Posts Tagged ‘ Arne Klingborg

Antroposofin framstår mer som en princip än en andlig utvecklingsmetod

♦ ♦ ♦ Då jag kom till Järna i mitten av 70-talet trodde jag att där fanns många andligt utvecklade, kanske till och med invigda, en förmodan jag delade med många. Mitt antagande kan idag verka naivt, men jag vet att det då var allmänt förekommande hos nytillkomna. Med tiden förstod jag bättre. Bakom min förmodan låg en djup respekt för antroposofin och  föreställningen att de som representerar den också var värdiga dess ambitioner.

Den gryende insikten att antroposofer var vanliga människor ändrade egentligen inte mitt förhållande till antroposofin, jag insåg bara att jag haft fel föreställningar om antroposoferna. Men för en del förändrade denna insikt allt.

»Jag stötte på antroposofin i dryga tjugoårsåldern och tog till mig den stenhårt. Läste nästan allt som fanns att läsa av Steiner och dem runtomkring. Sysslade med Steiners andliga övningar som skulle leda till ”klarseende”. Drog till Järna med fru och småbarn och gick på seminariet där. Mitt naiva antagande var att de som agerade som lärare i antroposofiska ämnen talade utifrån eget ”skådande”. Vad jag märkte efter hand i Järna var att ingen hade nåt mer att komma med än vad de läst i Steiners böcker. Detta gjorde mig mycket besviken och jag insåg att det bara var auktoritestro som rörelsen vilade på. Så jag lämnade det hela.«

Ovanstående är en replik på facebook från en medlem i Vetenskap och folkbildning (V&F), den förening som kanske mest av alla är kritiska till det antroposofin står för. Hans reaktion är Konstterapiutbildningensymptomatisk för ett helt annat sätt att betrakta antroposofer på. Nämligen som identiska med de antroposofiska idealen – åtminstone tills man upptäcker att så inte är fallet och dömer ut hela antroposofin som en bluff. Jag tror inte detta missförstånd är ovanligt.

Naturligtvis var hans förväntningar orealistiska – men samtidigt smickrande för antroposofin. Att tro att ett år på dåvarande allmänna linjen skulle ge axess till andligt skådande visar på ett stort förtroende för antroposofin – och en längtan till den andliga världen, varför skulle man annars flytta till Järna ett år med fru och barn? Det var läsåret 81-82 ”med Arne Klingborg och Frans Carlgren i sin krafts dagar”, skriver han. (Bilden: Deltagare i konstterapiutbildningen på Steinerseminariet)

Det är visserligen sant att antroposofin vilar på en auktoritetstro som han påstår – men intentionen med seminariet i Järna var inte att tillbedja antroposofins grundare, det var att visa på möjligheter till andlig utveckling. Även om de som lärde ut detta inte själva kommit särskilt långt på den antroposofiska skolningsvägen. Som det verkade i alla fall. De var budbärare för en väg de själva var dåliga att gå på. Och då kunde man inte göra annat än att falla tillbaka på grundarens texter.

Men om kravet på antroposoferna skulle vara att de var andligt utvecklade och med egna översinnliga upplevelser hade antroposofin inte kommit särskilt långt. Och det finns trots allt en och annan som färdats en avsevärd del av den där vägen, även om den är krångligare än man kan tro.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Inriktningen har därför från början varit att beskriva invigningen som en principiell möjlighet. Och ska man vara ärlig framstår också själva antroposofin mer som en princip än en andlig utvecklingsmetodBetecknande är att man betraktar centralgestalten i den antroposofiska världsåskådningen inte som Kristus, utan Kristusprincipen.

Det visade sig att V&F-medlemmen här ovan köpt antroposofisk litteratur på Robygge då han gick på seminariet. Han var med på speciella medicinkurser där han fick ”skaka vatten”. Han upplevde Arne Klingborg som ”en mycket karismatisk person”, och när hans fru blev deprimerad blev hon ordinerad flädersaft och eurytmi. ”Det hjälpte inte så bra”, som hans lakoniska kommentar idag lyder. Bitter återvände han till civilisationen som nybliven antroposofkritiker där han sedermera stämde in i ”Voffarnas” ständigt återkommande klagan att antroposofiska verksamheter har ”en dold agenda”.

Denna förening kräver nämligen att den antroposofiska världsåskådningen tydligt skall redovisas för allmänheten, underförstått: för då förstår folk hur konstig antroposofin är – och därmed dess verksamheter.

Men detta skulle bryta mot något grundläggande. Man kan inte gå in i en detaljbeskrivning av antroposofin då man presenterar en antroposofisk verksamhet, det skulle uppfattas som att man tar tillfället i akt att missionera för en världsåskådning. Att verksamheten bara skulle vara en fasad för det verkliga skälet – att värva själar. Och det går emot allt vad antroposofin står för. Där är nämligen A och O att lämna människor fria. Gillar folk verksamheten ska de inte belastas med föreställningar om en märklig världsåskådning. När förtroendet väckts för verksamheten kan man OM MAN ÄR INTRESSERAD titta in i vad antroposofin är. Annars går det utmärkt ändå. Det är tanken.

Att basunera ut en tydlig världsåskådningstillhörighet vid presentation av en verksamhet var också främmande för ledande antroposofer på den tiden. Jag minns tydligt hur t ex Arne Klingborg enträget framhöll detta antireligiösa förhållningssätt. Det praktiska skulle tala för sig själv. Men kom frågor svarade man naturligtvis. Det viktiga var att inte pracka på folk något de inte bett om.

Men annars måste man ju hålla med våra kritiker – visst är det synd att många antroposofer inte lever som de lär utan bara rabblar en utantilläxa.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Mellan flum och skarpsinne – åren bland antroposoferna i Järna

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

-Kulturhuset_i_YtterjärnaJag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

lusthusetHellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur Patientrummunnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

”Dolda huvudmän” och informellt ledarskap styr många waldorfskolor

♦ ♦ ♦ Waldorflärarhögskolans blogg Waldorf Agora har nyligen publicerat en tysk studie som redovisar hur waldorflärarna upplever sin arbetssituation. 1 807 lärare från 105 waldorfskolor i Tyskland har tillfrågats. Fler lärare än i det övriga skolväsendet ansåg sig vara nöjda med sin arbetssituation, men det fanns naturligtvis också kritiska synpunkter.

Waldorf i UppsalaEn sådan är att ledningsorganisationen i skolorna ofta präglas av informellt ledarskap och otydlighet. Detta är allmänt omvittnat, inte bara inom waldorfrörelsen utan i hela den antroposofiska rörelsen och hänger samman med den ideologiska övertygelsen att all central ledning är av ondo. Men eftersom en verksamhet måste ledas uppstår istället informella beslutsgångar med korridorbeslut tagna i mindre grupperingar med ”dolda huvudmän”. Som en direkt följd av detta uppstår ”ineffektivt beslutsfattande och bristande information, slutenhet”, som man säger i rapporten.

Många har vittnat om att beslut tagna i kollegiet senare ändras av andra utanför kollegiet, eller att informella beslut tagna i andra sammanhang inte senare meddelas i kollegiet – men gäller ändå. Man glömmer att meddela informella beslut, eller så anser man de vara av mindre vikt. Att beslut tagna i kollegiet inte verkställs är också vanligt. Uppföljning är det si och så med. Och så finns de som över huvud taget inte deltar.

Denna ineffektivitet präglar även andra antroposofiska verksamheter.

Alla ser baksidorna av detta arbetssätt, men har svårt att komma med realistiska alternativ – för det är ju så här man vill jobba. Även om fler och fler waldorfskolor numer har en rektorsfunktion är förhållningssättet ändå utpräglat antiauktoritärt – för att inte säga anarkistiskt. Det informella ses som mer ”levande” och ”mänskligt”, man vill inte underordna sig ”byråkrati” och ”formalism”.

Den svenska antroposofiska rörelsens stora inspirator Arne Klingborg talade ofta för detta förhållningssätt. Han menade att det viktiga som åstadkommits inte uppstått genom att man ”organiserat fram det”. Det uppstod som ett resultat av ”mänskliga konstellationer”. Poängen var det brinnande engagemanget för saken, han avskydde beskäftigt strukturerande. Formfrågor var meningslösa om det inte fanns ett levande innehåll. Fanns detta uppstod strukturen av sig själv, menade han.

Detta fungerade bra de decennier han var motorn i den idérika Järna-antroposofin. Med sin enastående visionära initiativkraft entusiasmerade han otaliga som bidrog med att sätta Järna på kartan. Den glädje och verksamhetslust som då rådde räckte som det ofta gör i en pionjärfas. Men en nutida mer förvaltningspräglad fas kräver helt andra åtgärder. Att detta ofta inte uppnås kan vi ana i den tyska rapportens mer kritiska synpunkter.

Här uppmärksammas också bristen på erkännande från både kollegor och elever avseende särskilt eurytmilärare men även lärare i bild, musik och hantverk. Detta är ju lite paradoxalt då waldorfmetoden så tydligt profilerar att den inte inte bara är ”en skola för huvudet”. Men knappast överraskande, speciellt då det gäller eurytmin. Dess berättigande har alltid ifrågasatts, framför allt från elevhåll.

I de flesta mänskliga sammanhang bildas läger av traditionalister och reformister, så också i waldorfskolorna, beskriver rapporten. Vi har tidigare beskrivit ett svenskt exempel på detta. Det är också en stor omsättning av yngre lärare, men utan närmare analys av möjliga orsaker. Vilket är synd, det skulle säga en del om dagens waldorfskolor. Lämnar man för att man är besviken för att man inte förstått egenarten då man anställdes? Kräver skolan för mycket arbete till för liten lön?

Brister i lärarutbildningen påpekas också. Här har man inte i tillräcklig grad integrerat nya kunskaper i kursplanen. Detta har gjort att en vidareutveckling av waldorfpedagogiken knappast varit märkbar.

Men huvudbudskapet i rapporten är ändå att waldorflärarna trivs med sin arbetssituation.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofin är fortfarande en samling Steinerrecept

Namnet Rudolf Steinerseminariet existerar inte längre. Platsen är nu omdöpt till Kulturcentrum Järna. Det gamla namnet hängde med ett halvsekel. Intentionen var att inte hymla med ursprunget till verksamheten, men kanske blev det med tiden mer ett uttryck för dogmatism och osjälvständighet. Det nya namnet är mycket bättre – och har funnits i idévärlden i minst tio år. Men ”det nya namnet är lite intetsägande”, menar Alicia Hamberg i ett debattinlägg på Facebook. ”Man förstår varken anknytningen till antroposofin eller vilken typ av verksamhet det är.”

Curt Jansson ser namnbytet som ett kamouflage av ”inspirationernas härstamning ur det hinsidiga” liknande namnet Antroposofins hus råkade ut för då det omdöptes till Kulturhuset. Curt menar att detta är ”en kapitulation inför världens förakt för andlighet”. Men att döpa ett hus till Antroposofins hus ger automatiskt associationer till religiös sekt, varför man tidigt bytte ut namnet till det mer neutrala Kulturhuset. Att ha med ordet antroposofi eller Steiner på en plats eller hus signalerar att det är ett ställe som vill värva proselyter till en lära. Oavsett intentioner är det så det kommer att uppfattas av omvärlden. Klart är ju ändå att verksamheterna är inspirerade av antroposofin.

För Alicia åskådliggör detta antroposofernas ”besynnerliga” förhållandet till Rudolf Steiner. ”För den utomstående ter det sig som ett vacklande mellan oinskränkt beundran och avståndstagande – eller i alla fall något slags märklig distansering.”  Och hon jämför med waldorfskolorna som ”smusslar” på liknande sätt med kopplingen till antroposofi.

Denna diskussion är lika gammal som antroposofin själv. Vi har de som anser det vara ett ärlighetskrav att redovisa ursprunget till en verksamhet. Att säga som det är. Och andra som ser de uppenbara riskerna i detta och vill minska friktionen med allmänna fördomar och föreställningar. Helt enkelt låtsas att verksamheten i princip är ”vanlig”, eller ”normal”.

Att öppet redovisa de bakomliggande idéerna vore helt okay om man kunde göra dem rättvisa på ett självständigt och insiktsfullt sätt. Men eftersom detta sällan är fallet, generellt betraktat, är det förståeligt att man gömmer denna bristande förmåga bakom det praktiska skalet som ändå finns där och fungerar hyfsat varje dag. Om idéerna skulle företrädas individuellt erövrade, skulle allt det andra lösa sig. Men personligheter med den förmågan har inte visat sig i detta land efter Arne Klingborg. Det handlar ju om att göra intryck på sin samtid med något som upplevs som unikt. Det är svårt att se någon idag som kommer i närheten av denna kvalitet. Antroposofin har ännu inte kommit vidare från studiecirkelsstadiet. Vi kör Steinerrecept utan att vara vuxna dem.

Men – existerar inte en antroposofisk inspiration som drivkraft bakom en verksamhet går den på sikt under i själlösa rutiner. Och frågan är om inte många anser att den antroposofiska rörelsen är ett minne blott av sitt forna jag på grund av just detta. Hur många skolor skulle finnas i landet om de enbart bemannades av lärare med ett självständigt och insiktsfullt förhållande till antroposofin, frågar sig Curt. ”Skulle vi ha lärare till en enda skola?”

Ett tydligt exempel på att denna kompetens saknas är waldorfskolornas stora svårigheter att kunna förklara vad man håller på med. Detta kommer Alicia Hamberg ständigt tillbaka till i sina krönikor. Och bakom denna oförmåga ligger frågan: Vet de själva vad de gör? Arne Klingborg hade insikten och kunde redogöra för den. Liksom Jens Bjørneboe och Jörgen Smit. Det vet vi. Men detta var giganter som satte stora avtryck i rörelsen – liksom sin samtid.

”Jag tror i och för sig att det kan vara en god sak att det finns lärare som inte är antroposofer också”,skriver Alicia. ”Som komplement och balans. Men detta förutsätter ju att alla har förmåga och kunskap att hantera antroposofins närvaro.” Att det är lite si och så med antroposofin i lärarrummet är sedan länge fallet, enligt de som vet. Hur man i det läget ”hanterar antroposofins närvaro” blir då en fråga om att läsa recept. Och gå efter praxis. Fast man måste ju förutsätta ett visst intresse för antroposofi. För det ligger något djupt problematiskt i ett bristande antroposofiskt engagemang om man är waldorflärare. Varför söker man sig då till en waldorfskola? Knappast för lönen i alla fall.

Sen måste en sak klarläggas på uppmaning av Jostein Sæter. Det ovan sagda innebär självklart inte ett utdömande av  antroposofiska strävanden i övrigt. Jag menar bara att dessa strävanden inte ligger i paritet med Arnes livsgärning. Det kan var och en se. Ingen annan har skapat en kulturö någon annanstans i landet med samma strålkraft som under Järnakonceptets storhetstid. Att inse detta innebär därför på intet sätt en nedvärdering av andras strävanden.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofiska sällskapet saknar ett karismatiskt ledarskap

I den problematiska bild av Antroposofiska sällskapet vi idag kan skönja med sinande kassor, vikande medlemsantal och brist på idéer är det en sak som ofta glöms bort: frånvaron av ett inspirerande ledarskap. Det är viktigt att påminna om hur grundläggande ett sådant ledarskap varit för den antroposofiska rörelsens utveckling. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att den antroposofiska rörelsen  uppstod och utvecklades då Rudolf Steiner ledde den. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att människor strömmade till Järna för att kunna delta i de spännande skeenden Arne Klingborg skapade under en dynamisk period på sextio- och sjuttiotalet. För att ta några av de tydligaste exemplen.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.
 
 
 
 

Det fanns inget slumpartat i utvecklingen av den antroposofiska rörelsen. Det var ett hårt idéburet arbete för att förverkliga en vision. I alla fall i början.

Detta blev tydligt om inte förr då dessa ledargestalter var borta. Rudolf Steiners enastående livsgärning övergick efter hans död i djup splittring inom den antroposofiska rörelsen. Och Arne Klingborgs frånfälle innebar en allt tydligare stagnation och brist på idéer i det svenska arbetet. Det behövs ingen Einstein för att se att den verkliga orsaken till sällskapskrisen är just bristen på ett inspirerande ledarskap.

”I alla kulturer berättas om kända människors liv för att uppmuntra till funderingar över vad som formar en passande livsgestaltning”, skriver Werner G Jeanrond under temat Förebildens makt i senaste numret av Axess (maj 2012). Han nämner några av de människor som inspirerat mänskligheten som Gandhi, Dag Hammarskjöld, Dalai Lama, Nelson Mandela – och helgonberättelserna. Dessa extraordinära personligheter visar vilka krafter förebilden kan frigöra. Dessa personligheter har förändrat världen.

Detta är dock inte en självklarhet inom den antroposofiska rörelsen. Här finns istället en utbredd föreställning att den traditionella ledarskapstanken är förlegad. Många anser att tanken på ett karismatiskt ledarskap tillhör det förgångna och att det nya ledarskapet istället bör vara ett kollektivt sådant. Med facit i hand ser vi vad denna uppfattning har lett till.

Föreställningen att alla bär ett ansvar leder för det mesta till att ingen tar det. Man har fullt upp med sitt eget och räknar med att andra sköter uppgiften åt en. Vi är ju så många så det fixar sig nog. Och de som är ledare på papperet saknar det format som krävs och har istället utvecklat en ängslig låt-gå-mentalitet där inga beslut sticker ut och inga betydande initiativ tas. Mod och djärva idéer misstros till förmån för en räddhågsen strävan efter konformitet.

Rädslan för att uppfattas som nostalgiker hindrar många av oss från att karakterisera det Arne Klingborg åstadkom. Hans  Järnamodell uppstod ur ett mod att i en bred folklig förankring genomföra en storslagen vision. I Arnes gärning ser vi urmodellen för ett inspirerande ledarskap där var och en är sedd, ianspråktagen som medverkande i en meningsfull kollektiv utvecklingsprocess. Genom sin verkan inspirerade han oss att förverkliga vår inre bestämmelse. Han förstod uppgiften.

Nu finns inga uttalade visioner, inga åtgärdsprogram, inga synliga syftemål överhuvudtaget. Dagens ledarskap är anonymt, färglöst och saknar format. Och de har inga idéer hur man ska lösa sällskapskrisen.

Det var det karismatiska ledarskapet som skapade sällskapets stora framgångar, och det är, menar jag, sällskapets sista och enda chans att vitalisera rörelsen. Jag tror inte ledarämnen saknas, det finns många starka personligheter i rörelsen. De måste bara få mandat.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Idéerna och kreativiteten gjorde begreppet ”antroposoferna i Järna” riksbekant

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1”. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Rudolf Steinerseminariets förlorade själ

Antroposofiska sällskapets svenska gren bildades 1913 som en av de första utanför Schweiz. Under många år var sätet på Rådmansgatan 14 i Stockholm. I början på sextitalet då Arne Klingborg och kretsen kring honom flyttade ut till Järna följde sällskapets administration med. Efterhand kom  antroposofin alltmer att uppfattas som synonymt med Järna. Och inte utan orsak. Här utvecklades en rad unika initiativ – ett helt litet samhälle växte fram med bostäder, jordbruk, omsorgsvård, kvarn och bageri, skolor, vuxenutbildning, park och sjukhus – allt i en enhetlig och nyskapande arkitektur som på den tiden väckte ett visst uppseende.

Allt detta utgick från en bestämd plats – Rudolf Steinerseminariet. Många antroposofiska verksamheter låg på andra platser i Järna, men det självklara centrat var här med sin tyngdpunkt på vuxenutbildning inom antroposofi, pedagogik, läkepedagogik, konst, jordbruk, och eurytmi. På området ligger också ett bibliotek och det arkitektkontor som ritat husen – och från 1992 ett kulturhus. I omedelbar anslutning ligger en waldorfskola, en handelsträdgård, ett jordbruk och från 1985 Vidarkliniken.

Under sexti- och sjuttitalet växte verksamheterna på platsen. Hus byggdes, uppmärksammade utställningar skapades och seminarieelever strömmade till. Det var en sällsamt lyckosam epok där kreativitet och idérikedom frodades. Alla hade upplevelsen att de deltog i ett gemensamt projekt, vare sig man gick på de föredrag och kurser som anordnades, deltog i trädgårds- och köksarbete, i planeringen av ”Salen” (sedermera Kulturhuset), i någon av alla studiegrupper som uppstod, eller guidade de studiebesök som dagligen besökte platsen.

Och överallt denna karismatiske Arne, ledaren som inspirerade alla, som fick oss alla att växa utöver oss själva. Han var den självklara kraft som gjorde att seminariet lyste av dådkraft och spännande idéer. Som drog folk.

Då Arne Klingborg avled 2005 hade denna gyllene period för längesedan avtagit. Folk kom inte längre till utbildningarna, som en efter en fick läggas ned. Seminariet var nära att gå i konkurs, men räddades som institution, även om kursverksamheten i praktiken upphört. Den allmänna linjen lades tidigt ned, pedagogiska linjen hade flyttat till Bromma, konstnärliga linjen, som med tiden ombildats till bildlärarlinjen, upphörde häromåret.

Idag finns en utbildning i läkepedagogik, men inte i Steinerseminariets regi – de hyr bara ut lokalerna. Steinerseminariets eurytmilinje har idag kvar en eller två elever och läggs ned till sommaren – undervisningen har sedan länge tagits över av utbildningar i Norge, Danmark och Finland.

Rudolf Steinerseminariet är idag inte längre en utbildningsinstitution, dess uppgift  har reducerats till att vara hyresvärd. Man förvaltar byggnaderna på platsen och parkanläggningen. Man är inte längre den stora initiativbärare som arrangerar konferenser, kurser och föredrag. Rudolf Steinerseminariet har förlorat sin själ.

Den minimala utlåningen på seminariets bibliotek resulterade för en tid sedan i en avveckling av verksamheten. Då detta bekantgjordes på Facebook kom en storm av protester från människor som inte förstått hur saker och ting ligger till. Och hur skulle de kunna veta? Även om nedmonteringen av själva urbilden för den svenska antroposofin pågått länge är det inget man talat högt om. Man har alltid sett framåt – det tråkiga lägger man bakom sig.

I senaste numret av Balder erkänns för första gången officiellt att den antroposofiska rörelsen ”befinner sig i en stor kris, Goetheanum och Antroposofiska sällskapet…” Orden kommer från Rembert Biemond, nytillträdd VD för Vidarstiftelsen.

För mig är det en öppen fråga hur det kommer att bli med antroposofin, jag vet inte. Men jag är helt säker på att antroposofin på lång sikt blir en intressant och stor faktor i världen. Det är inte något stort problem om man har lite berg och dalar på vägen, det måste vara så.

Det känns redan som om Rembert tagit ett fast tag om rodret på platsen. Han har gått in i olika styrelser, intresserat sig för att skapa samverkansformer mellan verksamheterna och han ligger bakom den stora satsningen See! Color! med den världsberömde konstnären James Turrell i sommar (15 maj – 2 oktober). Ett initiativ helt i Arne Klingborgs anda. Kanske kan han på sikt ge Rudolf Steinerseminariet tillbaka dess förlorade själ?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Kulturministern: ”Antroposofin har berikat det svenska samhället”

”Antroposofin står för mycket som tiden hunnit ikapp och som tiden behöver. Men den har också en hemlig tillgång i Sverige, Arne Klingborg. När han frigör sin charm är man efter en stund beredd till allt, att flytta till Järna och att kasta sig i de biodynamiskt rensade avloppsdammarna för att ge bevis på sin övertygelse och underkastelse.”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 5

Detta skriver dåvarande chefen för Svenska Institutet Anders Clason i fin-tidningen Månadsjournalen, refererat i vårt eget organ Medlemsbladet i maj 1990. Omvärldens uppskattning dessa gyllene år i den svenska antroposofiska historien var något vi ofta fick återkomma till. Uppmärksamheten var ibland häpnadsväckande.

Som till exempel då den lilla svenska delegationen med biodynamiker på besök i Estland 1990 togs emot av president Arnold Rüütel själv som inför TV-kameror avslöjade att han var beredd att lägga fram en rad lagförslag som skulle säkerställa att ”de antroposofiska idéerna skulle komma till uttryck inom alla områden”. Och som om det inte var tillräckligt kom presidenten senare med sitt följe på svarsbesök till Vidarkliniken i Järna där han föreslog att estniska läkare skulle komma och praktisera för att i förlängningen införa en liknande sjukvård i Estland!

I november 1991 fick arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen medalj av Kungen för de riksbekanta husen i Järna. ”Asmussens konstnärliga begåvning karakteriseras av stor bredd och intensitet, av värme och av en humanistisk grundsyn, där begrepp som moral och livsmiljö utgör viktiga beståndsdelar”, säjs det bland annat i motivationen.

I augusti 1992 var det Arne Klingborgs tur att få medalj. Det var dåvarande kulturminister Birgit Friggebo som vid invigningen av Ytterjärnas Kulturhus på regeringens uppdrag tilldelade honom Illis quorum i guld i åttonde storleken ”för hans mångåriga och betydelsefulla insatser som pedagog och inspiratör inom bild- och formområdet”.

Invigningen av Kulturhuset var för övrigt en stor händelse som förutom kulturminister Friggebo  även uppmärksammades av en rad honoratiores som förra socialminister Gertrud Sigurdsen, skådespelaren Thommy Berggren, författaren och akademiledamoten Gunnel Vallqvist, politikern Anders Wijkman och förre kulturministern Jan Erik Wikström. I sitt tal till Kulturhusets invigning sa kulturministern bland annat:

”Det som för mig och många av mina kollegor öppnade ögonen för denna fantastiska (antroposofiska) verksamhet var Kerstin Anér, under många år riksdagsledamot, känd författare och kulturskribent. Hon berättade om arbetet här i Järna, hon satsade sina sista år på ett aktivt arbete här ute. (…) Antroposofins insatser för konst och kunskap, för en fördjupad människosyn, för den biodynamiska odlingen och jordbrukets förnyelse, för vård i livets slutskede, för läkepedagogik och socialterapi har berikat det svenska samhället och ökat livskvaliteten för tusentals medborgare.”

I raden av talare märktes journalisten och författaren Göran Rosenberg (”Det här är ett bygge där man på ett anmärkningsvärt sätt lyckats omvandla ande till materia”), Gunilla Wettergren, chefredaktör Kommunalarbetaren (”Ni har inte bara idéer – ni förverkligar dem också”) och SAF-direktören Rolf Lindholm (”Det finns inga rimliga förutsättningar att bygga ett sånt här hus – och ändå står vi här idag”).

Tidigare på vårkanten hade hela socialdepartementet – 90 personer – besökt Steinerseminariet med socialminister Bengt Westerberg i spetsen. Man hade visats runt på området och besökt Vidarkliniken och lyssnat till anföranden om antroposofi, pedagogik, antroposofisk medicin och läkepedagogik. Vid avslutningslunchen tackade Westerberg med orden:

”En del av oss, det vill säga socialdepartementets personal, har kanske fått sina fördomar bekräftade, andra kommer kanske att bli medlemmar i Antroposofiska sällskapet!”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)