Posts Tagged ‘ Avpixlat

Det kallas främlingsfientlighet, men handlar det inte snarare om främlingsovana?

♦ ♦ ♦ Ännu råder en häpnadsväckande brist på inlevelseförmåga hos tongivande inför den oro invandringen väcker hos stora grupperingar i landet. Hur svårt kan det vara? Man kan tycka att media vid det här laget skulle ha mognat in i problematiken och agerat mer ansvarsfullt. Men icke. Roland Poirier Martinsson, kolumnist i SvD är en av de få som formulerat det den svenska presskåren har så svårt att förstå.

»En nedärvd hembygd som hastigt förändras är ett irreversibelt, känslomässigt fenomen; oron implicerar inte alls främlingsfientlighet eller ovilja att hjälpa flyktingar, utan uttrycker ett vemod inför förändringen av något som förknippas med generationers avtryck i ett skeende man själv är del av.«

Roland Poirier Martinsson

Roland Poirier Martinsson

Det är en allomfattande upplevelse av förlust av förut självklara värden. En del har säkert blivit vad man kallar främlingsfientliga i denna process, fast för de flesta skulle troligtvis begreppet främlingsovana vara mer adekvat. Och ovana är en känsla som är genuin. Att vara ovan är inget man kan anklaga någon för, det bara är så. Med tiden förändras denna upplevelse. Med förståelse för detta följer andra förhållningssätt än dagens hårda fördömanden som polariserar och gräver skyttegravar. Som till exempel Po Tidholms mästrande i Sundsvalls Tidning:

»Det ironiska med att skriva om migration i en dagstidning är att de som skriker allra mest högljutt om att man inte får prata om invandringen i det här jävla landet har slutat ta del av etablerade medier. De sitter i stället och surar framför Avpixlat eller ett Facebookflöde fullt av vardagsrasism. Där odlar de myten om åsiktkorridoren och vänstervridningen av medierna. I denna lilla värld är rasismen normaliserad och världen spegelvänd.«

Po Tidholm

Po Tidholm

Po Tidholm betraktar sig själv som Den Upplyste Som Vet Hur Man Skall Tycka. Så han hånar. Det tycker han är den bästa metoden att komma till rätta med problemet. I själva verket har han inget förstått. Bristen på förståelse för främlingskapet inför en radikalt förändrad nation är anmärkningsvärd. Det äldre paret som lakoniskt yttrade ”vi känner inte längre igen oss” skulle Po Tidholm göra narr av. Han har nämligen en egen teori som han i sin upphöjda tidningstribun luftar: Folks problem med invandringen existerar egentligen inte, de har bara inte förstått att det är andra orsaker bakom oron.

»Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.«

Detta är en analys under all kritik som bara visar att han inte förstått främlingsovanan. Vilket är märkligt när den är så enkel att förstå, det är ju inget obegripligt fenomen. Det som är avvikande, det som sticker ut, det som känns ovant – det väcker misstro. Krångligare än så är det inte. Och så har det alltid varit. Det finns de som döljer sin misstro bakom en tillkämpad fördomsfrihet, men många saknar denna sofistikerade attitydsfernissa. De kan – eller vill inte – låtsas. De vill vara ärliga.

Det är då utstötningsmekanismen inträder. De osofistikerade får på moppe i ett samhällsklimat som fördömer deras attityd. De blir kallade främlingsfientliga, rasister och allt möjligt nedsättande. Poirier Martinsson undrar ”hur kan man inte se att flyktinginvandringen också för med sig problem som uttrycks i legitim oro?”. Hur kan man avfärda och till och med fördöma den oron? Det är en sorts blindhet som framförallt journalister inte borde ha. De har en mediaplattform där de skulle kunna nyansera debatten. Istället skäller de som bandhundar.

I det klimatet efterlyser Roland Poirier Martinsson förståelse.

»Varför får då inte mannen i Bergslagen ha sådana känslor för bygden han och pappa och mormor och hennes mamma och hennes farfar formades av och formade? Det andra löser vi, men inget går att göra åt en kultur som förändrats för fort, ytterst av externa, onda, okontrollerbara krafter (inte flyktingarna, utan det som tvingar dem att fly).«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Att bli stämplad som främlingsfientlig av de politiskt korrekta

♦ ♦ ♦ Senaste krönikans påstående att en muslimsk klädedräkt är ett religiöst-politiskt manifest, kommenterades på Facebook av en bekant:

»Du menar det där med att det är för många muslimer i Sverige och att det vore bättre om de löste sina problem hemma i Långtbortistan?«

Han var sarkastisk. Enligt Nationalencyklopedin är sarkasm ett yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik – en extra bitsk och nedvärderande form av ironi. Wikipedia betecknar begreppet som ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på.

Sarkasmer är en effektiv metod att tysta motståndare – eftersom man inte behöver sakskäl. Däremot förutsätts ett visst överläge för att fungera optimalt, som här att åsikten överensstämmer med den politiskt korrekta klassens hållning i frågan. Då är man på säker mark, min väns brist på argument blir då knappast ifrågasatt. Och budskapet är tydligt: Johannes är en av de där främlingsfientliga. Att detta antagande inte stämmer med verkligheten gör ingenting – ingen kan syna hans kort.

Problematiseringen av hijaben räcker nämligen för denna slutsats. Enligt denna logik har jag diskvalificerat mig själv. Jag har fel attityd. För att understryka detta publicerar han en illustration på Facebook bestående av två bilder, den ena som visar kristna som bildar ring till skydd för muslimer som ber på Tahrir-torget under den egyptiska revolutionen, den andra som visar muslimer som gör det samma till skydd utanför en kristen kyrka. Med åtföljande text:

»Peace is the truth they’re trying to hide from you. We could all live in peace. For real. Let the world know that you’re aware of the real truth. Let others know the truth.«

Som om inte detta flummiga new agebudskap skulle räcka lägger han till en personlig kommentar:

»Detta sker också och det är möjligt om vi vill se det ske

Eller med andra ord: Man bör inte analysera hijab-plagget. Det är tabu. Det är inte comme il faut att diskutera möjliga orsaker till de reaktioner på hijab-klädsel som aktualiserats i debatten just nu. Han lägger locket på. Istället jamsar han på temat visioner om en bättre värld där alla lever i endräkt. Och hans argumentation är i stort sett all you need is love. Med detta goddag yxskaft-argument förtiger han att det finns några problem.

Men att tala flum istället för fakta döljer inte att vi har en flodhäst i vardagsrummet. Alla känner till problemet men ingen talar talar om det. Ingen vågar, för de som gör det kan vänta sig efterräkningar från de politiskt korrekta.

Johan Akelius, kolumnist i Aftonbladet, intervjuas i den norska nättidningen Minerva om bakgrunden till denna svenska mentalitet.

»En del av denna politiska korrekthet består av en rädsla för att de spänningar som skapas av invandring skall bli mer inflammerad och ge värre utslag än de gör idag. Det kan jag förstå. Men jag tror inte det är en bra idé att vara rädd för att beskriva känsliga fenomen, inkluderat etnicitet, för ett problem försvinner sällan om man förtiger det, bara om man lär känna det.«

Hakelius menar att vi i Sverige har ett extremt behov av att inte vara oeniga. Djup oenighet upplevs som smärtsam. Man kan inte riktigt släppa det och acceptera existensen av oenigheten. Man vill hitta en kompromiss som alla accepterar – för att sen frysa ut de som bryter mot denna konsensus. Vilket i sin tur förstärker samhörigheten mellan dem som är införstådda med hur allt fungerar.

Det är så det ser ut. Den som inte anpassar sig till spelets regler mobbas. Hakelius igen:

»I Sverige har vi ingen strategi för att hantera ojämlikhet. Vi har aldrig behövt det, eller trott att vi behövde det. Men nu är vi ett samhälle där vi måste ta itu med skillnader hela tiden. Det handlar inte bara om invandringen, utan många andra områden i kulturdebatten – kön, sexualitet, och andra områden. Man kan inte längre säga ”HBT”-personer, man måste säga ”HBTQ”-personer (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer-människor), och säger man inte så blir man betraktad som lite suspekt för att man inte har tagit hänsyn till ”Q”. Detta känner vi igen från andra länder men det är värre i ett land som Sverige där man lyfter dylika ganska perifera frågor in i centrum av den politiska debatten medan man förpassar de centrala frågorna till periferin. Vi diskuterar om en glass som heter ”Nogger” är rasistisk och använder pronomenet ”hen” för att inte framstå som könsdiskriminerande, och ingen vågar påpeka att detta är dumma och oviktiga frågor.«

Vill man diskutera detta offentligt blir man missförstådd, för mottagarna är blockerade av den rådande konsensuskulturen, vilket gör att det man säger uppfattas som något annat. Problematiserar du hijabslöjan uppfattas du som främlingsfientlig och rasist. Det är bara att hacka i sig.

Eva Cooper, ledarskribent och kulturvetare, har också kommenterat den starka konsensuskulturen i Sverige. ”[Man] säger inte emot. Man väljer hellre att vara tyst. Eller så spyr man ut etter och galla på nätsidor som Avpixlat.”

Sverige har blivit ett delat land. Vi har fått en polarisering mellan eliten och allmänheten. Ledarskribenten Ivar Arpi skrev i SvD häromdan att en undersökning har visat att så många som 64 procent av befolkningen tror att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

Det är ett allvarligt förtroendetapp. Men dessvärre en naturlig reaktion på ett hycklande etablissemang som inte låtsas om problem de har framför näsan.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)