Posts Tagged ‘ döden

Tryggheten i att allt förändras

Barnen var små och dagarna var fyllda av blöjbyten, lek, matpauser, sagoläsning, promenader och nattande. För oss föräldrar var detta ett kärt besvär trots de praktiska olägenheter det innebar med jobb och annat som fyllde dagen. Vi var inte purunga, så ungdomsårens hektiska uteliv var ett passerat stadium. Livet var fokuserat på barnen. En förmiddag då jag bytte på den förnöjt jollrande minstingen kom insikten – barnets trygghet ger mej trygghet.

Jag funderade länge över denna paradox. Barnets självklara förtröstan inför världen som välvillig och god med föräldrar som älskar det och bär det genom tillvaron, gav det trygghet. Det hade inte en aning om lidandet i världen. Dess världsbild var helt upptagen av känslor av sympati och antipati avgränsad till den plats det för tillfället befann sig. För en far vars medvetande var fyllt av vardagens bekymmer fungerade denna okomplicerade förtröstan hos barnet som rena terapin. Allt kommer att ordna sig. Gläds över tillvaron! Det lilla barnets trygghetsupplevelse smittade av sig.

Senare år har en annan paradox långsamt kommit upp i medvetandet: Tryggheten i att allt förändras.

I ungdomen var det tvärtom. Förändringar gjorde en otrygg. Önskan att få njuta av livets soligaste sammanhang förstärkte rädslan att mista dem. Jakten på status och position och att njuta av livets goda var det som gällde, och tanken att förlora detta fyllde en med ångest. Önskan var att leva så länge som möjligt. Helst skulle man vilja vara odödlig.

Åldringsvårdens fasor har fått en att omvärdera.Vill man egentligen bli jättegammal? När det kommer till kritan alltså. Med åldern kommer krämporna, och livet i övre medelåldern kan ibland få något rutinartat över sig. Gamla vänner dör bort ifrån en. Arbetslivets ambitioner är ett minne blott. Barnen är utflugna. I det läget blir tanken på att detta ska fortgå i evinnerlighet outhärdlig. Livet som något alltmer stillastående ger en mättnadskänsla.

Då blir trösten istället att allt inte står stilla – i det långa loppet i alla fall. Saker förändras trots allt. För de som tror på ett liv efter detta känns döden som en möjlighet att gå vidare till nya perspektiv. Att det egna livet är en del av ett stort kosmiskt skeende. När P G Gyllenhammar tillfrågades om sin existentiella ståndpunkt i tv nyligen sa han att han aldrig varit religiös, ”jag har inte haft tid att tänka på sånt”. Men han menade sig ha svårt att föreställa sig att allt det komplexa som ägt rum i hans liv, alla erfarenheter och det rika inre livet han upplevt bara skulle försvinna i ett svart hål då hans tid var kommen. Det hade han svårt att tro.

Han trodde på nån sorts fortsättning ”även om det inte finns någon logik i det”, som han uttryckte sig.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Varför deltar inte själen i åldrandets sönderfallsprocess?

Myriader människor föds till jorden, förtjänar sitt dagliga bröd i sitt anletes svett, kämpar mot fattigdom och sjukdom, begår alla tänkbara misstag, förlorar med åren den ena illusionen efter den andra, rycks slutligen bort. Släktled följer på släktled, i evighet upprepas samma historia. Mama, what is it all for?

Denna fråga ställde Mark Twains favoritdotter Susy till sin mamma då hon var bara sju år gammal. Och denna undran följer människosläktet. Även de som är präglade av vår tids reduktionistiska världsbild – och trots att förnuftets företrädare hela tiden beskäftigt upprepar intighetens logik: det finns ingen mening. Livet är en sexuellt överförd sjukdom som leder till döden är den mest krassa och illusionslösa formuleringen av denna uppfattning jag hört.

För märkvärdigare än så är det inte menar många. Man kan möjligtvis sträcka sig till att se en mening i att kroppen efter döden ”blir en del av kretsloppet” – som jordförbättringsmedel. Men andra  materialister som brottats med frågan ett helt liv, är inte längre så tvärsäkra. Förre Folkpartiledaren Per Ahlmark säger i en intervju att han slås av ”den våldsamma kontrasten mellan en människas inre rikedom och hennes löjliga obetydlighet”.

Han kan inte se en vidare existens efter döden. Men samtidigt:

”Jag har en överspänd uppfattning om människans storhet. För mig är det en så oerhörd sak att en människa finns. Det bor en sorts gud i människan, jag tror att vi lever i guds närhet. Eller att vi letar efter något som är så mycket större än vi att vi inte fattar det. Och medan vi letar inträffar detta – att inget finns kvar.”

Det vill säga att vi plötsligt dör och därför inte längre finns till. Ahlmark går – som så många med honom – med en ständig dödsångest .

Naturligtvis kan man aldrig få en vetenskapligt hållbar förklaring på vad som händer med existensen efter döden. Samtidigt är det bestickande hur lite man faktiskt analyserar. Det är som om man givit upp och så att säga lämnat frågan fri.  Vilket lett till att de flesta lever med en ogenomtänkt förmodan att livet är ett snabbt genomskådat fenomen. Det jag ser och erfar av tillvaron är det som existerar. Ingenting annat.

På denna ytliga analys baserar man hela sin livsåskådning. Man är till och med säker på att det inte finns något djup i existensen. I vetenskaplig forskning ägnas oerhörd tankemöda åt djupanalyser av naturvetenskapliga frågeställningar, men inför den kanske största frågan av alla – om något händer människan efter döden – stannar man i ett konstaterande att det inte går att veta. Och ändå finns det ju frågeställningar som skulle kunna vara tungt vägande i en omdömesbildning kring människans existens.

En sådan är iakttagelsen att samtidigt som kroppen obönhörligt åldras – gör inte själen det. Förutsatt att man får behålla hälsan.  Hur ofta hör man inte äldre människor säga att de fortfarande känner sig unga trots det fysiska åldrandet. Varför deltar inte själen – eller känslolivet – i kroppens åldrandeprocess? Det vore annars det naturliga, kan man tycka. Varför har själen inga ålderskrämpor? Denna iakttagelse ger den märkliga slutsatsen att själen verkar vara fristående från kroppens biologiska skeenden. Själen bryts inte ned med kroppen. Tvärtom får den ett allt rikare innehåll.

För den förändras hela tiden. Kunskap läggs till kunskap, intryck till intryck. Skillnaden mellan ungdom och ålderdom är att känslolivet mognat och att man har fått erfarenheter. I övrigt upplever man sig inte äldre. Hur förklarar en darwinist detta? Vad är den evolutionära idén? Varför är människans inre själsliv inte underställt övriga fysiska lagbundenheter? Hur kan själen på detta sätt i viss mån stå ”utanför” de fysiska livsprocesserna?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Om meningen med livet

Bara det att man inte kan ta med sig något
genom döden
är nog för att förstå
meningen med livet

Om inget timligt är något värt
i ett oändlighetsperspektiv
måste livet handla om något annat
än vi trott

Vilken säreget genial pedagogik!
Ett liv har bara
det värde
som är immateriellt

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)