttryck för naivitet. Gud är knappast föremål för ockultismens huvudintresse. Kosmologi, läran om kosmos, verkar fascinera esoteriker i högre grad än teologi, läran om Gud.

Och här uppstår ett problem för traditionellt kristna. Att tolka världen som gudomlig är detsamma som att dyrka det skapade istället för skaparen, vilket i praktiken är avgudadyrkan. Hos esoterikerna råder en gradskillnad mellan världen och det gudomliga, medan det hos traditionell kristendom handlar om en artskillnad.

En annan grundläggande skillnad är att esoterikern menar att människans grundläggande problem är att hon normalt har ett alltför begränsat medvetande. Därför vill esoterikern förkovra sig genom att sträva efter att uppnå högre medvetandetillstånd. Detta är en styggelse i traditionell kristendom som menar att Gud älskar alla oavsett begåvning. Den esoteriska strävan är i deras ögon en elitism som inte är förenlig med det kristna budskapet.

Liknande insiktsfulla differentieringar av utomstående har veterligen inte synts till i senare tiders artiklar och böcker.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Har antroposoferna förstått antroposofin?

♦ ♦ ♦ Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Det var han som formulerade uppgifterna. Det var han som formulerade uppgifterna. Efter hand förklingar hans impuls utan att vi egentligen summerat vad den kommit att innebära. Utan gemensamma rådslag om framtida riktlinjer. För är det inte så han skulle ha gjort?

Arne inbjöd oss alltid att vara delaktiga. Istället lunkar det bara på som om inget hänt. Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Kanske är det just detta fantasilösa business as usual som utgör själva markören för paradigmskiftet. Troligtvis behöver vi tid att rätt värdera.

Sedan länge är vi inne i ett krasst samhällsklimat där vår strävan rådbråkas i en normaliseringsprocess som hotar att beröva oss det vi kom hit för: inspirationen, idealismen, offerviljan. Mitt i allt det vanliga kan det slå en att vi faktiskt hade förmånen att få vara i paradiset en stund. Idag är vi upphunna av de grå männen.

Men en epoks höjdpunkt måste med nödvändighet följas av en nedgång. Och även här finns uppgifter. Bakvattnet behövs också, det ger perspektiv. Att normaliseringen resulterat i konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är en oundviklig följd av vår brist på format. Men detta är också karma.

Man kunde önska att rörelsen igen skulle få en kraftfull och karismatisk person att inspirera oss. Men många avvisar denna önskedröm. ”I vår tid”, säger de som har läst sin Steiner, ”ska man inte ha den gamla sortens ledare. Uppgiften för framtiden är ett ledarskap på kollegial nivå”. Med framtid menar man egentligen nu. Men det är svårt att se att vi idag plötsligen skulle vara mogna att i en sorts masskollegium leda antroposofin in i framtiden. Steiners utsaga om framtidens ledare måste rimligtvis tolkas mer principiellt och då avse mer utvecklade människor.

Dessutom var Arne långt ifrån en traditionell ledartyp. Genom att definiera påtagliga ideal vi kände igen fick han oss att dra åt samma håll. Känna att vi alla deltog. Ingen av oss kommer i närheten av den förmågan idag. Landskapet är ett helt annat. Stigarna är upptrampade, den kreativa atmosfären ersatt av alltmer fastställda rutiner.

Men kanske har vi större problem. Vi har till exempel ännu inte lyckats formulera antroposofins egenart, vilket gör den obegriplig för offentligheten. Man kan inte uppfatta själva idén antroposofi som tankefigur. Därför är den i praktiken non existent, man ser bara en gruppering med ett namn man inte förstår innebörden av.

Man kan undra varför vi under alla dessa år inte prioriterat frågan. En obekväm teori är att vi själva inte förstått de väsentliga dragen i antroposofin. Förstår man inte kan man heller inte förklara för andra. Tanken är inte så orimlig som den verkar. Antroposofins massiva mångfald och brist på sammanfattningar gör den svåröverskådlig.

Det råder delade meningar om vad antroposofi är därför att vi inbördes ännu inte enats om antroposofins identitet. En del menar att antroposofi är en skolningsväg, andra att det är en vetenskap, ytterligare några att det är en världsåskådning. Arne t ex föreslog `livskonst’. Dessutom finns en utbredd föreställning bland antroposofer som avvisar en enhetlig beskrivning av antroposofi. Man menar att otydligheten är bra eftersom den visar på bredden och ger var och en frihet att själva avgöra hur antroposofin skall förklaras. En ”sanktionerad” beskrivning av egenarten skulle beröva oss möjligheten till egna formuleringar.

En sådan hållning gör inte antroposofin precis lättillgänglig. Av den som trots allt intresserar sig krävs en avsevärd ansträngning att ”komma åt” antroposofin. Till bilden hör ointresset i ledande kretsar för medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet. Den förhållandevis låga tillströmningen av medlemmar är inget som föranleder analys. Inga självkritiska samtal om tänkbara orsaker, än mindre förslag till åtgärder.

Medlemsantalet är en icke-fråga. Man anser det otillbörligt att ingripa i människors fria val genom att på något sätt göra vägen in i våra sammanhang enklare. Det betonas att medlemskap i Antroposofiska Sällskapet är en privat angelägenhet. Från ledande håll ser man ingen anledning att underlätta den processen. Orsaken kan man fundera mycket över.

Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande. Detta är fortfarande en känslig materia som ännu inte anses mogen att diskutera i den konsensuskultur som så starkt präglar vårt antroposofiska samtalsklimat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.3/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)