Posts Tagged ‘ Arne Klingborg

Den svenska antroposofin marginaliseras mer och mer

♦ ♦ ♦ I en krönika nyligen ställdes frågan om den biodynamiska odlingen blivit omodern – Sverige har bara 15 registrerade biodynamiska jordbruk kvar och Saltå Kvarn har sedan länge slutat marknadsföra biodynamiska produkter. I alla andra sammanhang hade detta påkallat kraftfulla åtgärder från ansvarigt  håll. Men i antroposofiska sammanhang är det annorlunda. Här är det ingen som bryr sig.

Bio-odlingInga bekymrade betraktelser över sakernas tillstånd från ledande företrädare. Inga krav på resoluta tag från antroposofer i allmänhet. De få som vet om det tar det med ro. Man ser läget bara som en betydelselös fluktuation i mänsklighetsutvecklingen. I ett större tidsperspektiv, tusen år eller så, har saker och ting ordnat sig till det bästa menar man. Detta exponeras i den Facebook-diskussion som följde på krönikan. Att den biodynamiska jordbruksmetoden är på fallrepet kan till och med uppfattas som något positivt, som en uttryckte det.

»Metoden är för avancerad och kan därför inte verkliggöras i vår tidsålder. Det är bara en sak som kan göras – var och en skapar nätverk som arbetar vidare med idén. Det är en process som har en homeopatisk verkan! Tidsanden har sin egen dynamik och tempot är så högt att folk inte hänger med!«

Det är alltså kommentaren till varför biodynamisk odling håller på att dö sotdöden. Evighetsperspektivet gör att den aktuella situationen känns futtig, ja nästan betydelselös. En icke-antroposof undrar då sarkastiskt vilka ”tragikomiska ting som kommer att uttalas såsom förklaringar när hela det antroposofiska `projektet´ väl har havererat”. Och får svaret av en annan mer trosviss som opponerar sig mot begreppet antroposofiskt projekt. ”Jag kallar det för en beskrivning av det levande livet vars upprinnelse är ljuset”, i det han undrar var hon bygger sin ”svartsynta, halvt ironiska pessimism på”.

»Jag menar att tiden arbetar för antroposofin. För varje decennium som går mognar mottagligheten för en mer spirituell verklighetsförståelse.«

Den kritiska kvinnan svarar att det är ”tämligen världsfrånvänt” att ha uppfattningen att tiden arbetar för antroposofin.

»För även om det vore sant (vilket jag inte alls är övertygad om) innebär det inte nödvändigtvis en chans för antroposofin – i all synnerhet inte en antroposofi som är på borttynande.«

Men detta håller inte antroposofen med om. Bara ytligt sett kan man betrakta antroposofin som något på nedåtgående, menar han.

»Begrepp och föreställningar från antroposofi (…) vinner gehör hos alltfler människor. Det avgörande är att Rudolf Steiner och andra skapat ett ”rum” som med tiden kommer att påverka tankeklimatet.«

Skapandet av detta ”rum” kan liknas vid en jordmån med de rätta växtbetingelserna för grödor, menar debattören. ”Här är det utvecklingen i ett långt perspektiv man har för ögonen.” Den tråkiga verkligheten ersätts alltså med en utopi, en antroposofisk feberdröm. Realism byts mot trosvisshet. Den av debattörerna som tidigare talat om ”homeopatisk verkan” kommer nu till undsättning.

»Jag ser den biodynamiska principen som en homeopatisk medicin som lindrar jordens dödsprocess. Den egentliga utvecklingen ligger i människans etiska utveckling – och denna testas nu i upptakten till det stora kriget alla mot alla.«

”Allas krig mot alla” är en förutsägelse av Steiner som alla antroposofer känner till. Många menar att detta krig redan inletts med terrorismen. Skeptikern svarar:

»Det fina med det här perspektivet är att man inte behöver ta den blekaste hänsyn till verkligheten men kan ändå skapa illusionen av att stå mitt inne i ett gigantiskt och spännande, ja världsomvandlande, drama.«

Detta håller de båda antroposoferna med om, för de ser evighetsperspektivet som en mer ”objektiv” verklighet. De menar att kritikern har ”ett mycket kort tidsperspektiv”, och att det samtidigt är uttryck för ”en mycket modern människa”.

»Men Gud är ingen politiker. Han är mer som bonden som tänker på släktena som skall följa. Jag ser det som att antroposofin bara ytligt sett kan betraktas som på nedåtgående. Här är det de långa historiska förloppen som är betydelsefulla.«

Kritikern insisterar, ”ett långt tidsperspektiv är ju sällan en god anledning att ignorera verkligheten här och nu”. Och får svaret att det är ”korttänkt och mycket ytligt att inte vilja se impulserna i en större kontext”.

Att många antroposofer resonerar så här måste för de flesta utanför rörelsen uppfattas som fanatisk sekterism. Verkligheten behöver man inte bry sig om, det är bara en futilitet i evighetens belysning. Då jag skrivit en krönika om den svenska biodynamikens kris får man en klapp på axeln och en mästrande kommentar om att det är betydelselöst för man ”vet” att i det långa perspektivet är det andra saker som gäller. Så kommer det att vara även när den sista biodynamiska odlingen lagt ned. Så går det när man inte tar ansvar utan bara filosoferar.

Med att ta ansvar menar jag att som antroposof bry sig om en kris i en av dotterrörelserna. Vad beror den på? Kan vi som antroposofiskt kollektiv agera? Varför informeras inte medlemmarna? Det är som om man från ansvarigt håll inte bryr sig. Denna likgiltighet delas uppenbarligen också av den antroposofiska populasen. Jag menar att detta är ett märkligt beteende. Det är precis som om det inte spelar någon roll att den biodynamiska odlingen nått vägs ände. Det möts bara av en gäspning och snusförnuftiga kommentarer om att allt är i sin ordning.

Arne KDet hela speglar en ledarskapskris och brist på ansvar inom ledande kretsar som är kännetecknande för antroposofiska sammanhang. Arne Klingborg agerade samlande, dådkraftigt och inspirerande. Detta existerar inte längre. I vår tid ska vi inte ha någon ledare är det vanliga synsättet i våra kretsar. Var och en tar ansvar, menar man. Resultatet är ju då att ingen tar ansvar. Vi har ett naivt förhållningssätt i ledarskapsfrågor.

Om Arne Klingborg inte utövat sitt inspirerande ledarskap hade Järna-antroposofin aldrig blivit något annat än några läkepedagogiska verksamheter och biodynamiska odlingar. Utan hans storartade visioner och sällsynta initiativrikedom hade Järna aldrig spelat den roll för antroposofin som denna lilla ort gjort. Nu när ett sådant ledarskap saknas marginaliseras den svenska antroposofin mer och mer. 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Vet du vad en antropofob är?

♦ ♦ ♦ Den som googlar på antroposofi och vad är antroposofi?, kan hitta ett och annat av intresse, till exempel att domänen antroposofi.com fortfarande är till salu, att det finns 669 ord som rimmar på antroposofi och att begreppet antropofob inte betyder det man skulle förvänta sig.

Antroposofi uppläst av automatisk röst
En märklig sammanfattning på video av vad antroposofi står för kan man hitta på http://www.quickiwiki.com/sv/Antroposofi (scrolla ned till Videos). Det paradoxala är att den sammanfattning som syns på filmen läses av en datorröst. Som den naturligaste sak i världen. Är tilltaget avsett som en ironisk blinkning till de traditionellt teknikfientliga antroposoferna? Det får vi inte veta. Det finns en till videosnutt på samma sida med en skäggig antroposof som bl a talar om dubbelgångaren och Valentin Tomberg som ger ett lite exotiskt intryck.

Kurt Wegner

Kurt Wegner

Vid närmare betraktande visar sidan upp informativa texter, bland annat om ”kända antroposofer” med presentationer av namn som Arne Klingborg, Göran Fant, Erik Asmussen, Kurt Wegner. Under rubriken ”litteratur om antroposofin” listas bara två titlar; Håkan Leijons Historien om den antroposofiska humanismen, en bok negligerad av tongivande inom rörelsen, och Jesper Jerkers Antroposofin – en kritisk granskning, som är ett ifrågasättande av den antroposofiska impulsen.

Förteckning på ord som rimmar på antroposofi
Vad har begreppen allergi, alibi, amnesi och misantropi gemensamt? De rimmar på antroposofi! För de som behöver en lista på sådana ord för julklappsrimmandet finns den på http://dblex.com/rimlexikon/index.php?rim=antroposofi. Flera hundra (669) ord!

Dubbelgångaren

Dubbelgångaren

Antroposofer är präglade av social konformism, anspråksfullhet och besserwissertendenser
»Några vet till exempel att yttrandefrihetens största anhängare inte är antroposofer och waldorfanställda; en grupp präglad av social konformism och emellanåt av anspråksfullhet och besserwissertendenser. Den antroposofiska litteraturen studeras och lämnas vidare närapå som heliga ord  (fast dom alltid säger att det inte är fallet)«, skriver en anonym på bloggen http://steinerskole.blogg.no/1421067872_charlie_og_oss_andre.html

Och h*n fortsätter: »Antroposoferna sitter så självbelåtna och pretentiöst och parerar så lätt varje argument som inte begrundas i den antroposofiska världsåskådningen som ju faktiskt representerar `den egentliga sanningen´. Det är faktiskt för alla andra bara en fråga om att studera antroposofin tillräckligt. Gör du det uppriktigt, så kommer också du att se att antroposofin är sanningen per se. Bedömare och kritiker anses därför som antagonistiska eller insiktslösa och dumma tills man slutligen ser sanningen om verkligheten.«

Antroposofi-frågesport
För de som vill ha en liten kul grej på slutet av gruppaftonen finns sajten http://www.trivia.se/index.php?trivia=3516&go=1 där man får svara på tio frågor om antroposofi. Det är lätta frågor så alla kommer att vinna!

Andrej Belyj

Andrej Belyj

Då Belyj besökte Norrköping
»Anledningen till att Belyj besökte Norrköping den 10–18 juli 1914 var att antroposofins grundare Rudolf Steiner var på besök och höll föredrag. Belyj hade varit medlem i ett teosofiskt sällskap i Moskva sedan 1903. Det är lätt att hitta Steiners idéer i romanen Petersburg,« skriver Norrköpings Tidningar.

»Den som vill kan besöka Belyjmuseet på Arbatgatan 55 i Moskva. På en vägg sitter de livslinjer, eller kartor, över sitt liv som Belyj ritade. På dem noterade han betydelsefulla händelser och platser han besökt. På en av kartorna kan man ana att Norrköpingsvistelsen varit viktig för honom, för intill städer som Berlin och Köln kan man också läsa ”Nord-Tjioping”.

Vet ni vad en antropofob är? 
På nätlexikonet http://synonymer.woxikon.se/sv/antroposofi listas synonymer för ordet antroposofi. Fast det handlar inte om synonymer utan ord som låter likadant som antroposofi. Mest likt är begreppet antropofag som betyder kannibal eller människoätare.  Sen kommer antropofob som man kunde tro skulle betyda rädsla, hat eller fördomar riktade mot antroposofer i likhet med vad islamofobi innebär för islam. Men icke. Antropofob betyder ”enstörig, eremitisk, misantropisk eller människoskygg”. Så använd inte ordet antropofob om den som tycker illa om antroposofin!

Antroposofins ockulta smörgåsbord ett framgångsrikt recept
Den framgångsrika antroposofin är rubriken på en bitvis riktigt hyfsad sammanfattning av antroposofins framtoning i det svenska kulturklimatet med tanke på att texten är skriven av förgrundsfigurer inom Vetenskap & Folkbildning, som i decennier kritiserat antroposofin utifrån ett markerat materialistiskt förhållningssätt.

»”Smörgåsbordet” av antroposofiska verksamheter utgör antroposofins rekryteringsbas. Därför har antroposofin en mycket större kontaktyta mot allmänheten än andra riktningar med ursprung inom teosofin. Med sina cirka 1200 medlemmar är det antroposofiska sällskapet den ojämförligt största av teosofifamiljens organisationer i Sverige. Ökningen har ändå varit ganska liten, satt i relation till hur snabbt de antroposofiska verksamheterna har vuxit. Det verkar som om de flesta som kommer i kontakt med ”smörgåsbordet” nöjer sig med detta och inte dras särskilt mycket till läran i dess helhet.

(…) Det finns ett naturligt urval bland de ockulta rörelserna: De flesta dör med sina grundare, medan andra växer sig starka. Antroposofins kombination av ett traditionellt esoteriskt sällskap och ett allmänt ”smörgåsbord” för sökare verkar vara ett framgångsrecept för ockulta rörelser.« Folkvett nr 2/1992

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Är antroposofer viktiga för mänsklighetens framåtskridande?

♦ ♦ ♦ Vad var nazismens inre kärna? Andligt sett alltså. Denna frågeställning drog fullt hus på ABF-huset i Stockholm på 70-talet där Manfred Schmidt-Brabant, på den tiden ordföranden i världssällskapet i Dornach, höll ett föredrag för antroposofer i ämnet. Nazismens inre kärna var varken ahrimansk eller luciferisk, fick vi veta, dessa ensidigheter står ändå i mänsklighetens tjänst. Nej det som verkade i SS var något mycket värre. Det var en kraft som är totalt likgiltig för mänskligheten, nämligen Sorat, en destruktiv världskraft, berättade Schmidt-Brabant.

Manfred Schmidt-Brabant

Manfred Schmidt-Brabant

Publiken rös inför detta avslöjande. På den tiden dröjde sig ännu kvar en uppfattning att sällskapets ordförande var mer upplyst än medlemmar i allmänhet. Manfred Schmidt-Brabant var dessutom något av en expert på hemliga sällskap. Att han besatt en avsevärd andlig skolning betraktades som självklart. Därför uppfattades föredraget som synnerligt auktoritativt. Samma med Jörgen Smit, en enastående personlighet på många sätt vars föredrag oavsett ämne var rena kunskapsfester. Då denne legendar höll en tvåveckors morgonkurs i astronomi för allmänna linjen på seminariet stängde många verksamheter, inklusive Robygge, för att medarbetarna ville lyssna. Ingen ville missa denna händelse.

Jörgen Smit

Jörgen Smit

Den allmänna uppfattningen var att personligheter som Jörgen och Manfred kommit långt i sin andliga utveckling. Må så vara. Uppenbart var i alla fall att de var mycket belästa och att de var skickliga pedagoger som kunde trollbinda med det som i väsentlig grad ändå måste ha varit läsefrukter. Även Arne Klingborg hade en omfattande allmänbildning. Realisten Arne ville avdramatisera synen på ordföranden i Goetheanum som en andlig ledare och etablera ett förhållningssätt där styrelsen i Dornach hade en mer kollegial framtoning gentemot de övriga styrelserna i landssällskapen i världen.

Är antroposofer att betrakta som viktiga för mänsklighetens framåtskridande? Det beror på vem man frågar. Antroposofer skulle svara ett tveklöst ja, en uppfattning som grundar sig på uttalanden av Steiner om att antroposoferna som grupp förberett sig i den andliga världen innan de inkarnerat. Vilket i jordelivet givit dem en böjelse för antroposofi.

Att den antroposofiska rörelsen åstadkommit mycket positivt är odiskutabelt. Och frågan om ledarna är andligt skolade eller ej förlorar något av sin laddning då de – liksom vi andra – ändå arbetar utifrån de antroposofiska ideal som syftar till mänskligt framåtskridande.

Därmed inte sagt att antroposofer är märkvärdigare än andra. Alla människor är i färd med att förverkliga sina förfödsliga intentioner att söka jordiska erfarenheter. Livsuppgifterna är olika – men lika värdefulla. Om man är antroposof eller Hells Angels-medlem är en läggningsfråga.

Vad är då en läggning? Bra fråga. Men att svaret innefattar både DNA och uppväxt är knappast hela sanningen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Arne Klingborgs unika livsgärning i ny bok

♦ ♦ ♦ Det är i år hundra år sedan ikonen Arne Klingborg föddes. Med anledning av detta jubileum har boken Arne Klingborg – inspiratören kommit ut på Kosmos förlag. Det är en rikt illustrerad utgåva med många människors vittnesbörd om denna persons unika gärning. Lasse Krantz, grundaren av Rosendals Trädgård och numera verksam på Wij trädgård i Ockelbo, talar om ett möte på Liljevalchs-utställningen Miljö som ger liv 1975 som blev avgörande för hans yrkesval som trädgårdsmästare.

2015-05-26 10.43.27»Jag var 20 år och i en period av livet då jag som radikal yngling tyckte mig ha koll på det mesta. I alla fall kring det som var rätt och det som var fel. Arne guidade i utställningen på ett sätt som fick mig att känna mig som en gnällig gubbe full av fördomar och förutfattade meningar. Jag gick hem fast besluten att söka till utbildningarna i Järna. Det skulle några år senare bli den biodynamiska trädgårdsutbildningen på Skillebyholm.«

Arnes utställningar blev berömda. Lasse berättar att många människor lockades att hjälpa till i förberedelserna. Bönder, konstnärer, kockar, trädgårdsmästare, arkitekter, lärare med flera möttes kontinuerligt varje vecka under närmare två års tid för att bearbeta och förbereda materialet.

»Med facit i hand hade en verksamhet som t ex Rosendals Trädgård inte varit möjlig utan förberedelserna kring trädgårdsutställningen på Liljevalchs. Programmet och konceptet förbereddes steg för steg under Arnes ledning. Inte minst skolades vi unga trädgårdsmästare in i en ny trädgårdsmästarroll som kreatörer och odlare inom många av livets områden. Att Rosendals Trädgård med sin jordnära verksamhet fick många efterföljare både innanför och utanför vårt rikes gränser är ett faktum. Rosendalsmodellen blev ett begrepp som fick och fortfarande har en betydelse i den kulturella utveckling vi benämner trädgård.«

Arne som liten med sin mor.

Arne som liten med sin mor.

För den som tar del av denna bok framträder en oerhört omfattande och rik livsgärning. Sylvia Hvistendal-Manners, nära medarbetare till Arne på 70-talet, berättar om det dagliga arbetet.

»Arne var alltid närvarande även då han var någon annan stans. Hans omfattande person fanns med i det mesta – utställningar, byggnationer, resor till Dornach och föredrag i olika länder. Hans engagemang i de olika linjerna, inte minst allmänna linjen, låg honom varmt om hjärtat. Då jag oroade mig över att kanske gripa in för mycket och organisera från kontoret blev jag lugnad: Organisation behövs alltid då anden blir för stark. Innehåll behöver ordning och form för att verka rätt. Fel blir organisation bara då ingen substans finns att ordna. När man tittar bakåt är det ett mysterium. Hur orkade Arne, sammanhållande, förbindande, underhållande, inspirerande? Motsättningar och konflikter stod inte sällan på rad. Men seminariet föddes på nytt varje dag i en levande ström av människor och människomöten.«

Konstnären Ulf Wagner, som var läraren på konstnärliga linjen på seminariet:

2015-05-26 10.44.59»Människor kände sig inbjudna, strömmade till och vi var många som blev alltmer engagerade och ville hjälpa till. Här hände något intressant. Seminariet förvandlades till en `ständigt föränderlig installation´ för att använda ett samtida uttryck. (…) Den atmosfär som uppstod och utvecklades under några årtionden på seminariet i Ytterjärna fick en närmast magnetisk verkan och många drogs till den unika platsen. (…) Seminariet var likt en smältdegel som ständigt genererade intressanta frågeställningar och uppslag. Och det var just detta vi studerande varseblev. När jag tänker tillbaka på de två år jag var elev vid seminariet har jag svårt att konkret minnas vad vi egentlige sysslade med. Det enda jag med säkerhet vet är att de var några av de viktigaste åren i mitt liv.«

Arne med fru Gertrud och  lilla Aurora.

Arne med fru Gertrud och lilla Aurora.

Att Arne i hög grad var en praktiker innebar inte att antroposofin hamnade i skymundan på något sätt, tvärtom, få har väl som han synliggjort antroposofin i vardagen på ett påtagligt sätt som den stora folkpedagog har var. Hans avtryck på det internationella planet var också betydande där hans klarsyn imponerade. Han drog sig inte för att formulera obekväma sanningar. Vid ett av sina många framträdande på generalförsamlingarna i Goetheanum, antroposofins internationella centrum i Schweiz, sa han en gång:

»Hur kan det komma sig att vi som antroposofer inte märker hur mycket vi själva står i vägen för oss själva? Motståndet mot antroposofins utbredning kommer inte primärt utifrån – det kommer inifrån, från oss!«

Arne med gode vännen och färgsättaren Fritz Fuchs.

Arne med gode vännen och färgsättaren Fritz Fuchs.

”Han upplevde att världen var öppen för antroposofin”, säger ledaren för medicinska sektionen i Schweiz, Michaela Glöckler, ”men att antroposoferna var alldeles för upptagna med sig själva”.

Arne inspirerade oss alla. ”Som lärare kunde han blixtsnabbt sätta fingret på elevens särskilda begåvning och det som ville komma till uttryck”, skriver konstnären och skribenten Berit Fröseth. Och hans ledarskap var föredömligt.

»Arne var självklar ledargestalt, men inte ur beräkning. Med sitt soliga väsen var han snarare troskyldig, den som hade alla uppslagen. Arne var det glada hjärtat i allt. (…) Arne representerade en syntes av naiv optimism och klarsynt verklighetsförankring.«

Arne i sitt arbetsrum på Steinerseminariet med Åke Kumlander, finansiären av verksamheterna.

Arne i sitt arbetsrum på Steinerseminariet med Åke Kumlander, finansiären av verksamheterna.

I bokens sista kapitel ger oss eurytmisten Aurora Granstedt en inblick i hur det kändes att vara dotter till denna dynamiska och ständigt verksamma människa.

»Att skaffa lite utrymme för den egna familjen, att ha semester som vanligt folk var det inte tal om. Jo, när jag gått ut Kristofferskolan såg han till att bara vi tre [med mamma Gertrud] fick göra en resa till Grekland. Där for vi runt till olika tempelplatser, Arne före och Gertrud och jag efter. Till slut undrade vi om vi aldrig kunde få stanna på en plats och bada. Då åkte vi några dagar till ön Skyros där vi fick bada.«

Arne gjorde antroposofin relevant för omvärlden som få andra. Boken Arne Klingborg – inspiratören är ovärderlig för de som vill komma till en förståelse för denne karismatiska gestalt som många haft privilegiet att känna. Finns på Robygge.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Då jag levde livets glada dagar

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med "Lärkan" i Leksand.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Walter Ljungquist skiljer sig – och gifter sig med Gerda Antti

♦ ♦ ♦ 3 september 1945 lämnar Walter Ljungquist in en ansökan om skilsmässa från Eva (se föregående krönika). I hans ansökan till Stockholms rådhusrätt om äktenskapsskillnad betecknas orsaken som att hans hustru ”brutit äktenskapet med hor” – en rent juridisk beteckning som var nödvändig i sammanhanget, Walter skulle aldrig ha formulerat sig så krasst. Evas syn på det hela formulerar hon i ett brev några år senare.

»Jag var inte olycklig med Walter för att det var något fel på Walter, utan för att det var fel på mig själv och för att våra respektive sidor inte kunde fogas lyckligt ihop.«

Här visar Eva, denna femme fatale i den stockholmska antroposofin, att hon vårdade sig om ett gott förhållande till sin exman. Redan på våren skriver Eva till fader Berhard att hon ska semestra på Ven med Lars Cassel, ”min fotograf”, om det går att ordna med att Walter kan ta hand om Johannes under tiden. Det hela hänger på att han har råd. ”Det är ju besvärligt att äta på pang med ett ettårsbarn”, som hon konstaterar. Hon vill att Berhard skall besöka dem för att ”titta på fotografen” som då var 35 år, ”han är lika mycket eller lika litet antroposof som jag”.

Lars Cassel

Lars Cassel

»Lång och trevligt ful, mycket snälla ögon och mycket blyg. Han vill gärna gifta sig med mig och det vore roligt höra om du tror att det vore lämpligt. Du har väl inga moraliska betänkligheter emot att vi hyr bara ett rum? Det där med giftermålet tål att tänka på. Han skulle bli en idealisk pappa åt Johannes.«

Vilket skulle visa sig stämma. Och umgänget med Walter är otvunget: ”Nu promenerar jag varje morgon till Klingborgs i Gamla stan med barnvagnen och Johannes och där möter Walter och bär upp honom och sen promenerar jag till kontoret. På eftermiddagen detsamma omvänt”. 22 januari gifter sig Eva och Lars i Stockholms rådhus och efteråt i Kristet Samfund, vittnen var Karin Ruths-Hoffman och Arne Klingborg, ”varefter vi ansåg oss tillräckligt gifta för ganska lång tid”, som hon skriver i ett brev. Eva är då höggravid med sitt andra barn. Paret tillönskas all lycka av Walter.

Walter med sonen.

Walter med sonen.

»Jag hoppas ni båda kommer att lära mycket av varandra och att ni kommer era vänners tvivel på skam. Jag skulle inte alls känna mig triumfatorisk om det gick galet för er båda.«

17 februari föds Lena på Pro Patria och önskas välkommen ”som halvsyster åt Johannes och hennes gudfar och Johannes pappa”. Att städsla Walter som gudfar åt sitt andra barn var ett drag av en skicklig strateg mån om fungerande relationer. Direkt efter födelsen flyttar familjen till Storsjövägen 37 i Årsta.

Lars hade fotoateljé på Regeringsgatan 22. Ett par år tidigare hade han ingått ett så kallat samvetsäktenskap med Lisel Funck, en tysk judinna som flytt undan Hitler. Avsikten med äktenskapet var att rädda henne kvar i Sverige. Då Lisel också var fotograf deltog hon under en period i ateljén med porträtt- och reportagefotografering. I den antroposofiska miljön i Stockholm träffade hon snart en ung konststuderande vid namn Jens Björneboe som hon senare gifte sig med ”på riktigt”.

Eva med barnen Johannes och Lena, fotograferade av Lars.

Eva med barnen Johannes och Lena, fotograferade av Lars.

Lars fotograferade genrebilder och Eva började gå runt på tidningsredaktionerna för att avyttra bilderna. Snart ville redaktörerna ha bildtexter och hon började skriva små artiklar. Det blev sedermera början på ett liv som journalist inom veckopressen, främst på Husmodern och Femina. Hon blev inte författare, men väl en skicklig journalist.

I ett brev till en väninna i januari 1948 beskriver Eva sitt och Lars nyårsfirande hos Gertrud och Arne Klingborg, vilket ger en inblick i den tidens antroposofiska traditioner.

»Nyårsaftonen var vi enligt gammal tradition först på Kristet Samfund kl 8 på kultisk predikan och sedan traskade vi iväg till Arne Klingborgs ateljé på Järntorget, där vi hade knytkalas med te och kaffe och bullar och pepparkakor. Han hade gjort en sån tjusig anordning i taket, grankvistar som hängde i osynliga trådar på olika höjd över långbordet med levande ljus i. Sen läste vi igenom Kristi födelsespel och sjöng de s k kompanisångerna och Josefs och Marias sånger som en förberedelse till det kommande arbetet med julspelsgruppen. Vi var 14 personer. Och sedan stöpte vi bly och åt stekta äpplen och kastade en toffel över huvudet i dörren för att se om spetsen kom ut eller in, om den kom ut så fick man förmodligen resa utomlands i år. Min pekade inåt, så det ser inte ut att bli någon Englandsresa heller i år! Med förbundna ögon fick vi i tur och ordning välja en av fyra assietter, på vilken låg en tvål = arbete, en blomma = glädjens blomster, salt = pengar, en ring = kärlek. Och ett nyförälskat ungt par tog mycket riktigt ringen bägge två, och Lars tog saltet och jag tog tvålen. Jag arbetar och han får pengarna under det kommande året! Och granen var tänd, dekorerad på antroposofiskt vis med Alfa och Omega, äpplen och 33 röda pappersrosor och 33 ljus.«

Walter hälsar ofta på hos familjen Cassel, åtminstone en gång i veckan då han umgås med barnen. Då Eva sommaren 1949 reser till sin fars sommarviste i Skanör med barnen delar Lars och Walter ensamheten i stan. I ett brev frågar Eva Walter hur de har det, och han svarar:

»Hur det är med Lars? Det är väl med honom som med mej: han har arbetat hårt i sommar och levt för ensam. Hjälplös när han tärt alkohol? Det har jag inte märkt. Dessutom får man ju så litet (och groggar har vi inte råd med) på en restaurang att man är nykter igen när man reser sig från bordet.«

Nyförälskade: Walter och Gerda Antti.

Nyförälskade: Walter och Gerda Antti.

Eva bryr sig om hur det ska gå vidare för Walter och lanserar därför en idé. Hon frågar Lars om de inte kan bjuda hem en ung elev i hans ateljé nästa gång Walter kommer på middag. Hon är visserligen 30 år yngre än Walter, men Eva tror ändå de skulle passa varandra. Och mycket riktigt, det blir kärlek vid första ögonkastet. Eleven hette Gerda Antti. De gifte sig året därpå, fem år efter Walters skilsmässa, och flyttade till Åsbärby Gård i Knivsta. Gerda skulle med tiden även hon bli en betydande författare.

29 april 1953 lämnas en stämningsansökan in till Stockholms rådhusrätt av Lars Cassels juridiska ombud Per Gyllensvärd med lydelsen:

»Enär svaranden [fru Claire Eva Edla Cassel, född Neuman] brutit äktenskapet genom intimt umgänge med annan man, får jag härmed såsom ombud för käranden vördsamt anhålla om stämning å henne med yrkande att rätten måtte dels döma till skillnad i äktenskapet, dels ock tillerkänna käranden vårdnaden om makarnas dotter Eva Lena Gabriella, född 17 februari 1946.«

Den ”andra mannen” hade Eva träffat på Kristet Samfund. Han hette Björn Håkanson och snart stundade hennes tredje bröllop.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Walter Ljungquist gifte sig med beundrarinnan – men de var urfattiga

♦ ♦ ♦ Brevet Walter Ljungquist fick 22 november 1939 (se förra krönikan) var skrivet av en 19-årig kvinna med författardrömmar. Hon skriver om sig själv i tredje person hur hon önskar att han bara ”ett ögonblick skall höra på henne”:

»Ty hon beundrar honom. Som författare. Hon har läst hans sista bok, och älskar den. Nu på hösten, när den stora bokfloden kom slog hon varje dag förväntansfullt upp tidningen och såg efter, om han inte skrivit en ny. Det fanns, förutom alla andra kännetecken på en god författare, något särskilt i hans bok som fängslade henne. Ett nytt ackord, som hon längtat efter. Som ingen annan i vår moderna tid gett sig tid till att söka ut. Som gav henne visshet om, att en ny tid snart skall randas.«

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Hon skickar med några noveller hon vill att han skall bedöma. Vilket han gör – och redan i sitt andra brev till honom stämmer hon träff ”för att prata om allt detta. Ni får själv bestämma när, hur och var vi i så fall skulle träffas, jag rättar mig helt och hållet efter Edra önskningar”. Brevskriverskan hette Claire Neuman. Snart skulle hon komma att ändra både för- och efternamn, dels för att hon föredrog sitt andranamn Eva och dels för att hon och Walter Ljungquist kom att ingå äktenskap ett knappt år senare, den 5 oktober 1940. Då var hon 20 och han 40 år. Walter brukade senare säga att han ”nedkom med en dotter då han gifte sig”.

Hennes mor Florence var gift med konstnären Bernhard Neuman, ett äktenskap som vid det laget sedan länge var upplöst. Bernard, som bara var fem år äldre än svärsonen Walter, kom att gifta sig ytterligare två gånger, och dessutom få barn utanför äktenskapet med en Kisa-flicka som tidigare händelsevis varit flickvän till Walter.

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Paret Ljungquist var utfattiga. I ett brev till Walters brorsdotter Inga i juli 1943 ber han få låna pengar av hennes morfar(!) för att ha råd att fira semester med Eva i Kisa. Han måste skriva ”som sjutton” under denna tid för han är tvungen att bli färdig med en bok första september

»eljest tar fan bofinken och skattmasen oss. Någonstans måste vi låna till uppehället (krubbet) men var vet vi inte för ögonaböjet. Det är för djävligt detta, men vad in i skjortan ska man göra?«

I ett brev till Evas moster Alma ber Walter om uppskov med att betala skulder till henne. Han har just fått 1 200 i honorar för den nya boken, men Bonniers drog av 800 för tidigare förskott. Florence fick tillbaka skulden på 221 kronor.

»Sedan fick hushållet, Rikstelefonbyrån, Pantbanken (där Eva och jag pantsatt åtskilligt) och nästa månads hyra samt först som sist skattmasen som slukade hela 400 kronor. En massa urgamla småskulder gjorde sitt till, så att när turen kom till de stora skulderna till Alma, min far och min bror Birger – finns inget kvar. Vi är lika fattiga igen.«

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Efter fyra års äktenskap fick Walter och Eva en son som de döpte till Walter Johannes Mikael. De valde tre gudföräldrar – Karin Ruths-Hoffman och Arne och Gertrud Klingborg, nära vänner i den antroposofiska kretsen i Stockholm. De nygifta bosatte sig på Renstiernas gata 21 på söder i Stockholm. Med i boet kom mamma Florence, vilket var komplicerat på flera sätt då Eva hade svårt att i längden fördra sin moder liksom Walter som menade att hon var ”ett hår av hin”. En klassisk svärmorsproblematik.

I brev till vänner berättade Eva om sin man som hon genomgående kallade D.S.F (Den Store Författaren) om hur han var döv mellan 13 till 28 år och sensationen efter öronoperationen då det första ljud han hörde var frasandet från lakanet i sjukhussängen. Men efter några år kände hon att äktenskapet var på upphällningen, eller som hon skrev till en väninna:

»Jag kommer att beundra D.S.F. till min död, men att vara gift med store män lär visst inte vara lätt.«

Julen 1944 fick Eva tillbringa ensam med lille Johannes för att Walter var inkallad på Bullerö i Stockholms skärgård där han spanade på fientligt flyg. Inkallelseordern kom bara några dagar före julafton. Redan i ett brev till Walter på Bullerö 28 december 1944 kommer hon med antydningar som en fortfarande djupt förälskad man knappast kunde misstolka. En som hette Lars Cassel skulle komma hem till henne och hon skulle lära honom dansa och han skulle lära henne spela gitarr, skriver hon.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

För att släta över försäkrar hon att hon ”längtar väldigt efter dig och efter ett nytt liv”. Men redan i början av januari 1945 utväxlar Lars och Eva kärleksbrev. I ett brev till pappa Bernhard 30 januari 1945, där Eva ber om ett lån på 50 kronor, framgår att det äkta paret redan beslutat skilja sig. Men den smärta Walter erfar delar inte hans hustru som med sina sedvanliga skönmålningar beskriver läget närmast glättigt:

»Han flyttar hemifrån i morgon eller övermorgon till Klingborgs. Vi är mycket goda vänner. Har snart sagt aldrig varit bättre vänner, så allt går i frid och försoning och ömsesidig förståelse, vilket är ett bra sätt. Men eftersom jag vill ha denna skilsmässa och han inte förbrutit [sig] så kan man inte precis ge sig till att klämma honom på pengar som han inte har.«

12 februari är hemskillnadspapperen underskrivna och Walter har flyttat till Arne Klingborg på Järntorget i Gamla Stan i väntan på en egen lägenhet. I ett brev till fader Bernhard dagen efter avslöjas den förmodade fortsättningen. Mamma bor tills vidare kvar på Renstiernas gata.

”En god vän till mig, som också har en viss del i detta s k drama, men som inte är orsak till detsamma, var i går hemma hos mig och fotograferade Johannes (han är fotograf och alla förutsätter att jag ska gifta mig med honom – själv anser jag det möjligt men inte ofrånkomligt)”.

Och så blir det. Fotografen som hon träffat i den antroposofiska kretsen på Kristet Samfund blir hennes nästa man. Och Walter – om än förkrossad i stunden – blir heller inte lottlös ska det visa sig. Och undertecknad står i begrepp att få flera syskon. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hur släkten Ljungquist blev antroposofer

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.

Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.

Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.

Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.

Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.

Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!

Walter Ljungquist

Walter Ljungquist

För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.

Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.

Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Då Robygge var Sveriges mest missförstådda namn

♦ ♦ ♦ Då den växande skaran av studenter på Rudolf Steinerseminariet i slutet av 60-talet började fråga efter antroposofiska produkter, började Urban Forsén köpa in de vanligaste Weleda- och Stockmarprodukterna som han förvarade i en garderob. När folk ville ha en tandkräm eller lite färg sa man till Urban som då öppnade garderoben.

Försäljningen ökade och snart var det uppenbart att hanteringen måste formaliseras till en regelrätt affär. 1972 grundades därför Robygge i stiftelseform. Namnet är ett dialektalt småländskt uttryck för egentillverkad leksak, hemslöjd helt enkelt. Men varför då ge den nystartade affären i Järna ett sånt namn?

Robyggehuset i Järna

Robyggehuset i Järna

Anledningen var att Arne Klingborg på 40-talet slöjdat fiskar av trä som han målat och sålt till Svenskt Tenn för att dryga ut den knappa konstnärslönen. Detta konsthantverk kallade gode vännen och smålänningen Karl Engqvist för robygge (Karl hade grundat Kristet Samfund, nuvarande Kristensamfundet). Grundarna tyckte därför att Robygge skulle vara ett lämpligt namn på affären. Stiftelsen Robygge.

Affärsidén var att tillhandahålla antroposofiska produkter helt enkelt, kanske i första hand antroposofisk litteratur. Men namnet! Hade grundarna vetat vilka problem detta okända namn skulle innebära hade de kanske valt något annat.

Svårigheten att uppfatta namnet yttrade sig främst i att man alltid fick upprepa det, i värsta fall bokstavera det. Folk trodde att de hört fel. Så var det hela tiden. Då jag värvades av Urban för att ansvara för postorderhanteringen på Robygge blev vidden av svårigheterna med detta aviga namn tydligt. Förfärande tydligt. Till slut gjorde vi en lista på alla missförstånd.

Att brev och försändelser till affären adresserats till Robygget eller Robyggen var knappast förvånande. Avsändarna trodde naturligtvis att det var en byggfirma. Säkert också de som skrivit Riksbygge, Stiftelsen Bygg och Råbygge. Är inte råbygge begreppet för ”grundskelettet” i ett bygge? Råbyggelaget kändes därför följdriktigt, liksom Stiftelsen Robyggarna. Vi var ju i byggbranschen trodde man. Därför var inte heller namnet Brobygge svårt att förstå logiken i, bara mer specialiserat liksom.

Robygge 2Sen hade vi försändelser med adresser som kunde härledas till enkla hörfel som till exempel Rodbygge, Robuggfe, Robjgge, Roboge, Röbygge, Roggeby, Robrugge, Stiftelsen Ro, Robbye, Robyegge, Pobygge, Firma Rosygge, Rygbye, Robyggen och Robyggo. Den självklara favoriten var här Rovbygge.

Direkta missförstånd listade vi också. Robergahemmets bokförlag var uppenbarligen en sammanblandning av Solbergahemmets läkepedagogiska institut och något av de antroposofiska bokförlagen. Robyggehemmet var en variant på detta. Siifielsen Robygge får anses vara en från utlandet kommande försändelse. Men själva namnet var ju rätt uppfattat. Den verkliga höjdaren Stiftelsen Rudolf kunde ha varit namnet på vilken som helst av våra verksamheter. Rudolf Robygge var inte dåligt det heller, även om man vid det här laget började undra om folk drev med oss.

Försändelserna till Robigge BockimportStüstelsen Robigge och Roby Buchhandlung var säkert från tyska bokförlag i början, liksom Rohygge Verkstädet och Herrn Robygge. Varianten från ett engelskt bokförlag blev Mr Robygge. Då affären flyttade in i det nya Robyggehuset var det inte så konstigt att man trodde affären hette Robingehuset eller Roby Huset.

Sist hade vi resultatet från svårartade hörfel som Rorbrygga och Roewygge där Tobgge nog får anses ta priset.

I takt med att firman efter hand blev mera känd försvann missförstånden. Idag är Robygge för många ett självklart begrepp. Men som sagt, vägen dit var lång.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hur mycket av storhetstiden i Järna var ett resultat av inre skolning?

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)