Kunskapen om atomer, molekyler och DNA förklarar inte livet. DNA är bara grundenheter, byggstenar. Livet handlar om sammanhang, system, relationer, processer, struktur och funktion. Vattnet i en sjö har samma kemi som inne i människan, men där ingår det i en helhet som är mer än summan av delarna – som alltid i självskapande enheter som levande organismer är.

Professorn i fysikalisk kemi Ilya Prigogine fick Nobelpriset för sin teori om självorganiserande system. Det visade sig vara en teori för både materien och livet. Paradexemplet är virveln – i badkaret eller i havet. Den stora Sargassovirveln eller på himlen i lågtrycken, eller den stora röda virveln på Jupiters yta, och de spiralformade galaxerna. Hur åstadkoms de?

Inte är det den som tappar ur badkaret som åstadkommer vattenvirveln. Virveln skapar sig själv. Eller om man så vill: energin som strömmar till får delarna att samverka på detta sätt. Men bara om det finns ett rikt mönster av lämpliga relationer mellan delarna.

Men livets kännetecken är inte bara att det organiserar sig själv, utan också att det producerar sig själv. Från ögonblicket för befruktningen produceras de delar som utvecklas till en organism med huvud, kropp, armar och ben. Livet producerar sina beståndsdelar – men dessa konstituerar i en fortlöpande process samtidigt livet. Därför ger frågan `vad är liv´ en felaktig föreställning om någon sorts substantiv. För livet på jorden är mer likt ett verb.

Livet kan inte definieras med sina kemiska beståndsdelar utan genom dessas sätt att förhålla sig till varann. Kroppen – som det självskapande system den är – reparerar sig själv fortlöpande. Var femte dag får vi en ny slemhinna i magsäcken, varannan månad en ny lever, på sex veckor en ny hud. Varje år ersätts 98 procent av atomerna i vår kropp. Livet är en process.

Varje organism producerar sig själv oupphörligt genom att införliva materia från omgivningen som den sedan omvandlar till byggstenar i sitt egna funktionssystem. När amöbor har tillgång till mycket och varierande mat väljer de. Somligt finner de smakligt men undviker annat. Encelliga organismer väljer kräset materialet för sitt skal utan att ha tillgång till vare sig hjärna eller händer. Val, urval, minne, lärande, instinkt, omdöme och anpassning är ord som vi normalt förbinder med högre nervprocesser. Likväl kan det sägas att en bakterie har var och en av dessa förmågor.

Livet är utrustat med medvetande, minne och målinriktning. Allt liv strävar mot ett mål. Samuel Butler (1835-1902) irriterade sig på Darwins ”omåttligt mekanistiska bild” av utvecklingsprocessen. Han menade att Darwin ”tagit livet ur biologin”. Butler hävdade att darwinisterna missade just detta. ”När Darwin kastade ut badvattnet gudomlig mening, kastade han också ut barnet livets avsiktlighet”.

Brian Goodwin, professor i biologi, menar att dagens biologi inte har någon teori för organismen. Den har ersatts av generna som biologins grundelement. Organismerna har reducerats till komplexa molekylmaskiner, passiva mottagare av genernas befallningar, bärare av artens historiska arkiv. Och han pekar på en rad inkonsekvenser i Darwins och neodawinismens biologi.

Till exempel kan generna bestämma den molekylära sammansättningen av en organism, men de kan inte ensamma förklara de processer som leder till ett hjärta, ett nervsystem eller något annat organ i kroppen. Och det beror på att den molekylära sammansättningen av ett organ inte ensam kan bestämma dess form. Istället bestäms formen av organisationsprinciperna i den process som skapar organet – på samma sätt som virveln i ett vätskeflöde bestäms av utgångssituationen, flödesegenskaper, tyngdkraften etc.

Det finns en inneboende rationalitet i livet som gör det förståeligt på ett mycket djupare plan än funktionell ändamålsenlighet och historisk tillfällighet, menar författaren till den bok vi här hämtat uppgifter från (Erland Lagerroth Bortom Darwin och DNA).

Den dramatiska historien om vetandet och vetenskapen i relation till världen är ju i själva verket historien om en fortgående kraftmätning mellan världens oändliga komplikation och tänkandets tröghet och oförmåga, där tänkandet har dragit det kortaste strået – utan att ha en aning om det.

Den bild av världen som den moderna vetenskapen har gett oss i arv är i själva verket en bild av just detta tänkande. Det är inte världen som är så enkel och fyrkantig som vetenskapen påstått – utan detta tänkande självt, menar författaren.

Darwin jubilerar, böcker ges ut och mängder av tidningsartiklar publiceras till hans minne – och ingenstans ifrågasätts dogmen att människan är ett djur. Hon är inte ens ett högre djur. Tvärtom – delfinen har minsann ett avancerat tänkande och apan visar sig nu kunna tillverka verktyg – en individ i ett svenskt zoo samlar stenar för att kasta på folk, får vi läsa i vår morgontidning.

Skillnaderna mellan människa och djur anses inte längre vara avgörande, tvärtom märks idag en önskan att ifrågasätta människans position som skapelsens krona. Man kan fråga sig i vems intresse. Utifrån någon sorts missriktat jämlikhetsperspektiv? Människan ska inte tro att hon är något, menar man. Med vilken rätt hävdar vi människans överhöghet?

I ett sådant mentalitetsklimat börjar gamla hederliga argument tryta. Det mesta av det som var självklart för några decennier sedan försvinner på något sätt ur det kollektiva medvetandet. Och hävdar man att människan är den enda varelse som skapat en kulturvärld i ständig utveckling, som har ett medvetande som rymmer insikten om sin egen dödlighet, sin historia etc – betraktas det inte som en avgörande artskillnad, utan bara som en gradskillnad. Alla djur har sina specialiteter, människan har sina, hävdas i en aktuell Darwin-biografi.

I en samtid som slukat Darwins platta bild av människo-djuret med hull och hår upplevs en antroposofisk människobild som udda. Även om säkert många undermedvetet upplever människan som överordnad djuren gör bristen på intresse för frågeställningen att man nånstans oreflekterat glider in i föreställningen att människan egentligen är en apa.

Ett antroposofiskt färgat synsätt riskerar därför att alltmer betraktas som en vetenskapsfientlig kuriositet med dunkla religiösa bevekelsegrunder. Hur kan vi i denna belägenhet företräda en sant mänsklig världsbild? Var finner vi argumenten som tar oss ur vår svarslöshet? Ovedersägliga fenomen som med kraft tillbakavisar människan som enbart en djurart bland andra?

En sådan grundläggande iakttagelse är att djuret aldrig kan ta ansvar, eller ta moralisk ställning som människan. Det är aldrig hundens fel att den biter brevbäraren, ansvaret ligger hos ägaren. Hunden gör som hundar gör. Den har ingen moraluppfattning och följer inga etiska regler. I själva verket är djur oförmögna att höja sig över de ramar behovstillfredsställelse och instinkt utgör. Djuret följer sitt artbeteende. Därför kan djuret aldrig betraktas som ett fritt väsen likt människan.

På en fråga från en hängiven darwinist vad antroposofen menade skillnaden mellan människa och djur var, svarade vederbörande: Titta ut genom fönstret så ser du skillnaden. Där ser du ett hus, du ser en väg med bilar på, i luften flygplan. Här inne i rummet finns böcker i bokhyllan. Inget av detta är gjort av djur. Vad jag vet har ingen elefant någonsin doktorerat. Ingen krokodil har hörts sjunga en operaaria. Och ännu har ingen orangutang lett en förhandlingsdelegation i Bryssel. Människor gör sådana saker hela tiden. Och du säger att det inte finns en avgörande skillnad mellan djur och människa!

För så enkelt är det ju. Och en sak till. Djurarterna uppvisar individer som är drivna specialister. Djurens ensidigheter ger dem fördelar under vissa betingelser, men de är sårbara i andra. Människan är en helt annan sort. Hennes särdrag är mångsidighet, hon har utvecklat förmågor inom en rad områden – titta på historien, utvecklingen, vetenskapen.

Djurens specialisering visar samtidigt att ett slutstadium är nått. Det djurarterna uppnått går inte att driva ännu längre, de är perfekta. Och det är här frågan till Darwin måste ställas: Hur kan något som utvecklats till perfektion inom ett specifikt område plötsligt ge upphov till mångsidighet?

Eller med andra ord: det universella kan aldrig ha sitt ursprung i det specialiserade. Hur kan då den mångsidiga varelsen människan ha uppstått som ett resultat av ensidiga djur? Darwin hade fel.