Posts Tagged ‘ Balder

Antroposofin är en religion – i praktiken

♦ ♦ ♦ Interngranskning av den antroposofiska rörelsen sker mycket sällan. Kritiska tongångar över sakernas tillstånd kan i och för sig luftas mellan skål och vägg – men stannar alltid där. Att antroposofer inte debatterar rörelsen offentligt ses närmast som en självklarhet. Ett lysande undantag var den norske waldorfläraren Arve Mathisen som i en artikel i Balder 2004 skisserade nya förhållningssätt till Rudolf Steiner och antroposofin. Detta var något helt nytt inom nordisk antroposofi.

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Ett annat undantag vi tidigare uppmärksammat är stjärnadvokaten Cato Schiøtz, en av de ledande antroposoferna i Norge. I en Balder-artikel 2011 gör han något mycket ovanligt – han kritiserar Högskolan för antroposofi, den centrala instansen inom rörelsen. Huvuddragen i denna kritik tog vi upp i en krönika för två år sedan. Men redan i en Balder-artikel 2005 diskuterar han, inspirerad av Mathisen, de eviga frågorna om antroposofins särart – handlar det om en vetenskap, lära, tro, religion, metod eller konst?

»Situationen i dag är att antroposofin har ett underskott i förhållande till offentligheten i det avseendet att antroposofin generellt lider under en oklar och tvetydig offentlig profil. Vi ger kort och gott inte adekvata svar på de frågor och de utmaningar som är helt naturliga. Det här gäller särskilt med hänsyn till antroposofins anspråk på att vara vetenskaplig.«

Schiøtz menar att man får ett ”gult kort” om man påstår att antroposofin är en lära. Ändå är det ju så den i allmänhet uppfattas. Man säger reinkarnationsläran, varför är det då fel att kalla antroposofin för en lära där reinkarnationen är ett så centralt inslag? Och så har vi läran om änglahierarkier, väsensled, kulturepoker, synen på de två Jesusbarnen, för att nämna annat av läromässig karaktär. Dessutom uppfattas Steiner som en lärare och han använde ibland själv benämningen  ”lära” om antroposofin.

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Däremot var han sträng då det gällde begreppet tro. Han såg antroposofin som ett incitament till kunskap och självförändring. Men hur är det med den här saken i praktiken, frågar sig Schiøtz. Är det inte så att vi har svårt att komma bort från troselement när det gäller vårt förhållande till antroposofin?

»För min egen del måste jag bara medge att jag är en troende. Jag tror. Jag har självfallet mycket goda grunder för min tro. Bevare mig – jag är ju medlem av Antroposofiska sällskapet. Men jag tror. Jag har ju också lärt mig att när jag blir pressad på det här kan jag säga att det inte är någon tro – det är arbetshypoteser. Det låter åtminstone bra. Men realiteten är densamma. Jag tror på reinkarnation. Jag tror på eter- och astralkroppar. Jag tror, död och pina, till och med på skyddsänglar. Jag vet att det inte borde vara så, och att jag är en eländig elev till Steiner som borde vara svartlistad. Men så är det alltså. Dessvärre.

Det är med andra ord inte konstigt att folk betraktar antroposofin som en lära. Och en tro – av den enkla anledningen att den framstår som det. Men den kanske vanligaste föreställningen är att antroposofin uppfattas som en religion. Detta förorsakar alltid en viss irritation i antroposofiska kretsar.

För varje antroposof vet att antroposofin inte är en religion, det handlar om esoterik. Och ockultism, även om man numer ligger lite lågt med detta begrepp då det med tiden fått en lite dålig klang. Problemet är att Steiner lägger stor uppmärksamhet på Kristus, treenigheten, skapelseberättelsen, Kristi återkomst, evangelierna, för att nämna något av de traditionellt religiösa ämnesområdena. För att inte tala om att Kristus ses som jordinkarnationens högsta väsen. Håller det därför att hävda att antroposofin inte är en religion, frågar sig Schiøtz. Hans svar är nekande.

»Antroposofin framträder ofta som ett rent religionssurrogat, som den `stora´ berättelsen som ger svar på alla de frågor man kan ställa. Antroposofin är därför till sin art i kvalificerad grad ägnad att tillfredsställa ett religiöst behov på samma sätt som marxism-leninismen för 40 år sedan.«

Men i Sverige betraktas antroposofin som enbart en metod. Begreppet den antroposofiska skolningsvägen har närmast ikonisk status där utveckling av personligheten ses som prio ett i ett arbete med grundövningarna. Att tala om antroposofin som en metod ser också bättre ut i offentlighetens ögon. Ungefär som yoga. Ingen mysticism som riskerar ge ett tvivelaktigt rykte.

Problemet är snacket om metodens vetenskaplighet. Det är nu det blir komplicerat. Här måste man för det första skilja på den meditativa metoden och den fenomenologiska – goetheanismen. I båda fallen uppstår problem med intersubjektiviteten, det vill säga att resultatet kan bedömas lika oavsett vem som undersöker dess riktighet, vilket är grunddogmen inom vetenskapen. Det kravet kan knappast tillfredsställas inom antroposofins översinnliga ”forskning”.

»En helt avgörande fråga är naturligtvis om de anvisningar Steiner ger fungerar. Brist på resultat har ställt antroposoferna i förlägenhet i tre generationer. Hur förklarar man de magra resultaten på ett trovärdigt sätt? Är det inte så att om man på andra områden skulle ha argumenterat för en metod som gav så magra resultat, skulle man ha förkastat metoden?«

Delar av Steiners verk låter sig knappast kontrolleras, menar Schiøtz, varken på det ena eller andra sättet. Varför envisas man då att kalla det för vetenskap? Det ligger i själva vetenskapsbegreppet att den ska kunna kontrolleras. Vetenskapen utvecklas ständigt – men inte den antroposofiska motsvarigheten som stått stilla sen Steiner dog. Till råga på allt råder det på område efter område en väsentlig motsägelse mellan det Steiner lade fram och den världsbild som idag framträder som ett resultat av just forskning.

Cato Schiøtz är noga med att framhålla att hans ärende inte är att kritisera Steiner, bara att peka på de frågor Steiners livsverk aktualiserar i förhållande till samhällslivet och den akademiska världen. Det handlar om trovärdighet, menar han. ”Man kan inte låtsas som om dessa frågor inte existerar eller låtsas som om de inte är berättigade”. Och man löser inte frågan om antroposofins vetenskaplighet genom att lyfta över det hela in i det konstnärliga som Arve Mathisen gör i sin uppsats. Han subjektiviserar därmed hela Steiners livsverk, menar Schiøtz, och då tar vi inte Steiners intentioner på allvar.

Så svaret på den eviga frågan om antroposofin är en religion skulle då kanske vara – nej inte i teorin, men i praktiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Kunde Rudolf Steiner ta fel?

I snart tre år har Mummel i kön kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen och Antroposofiska sällskapet. Många har kommenterat och diskuterat dessa krönikor. Offentligt exponerad internkritik har nämligen varit utomordentligt sällsynt tidigare eftersom den allmänt uppfattats som en otänkbar indiskretion. Vi har trots detta – eller just därför – fortsatt granskningen då vår statistik visar att dessa texter har en omfattande läsekrets. De fyller en del av det behov av tankefrihet som borde vara en självklarhet inom Antroposofiska sällskapet. Vi har länge behövt tala om dessa saker.

Såvitt vi vet var Arve Mathiesen i Norge den förste på många år att störa denna lägga-på-locket-kultur då han med sin artikel Art makes sense i svenska Balder för några år sedan manade oss att vid bedömningen av Steiners texter skilja på dem som antingen resultat av hans omfattande beläsenhet, andliga forskning eller intellektuella kapacitet. I vilka av de tre områdena har de fel uppstått som vi idag kan peka på, var hans fråga till oss. Det banbrytande i Mathiesens analys fick på den tiden inte ventileras i sällskapets medlemstidning Forum för antroposofi och stannade därför inom Balders något begränsade läsekrets.

Att Cato Schiøtz* nu träder fram med kritik av Högskolan för antroposofi i svenska sällskapets organ är visserligen anmärkningsvärt, men förklaras av att han är en tungviktare i det norska sällskapet. Artikeln finns i nr 3/11 av Medlemsbladet och har rubriken ”Talet jag inte höll i samband med 150-årsfirandet av Rudolf Steiners födelse. Högskolans centrala ställning och situationen idag.” Hans huvudlinje är att ”Högskolan saknar hög akademisk nivå, öppenhet och meningsutbyte, professionalitet och kritiskt tänkande”:

»När man utvärderar utvecklingen efter Steiners död, kan man beklagligt nog konstatera att Högskolan inte levt upp till detta ideal om öppenhet. Snarare måste man beklagligt nog säga att stridigheterna i sällskapet har sektens alla kännetecken.«

Han menar att detta är djupt olyckligt eftersom ”kritik skärper och är något man kan lära sig av, något man kan justera kursen efter och förbättra kvalitén efter”. Och han fortsätter: ”Det är mitt bestämda intryck att man från antroposofiskt håll alltför ofta reagerar med frustration och starkt ordbruk på snart sagt all extern kritik”. Han pekar på icke-antroposofen Helmut Zanders ”två extremt viktiga böcker” om antroposofi ”eftersom de kommer att gälla som standardreferenser för snart sagt all akademisk och extern behandling av antroposofin”.

Zanders bok, som är på sammanlagt närmare två tusen sidor, har med rätta kritiserats, ”men det har inte funnits en samlad plan för arbetet med att bemöta den”, menar Schiøtz. Enligt honom  skulle detta vara en självklar uppgift för Högskolan. Att detta krav ställs kan i förstone tyckas vara naivt eftersom representanter för Högskolan aldrig tänkt i dessa banor. Att Högskolan ska ta ansvar för rörelsen på detta sätt har aldrig funnits på kartan. Samtidigt kommer dessa idéer från en central personlighet i den norska antroposofiska rörelsen, vilket är något helt nytt.

Begreppet andevetenskap – som förut kritiserats här i Mummel i kön – betecknar Schiøtz som ”problematiskt”: ”Man kan undra om Steiner själv skulle ha använt sig av vetenskapsbegreppet om han hade lagt dagens rådande vetenskapssyn till grund för det”. Sen menar Schiøtz att man måste vara öppen för att Rudolf Steiner faktiskt kunde ta fel. Det borde vara ett ”ärlighetskrav” inom Högskolan att erkänna detta:

»Vad är det hos Steiner som i efterskott har blivit bekräftat och som idag framstår som riktigt och fruktbart? Vilka avsnitt/synpunkter bör vi lägga åt sidan för att vi faktiskt inte vet: Steiners konklusioner kan varken avvisas eller bekräftas? På vilka punkter tog Steiner bevisligen fel?«

Här nämner Schiøtz Steiners uttalande om planeten Mars ytbeskaffenhet som i backspegel visar sig vara fel. Avslutningsvis vill han understryka att hans synpunkter ”inte på något sätt är menade som ett misstroendevotum gentemot de som idag gör ett stort och osjälviskt arbete inom Högskolan”. Men ”för min egen del inser jag beklagligt nog att så som situationen ser ut idag, tvivlar jag på Högskolans berättigande”:

»Jag förväntar att man under loppet av de närmaste dryga tio åren genomför en omstrukturering och arbetar på ett annat sätt. I första vändan får man som ett minimum föra en diskussion om centrala frågor och utmaningar. Detta inlägg är menat att vara ett bidrag till den diskussionen.«

Den som lever får se.

*Cato Schiøtz är en känd brottmålsadvokat i Norge, ekologisk bonde och aktiv företrädare för antroposofi (Foto Wikipedia)

 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)