Posts Tagged ‘ Breaking Bad

Alla dessa filmschabloner!

♦ ♦ ♦ Jag har ibland funderat på hur många filmer jag sett under årens lopp. Det måste röra sig om mellan tio och femton tusen. Och eftersom de flesta varit amerikanska plågas man av ständigt återkommande schabloner. I varje film ändlöst bilåkande, cigarettrökande, hur en man räddar världen, korrupta poliser, seriemördare som lämnar tecken efter sig, drinkupphällande, försäkrandet att it´s gonna be allright när alla vet att det kommer att gå åt helvete. Och så vidare. Det är verkligen en industri med länge invanda stilgrepp.

Kanske den mest plågsamma schablonen är skildringen av amerikanskt familjeliv. Dessa ständiga mornar där familjefadern står med kaffekoppen i handen på väg till jobbet och stressad rutinpratar med barnen vid frukostbordet, I love you när han kysser frun på väg ut till bilen. Denna scen dras ut ordentligt i thrillers och skräckfilmer där det är viktigt att etablera en känsla av tryggt familjemys så att kontrasten till det senare eländet ska bli maximal. Scenen upprepas vid flera tillfällen och är lika tråkig varje gång.

Breaking BadMan förstår att dramaturgin kräver detta, problemet är bara att man sällan gör inslagen intressanta. De är bara transportsträckor.

Ett annat ofta förekommande inslag är duschscenen. I vissa fall är den nödvändig för handlingen, till exempel för att visa en kvinnas utsatta läge innan en våldsverkare ska slå till – och då fungerar det. Men för det mesta är duschandet bara en utfyllnad där man ser hur vattnet skvalar över huvudet. Länge – utan att tillföra något till handlingen.

Men den kanske mest meningslösa scenen är det ständiga speglandet i toalettrummet. Personen tittar sig själv i ögonen. Står kvar länge. Om det är en man petar han sig kanske i håret som om han just upptäckt misstänkt House of cardshåravfall. En annan drar ned undre ögonlocket för att titta hur det ser ut där. Kvinnor kladdar med läppstiftet. Det är som om vi beskådar en autentisk paus i själva filmandet, för spegel- och duschscenerna är oftast helt fristående från handlingen i övrigt.

En av få spegelscener som har med handlingen att göra finns i mästerverket Pulp Fiction där underhuggaren, som djupt skakad just räddat gangsterchefens kvinna från en överdos, talar med sig själv om vad han nu måste göra. I samma film visas också vad man kan göra för att få en annan schablon, bilåkandet, att bli en levande del av filmen – man förser den med en intressant dialog där två hitmen på väg till ett morduppdrag talar om skillnaden mellan olika länders benämning av Big Mac.

HomelandMen i och med streamingtjänsternas intåg (Netflix, HBO) har branschen överraskande skärpt till sig. Nu har det plötsligen ställts krav på goda manus. Och eftersom en serie publiceras i sin helhet slipper man det begränsade långfilmsformatet med inledning, mellanspel och avslut. Nu kan man göra vad som helst – bara det är bra. Och kända skådespelare strömmar till. Sopranos banade vägen för detta nya kvalitetsmedvetande redan innan streaming var ett faktum.

House of Cards är ett utmärkt exempel på det nya kvalitetsmedvetna filmandet. Här finns inga schabloner alls, utan spänstig dialog, initierad inifrånstory, utmärkt skådespeleri och överraskande vändningar. Och Breaking Bad är så stark att man måste se minst tre-fyra avsnitt varje kväll innan man kan slita sig för att få lite sömn. Och varje gång är man skakad och full av frågor. Man känner ett engagemang som aldrig med en vanlig långfilm. Homeland är ett annat exempel på denna höga klass.

Breaking Bad är dessvärre oåterkalleligt slut, men House of Cards och Homeland förbereder nya säsonger. Vi tröstar oss under tiden med Lost, även om den inte är lika bra. Vi har sett första säsongens 22 avsnitt – och det finns 6 säsonger. Det borde räcka ett tag.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)