Posts Tagged ‘ Eben Alexander

Forskarsamhället ignorerar medvetandet

♦ ♦ ♦ »När naturvetenskapen väl hade mätt upp allt i den ”yttre” materiella världen ansåg Newton och samtidens andra forskare att de visste allt som man kunde veta. De utelämnade medvetandet. Varför skulle de ta hänsyn till det? Det gick inte att avgränsa och mäta. Det gick inte att väga. Alltså kunde det inte vara verkligt.«

Orden är Eben Alexanders i boken Vägvisaren till himlen som vi anmälde i förra krönikan.

Medvetandet är så djupt sammanlänkat med verkligheten att det inte är möjligt att uppfatta det – ungefär som vattnet är för fisken. Medvetandet är själva grundvalen för existensen. Men detta enkla faktum är samtidigt det svåraste att forska i. Ingen i forskarsamhället hade tidigare en blekaste aning om vad medvetande är. Men i början på förra seklet tog man nya steg i frågan.

Werner Heisenberg (1901-1976)

Werner Heisenberg (1901-1976)

»På 1920-talet visade kvantmekaniska försök inte bara att det var möjligt att spåra medvetandet, utan också att det var omöjligt att inte spåra det på subatomär nivå, eftersom iakttagarens medvetande i själva verket binder iakttagaren till allt som observeras. Medvetandet var en oupplöslig del av alla vetenskapliga experiment. Det var en revolutionerande upptäckt, men trots det väljer många forskare fortfarande att bortse från denna faktor. Till alla de forskares förtret som trott att de var precis på gränsen till att kunna förklara allt i universum ur ett helt och hållet materialistiskt perspektiv, steg nu medvetandet rakt in på scenen; det vägrade att bli åsidosatt.«

Nicola Tesla (1856-1943)

Nicola Tesla (1856-1943)

Det är omöjligt att formulera kvantmekanikens lagar på ett sammanhängande och meningsfullt sätt utan att ta upp frågan om medvetandet. ”Observationer stör inte bara det som ska mätas – de producerar det också”, säger den spanske fysikern Ernst Pascual Jordan. Grundarna av kvantmekaniken Werner Heisenberg, Louis de Broglie, James Jeans, Erwin Schrödinger, Wolfgang Pauli och Max Planck, drevs allt närmare mysticismen när de försökte förstå resultaten av experiment som rörde den subatomära världens funktion. Eller som neurofysiologen Sir John C Eccles formulerade det:

»Jag anser att det mänskliga mysteriet blivit ofattbart nedvärderat av vetenskaplig reduktionism, med dess anspråk på att en löftesrik materialism med tiden ska kunna förklara hela den andliga världen i termer av nervcellsaktivitet. Den sortens resonemang bör klassas som vidskepelse… vi måste inse att vi är andliga varelser och att våra själar existerar i en andlig värld, samtidigt som vi är materiella varelser med kroppar och hjärnor som existerar i en materiell värld.«

Den världsberömde uppfinnaren och elektroingenjören Nicola Tesla var inne på samma spår.

»Den dag då naturvetenskapen börjar studera de icke-fysiska fenomenen, kommer den att göra större framsteg på ett decennium än den gjort under alla århundraden sedan den uppkom.«

Max Planck (1858-1947)

Max Planck (1858-1947)

Eben Alexander menar att vetenskapen förr eller senare måste öppna sig för möjligheten att det finns en ny, radikalt annorlunda bild av hur världen är beskaffad. Två av hans läkarkollegor vågade inse att ”mening är någonting konkret, nämligen ett språk som finns i den andliga världen. Att en annan värld försöker kommunicera med oss, och att ju mer vi lyssnar, desto mer kommer vi att förstå.”

Alexander, tidigare anhängare av en krass vetenskapsreduktionistisk världsbild, blir under ett livshotande sjukdomsförlopp invigd i de stora världshemligheterna. Då han berättar om dessa möts han av misstro av etablissemanget. Trots att han fortfarande är vetenskapsman. Men tiden är ännu inte mogen att uppfatta hans vittnesmål som trovärdiga. Det krävs en annan tidsanda.

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

En av föregångarna uppträdde redan på 1700-talet. Den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg var den första moderna forskare som behandlade himlen som en verklig plats och den förste som försökte kartlägga den. Han ägnade resten av livet att studera och katalogisera de andliga världar som han upptäckt, lika omsorgsfullt som han tidigare hade studerat den fysiska världen. En annan var naturligtvis Rudolf Steiner. Båda betraktade sina rön som vetenskapliga.

Men detta kan samtiden inte acceptera. ”Vetenskapen har gjort det omöjligt att känna optimism inför vilka vi är och vart vi är på väg”, som Eben Alexander säger. Den rådande världsåskådningen, scientismen, säger att det inte existerar någon mening, att vi är här av en slump och att vi är betydelselösa sandkorn i ett universum som inte bryr sig. Det är intressant vilken kontrast till barnets uppfattning av världen som en meningsfull helhet, beskriven av den skotske poeten Edwin Muir:

»Jorden, husen och alla människors liv hänger ihop med himlavalvet, som om himlen passade perfekt ihop med jorden, och jorden med himlen (…) en mer total harmoni mellan allt än vi någonsin kommer att återuppleva.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nära döden-upplevelserna är vår tids invigning

♦ ♦ ♦ En inititiationscermoni för in en person i ett tidigare oåtkomligt sammanhang. Det kallas också passagerit eller invigningsritual och handlar om en genomgripande psykologisk strukturförvandling då en person förändrar sin syn på existensen. Historiskt ägde detta rum i de gamla mysterieskolorna och var förbehållet ett fåtal upplysta. Idag har miljoner genomgått denna invigning, även om formerna skiljer sig åt.

Det handlar naturligtvis om nära döden-upplevelser (NDU), där folk är på väg att dö men återvänder till livet. Många av dem kan då redogöra för sina upplevelser bortom tid och rum. Detta fenomen – som bara varit känt i knappt fyrtio år – har revolutionerat vår syn på tillvaron. Nu behöver man inte längre tro på religiösa utsagor om de yttersta tingen, nu kan man ta del av en uppsjö berättelser från människor som faktiskt besökt den andra världen. Varit där. Dessa spontan-invigningar är något nytt i världshistorien.

Raymond Moodys bok "I dödens gränsland", som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.

Raymond Moodys bok ”I dödens gränsland”, som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.

Förr fick man arrangera invigningar. Det skedde genom skenbegravningar i kryptor, kistor eller annat där kroppen var kvar medan själen färdades till andra världar. Schamaner försatte sig i trans för att uppnå det eftersökta tillståndet. Castanedas böcker handlar om indianernas invigningsriter i naturmysterier. Invigningens yttersta syfte är att vidga synen på tillvaron och det egna självet.

Den amerikanska neurokirurgen Eben Alexanders nära döden-upplevelse var livsavgörande. Från att som naturvetenskapligt skolad med en krass materialistisk syn vaknade han efter en veckas koma upp till en totalt ny upplevelse av tillvaron med en sällsynt övertygelsekraft. Han hade själv upplevt den andra världens realitet. Hans tidigare ytliga livssyn hade fördjupats och hans vetenskapliga övertygelse berikats.

»Jag har kommit fram till att den resa jag berättade om i Till himlen och tillbaka var ett slags modern invigning i mysteriet: en där jag likt en initierad dog för min gamla världsbild och föddes till en ny. Många går igenom olika varianter av samma sak som jag upplevde, andliga erfarenheter som förändrar dem. Det är nästan som om hela vår kultur kollektivt går igenom en initiationsrit.«

En direkt följd av denna upplevelse är att tillvaron får mening. Alexander berättar om professorn i psykologi vid universitetet i Berkeley vars dotter fått sin harpa stulen och övertygades om att anlita en fjärrskådare. Att en fullkomlig främling skulle kunna lokalisera något hon blivit av med stred mot all logik ansåg professorn. Ändå ringde hon fjärrskådaren som efter en liten stund kunde peka ut i vilket hus långt därifrån som harpan fanns. Det visade sig stämma. När hon körde hem med dotterns harpa tänkte hon: ”Det här förändrar allt”.

Man behöver inte gå igenom en nära-döden-upplevelse för att förändra sitt synsätt. Men Eben Alexander menar att de som faktiskt har upplevt en NDU är skyldiga att sprida budskapet. De förebådar en ny tid, detta handlar om de nya mysterierna, som antroposoferna skulle kalla det. För när vi kommer till himmelriket finns allt där, alla vackra landskap, vatten, skogar – allt finns där. Men det är ännu verkligare. Mindre solitt men mer intensivt – mer närvarande.

»Att få se den världen för ett ögonblick är att få sitt hjärta krossat, när minnet av hur verklig den är plötsligt sköljer över en. Men det är också att få sitt hjärta läkt, när man minns var man kommer ifrån, vad man är och vart man är på väg. Man får en glimt av världen utanför grottan, och förändras för alltid.«

Dessa världar är betydligt verkligare än vår dunkla, drömliknande, materialistiska tillvaro, menar Eben Alexander.

»När mystikerna säger att jordiska föremål inte är ”verkliga”, att de inte har någon grundläggande substans, förringar de inte dessa föremål utan visar dem i själva verket vördnad genom att betona var de kommer ifrån. Fysisk materia är de andliga världarnas barn; all verklighet i denna värld emanerar från de högre världarna.«

Eller som filosofen Huxley en gång sa: ”Världen är en illusion, men det är en illusion som vi måste ta på allvar, eftersom den är så verklig som möjligt.” Nästa krönika ska vi ta upp några ytterligare aspekter i Eben Alexanders bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är antroposofin världens bästa världsåskådning?

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Your Soul´s PlanMen antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Materialisternas ansträngda bortförklaringar av nära döden-upplevelser

Hjärnkirurgen Eben Alexanders nära dödenupplevelse har vi tidigare berättat om här. Nyligen (8 oktober) offentliggjorde han berättelsen i en artikel i Newsweek inför utgåvan av sin bok Proof of Heaven. A Neurosurgion´s Journey into the Afterlife som skall ges ut i slutet på oktober. Andra tidningar har kommenterat detta, bland andra DN.

Det är inte förvånande att en sån spektakulär publicering möter motstånd. Och Sam Harris som på sin blogg säger sig vilja ”sprida vetenskap och sekulära värderingar” är ett gott exempel på detta. I sin kommentar poängterar han att han inte tvivlar att Alexander haft de upplevelser han talar om. Men han avvisar Alexanders anspråk på att ha hittat en för alla giltig världsförklaring.

Harris har en rad invändningar. Och redan från början har hans kommentarer en sarkastisk ton: Artikeln i Newsweek ”är att betrakta som en fornlämning som kommer att blamera oss inför kommande generationer”. Han menar att Newsweek visar ”journalistikens intellektuella konkurs” och hoppas att ”våra efterlevande förstår att åtminstone en del av oss rodnade”. Han ifrågasätter Alexanders påstående att han hade upplevelsen då hjärnbarken var ”avstängd” – eftersom den sedermera uppenbarligen fungerade (!). Han tvivlar på att Alexander ”är uppdaterad på de senaste vetenskapliga rönen” och kan till och med tänka sig att Alexanders upplevelse förorsakats av DMT, en sinnesvidgande narkotisk substans som kan ge liknande upplevelser.

Bortförklaringarna blir alltmer ansträngda. Detta plus den hånfulla tonen som numera är standard då NDU kommenteras från materialistiskt håll, ger intryck av desperation. Det måste kännas ansträngande för materialisterna med denna flodvåg av miljoner NDU där deras tolkningsföreträde inte längre är lika självklart.

Diskussionen mellan dessa båda verklighetsuppfattningar är inte kompatibla. Materialisterna angriper spiritualisterna* för att de tror på en existens bortom naturlagarna, och spiritualisterna kritiserar materialisterna för att de inte kan se utanför boxen. Viktigt att påpeka är att spiritualisterna inte förnekar materialisternas värld – den ingår ju som en mycket väsentlig del av deras utvidgade verklighetsuppfattning.

Men detta verkar inte materialisterna ha förstått. För de argumenterar som om spiritualisterna inte tror på den materiella verkligheten. Vilket de naturligtvis gör. Bristen på respekt då de omöjligförklarar spiritualisternas uppfattning som svärmisk gör att diskussionen aldrig blir fruktbar. Den är lika poänglös som mellan politiska höger- och vänsterpartier. Det rimliga vore ju att ta Eben Alexanders verklighetsupplevelse på allvar. Varför skulle han ljuga? Varför skulle han hitta på? Han riskerar ju sitt goda rykte.

Som synes kan materialisterna numer sträcka sig så långt att de som haft en NDU inte längre anses vara förvirrade, att de drömt eller rätt och slätt ljuger.  De tror på upplevelsen, kan till och med respektera den. Men de kan absolut inte godkänna slutsatser som att kroppsfritt medvetande existerar. Det är hjärnan som tänker, även om den bevisligen är ur funktion. Den himmelska musiken och alla upplevelser av en andlig värld som gör ett sånt livsavgörande intryck anser de bara vara ett obegripligt spratt av en livlös hjärna.

Att byta världsbild görs naturligtvis inte på en kafferast, men man kunde vänta sig att tänkande människor ändå skulle känna en viss osäkerhet inför den världsförklaring som genom NDU-fenomenet blir allt vanligare. Istället håller man envist fast vid en tankestalinism lika orubblig som Bagdad Bobs som var övertygad att Saddam Hussein skulle segra mot USA. Antagligen skulle det inte spela någon roll om större delen av jordens befolkning hade haft en nära dödenupplevelse. Materialisterna är motståndare till en andlig världsförklaring rent principiellt.

Jag tycker Eben Alexanders berättelses trovärdighet är odiskutabel. Och att miljoner har liknande upplevelser tycker jag stärker en teoribildning om andliga orsakssammanhang bakom världens existens. Men det duger inte för materialisterna. De vill ha bevis. Men det kommer de naturligtvis aldrig att få. En dimensions existens kan aldrig bevisas utifrån en annan dimensions parametrar.

Naturfolkens mytologiska verklighetsuppfattning ersattes av religionens dogmer – som i sin tur ersattes av en sekulär uppfattning grundad i en vetenskaplig världsbild. Denna blir i vår tid alltmer ifrågasatt av nära dödenupplevelsernas direkta erfarenhet av tillvarons andliga dimensioner. Detta skeende har historiska dimensioner.

*Begreppet spiritualist används här i betydelsen anhängare av en andligt orienterad världsförklaring. Skall inte förväxlas med begreppet spiritist som betecknar den som har övertygelsen att vi kan kontakta döda själar.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv

Jaget är den stora grejen i antroposofisk verklighetsförståelse. Det högre, eller det bättre jaget skulle man kanske säga i dagligt tal, menandes en mer fördelaktig och mer kontrollerad sida av en själv. En sorts objektiv instans. Som kontrast har vi det lägre jaget  som väl står för våra låga drifter och allsköns undermedvetet grums. Men antroposofen utvidgar begreppet högre jag till en sorts andlig identitet. Den du egentligen är bakom din nuvarande personlighet, helt enkelt den instans som ligger bakom intentionen att inkarnera. Men det högre jaget stannar vid ett begrepp, det är normalt ingen erfarenhet.

Personligheten är något annat. Det är den samling karaktärsdrag och böjelser som är förutsättningen för den nuvarande inkarnationens ödesväg. Din nuvarande själ helt enkelt. Som snitslar levnadsloppet, där din mentalitet är ditt öde. Din personlighet gäller bara detta liv, hur särpräglad och unik den än kan verka.

Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv. Att man känt och tänkt annorlunda, haft andra intressen, annan tycke och smak. Och troligtvis ett annat kön. Men jag känner personer som kommer ihåg detta och där de kunnat utröna orsaker till skeenden och förhållanden i sitt nuvarande liv. Numera kan förresten vem som helst genom lätt hypnos bli försatt i upplevelser av tidigare liv, vilket hade varit otänkbart för bara några decennier sedan. Civilisationsutvecklingen försiggår på flera plan.

Förhållandet mellan det högre jaget och personligheten är intressant. Får personligheten dagliga (omedvetna) impulser från sitt högre jag? Eller är det högre jagets uppgift klar i och med konstruktionen av livskartan? Är jagkärnan opersonlig eller har den personlighetsdrag? Ett gemensamt drag i alla nära dödenupplevelser är ju ”välkomstkommittén” av tidigare avdöda anhöriga som möter upp inför den förmodade hädanfärden. Där är personligheterna tydligt markerade och direkt igenkänningsbara. För att detta skall vara möjligt måste de framträda som de personligheter man minns dem som.

Kanske är detta en övergående fas för de som avlider. För sen upplöses personligheten och väsenskärnan – jaget – träder fram. Kläderna hängs in i garderoben och du står där naken. Och personlighetens livserfarenheter införlivas med jaget. Tillsammans med utfallet av livsvägen, det vill säga det man inneburit för sina medmänniskor, skapas förutsättningarna för den nya inkarnationen. Ödesväven fortsätter. Men innan dess går vi enligt Steiner igenom ett antal sfärer eller tillstånd i den andliga världen som förberedelse för nästa inkarnation.

Sen har vi skyddsängeln och frågan om dess förhållande till det högre jaget. Antagligen samarbetar de. Även om det är svårt att veta på vilket sätt. Skyddsängelns funktion är gåtfull. Ett väsen vars uppgift är att skydda en människas livsväg på jorden –  men på vad sätt? Inte mot olyckor och sjukdom i alla fall, eftersom människor ständigt råkar ut för detta. Ej heller sorg och smärta. Är uppgiften att skydda inkarnationsvägen, själva projektplanen, så att de stora linjerna fullföljs? Hursomhelst – för personligheten sker detta helt i det fördolda. Vi får ingen kvartalsrapport om utfallet av vår livsplan.

Och det är något att ständigt grubbla över – det sammansatta i det mänskliga väsendet som det kommer till uttryck i medvetandet. Du har ett dagsmedvetande och ett drömmedvetande. Och medvetandet vid nära dödenupplevelser som inte är platsbundet. Det vanliga livet med rum och tidsdimension är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”, menar hjärnfysiologen Eben Alexander efter sin nära dödenupplevelse. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån.

Många oklarheter således. Men de uppgifter som kommer från stora invigda som exempelvis Steiner känns ändå trösterika. Och jag skulle inte nödvändigtvis betrakta dem som trosläror, även om tron är en stark ingrediens. Jag ser dem helt enkelt som mer trovärdiga än den  materialistiska världsbilden, som har ett paradoxalt drag av ologiskhet. Livet och världen har ingen mening är ju deras övertygelse. Så lite diplomatiskt uttryckt är väl valet av endera åskådningen helt enkelt en fråga om läggning.

Och i båda fallen finns angelägna frågeställningar.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hjärnfysiolog: Medvetandet är inte platsbundet, rum- och tidsdimensionen är en illusion

Nio miljoner människor i USA har haft nära dödenupplevelser – och tjugo miljoner i Europa, berättade läkaren Pim van Lommel på konferensen Final Passages: Research on Near Death & the Experience of Dying i maj i år. Detta gäller registrerade upplevelser, så mörkertalet är rimligtvis mycket stort, inte minst i andra länder. Men eftersom fenomenet inte är vetenskapligt undersökt möts det många gånger av misstro bland läkare, vilket väcker stor frustration hos de som haft dessa upplevelser.

Många som haft NDU vill därför inte berätta av rädsla att inte bli trodda. På en NDU-konferens reste sig en hjärtläkare i publiken och sa att han tyckte NDU var ”totalt nonsens och att han inte trodde ett ord av det”. Då reste sig en annan person och sa: ”Jag är en av era patienter och jag har haft en NDU och ni skulle vara den siste jag berättade det för”.

I sitt föredrag Icke platsbundet medvetande (non local consciousness), en förklaringsmodell för NDU (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid1.html), berättade van Lommel att det holografiska livspanoramat innehåller både egna som andras tankar i samband med livshändelserna. Alla tankar. Och dessutom hur de influerat livet efteråt. ”Jag var på alla platser samtidigt, tid och rum existerar inte”, berättade en. En del kunde dessutom se en del av det fortsatta livet som de efteråt ”kunde pricka av” eftervart, som en uttryckte det. van Lommel menade att det kommer att vara omöjligt att vetenskapligt bevisa NDU om man tror att den är orsakad av hjärnan.

Men den starkaste upplevelsen på konferensen var nog ändå hjärnfysiologen Eben Alexanders berättelse från sitt sju dagar långa koma-tillstånd efter en hjärnblödning (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid3.html ) då han hade en nära dödenupplevelse som Raymond Moody sa ”slår alla andra NDU” han hört talas om.

Eben Alexanders upplevelse började med att han inte hade något som helst minne av sin tidigare existens, varken kroppsminne eller vem han var. Han hörde fantastisk musik i en underbar natur där han flög omkring med fjärilar! En av fjärilarna var ”en underbar flicka” han aldrig tidigare sett med ett älvliknande ansikte. Hymner ovanifrån och en visshet att han var älskad ”from now until eternity”. Det var en upplevelse av en obeskrivlig, total eufori.

Som så många andra som haft NDU var hans syn på livet före upplevelsen ”traditionellt materialistisk”. Efter sju dagar i koma kom han långsamt tillbaka. Och han sa: ”Tro inte att du vet vad komapatienters medvetandetillstånd är”! Detta alltså uttalat av en fackman som efter upplevelsen fick en totalt annan syn på sitt yrke. Efter rekonvalescensen satte han sig och skrev ned allt han varit med om. Det tog sex veckor och kommer att publiceras som bok i USA nu i slutet på året.

Som hjärnfysiolog kan han säga att det ”inte finns en chans” att hjärnan åstadkommit den upplevelse han haft. Medvetandet är det som existerar – och det är inte platsbundet, menade han. Det vanliga livet med rum och tidsdimensionen är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån. Han menade att om alla människor kunde uppleva en NDU skulle vi inte ha krig. Man omvärderar det som är viktigt i livet.

Då Eben Alexander tillfrågas om hur hans läkarkollegor ställer sig till hans upplevelser, de har ju samma kunskap om hjärnan som han, säger han: ”Efter tio minuter förstår de vad jag menar. Det handlar om att komma åt sanningen – och de är beredda att se det så”.

En tid efter sitt tillfrisknande beslutade han sig – han adopterades bort som barn – att ta reda på sina biologiska rötter. Han lyckades träffa sin biologiska mor och fick då reda på att han hade en yngre syster, men att hon avlidit två år tidigare. Han ville se hur hon såg ut och mamman visade honom ett foto. Och där var ”fjärilsflickan” i hans NDU! ”Det var som om jag fick frågan – NOW do you get it?”.

Twingly BlogRank

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)