Posts Tagged ‘ arketyper

På den tiden då moral och samvete saknades och allt gick ut på att bli odödlig

Klasskampstänkandet på det röda sjuttiotalet reviderade den traditionella historiesynen. Nu sågs alla kungar i historien som förtryckare och deras undersåtar som förtryckta. Andra tidsepoker hade inte förstått detta, menade man.  Marxisterna hade till slut kommit på hur historien skulle tolkas. Av den kulturrelativism vänstern fyrtio år senare skulle omhulda fanns på den tiden inte ett spår. Här rymdes ingen respekt för kulturella särarter och mentaliteter färgade av tidsandan. Allt sånt var borgerligt snicksnack!

Men tiderna förändras. Tjugo år senare publicerade den ryske historikern Aron Gurevitj boken Den svårfångade individen. Självsyn hos fornnordiska hjältar och medeltidens lärda i Europa. Här analyserar författaren människors syn på sig själva utifrån den idealbildning som rådde långt tillbaka i tiden – alltså inte efter senare tiders värderingar. Som Maja Hagerman skriver i sin anmälan av boken i Ordfront 5/97 om föreställningsvärlden hos den fornnordiska människan:

»Det fanns ingen moral i deras värld! Där fanns normsystem, men de var av ett annat slag. Människorna som begick alla dessa mord och svek tänkte inte på sina gärningar som onda eller goda. De bar inte med sig någon moralisk skala inombords som de mätte sina handlingar utifrån. De såg sig själva bara ur samhällets synvinkel – lyckades de leva upp till sitt rykte?«

De fornnordiska sagornas hjältar ser på sig själva genom omgivningens ögon, förklarar Gurevitj. Vad de vill ha mer än allt annat är gillande och respekt – de står inte ut med förakt. De söker ständigt behålla sin position i omgivningens ögon och därmed indirekt sin självuppskattning. Utanför sin grupp har individen inget värde. Tidens strängaste straff är ju fredlöshet, att bli ”socialt dödad” genom att ställas utanför lagen och utanför samhället. Introspektionen – grubblandet över samvetets röst – kom först med kristendomen, hävdar Gurevitj.

Kultur är enligt Gurevitj ett system av vissa mentala och psykologiska förutsättningar för mänskligt handlande som finns i ett givet samhälle under en given epok. Tanken att varje individ är unik och därför söker ett sätt att uttrycka sin individualitet fanns knappast alls på den tiden. Den idén kommer från vår samtid och var främmande för medeltiden. Livsmotivationen var intimt förknippad med grupptillhörighet. I den mån det alls förekom var begreppet individualism ett skällsord och den som exponerade sin individuella särart kunde råka riktigt illa ut.

Detta var nämligen ätternas era. Varje person som levde i den här världen av myter och minnen från ett legendariskt förflutet formade sitt beteende i enlighet med kulturella arketyper. Men beteendet formades i lika hög grad av tanken på en framtid där personens minne och namn skulle äras. Begreppet hjälte var centralt. Och en hjältes liv var kort och då gällde det att prestera sådana stordåd att hans minne skulle bli odödligt.

Men en hjältes stordåd var aldrig resultat av ett fritt valt beteende, hans livsväg var ”programmerad” av ödet. Förutbestämd av någon siare. Och hjältens livsväg medgav inga avvikelser från vad som var förutbestämt och han accepterade sitt öde som oundvikligt. Och apropå moral: Det som idag skulle betecknas som mord, plundring och mordbrand sågs på den tiden som hjältedåd som var naturliga för en hjältes beteende.

De gamla nordborna hade inget syndabegrepp. Det var därför inte syndaförlåtelse de var ute efter utan ett aktat eftermäle i det samhälle där de hade levt sina liv. Klok var den som visste hur han skulle bete sig och uppföra sig enligt dessa regler. Men den man som struntade i, eller var okunnig om samhällsnormerna, var dåraktig. Förfädernas egenskaper överfördes till  efterkommande i ätten. Därför var tanken på att finna en skurk eller nolla i en ädel ätt helt främmande.

När en man blivit skymfad, eller om någon inkräktat på hans egendom, sjönk hans värde och förtjänster som individ genast. Detta värde måste återställas så att han ånyo kunde åtnjuta omgivningens respekt. Därför krävdes hämnd. Men hämndeakten sågs inte som en primitiv handling utan som ett sätt att återställa ett fullvärdigt liv i samhället för hämnaren och dennes släkt. Och en sak var klar: hämndeakter kallades alltid stordåd.

De flesta historiker är ense om att det var under 1100-talet ”individen upptäcktes”. Under den grekisk-romerska epoken fanns inte begreppet ”person”. De klassiska tänkarna uppfattade det latinska begreppet persona mer som en social roll som samhället tilldelat någon av sina medlemmar. Det verkar som människor under äldre tider över huvud taget inte var medvetna om sin individualitet. De klassiska skulpturernas vackra, harmoniska och välproportionerade kroppar var som vi ser inte individualiserade, de var mer idealiserade arketyper.

Begreppet ”personlighet” verbaliserades aldrig under medeltiden. Men de kategorier i samhället som uppvisade de tydligaste individualistiska tendenserna var adeln och stadsborna. Först efter reformationen (från 1200-talet och framåt) blev ord som ”jag” och ”själv”, som refererar till individens jagmedvetenhet, vanliga.

Det har varit en lång väg till vår tids jagupplevelse och självklara individualism.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)