Posts Tagged ‘ Daisy Jane Powell

Kritiken av waldorf behöver bli mer seriös för att kunna tas på allvar

♦ ♦ ♦ I föregående krönikor har vi tittat lite på den kritik av antroposofin i allmänhet och waldorfrörelsen i synnerhet som förekommit i Frankrike, USA och England de senaste åren. Sverige har också funnits med, kanske framför allt kritiken mot bristen på information om den antroposofiska bakgrunden som framförts av Alicia Hamberg. Denna kritik går att bejaka, den är konstruktiv.

Men syftet dessa kritiker har  är sällan att medverka till en förbättring av waldorfpedagogiken. Tvärtom. Man ifrågasätter waldorfskolornas själva existens. Varför? För att man av olika anledningar känner sig sviken, lurad och manipulerad av de waldorfskolor man varit elev eller förälder i. Detta har skapat en bitterhet som hos vissa stegrats till ett nästan passionerat motstånd mot allt vad dessa skolor står för. Man ser därför som sin uppgift att varna för dem – och inte minst för antroposofin.

För undertecknad var det både märkligt och deprimerande i början att upptäcka de som med en sån fermitet och kraft förtalade antroposofin och waldorfpedagogiken. Var det verkligen så illa? Varför har jag inte märkt något av detta under min skolgång och senare umgänge med otaliga waldorfpedagoger? Dessa erfarenheter var totalt nya för mig. Men inte nog med det. Jag minns att jag tappade hakan över hur kritikerna samtidigt beklagade sig över att de fick mothugg från de som försvarade antroposofin och waldorfpedagogiken. Vilken fräckhet och vilka krokodiltårar, tänkte jag. Idag ser jag mer nyanserat på det hela. Kanske har antroposofiska ”försvarare” inte alltid uppträtt föredömligt.

Det är framför allt sekulära reduktionister som är aktiva, vilket gör att deras kritik många gånger grundar sig i en aversion mot allt `andligt´. Waldorfläraren Daisy Jane Powell (som vi skrivit om tidigare) tror deras antal är begränsat, kanske ett tiotal aktiva på internationell nivå – men på bloggar, hemsidor och i övriga sociala medier formulerar de sin kritik mot waldorf och antroposofin med stor emfas, år efter år.

De flesta antroposofer rycker på axlarna åt detta eftersom inflytandet på den offentliga debatten verkar vara ringa. Vilket reser frågor om hur representativa deras klagomål är för waldorfrörelsen i stort. Inskränker sig deras erfarenheter till några enskilda skolor eller kan man säga att de talar för en stor gruppering waldorfföräldrar? Själva vill de göra gällande att kritiken avser hela waldorfsystemet, men vilka belägg har de för detta? Inga alls, verkar det som då jag nyligen ställde tre frågor till Alicia Hamberg:

1. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför är medierna då så tysta?

2. Om det är så illa som kritikerna av waldorfpedagogiken påstår – varför tar inte föräldrar sina barn ur skolan i en omfattning som väcker uppmärksamhet?

3. Var finns belägg för kritiken? Hur många skolor har problem? Hur många föräldrar är missnöjda?

Dessa tre frågor är retoriska, det vill säga frågor där svaret är givet. Media ÄR knäpptyst, föräldrar TAR INTE ut sina barn ur waldorfskolor i stor omfattning, och kritikerna har INTE kommit med en uppskattning av omfattningen av missnöjet mot skolorna.

Avgörande för trovärdigheten är hur allmängiltiga problemen kan sägas vara för waldorfrörelsen i stort. Om man inte kan styrka kritiken av waldorfsystemet genom siffror – eller i alla fall ge en grov uppskattning av problemens omfattning – kommer kritiken uppfattas som gällande i huvudsak de enstaka skolor kritikerna har personlig erfarenhet av. Och därmed tappar anspråken på systemkritik sin relevans. Det är klart att waldorfskolor har problem – men det har alla skolor, oavsett skolform.

Övertygelsekraften hos kritikerna är bestickande. Pete Karaiskos i USA försäkrar att nästan varje waldorfskola i landet ”har dålig administration, saknar kommunikation, har en dold agenda, mobbar barnen (och deras föräldrar)”. Det är svårt att inte tro honom. ”Detta är inte isolerade företeelser, det gäller ALLA waldorfskolor”, skriver han, ”det är det genomgående drag som karakteriserar människors upplevelser av waldorf”. Och han tror inte det bara gäller amerikanska waldorfskolor. I England drar Melanie Byng mer radikala slutsatser: ”Waldorf är en dålig pedagogik, delar av (waldorf)pedagogiken är farlig”. För att nu ta några röster ur högen.

Melanie Byngs rakt upp och ned-diskvalificering av waldorfpedagogikens själva idé är vanlig i dessa kretsar. Man peppar varandra med allsköns hånfullheter om waldorfpedagogiken och antroposofin. Men raljerandet stärker knappast trovärdigheten utåt då det mer gränsar till näthat än seriös debatt. Detta är kontraproduktivt och isolerar kritikerna till en klubb för inbördes beundran.

Att waldorfskolorna döljer information om den antroposofiska bakgrunden, som kritikerna säger, har säkert fog för sig. Det är inte ärligt, menar man. Men samtidigt döljer samma kritiker beläggen för sin systemkritik. Det stannar vid påståenden. Avsikten är att vi ska tro dem på deras ord och ärliga blå ögon. Och Alicias svar på mina tre frågor går i stort sett ut på att förklara varför man inte kan besvara dem.

Detta är naturligtvis själva grundbulten i varför waldorfrörelsen inte bryr sig. Och ju mer kritikerna retar sig på detta, desto mer tappar de i trovärdighet. Med mer handfasta belägg för sin kritik skulle inte bara deras trovärdighet öka – oavvisligheten skulle tvinga waldorfrörelsen att agera. Det skulle vara en konstruktiv åtgärd för alla parter som skulle skapa en win-win-situation.

                                                                                                                       Johannes Ljungquist 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 5 votes)

Det finns ingenting i waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt

En av de största utmaningarna för Rudolf Steiners efterföljare är hans kontroversiella och för vår tid   problematiska uttalanden om raser. Många kritiker har tacksamt utnyttjat dessa för att misskreditera Steiner och misstänkliggöra hela hans livsgärning. En av kritikerna har gått så långt att han menar att dessa uttalanden är centrala för antroposofin och att den antroposofiska rörelsen var  oupplösligt förbunden med den tyska nationalism som banade väg för Hitler (Staudenmaier, 2009)*. Dessutom har ett fåtal personer påstått sig ha mött öppen rasism i waldorfskolor.

Detta skriver Daisy Jane Powell i sin avhandling som vi tidigare skrivit om (här, här och här). Hon  förnekar inte att dessa citat visar att Steiner faktiskt trodde att människor utvecklats genom en successiv hierarki av raser. Men hur grundläggande denna tro är för den antroposofiska världsbilden är en annan fråga. Klart är att bara en bråkdel av Steiners omfattande samlade verk behandlar detta ämne, och det är ganska troligt att detta material inte var avsett för en bred offentlighet.

För en svensk antroposof är påståendet att rasismen intar en central plats i antroposofin fullständigt barockt. Då jag själv gick in i rörelsen i början av sjuttiotalet var dessa obskyra textpassager okända för mig. Och begreppet rotraser i Steiners bok Ur Akashakrönikan uppfattade jag mer som en gammaldags beteckning på stadier i mänsklighetsutvecklingen. Under de trettio år jag befunnit mig i Järna har jag aldrig stött på något som kan kallas rasism. Tvärtom. Det är knappast troligt att folk blivit antroposofer om de uppfattat läran som rasistisk.

Daisy Jane Powell förvånades över hur lite de waldorflärare som deltog i hennes undersökning visste om Steiners famösa uttalanden. Och så är det nog med de flesta antroposofer. Det är som om man inte kan föreställa sig att antroposofin är rasistisk. Att dess djupt kristna humanistiska människosyn inte är förenlig med en primitiv rasism. Om Steiner sagt saker som motsäger detta är det helt enkelt svårt att ta in. Man förstår inte varför han har sagt det. Det stämmer inte, och kan bara uppfattas som en absurditet som inte har en relevans i våra dagar.

I alla händelser finns inget i de föredrag som ligger till grund för waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt, menar Daisy Jane Powell. Eller som sajten Defending Steiner skriver: ”Om och hur Steiner bör betraktas som en `rasist´ är en akademisk fråga, det har nästan ingenting att göra med moderna waldorfskolor.” En gammal waldorfelev instämmer:

»Jag gick i en waldorfskola i Sydafrika på apartheid-tiden. Då var det den enda skola som hade barn med olika raser och trosbekännelser där man blev undervisade tillsammans i samma klassrum. … Jag har alltid varit tacksam att ha haft detta möjlighet till lärande och jag tror att det har färgat min livserfarenhet så att rasism är något jag inte kan tolerera.«

I Daisy Jane Powells undersökning fanns ingen som påstod sig ha mött rasism i en waldorfskola.  Rasistiska läror är irrelevanta i lärarnas arbete, och det faktum att Steiner uttryckte några bedrövliga idéer om ras utesluter inte att hans uppslag för utbildning – eller andra mänskliga strävanden för den delen – är användbara, skriver hon. Rasismen strider mot antroposofins själva idé.

 

* Sune Nordwall har i ett flertal texter på nätet tillbakavisat Peter Staudenmaiers hypoteser.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Är waldorfpedagogiken i grunden religiös?

I USA har waldorfpedagogiken länge haft ett rykte om sig att vara religiöst grundad, vilket är oförenligt med deras statsunderstödslagstiftning. Den waldorfkritiska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) ville därför pröva detta i domstol. Men yrkandet ogillades i två instanser eftersom man ansåg att antroposofin inte uppfyllde kriterierna för en religion.

Det är inte svårt att förstå att waldorfskolan av somliga kan uppfattas som religiöst anstucken. En välkänd waldorflärare citeras på PLANS hemsida : ”Jag skickar min dotter till en waldorfskola så hon kan få en religiös upplevelse. (…) När vi förnekar att waldorfskolor ger barnen religiösa upplevelser, förnekar vi grunden för waldorfpedagogiken”En annan waldorfkritiker skriver om sin egen tid i waldorfskolan:

»I vår första eurytmiuppvisning i fjärde klass framförde vi världens skapelse – ljusets uppkomst, skiljandet av ljuset från mörkret, och land från vatten och så vidare. Vi gestaltade änglar och ärkeänglar och uppfyllandet av guds budord.«

Ovanstående exempel kan uppfattas ha religiösa inslag om man ser på det krasst. Men också som en mytologiskt skeende, urbilder (eller arketyper om man så vill) som ger barnen en känsla av krafter som konstituerar världen. Det senare är i alla händelser den waldorfpedagogiska intentionen. Det är ju inte tal om `reklam´ för ett religiöst system, som kritiker gärna framhåller.

Myterna används genomgående i waldorfpedagogiken i sagor, legender, grekisk och nordisk mytologi. Ända upp i högstadiet med genomgången av Parsifalmyten, till exempel. Syftet med detta är detsamma som i alla tider – att i bildform gestalta människans villkor i världen. Detta har psykologen Bruno Bettelheim och andra visat, inte bara Steiner. Enligt Wikipedia är mytologi ”muntligt traderade berättelser som bildar en gemensam världsuppfattning i en kultur”.

I den enkät Daisy Jane Powell genomfört bland waldorflärare (se föregående krönikor) ville de flesta skilja på religion och andlighet. Man menade att all god undervisning innehåller vissa andliga värden och hävdade att undervisningen är okonfessionell och att man respekterar olika religiösa traditioner. En förespråkare talar om att waldorfskolan har en tro – på Steiners klärvoajanta förmåga. Alltså inte en religiös tro. Vederbörande kunde därför tänka sig att karakterisera waldorfskolor som ”tro-skolor”.

Å andra sidan säger en annan förespråkare: ”Om man föredrar utbildning som saknar en underliggande föreställning om mänsklig utveckling finns det mycket att välja bland”. Ytterligare en förtydligar: Det allmänna skolsystemet arbetar utifrån ett implicit trossystem – ett reduktionistiskt-materialistiskt, som aldrig diskuteras med föräldrarna”.

I vilket fall kan man diskutera om antroposofin är ett trossystem eller en kunskapsväg, menar Daisy Jane Powell. Båda synsätten kan användas. Däremot tror hon inte Steiner menade att läraren skulle spekulera i elevers tidigare och kommande inkarnationer som Alicia Hamberg skriver. Daisy skulle själv ”bygga på (elevens) styrka och möjliggöra dess potential under detta liv. Jag skulle inte finna det lämpligt (eller möjligt, för den skull) att gå utöver detta”.

Nästa krönika skall vi titta lite på anklagelserna om rasism.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Waldorfskolorna borde vara ärliga med att de vill vägleda de reinkarnerade barnasjälarna”

Inget i waldorfläraren Daisy Jane Powells avhandling Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?* är egentligen kontroversiellt. Det mest kontroversiella skulle i så fall vara att hon skrivit den. För hon är såvitt bekant den första waldorflärare som tagit kritikerna av waldorfpedagogiken på allvar så till den grad att hon skrivit en avhandling om det. Det som intresserade henne var

  1. I vilken grad kritiken var berättigad utifrån hennes egen erfarenhet och omdöme 
  2. Hur waldorfanhängarna reagerade på kritiken 
  3. Huruvida kritiken avsåg en enskild skola eller omfattade waldorfrörelsen i stort

Inte överraskande är den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken det som upplevs som mest problematisk av kritikerna. Eller snarare hur den företräds. Som den amerikanska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) uttrycker det: ”Från början har waldorfskolorna mörkat intentionerna om waldorfpedagogiken – nämligen att vägleda de reinkarnerade barnasjälarna.” Även om lärarna kanske rent principiellt skulle kunna hålla med om detta, skulle de knappast formulera det så – utan att fördenskull uppleva det som att de mörkade. Det finns mer vardagliga sätt att uttrycka saken. Alicia Hamberg, den främsta av de svenska kritikerna formulerar problemet så här.

»När en waldorflärare talar om att `utveckla fria individer´ kan det betyda: detta barns nuvarande liv eller denna andes andliga utveckling över flera inkarnationer. Jag betvivlar inte att waldorflärare arbetar på det senare. Men de är inte ärliga med det. Därför, varje gång jag hör dessa ord och uttryck – är detta vanligt tal eller ska jag tolka det som antroposofiska? Och eftersom waldorfförespråkare knappast är uppriktiga om detta, skulle jag föreslå folk att förmoda det senare – det är den antroposofiska betydelsen vi talar om. Då plötsligt framstår budskapet inte så angeläget längre – för människor som inte är antroposofer!«

Man kan ju tycka att huruvida läraren lägger något mer långtsyftande i begreppet `utveckla fria individer´ borde det vara vederbörandes ensak, varför fresta på föräldrars tålamod med att dessutom belasta dem med antroposofiska förklaringsmodeller? Skulle alla vardagliga uttryck ersättas av antroposofiska termer skulle waldorfskolorna framstå som reklampelare för en livsåskådning. Vilket naturligtvis inte är uppgiften. Ingen (förutom möjligen en del kritiker) har intresse av waldorfskolorna som missionerande institutioner. Och farhågan att man ska uppfatta det så är ständigt närvarande. En waldorflärare citeras i avhandlingen: ”Oron att nämna antroposofi drivs av en rädsla att en underström av kritisk analys skall bli allmänt förekommande.”

Waldorfförespråkare tillbakavisar anklagelsen om hemlighetsmakeri också av andra orsaker, skriver Daisy Jane Powell. En del lärare kan vara dåliga på att kommunicera antroposofi helt enkelt för att de har en begränsad kunskap om den. Man menar också att det är en skillnad mellan att inte vara öppen med antroposofi, och att aktivt försöka dölja den. Daisy Jane Powell skriver:

»Personligen håller jag med kritikerna att antroposofin inte diskuteras så ofta eller så öppet som man borde, men enligt min erfarenhet och omdöme skulle jag därför inte uppfatta detta som en lömsk konspiration. Det är mer sannolikt att det handlar om dålig kommunikation eller att lärare försöker förklara sin praxis på vardagsspråk utan att anse det nödvändigt att nämna något esoteriskt.«

Sen kan man ju ana att det i vissa kritikers önskan om fullständig öppenhet med antroposofin mindre handlar om ett ärlighetskrav utan kanske mer en övertygelse att detta skulle stämpla skolformen som en religiös indoktrineringsanstalt. Vilket skulle passa vissa religiösa och sekulära fundamentalister alldeles utmärkt.

Daisy Jane Powells slutsats är att skolorna skulle vara betjänta av att mer ”äga, kommunicera och vara stolta över antroposofin”, än att gömma undan och kompromissa med sin integritet och autenticitet. Man kan tillägga att då föräldrar sätter barn i skolan måste det framstå som en självklarhet att waldorfpedagogiken har en bakgrund i antroposofin. Detta skall alla veta. Och för de av föräldrarna som är intresserade att veta mer skall skolan erbjuda möjlighet att inhämta nödvändig kunskap. Men de som inte frågar skall inte belastas med upplysningar om den esoteriska bakgrunden till varje pedagogisk åtgärd.

På Facebook har nyligen förts en debatt i kölvattnet av min förra krönika där resonemanget renodlas. All pedagogik grundar sig på en människosyn, men av waldorf krävs att den redovisas särskilt! Jo visserligen, men till skillnad från andra skolformer bygger den på en speciell människosyn. Ja, men den är medveten – människosynen i den vanliga skolan är det inte. Och att utveckla pedagogisk praxis utifrån en omedveten människosyn är egentligen märkligt. Ändå finns ingen önskan att detta skall undersökas. Slutsats: att utvärdera världsbild och människosyn är problematiskt (förutom att det strider mot åsiktsfriheten). Därför är pedagogisk praxis den enda säkra grunden för en bedömning. Waldorfpedagogiken är en metod, punkt.

I nästa krönika: Är waldorfskolan religiös?

*Steiner Waldorf Education, Plymouth University, 8 maj 2012

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)

Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras?

Waldorfpedagogiken var i många år en främmande fågel i det svenska skolsystemet. Och myterna frodades. Under min egen skoltid på Kristofferskolan på 50-talet var mediabilden att det var en skola utan läxor. Denna föreställning avlöstes snart av bilden av en privatskola för priviligierade, eftersom begreppet friskola ännu inte  existerade. Och då den antroposofiska bakgrunden blev bekant kom föreställningen att det var en religiös skolform. Men hela tiden förhöll sig media i huvudsak positiva.

Under åren som gick började kritik mot skolformen märkas. Den mest förekommande före friskolereformen var politiskt grundad. Från vänsterhåll var man emot ”privatskolor” rent principiellt och bekämpade därför skolformen energiskt. I mitten av åttiotalet kom kritik med religiösa förtecken. Framför allt från pingströrelsen som tyckte pedagogiken var ogudaktig eftersom den grundades på den antroposofiska världsåskådningen. Och från materialistiskt håll var det föreningen Vetenskap och folkbildning som länge granskade antroposofin. Men framför allt var det  humanisten Håkan Blomqvists kritik som fick uppmärksamhet i den antroposofiska rörelsen genom sin kunnighet.

Detta var något nytt. Håkan Blomqvist var till skillnad från tidigare kritiker initierad eftersom han hade ett antroposofiskt förflutet. Han hade varit en av oss. Nu kunde försvaret från antroposofisk sida inte längre hävda att kritiken var osaklig och okunnig. Det tog ett tag att omgruppera innan man riktade in sig på bristerna i hans vulgärmaterialistiska förklaringsmodell. Men Håkans kritik visste var den tog och fläckade nog waldorfskolans rykte en del.

Nu är det så att inom den antroposofiska rörelsen har kritiska synpunkter utifrån alltid betraktats som ”angrepp”. Att kritiken kunde vara berättigad  fanns inte på kartan. Därför måste man försvara sig mot ”motståndarna”, som det hette. Så då Alicia Hamberg under pseudonymen zzzooey under 2007 började blogga om sina egna negativa erfarenheter som waldorfelev uppfattades hon som en ”motståndare” som gick till ”angrepp”. Hon var nämligen mycket kritisk, och speciellt i början kanske inte helt saklig, vilket hon i efterhand tillstått.

Men argumenten vässades och idag framstår hon som något av en waldorfsk internrevisor, viktig för rörelsens självsyn. Hon säger sanningar som är för obekväma att vädra internt, som att man till exempel gärna ”håller undan” antroposofin för föräldrarna, att man ursäktar mobbning med att den är ”karmiskt relaterad”, och att många waldorflärare faktiskt inte kan motivera waldorfpedagogiken i enskildheter, och liknande.

Dessutom är hon mer påläst än mången antroposof och har med tiden utvecklat ett livligt intresse för den antroposofiska världen, inte minst steineriana. På hennes blogg (gå in där, den är värd ett besök) fick jag nyligen klart för mig att waldorfläraren Daisy Jane Powell i England skrivit en avhandling vars rubrik i översättning lyder Skulle waldorfrörelsen kunna bryta sin isolering genom att samarbeta med sina kritiker?* I sanning ett oväntat grepp från en waldorflärare! I inledningen till sin avhandling skriver Daisy att hon hade svårt att ignorera kritiken som hela tiden riktades mot waldorfskolorna. Och hon nämner kanske främst Alicias blogg, där hon hittade en formulering som drabbade henne:

»Hur skulle det vara att försöka förstå vad kritikerna säger? Hur skulle det vara att faktiskt ta dem på allvar? Hur skulle det vara att sluta med jag-stämmer-dig-om-du-gör-det-jag-inte-gillar-fånerierna?«

Denna bloggpost fick Daisy att fundera. Skulle det inte vara mer fruktbart att faktiskt komma i samspråk med kritikerna än att betrakta dem som fiender man hela tiden skulle bekämpa? Samtidigt började hon läsa mot-kritik på waldorfsidor på nätet och kunde konstatera att de verkade befinna sig i nån sorts bubbla fristående från pågående debatter på bloggar och forum. Så där fann hon inga fruktbara förhållningssätt. Och igen var hon tvungen att hålla med en kritiker på Alicia Hambergs blogg, Melanie Byng:

»Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras? Att inte möta frågor om pedagogiken, grunden för pedagogiken, böcker era lärare läser och Ofsted-rapporterna** om era skolor? Vad ger waldorfrörelsen rätt att ta emot miljoner (i statligt stöd), särskilt i en tid av sådana åtstramningar, utan att ställas inför samma granskning som alla andra utbildningssystem?«

Daisy tyckte dessa frågor i högsta grad var rimliga, så hon beslutade sig för att undersöka saken närmare. Hur öppna var man inom waldorfrörelsen inför kritiska synpunkter? Hon formulerade ett frågeformulär som hon mejlade till alla skolor i landet. I nästa krönika skall vi återkomma med resultat och kommentarer till denna studie.

*Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?
** Ofsted är en förkortning av The Office for Standards in Education, Englands motsvarighet till Skolinspektionen

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)