Detta säger Tariq Ramadan, dotterson till islamismens grundare Hassan al-Banna. Han är en europeisk intellektuell vars syfte är att anpassa islamismens traditioner till modern tid. Och han gör det på ett sätt som talar till ledande intellektuella i västvärlden.

”Med detta sätt att se är blygsamhet frigörelse. Separation skapar jämlikhet. Det är rätten att välja sin egen väg, oberoende av en förtryckande majoritets tyranniska åsikter.”

Detta är formuleringar som smakar fågel för politiskt korrekta kulturrelativister i Väst. Burkan som skydd mot det manliga perspektivets förtryck! Islam som ett feministiskt föredöme för västvärlden! Inte förtryck – utan frigörelse! Denna skickliga orwellska retorik exponerades inte minst i en tv-debatt i Frankrike 2003 mot dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy. Ministern frågade hur Ramadan ställde sig till kravet från den islamistiska rörelsen om att stena äktenskapsbrytare till döds.

Ramadan sa då att han förespråkade ett moratorium (ett fördröjande av verkställighet). ”Ett moratorium… Menar ni allvar”, utbrister Sarkozy. ”Det vill säga att vi bör avstå ett tag från att stena kvinnor?”. Ramadan svarade då att man borde upphöra med alla dessa straff för att få ”en sann debatt”. Då brister det för Sarkozy:

”Bara en sak. Jag förstår er, men muslimer är människor som lever i Frankrike 2003, eftersom vi talar om det franska samhället, och ni har just sagt något alldeles otroligt, nämligen att stenandet av kvinnor, ja stenandet är en smula chockerande, men vi bör bara utlysa ett moratorium och sedan ska vi tänka på saken för att bestämma oss för om det är bra… Men det är ju monstruöst – att stena en kvinna för att hon begått äktenskapsbrott! Det måste fördömas!”

Paul Berman kommenterar debatten i sin bok De intellektuellas flykt:

Plötsligt hade 600-talet dykt upp, slumrande under den moderna retoriken om feminism och rättigheter. Ett ögonblick av barbari. En rysning. Hela panoramat av förtryck mot muslimska kvinnor låg plötsligt utbrett över de franska teveskärmarna – ett panorama av våld som tolereras, helgas och till och med beordras av de högsta religiösa auktoriteterna som vördas av den islamistiska rörelsen.

Vad svarar man på denna rättmätiga indignation? Här hade Sarkozy hela det västerländska kulturarvet med sin mödosamt erövrade demokratisyn i ryggen med sina grundläggande krav på mänskliga rättigheter och kvinnoemancipation. Men Tariq Ramadans svar var ett retoriskt mästerstycke:

”Vad jag säger, min egen ståndpunkt, är att lagen inte är tillämplig – det står klart. Men idag talar jag till muslimer världen över – och jag är delaktig, även i USA, i den muslimska världen… Man bör inta en pedagogisk hållning som får människor att diskutera saker. Man kan inte bestämma sig helt på egen hand för att vara progressiv i sitt samfund. Det är för enkelt. Idag är min ståndpunkt således – `vi bör upphöra´.”

I svaret uppnår han fyra saker. 1. Han klargör sin personliga ståndpunkt – vilket var det Sarkozy efterlyste. 2. Men han visar samtidigt respekt för de skaror av konservativa muslimer för vilka denna ståndpunkt inte är självklar. 3. Samtidigt som hans påpekande är en uppmaning till diskussion i frågan i den muslimska världen. 4. Och ger i förbifarten Sarkozy (och västvärlden) en känga genom att inte föregripa en demokratisk beslutsgång – helt i linje med västerländsk demokratisk kultur. Detta imponerar på politiskt korrekta i väst.

Tariq Ramadan bekänner sig till den salafiska reformismen, vilket kort sagt är den filosofiska underbyggnaden för det som allmänt kallas politisk islamism, det vill säga den bokstavstrogna lära som ligger bakom den islamska terrorn. Hur han lyckats uppnå acceptans och respekt bland västvärldens ledande intellektuella är den gåta Paul Berman velat undersöka med sin bok De intellektuellas flykt. Inte minst med tanke på den njugghet med vilken Ayaan Hirsi Ali behandlas.

Tariq Ramadan och Ayaan Hirsi Ali har två diametralt olika förhållningssätt till islam. Hirsi Ali kritiserar islam från ett utifrånperspektiv, som en som lämnat – och tar avstånd från islam och den muslimska kulturen, medan Ramadan – trots att han är född och uppvuxen i väst – betraktar sig som stående innanför den muslimska värdegemenskapen. Detta är den avgörande skillnaden som troligtvis förklarar kulturrelativisternas snåla attityd gentemot Hirsi Ali. Detta ska vi behandla i den fjärde och sista delen av denna artikelserie.

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

Elfte september? Ja, men herregud, man kan inte anklaga en hel religion för vad några kriminella fundamentalister åstadkommer. Islam är en fredlig religion – det sa till och med George Bush!

Jag har fel – det finns inga problem med den muslimska klankulturen i Sverige. Hedersmord utförs också i andra religioners namn. Att en man sprängde sig till döds på Drottninggatan var naturligtvis beklagligt, men det var rena tillfälligheten att han var muslim. Det är helt fel att misstro islam för detta. Det är en förhastad slutsats.

Och det är ett missförstånd att tala om ”ingen rök utan eld”. För röken har i det här fallet  inte uppstått av en eld – den har uppstått ur främlingsfientliga fördomar och irrationella känslor. Det är skamligt att anklaga det islamska kulturmönstret för de ogärningar som några få utför.

Detta anser min gode vän miljöpartisten. Min fråga till honom häromdan hur MP förhåller sig till det strukturella förtrycket mot muslimska kvinnor i landet besvarades med en motfråga.

- Vad har du fått det ifrån?

- Från böcker, tidningar, radio, TV och nätet.

Jaså. Detta var en fullständig nyhet för honom. Han har inte läst något sådant. Han har varken sett eller hört något annat än att islam är en fredlig religion fullt jämförbar med vilken annan religion som helst. Fast det stämmer inte helt. Han har hört talas om några ”muslimska fundamentalister” som hade gjort något obehagligt. ”Men det finns kristna fundamentalister i USA som också är obehagliga”.

Där fick jag. Han försäkrar mig att MP inte ser NÅGRA problem med islam. Vad han DÄREMOT ser är en växande skara av islamofober triggade av Sverigedemokraterna. Och DET är ett stort problem. Att en domstol utdömt ett stort skadestånd till den muslimska man som förlorade jobbet för att han vägrade ta den kvinnliga chefens hand tycker min miljöpartistiska vän är helt i sin ordning. Vem har sagt att man skall ta seden dit man kommer? Det är bara fördomar, deras hälsningsseder är minsann minst lika bra som våra. Liksom den heltäckande slöjan – den är väl käck!

Och vittnesmålen från Ayaan Hirsi Ali? Han tittar klentroget på mig utan att säga något. Men han ser ut som om han tänker – vad vet hon om muslimer i Sverige? Troligtvis har han inte läst henne.

Att unga flickor tvingas gifta sig på sommarlovet i hemlandet är förtal. Och att de inte får göra gymnastik och bada i skolan är ett synsätt vi måste respektera. Varför tycker du det är konstigt? Min väl miljöpartisten har varken sett eller hört något som visar att kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen. Han säger sig inte förstå vad jag talar om.

Fast bakom den politiskt korrekta fasaden vet vi att han både hört och sett. Det vet han och det vet jag. Men han och MP ser inga politiska fördelar i att erkänna detta. Tvärtom – då måste de ju agera i en oerhört känslig materia. Då tar man hellre risken att deras ståndpunkt kan uppfattas som feg och att en del kan tolka detta som att MP stödjer det muslimska förtrycket av kvinnor.

”Döda de otrogna”, ”alla som inte tror kommer att bestraffas i all evighet”, ”slå din hustru om hon inte lyder” och ”piska den som begår äktenskapsbrott”, är alla citat från Koranen. Ayaan:

Om muslimerna skulle få hjälp att omvärdera islams grundvalar, så kanske de skulle kunna erkänna att Muhammeds exempel har sina brister, att ingenting i Koranen är perfekt eller sant, och att doktrinen skulle kunna anpassas så att det blev mentalt mindre plågsamt att försöka tillämpa den i ett modernt samhälle.

Hon är övertygad att de flesta muslimer förfäras över de våldsdåd som begåtts i deras religions namn. Deras reaktion på terrorismen är alltid densamma: Nej, det kan inte vara sant. Terroristerna har lagt beslag på min religion. Jag tycker det är fel att döda och lemlästa människor. Min religion är en fridfull religion; den lär mig att vara medlidsam. Detta beror på att de flesta muslimer inte är helt orienterade i Koranen, hadhiterna eller någon annan helig islamisk skrift. Auktoriteten hos de ”milda” texterna om religionsfrihet upphävs av verserna som kom till Muhammed senare, när han var bättre utrustad och hans anhängarskara hade vuxit sig större.

Hon skulle önska att fritänkande ateister skulle mobilisera sig för att bekämpa hotet från radikala islamister, men inser att upplysningens arvtagare är hopplöst splittrade i synen på hur man ska handskas med islam.

Många samtida västerländska tänkare har omedvetet och olyckligt låtit jämlikheten och yttrandefriheten styra in dem på det undfallande spåret, och även på de bästa och mest framstående universiteten lämnar man plats åt islams försvarare på höga positioner. Det finns ingen enande kraft, ingen gemensam syn på hur man ska hantera detta hot. Tvärtom avfärdas vi som ser hotet med öppna ögon som panikmakare.

”Om jag får välja lever jag mycket hellre i ett kristet än i ett muslimskt land”, skriver Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att dagens västerländska kristendom är mer human, mer återhållsam och mer öppen för kritik och debatt än islam. Dagens kristna bild av Gud är mer godhjärtad och mer tolerant mot avvikande åsikter. Men den viktigaste skillnaden mellan de båda civilisationerna är möjligheten att finna en väg ut. En person som väljer att överge sin kristna tro blir visserligen utesluten ur församlingen, men ingen kommer att göra honom eller henne illa. Muslimska avfällingar – människor som lämnar tron som t ex Ayaan Hirsi Ali – ska dödas.

Så vad kan man göra, frågar sig Ayaan Hirsi Ali. Hon menar att det krävs en världsomfattande kampanj mot värderingar som tillåter sådana här brott. Kulturer som stödjer att kvinnor förnekas rätten att bestämma över sina egna kroppar och som inte skyddar dem mot den värsta sortens fysiska misshandel måste pressas till reformer. Länder som understöder sådana kulturer bör inte behandlas som respektabla medlemmar av världssamfundet. En ordentlig internationell insats måste till för att mäta och dokumentera våldet mot kvinnor – i land efter land – och för att blottlägga den verkliga omfattningen av kvinnors oförsvarliga lidande.

Men än mer angeläget, menar hon, är att feminister förhindrar att en främmande förtryckarkultur slår rot i väst genom att uppmärksamma och motarbeta att döttrar plockas ur skolan för att giftas bort och att de regelbundet bestraffas och övervakas.

Början på den islamska reformationen har ett namn – Ayaan Hirsi Ali. Och den som läser Nomad slutar att vara islam-kramare. Den berövar effektivt alla illusioner i ämnet hos kulturrelativister och politiskt korrekta av den enkla anledningen att hon vet vad hon talar om.

När mormor lämnade klanens nomadliv i Somalia och flyttade till staden blev historieboken hon bar inom sig, arkivet av poesi och folkkunskap och museet av färdigheter, med ens lika irrelevant för henne som det var för oss.

Hon fick känna på att moderniteten inte är en kontrollerad zon som man kan besöka tillfälligt för att sedan återvända hem opåverkad av. Moderniteten är ett permanent tillstånd som ersätter den världsåskådning man hade tidigare. Man kan försöka motstå den, men i längden är det omöjligt, menar Hirsi Ali. Även västvärldens ambitioner att konservera traditionella kulturer är inte nog för att återskapa den traditionella drömvärlden.

Det enda som händer är att minoriteterna av nedlåtenhet och falsk medmänsklighet hålls utanför civilisationen ännu längre än vad som hade kunnat vara fallet.

Den moderna civilisationen är oundviklig. Men detta är inte uppenbart ens för västerlänningar. Framför allt har de svårt att hålla med om Ayaan Hirsi Alis uttalande om att alla människor är jämlika, men inte alla kulturer och religioner. En kultur som anser att kvinnor bör få bestämma över sina egna liv är bättre än en kultur som stympar flickors genitalier, stänger in dem bakom en slöja – eller piskar dem eller stenar dem för att de blivit förälskade.

En kultur som ger kvinnor ämbeten i högsta domstolen är bättre än en som slår fast att en kvinnas vittnesmål är värt hälften så mycket som en mans. Det är en del av den muslimska kulturen att förtrycka kvinnor och en del av alla stamkulturer att institutionalisera beskyddarskap, nepotism och korruption. Den västerländska upplysningskulturen är helt enkelt bättre.

Tron att den somaliska klankulturen på något sätt bör bevaras, även efter att klanmedlemmarna flyttat till västerländska samhällen, är en formel för socialt misslyckande. Mångkulturalismen hjälper invandrare att skjuta upp smärtan över att behöva ta farväl av något anakronistiskt och malplacerat. Även om den bidrar till att bevara kulturens konst och hantverk gör den folk låsta till korrumperade, ineffektiva och orättvisa samhällssystem.

Västerländska myndigheter utövar de låga förväntningarnas rasism, menar Hirsi Ali. De antar att människor från traditionella länder är som små barn som stannat i växten, som inte kan utvecklas och som aldrig kan släppa taget. Detta plus att det råder en allmän uppfattning i väst att det inte existerar en värdekonflikt mellan väst och islam är bidragande orsak bakom att välbeställda muslimer i andra generationen invandrare helt oväntat kan spränga sig själva i luften i ett terrorangrepp.

Om man inte kan gå till botten med vad som är fel med islam idag, så har islam på ett mycket påtagligt sätt besegrat västvärlden.

Men i det långa loppet är en konfrontation mellan islams och västvärldens värden oundviklig. Det har redan skett en kollision och kriget har på sätt och vis redan inletts. Ayaan Hirsi Ali anser att den västerländska civilisationen är överlägsen och förutsätter att den kommer att vinna. Frågan är bara hur.

Dagligen sker brott mot de mänskliga rättigheterna som feminister och kulturrelativister blundar för. Inte för att de inte känner till dem utan för att dessa brott inte passar dem ideologiskt – och ur ett in absurdum drivet hänsynstagande mot ett stamrelaterat religiöst förtryck.

En av de stora feministiska trendsättarna – Germaine Greer – fick 2007 en fråga från en journalist om varför västerländska feminister verkar så motvilliga att säga vad de tycker om hedersmord. ”Det är väldigt klurigt”, sade Greer, ”folk ber mig ständigt att åka till Darfur och prata med våldtäktsoffer. Men jag kan prata med våldtäktsoffer här. Varför skulle jag åka till Darfur för att prata med våldtäktsoffer?”

”För att det är så mycket värre där”, svarade journalisten. ”Säger vem?”, sa Greer.

”Det är skandalöst, säger Ayaan Hirsi Ali, ”att hon avstår från att tala ut om hedersmord för att hon anser att det är `klurigt´att motsätta sig en kultur som tolererar sådant.” Journalisten kommenterar: ”Bakom uttalandet låg den tröttsamma kulturrelativism som präglar tänkandet hos så många av dem som en gång beskrevs som vänster. Vi är inte bättre än de. Vi ska inte pracka på dem våra värderingar. Vi kan bara kritisera våra egna…”.

I USAs medborgarrättsrörelse stod feministerna på afroamerikanernas sida då de förnekades sina rättigheter på grund av hudfärg. Men de menade att det var lika fel att diskriminera på grund av kön. I den komplexa utveckling feministrörelsen genomgick, bland annat med kampen mot apartheid, uppstod med tiden en vanföreställning att de enda som kan förtrycka svarta, kvinnor och koloniserade folk är vita män.

Så uppstod det som någon kallat ”den förbittrade feminismen”. Det är en uppfattning att vårt samhälle (läs det västerländska) bäst beskrivs som ett `patriarkat´, en `könsmaktsordning´ där det dominanta könet (läs vita män) ser till att kvinnor kryper ihop och fogar sig. Dessa förbittrade feminister vägrar att erkänna framstegen som kvinnor i västerlandet gjort – från rätten att gå och rösta till bestraffningen av sextrakasserier på arbetsplatserna.

Istället ser de bara den vite mannens orättfärdighet. Och rätten att få uttrycka sig fritt och välja sitt eget öde som bara ett västerländskt särdrag. Därmed ger de färgade män en flyktväg. Om någon ifrågasätter hur Saudiarabiens lagar behandlar kvinnor – och får till svar att de kräver respekt för sin tro, kultur och överhöghet – räcker dessa argument för feministerna.

Eftersom västerländska feminister visar prov på en närmast neurotisk rädsla att stöta sig med minoritetskulturer blir de muslimska kvinnornas situation ett gigantiskt filosofiskt problem för dem. De tvingas stillatigande åse den muslimska slöjan, niqaben eller burkan som olika grader av mentalt slaveri som särskiljer kvinnor som privat egendom och icke-personer. De kan som de flesta andra konstatera att slöjan begränsar, fängslar och hjälper kvinnorna att foga sig. Att den markerar ett slags apartheid som uttrycker det ena könets dominans över det andra.

Och detta förtryck tolereras – rentav uppmanas – av många västerländska samhällen. Detta trots att deras lagar innefattar jämlikhet mellan könen. Ayaan Hirsi Alis uppmaning är att vi tvärtom måste utmana och besegra den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.

Detta är en central formulering i Ayaan Hirsi Alis bok Nomad, nyss utgiven i pocket. Hennes förvåning och besvikelse över västvärldens undfallenhet inför detta är märkbar. Hon menar att våra välmenta insatser snarare blivit en del av själva problemet.

Genom att skjuta upp eller i bästa fall förlänga anpassningen till ett modernt samhälle – med hjälp av illusionen om att det går att hålla fast vid ett stambeteende och samtidigt lyckas som samhällsmedborgare – så stänger mångkulturalismens förespråkare in kommande generationer i ett ingenmansland av moraliska värden. Det kläs i en empatisk och överseende språkdräkt, men är i själva verket en grym form av rasism.

Hirsi Ali menar att västvärldens skolor och universitet valt en i många fall ”överseende”  attityd till invandrarelevers tro, seder och bruk. Genom denna missriktade hövlighet undviker man att konfrontera trosföreställningarna bland muslimska barn och deras föräldrar. Läroböckerna slätar över islams fundamentalt orättfärdiga regler och beskriver det som en religion med ett fredligt budskap. Man borde istället återgå till att utveckla förmågan till kritiskt tänkande – hur ohövliga somliga människor än kan komma att uppfatta slutsatserna.

Det är vid det här laget uppenbart för de flesta att muslimska invandrare skapar specifika sociala problem i de europeiska länder de flyttar till, och att det ofta handlar om att kvinnor blir förtryckta på europeisk mark. Kvinnoförtrycket är en väsentlig del av den islamska kulturen.

Enligt vad som står i Koranen och sharialagarna är det uppenbart att män och kvinnor inte är jämlika. Muslimska kvinnor anses vara fysiskt, emotionellt, intellektuellt och moraliskt underlägsna männen – och de har färre juridiska rättigheter. Koderna för heder och skam må vara stamrelaterade och förislamska till sitt ursprung, men de är idag en väsentlig del av den islamska kulturen och religionen.

Värdet av en kvinnas vittnesmål i rätten har preciserats till hälften av mannens. Till och med i ett våldtäktsfall är offrets vittnesmål bara värt hälften så mycket som våldtäktsmannens. Den muslimska faderns auktoritet över döttrarna är jämförbar med en feodal härskares auktoritet över de livegna, menar Hirsi Ali. Genom äktenskapet överförs auktoriteten till flickans make och i förlängningen till hans far. Ett bröllop är en pakt män emellan som medför framtida tjänster och gentjänster.

Både Koranen och hadhiterna instämmer i att kvinnans medgivande till giftermålet inte är nödvändigt – bara hennes vägledare går med på det.

Koranen lär ut att en man har rätt att stänga in sin hustru – ända tills hon dör, om han så vill. Om hon begår ”en grovt oanständig handling” skall fyra vittnen tillkallas för att bekräfta detta och sedan ska hon stängas in i sitt hem ”tills döden befriar henne eller Gud visar henne en väg ut”. Västvärlden vet detta, men gör inget:

När välmenande västerlänningar, som ivrigt förespråkar respekt för minoriteters religion och kultur, ser mellan fingrarna med denna medeltida kvinnosyn för att ”hindra samhället att stigmatisera muslimer”, så förnekar de otaliga muslimska flickors rätt att slita sig loss från föräldrarnas kultur. De lever då inte upp till vårt demokratiska samhälles ideal och värderingar och skadar just den sårbara minoritet som de eftersträvar att skydda.

Visst är det nödvändigt att markera mot intoleransen. Men det är samtidigt en argumentation som bara är en protest mot symptomen. Som inte låtsas om att det existerar bakomliggande orsakssammanhang.

För när vi talar intolerans är det väl knappast reaktionen på islams patriarkala kvinnosyn som är problemet. Problemet är väl att denna djupt ojämlika kvinnosyn tillåts existera i vårt land. Och det är väl knappast fördomarna hos ”för många människor” som är problematiska. Det är väl snarare etablissemangets envisa förnekande av orsakerna bakom islams dåliga rykte. Det förhindrar konstruktiva samtal för att komma till rätta med dem.

Är inte intoleransen gentemot islams kvinnoförtryck i själva verket en helt naturlig reaktion på oacceptabla förhållningssätt? Och är inte de trakasserier artikelförfattarna fördömer en direkt följd av detta? Istället för att förfäras över ”fördomar” borde man diskutera former för att åtgärda dessa missförhållanden. Den berömda islam-dissidenten Ayaan Hirsi Ali skriver i sin bok Nomad att hon ser grundläggande hinder för integrationsprocessen:

Det första är vad islam gör med kvinnor. Deras vilja kuvas när de är små. När de kommit till menstruationsåldern har de berövats sin röst. De har fostrats till undergivna robotar som tjänstgör i hemmen som husor. De blir tvungna att foga sig i faderns val av livskamrat, och efter bröllopet handlar deras liv enbart om att tillmötesgå makens sexuella begär och att föda barn. Deras utbildning avbryts i många fall medan de fortfarande är små, så när de vuxit upp är de helt inkapabla att förbereda sina barn för ett bra liv i moderna västerländska samhällen.

Detta är naturligtvis inte verkligheten för alla Sveriges muslimer, förhoppningsvis ännu bara en mindre del, men antalet ökar med invandringen. Det kommer hela tiden familjer utifrån där flickor vuxit upp på detta sätt. Hur har man tänkt sig en integrationsprocess värd namnet för dessa familjer? Det är ett problem långt allvarligare än att svenskar har ”fördomar”.

Den offentliga debatten behärskas i mångt och mycket av de politiskt korrekta som länge ansåg det rasistiskt att tala om hedersmord (”mäns våld mot kvinnor ser i stort sett likadant ut världen över”). Detta förhållningssätt gjorde att insatser mot hedersmord försenades flera år. Och PK-arna (särskilt feministerna) är ännu inte mogna att inse att terrorister, hedersmord, slöjor etc har haft en inverkan på misstron mot muslimer i Sverige. Att islams spektakulära kvinnoförtryck inte fått feministerna att reagera framstår som en allt större gåta. Men historiens dom över denna ynkedom kommer att bli hård. Deras förtroendekapital är alltmer naggat i kanten.

Antisemitismens hundraåriga existens kulminerade med Holocaust – men har väl därmed dessvärre knappast upphört. Här är det säkert mer berättigat att tala om fördomar och irrationella föreställningar som orsak bakom trakasserierna. Men det är väl knappast en djärv gissning att det djupt impopulära israeliska förtrycket av palestinierna också har haft sin inverkan.

Det finns alltid orsaker – man kunde tycka att vi i större utsträckning borde tala om dem och inte bara begränsa oss till att skriva politiskt korrekta artiklar om följderna.

Detta är inte småsaker för en sekulär europeisk demokrati. Inget man bara skakar av sig för att gå vidare som om inget har hänt. Det är en kulturchock som det tar tid att vänja sig vid. Något vi dagligen måste förhålla oss till vare sig vi vill eller inte.

Men det finns de som inte tillåter att det tar den tid det tar – nämligen kulturrelativisterna. De hånar dig för att du inte redan nu förstår. De spelar upp ett helt indignationsnummer där de ger dig ett namn – islamofob*. Att du inte skäms. Islams kultur är minsann inte sämre än vår och allt det där med elfte september, burkor, hedersmord och steningar av oskyldiga kvinnor är bara undantag. Den sanna och riktiga islam är from och de allra flesta muslimer är som du och jag. Allt det andra är verk av extremister – och såna finns i alla religioner.

I andra sammanhang kallas detta för förträngning. Det är som om dessa kulturrelativister inte ser skogen för bara trän. Det är som om terrordåd, hedersmord, kroppsmaskering och feodal kvinnosyn skulle vara det naturligaste i världen. De är förvånade att vi bryr oss. Allt är ju som det ska vara.

Det senaste exemplet på denna förträngning visas i boken Islamofobi av Mattias Gardell, professor i religionshistoria. Enligt en anmälan i SvD 20/11 betraktar Gardell islamofobin som ett utslag av växande fascism i Europa. Han menar att islamofobernas föreställningsvärld är en del av en islamofobisk kunskapsregim, det vill säga en uppsättning systematiserade fördomar.

Den modiga islamkritikern Ayaan Hirsi Ali blir i Gardells ögon bara en simpel karriärist som tagit sig fram i världen genom sitt islamhat. Och vår egen skarptänkare Dilsa Demirbag-Sten ser han som kanske den främsta företrädaren för landets islamofober (trots att hon betraktar sig själv som muslim!). Analysen verkar minst sagt tunn. Hur kommer det sig att islamofobin uppstått sådär helt plötsligt bara?

Den som tror att en intellektuell står för modig oavhängighet och tankereda får här se hur Gardell bara ylar med vargarna. Istället för att kraftfullt ta avstånd från de horribla värderingar som vidlåder den islamska kulturen tävlar han med de politiskt korrekta i förståelse och försvar för alla dessa groteskerier. Som om upplysningen aldrig existerat. Istället för att reda ut de verkliga orsakerna odlar han bara sin islamofobi-fobi.

Detta är ett intellektuellt svek.

*Islamofobi=omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer

Händelsen ägde rum i juli 2005 och finns beskriven i Mordet i Amsterdam, en bok som kom ut i Holland året därpå. Författaren Ian Buruma var som alla andra förskräckt över mordets nästan rituella karaktär (mördaren sköt flera gånger, skar sen halsen av offret med en stor machete, borrade sedan in den djupt i bröstet på den avlidne, skrev något på en papperslapp, vek lappen prydligt och stack fast den på kroppen med en annan kniv).

Buruma beslutade sig för att skriva en bok om mordet och de händelser som ledde fram till det. Ta pulsen på stämningarna i landet kring fenomenet islam. För mördaren, Mohammed Bouyeri, var muslim. Och rädslan för islam hade länge varit ett ständigt pågående ämne i debatten i Holland. Fördomar och provokationer frodades – och en av de kanske mest spektakulära provokatörerna av dem alla var just Theo van Gogh, en filmregissör som gjort en uppmärksammad film baserad på ett manus av islamkritikern Ayaan Hirsi Ali innan han mördades.

Liksom i Sverige fick Holland uppleva det avvisade handslaget. En ortodox imam vägrade vid ett möte med den kvinnliga integrationsministern skaka hand med henne. Han sa sig hysa respekt för henne, men hans religion förbjöd honom att ha fysisk kontakt med andra kvinnor.  Bilden på den skäggige imamen och ministern ansikte mot ansikte blev förstasidesnyhet och så småningom huvudsymbolen för mångkulturalismens kollaps och slutet på drömmen om tolerans i Europas mest progressiva land.

Mordet utlöste en högröstad samhällsdebatt. Somliga menade att skulden låg hos den generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett ”det mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister. En iransk universitetslärare menade att en liberal demokrati  inte kan överleva när en del av befolkningen menar att Guds lagar står över människans. Frukterna av den europeiska upplysningen måste försvaras, med våld om så krävs. Det var ett uttalande som tvingade honom att ha livvakt.

En islamolog menade att islam blivit en europeisk religion helt enkelt för att de kristna kyrkorna i allt större utsträckning har förvandlats till turistattraktioner, bostadshus, teatrar och nöjesetablissemang. Den kontroversielle homosexuelle missnöjespolitikern Pim Fortuyn var starkt kritisk till islam.  Han sa i en intervju ”jag hatar inte islam. Jag tycker det är en bakåtsträvande kultur. Jag har rest i många delar av världen. Överallt där islam råder är det helt enkelt förfärligt. All denna dubbelmoral. Jag har ingen lust att gå igenom kvinnornas och de homosexuellas frigörelse en gång till”.

Känslan många hade var att man i Europa med stor möda lyckats vränga av sig sin egen religions restriktioner. Och så kom de här människorna och förde in religionen i samhället igen.

Ayaan Hirsi Ali, tidigare djupt troende muslim,  gjorde sig tidigt bemärkt som den kanske hårdaste kritikern av islam. Hon talade om de intellektuellas svek: ”de västerländska kulturrelativisterna menar att om du är kritisk mot islam är du rasist eller islamofob. Eller: `det är en del av deras kultur, så det får man inte ta ifrån dem´. På det här sättet kommer buren aldrig att slås sönder. Västerlänningar som lever på att dela ut bidrag eller bistånd, eller på att representera minoriteters intressen, har slutit en satanisk pakt med muslimer som har intresse av att bevara buren.”

”Vad den muslimska kulturen behöver”, skrev Hirsi Ali, ”är böcker, tv-serier, dikter och sånger som visar vad som är vad och driver med de religiösa reglerna.” Vad som behövdes, enligt henne, var en film som Life of Brian, den brittiska komedin om Jesus. Det som behövdes var en film om profeten Muhammed regisserad av en arabisk Theo van Gogh.

”Det var tron som drev mig”, sa mördaren Mohammed Bouyeri på rättegången. ”Och jag är säker på om det hade varit min egen pappa, eller min lillebror, skulle jag ha gjort samma sak.” Han försäkrade domstolen att ”om jag någonsin skulle släppas skulle jag göra exakt samma sak, exakt samma sak”. Till poliserna som hade gripit honom sa han att han hade skjutit mot dem ”i avsikt att döda, och att bli dödad”.

Domaren hade inget val. Det var bara att döma Mohammed Bouyeri till livstids fängelse.