Posts Tagged ‘ Antroposofiska Sällskapet

Mummel i kön har läsare över hela jorden

Varför bloggar folk? Handlar det om att skriva dagbok för offentligheten? I början var det svårt att förstå vitsen. Samtidigt snackade alla om Facebook. Man borde vara med, sades det. Varför det? Vännerna hade svårt att förklara egenarten. Efter viss research framgick att det var ett nytt sätt att umgås med sina vänner där man delade tankar och tips med varandra. Ja, det var ju gratis – och det fanns ju saker man skulle vilja skriva.

Men på Facebook kunde man inte skriva längre texter än några meningar. Jag måste ha en blogg, menade den IT-begåvade sonen, som raskt ordnade en sådan. Så föddes Mummel i kön. Namnet kommer från en avdelning i legendariska tidningen Se som jag hade förmånen att arbeta med på sextiotalet. Med detta tämligen anspråkslösa anslag öppnade sig så möjligheten att formulera synpunkter på antroposofer och Antroposofiska sällskapet som inte varit möjligt tidigare.

Tanken var att länka dessa krönikor till Facebook där en växande skara antroposofiska vänner för första gången kunde ta del av ocensurerade synpunkter på det antroposofiska arbetet. Så att ett idéutbyte kunde äga rum som på sikt kanske kunde leda till en vitalisering av en stelnad rörelse, var tanken. En väl naiv förhoppning, skulle det visa sig. Men det fanns ju andra ämnen. Och när drygt två år har gått sedan starten har det blivit 135 krönikor.

Detta skrivande är naturligtvis oavlönat, lusten att skriva är drivkraften – och förhoppningen om ett hyggligt antal läsare. Och läsarna kom. Med besked. En IT-guru sa en gång på en kurs: ”Börja blogga – var lugn, läsarna kommer. Ju bättre texter, ju fler läsare”. Och det är sant. Men att det skulle vara SÅ MÅNGA hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Sen starten har nämligen exakt 11. 681 unika personer tagit del av dessa texter.  Bloggprogrammet WordPress noterar detta fortlöpande. Och eftersom det också noterat  47. 583 hits, innebär det att dessa elva tusen människor har läst i genomsnitt 4 artiklar var. Aldrig i mitt skrivande liv har jag haft så många läsare (även om det inte är någonting i jämförelse med sådana som Blondinbellas modeblogg med 100 000 besökare om dan).

En annan konsekvens av bloggformatet är att en publicerad texter ligger ute så länge man vill – för ständigt nya läsare att upptäcka. Förr var det ju så att om man lyckades få en artikel publicerad i en tidning så var den aktuell en dag – efter det försvann läsarna. Många som stött på Mummel i kön på nätet läser också fler äldre artiklar samtidigt . Om texten är ny eller gammal har bara en marginell betydelse.

Programmet redovisar antal läsare för varje artikel som läggs ut på nätet. Baserat på den statistiken har man snart en tio i topp-lista  på Mummel i köns mest lästa texter (antal läsare i parentes):

  1. Varför blir man antroposof? (2 385)
  2. Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om (2 302)
  3. Hur ser den svenska mentaliteten ut? (2 058)
  4. Har antroposoferna förstått antroposofin? (1 970)
  5. Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter (1 448)
  6. Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess (1 395)
  7. Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin (1 302)
  8. Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger (1 246)
  9. Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie? (1 171)
  10. Problemen i den antroposofiska rörelsen (2) (980)

Frånsett två är alla på topplistan relaterade till antroposofi, även om andra ämnesområden dominerar bland de 135 texterna. Den största överraskningen var nog att läsandet av Mummel i kön inte begränsas till Sverige. Bloggen har naturligtvis flest läsare här – men vem hade trott att bloggen skulle läsas också utomlands. Och inte bara här och där i våra grannländer. Statistiken visar att det finns läsare över hela jorden! Bara sen i maj – ett halvår tillbaka – har människor på fem kontinenter – alla utom Antarktis – läst Mummel i kön. Närmare bestämt 72 länder och 340 städer. Det är mycket inspirerande och en stor utmaning.

Ni ser dem närmare specificerade här nedan. Ibland redovisas ingen stad, bara landet. Och respektive stad har inte sällan mer än en Mummel-läsare. Så börja blogga, gott folk – läsarna kommer att hitta er!

Albanien: Tirana, Argentina: Rosario, Australien: Adelaide, Mount Martha, Warrawee, Sidney, Bahrain, Bangladesh: Dhaka, Belgien: Vorst, Bryssel, Kapellen, Dendermonde, Louvain, Brasilien: Sao Paulo, Rio de Janeiro, Curitiba, Salvador, Bulgarien: Sofia, Chile: Santiago, Colombia: Bogotá, Danmark: Rönnede, Rödkärsbro, Hellebaek, Rödekro, Aarhus, Farum, Bjæverskov, Esbjerg, Glostrup, Otterup, Slangerup, Köpenhamn, Sabro, Bagsværd, Fredriksberg, England: Chichester, Manchester, Wolverhampton, Macclesfield, Arnold, Luton, Guildford, Oxford, London, Cambridge, Estland: Tallinn, Saue, Filippinerna, Finland: Kimito, Oulu, Helsingfors, Kokkola, Turku, Parainen, Tammisaari, Suonenjoki, Siuntio, Tammerfors, Närpes, Yttermark, Jakobstad, Vasa, Lahti, Frankrike: Caen, Mirande, Épieds-en-Beauce, Sémoy, Paris, Toulouse, Saint-Germain-en-Laye, La Trinité,  Fleury-les-Aubrais,  Lunay,  Chailly, Ermenonville, Issus, Georgien: Tbilisi, Grekland: Aten, Iráklion, Holland: Utrecht, Group, Utrecht, Purmerend, Haarlemmermeer, Amsterdam, Arnhem, Leiden, Haren, Kaatsheuvel, Hong Kong: Central District, Tuen Mun, A Kung Ngam, Kowloon, Kwai Chung, Indien: Dehli, Kaul, Bangalore, Indonesien: Bogor, Djakarta, Iran: Azad, Zabol, Teheran, Irland, Island: Reykjavik, Israel: Ashod, Ramat Gan, Tel Aviv, Rehovot, Kfar Saba, Italien: Marco, Salerno, Castellamonte, Japan: Tokyo, Jemen, Kazakstan, Kanada: Montreal, Toronto, Victoria, Burnaby, Lower Sackville, Dollard-des-ormeaux, Kenya: Nairobi, Kina: Shenzhen, Peking, Guangzhuo, Fuzhou, Harbin, Shanghai, Nanjing, Hefei, Chaoyang, Putian, Shenyan, Korea: Seoul, Kroatien: Perusic, Lettland: Riga, Ogre, Litauen: Vilnius, Luxemburg: Bertrange, Boulaide, Itzig, Mamer, Dudelange, Malaysia: Kuala Lumpur, Macao, Moldavien, Namibia: Windhoek, Nicaragua: Managua, Norge: Brönnöysund, Stavanger, Kolbotn, Rakkestad, Bergen, Oslo, Dokka, Tofte, Florvåg, Hamar, Haugesund, Dale, Trondheim, Moss, Lillehammer, Sandnes, Stange, Arendal, Vestby, Drammen, Andenes, Svavelvik, Panama, Peru: Lima, Polen: Warzava, Wroclaw, Wloclawek, Koszalin, Smolec, Portugal: Nelas, Puerto Rico, Rumänien: Arad, Bukarest, Iasi, Alba Iulia, Voronezh, Ploiesti, Ryssland: Moskva, S:t Petersburg, Zhirkov, Samara, Kazan, Stavropol, Belgorod, Togliatti, Inko, Orsk, Saratov, Orenburg, Pyshma, Chelyabinsk, Volgodonsk, Korolev, Schweiz: Luzern, Zürich, Tuggen, Senegal, Singapore, Slovakien: Bratislava, Slovenien, Spanien: Barcelona, Madrid, Valencia, El Prat De Llobregat, Bailén, Cebreros, Getafe, Málaga, Córdoba, Valladolid, Pontevedra, Reus, Marbella,  Torremolinos, Sydafrika: Rivonia, Thailand: Bangkok, Taiwan: Tainan, Taipei, Tjeckien: Stare Mesto, Prag, Turkiet: Ankara, Mugla, Istanbul, Tyskland: Hamburg, Düsseldorf, Pinneberg, Dresden, Leipzig, Freiburg, Bremen, Point, Hornbach, Wiesbaden, Nürnberg, Böhl-Iggelheim, Wedel, Berlin, Heidelberg, Fürstenau, Aachen, Paderborn, Freiburg, Zingst, Potsdam, Bobenheim-Roxheim, Frankfurt Am Main, Ludwigshafen, Wellen, Zorneding, Pforzheim, Kabel, Vorwerk, Osterwick, Tönisvorst, Uganda, Ukraina: Kiev, Kiselëv, Rivne, Obolon, Odessa, Kharkov, Sivash, Dnepropetrovsk, Lviv,  Kherson, Ungern: Debrecen, Uruguay: Montevideo, USA: San Diego, Rochester, Dallas, Scranton, Sunnyvale, Cupertino, Fort Worth, Seattle, Saint Louis, San Luis Obispo, Memphis, Schwenksville, Redmond, Elisabethtown, Clarks Summit, Los Angeles, Kansas City, Glassboro, Bellingham, Rush City, Wallington, New York, White Plains, Kirkland, Phoenix,Tucson, South San Francisco, Santa Clara, Mountain View, Chicago, Rancho Cucamonga, Farmingdale, Menlo Park, Brooklyn, West Hollywood, Houston, Plano, Milpitas, Mechanicsburg, Portland, Leesburg, Apo, Cambridge, Atlanta, Scottsdale, Summerville, Albany, Oceanside, Denver, Canyon Country, Bronx, Brooklyn, San Antonio, Wharton, Walnut, Baltimore, Santa Ana, Boston, San Jose, Lakeland, Woodstock, Missoula, Albany, Tampa, Daly City, Vietnam: Hanoi, Vitryssland: Minsk, Zambia: Lusaka, Åland: Mariehamn, Österrike: Wien, Wels.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Rudolf Steinerseminariets förlorade själ

Antroposofiska sällskapets svenska gren bildades 1913 som en av de första utanför Schweiz. Under många år var sätet på Rådmansgatan 14 i Stockholm. I början på sextitalet då Arne Klingborg och kretsen kring honom flyttade ut till Järna följde sällskapets administration med. Efterhand kom  antroposofin alltmer att uppfattas som synonymt med Järna. Och inte utan orsak. Här utvecklades en rad unika initiativ – ett helt litet samhälle växte fram med bostäder, jordbruk, omsorgsvård, kvarn och bageri, skolor, vuxenutbildning, park och sjukhus – allt i en enhetlig och nyskapande arkitektur som på den tiden väckte ett visst uppseende.

Allt detta utgick från en bestämd plats – Rudolf Steinerseminariet. Många antroposofiska verksamheter låg på andra platser i Järna, men det självklara centrat var här med sin tyngdpunkt på vuxenutbildning inom antroposofi, pedagogik, läkepedagogik, konst, jordbruk, och eurytmi. På området ligger också ett bibliotek och det arkitektkontor som ritat husen – och från 1992 ett kulturhus. I omedelbar anslutning ligger en waldorfskola, en handelsträdgård, ett jordbruk och från 1985 Vidarkliniken.

Under sexti- och sjuttitalet växte verksamheterna på platsen. Hus byggdes, uppmärksammade utställningar skapades och seminarieelever strömmade till. Det var en sällsamt lyckosam epok där kreativitet och idérikedom frodades. Alla hade upplevelsen att de deltog i ett gemensamt projekt, vare sig man gick på de föredrag och kurser som anordnades, deltog i trädgårds- och köksarbete, i planeringen av ”Salen” (sedermera Kulturhuset), i någon av alla studiegrupper som uppstod, eller guidade de studiebesök som dagligen besökte platsen.

Och överallt denna karismatiske Arne, ledaren som inspirerade alla, som fick oss alla att växa utöver oss själva. Han var den självklara kraft som gjorde att seminariet lyste av dådkraft och spännande idéer. Som drog folk.

Då Arne Klingborg avled 2005 hade denna gyllene period för längesedan avtagit. Folk kom inte längre till utbildningarna, som en efter en fick läggas ned. Seminariet var nära att gå i konkurs, men räddades som institution, även om kursverksamheten i praktiken upphört. Den allmänna linjen lades tidigt ned, pedagogiska linjen hade flyttat till Bromma, konstnärliga linjen, som med tiden ombildats till bildlärarlinjen, upphörde häromåret.

Idag finns en utbildning i läkepedagogik, men inte i Steinerseminariets regi – de hyr bara ut lokalerna. Steinerseminariets eurytmilinje har idag kvar en eller två elever och läggs ned till sommaren – undervisningen har sedan länge tagits över av utbildningar i Norge, Danmark och Finland.

Rudolf Steinerseminariet är idag inte längre en utbildningsinstitution, dess uppgift  har reducerats till att vara hyresvärd. Man förvaltar byggnaderna på platsen och parkanläggningen. Man är inte längre den stora initiativbärare som arrangerar konferenser, kurser och föredrag. Rudolf Steinerseminariet har förlorat sin själ.

Den minimala utlåningen på seminariets bibliotek resulterade för en tid sedan i en avveckling av verksamheten. Då detta bekantgjordes på Facebook kom en storm av protester från människor som inte förstått hur saker och ting ligger till. Och hur skulle de kunna veta? Även om nedmonteringen av själva urbilden för den svenska antroposofin pågått länge är det inget man talat högt om. Man har alltid sett framåt – det tråkiga lägger man bakom sig.

I senaste numret av Balder erkänns för första gången officiellt att den antroposofiska rörelsen ”befinner sig i en stor kris, Goetheanum och Antroposofiska sällskapet…” Orden kommer från Rembert Biemond, nytillträdd VD för Vidarstiftelsen.

För mig är det en öppen fråga hur det kommer att bli med antroposofin, jag vet inte. Men jag är helt säker på att antroposofin på lång sikt blir en intressant och stor faktor i världen. Det är inte något stort problem om man har lite berg och dalar på vägen, det måste vara så.

Det känns redan som om Rembert tagit ett fast tag om rodret på platsen. Han har gått in i olika styrelser, intresserat sig för att skapa samverkansformer mellan verksamheterna och han ligger bakom den stora satsningen See! Color! med den världsberömde konstnären James Turrell i sommar (15 maj – 2 oktober). Ett initiativ helt i Arne Klingborgs anda. Kanske kan han på sikt ge Rudolf Steinerseminariet tillbaka dess förlorade själ?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.3/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess

Det råder en  lätt melankolisk stämning i den antroposofiska världsrörelsens högborg, meddelas på det svenska sällskapets årsmöte nu i helgen. Pengarna tryter i Goetheanum, man har för närvarande 4 miljoner euro i underskott, om jag har förstått saken rätt, 30 personer har förlorat sina anställningar och några sektionsledare lämnar sina uppdrag. En nedskärningsplan har upprättats och inför det kommande årsmötet i Schweiz finns motioner som uttalar misstroende mot den sittande styrelsen. Ska den tvingas avgå? Detta har aldrig hänt förut.

Funderingar uttalas kring hur man skall få in mer pengar för att hålla skutan flytande. Men, som någon klok påpekar, det är ju inte pengabristen som är problemet – den är bara symptom på något. Det är detta ”något” som borde åtgärdas. Men vad är det?

Detta är tiotusenkronorsfrågan. En sak är i alla fall klar – det saknas idéer. På frågan på det svenska årsmötet vad styrelsen hade tänkt göra åt bristen på ungdomar i en alltmer åldrande rörelse blir svaret en uppmaning till alla att ”tala med sina ungdomar” och ”intressera dem för Antroposofiska sällskapet”. Den nivån ligger det på. En idérörelse utan idéer – finns det något ödsligare?

En annan idéburen rörelse i liknande predikament är socialdemokratin. Med vilken dynamisk kraft sprängde den inte in i det politiska livet på tjugotalet! En rörelse som kommen ur själva tiden. Och vilken patetisk spillra vi ser idag, utan kompass – där ett borgerligt parti tagit över paradgrenarna. Man försöker nu med en ny partiledare återta initiativet – men det nya är bara en nödtorftigt upputsad återgång till en svunnen tids idealbildning.

Cistercienserrörelsen var också idéburen. Den grundades på tusentalet efter idén bed och arbeta, d v s man fick inte uppehället via tiggeri – man arbetade, och arbetet fick karaktär av gudstjänst. Man byggde bland annat 600 kloster (varav 15 st bara i Sverige). Cisterciensernas impuls varade i 150 år – 100 år efter grundaren Bernhard av Clairvaux död. Därefter uppstod stagnation, nedgång och korruption.

Och plötsligen står det klart. Valhäntheten hos ledningen, bristen på idéer, livskraftiga nya strukturer och dynamiska initiativ  är signaler som inte kan missförstås. Ingen säger det rent ut – men alla tecken tyder på att Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess. Och den har pågått länge. Utan att man riktigt vet om det håller man i själva verket på att administrera en avveckling av sällskapet.

Detta är inget tyckande eller spekulation utan ren observation; sällskapet har blivit liktydigt med vårdandet av en tradition. Brist på förnyelse, modernitet och avsaknaden av levande dynamik har under årtionden format Antroposofiska sällskapet som ett museum.  Istället för innovativ modernitet som inspirerar omvärlden ser vi inför oss ett sällskap som kommunicerar en stagnerad konservatism. Sällskapets brist på angelägenhet  visas inte minst av att endast 30 personer orkade ta sig till årsmötet nu i helgen. Och de blir färre varje år.

I ljuset av detta framstår förslag om tankesmedjor och omvärldsgrupper som meningslösa beskäftigheter. Hade antroposofin haft en mer progressiv inriktning från början hade det naturligtvis sett annorlunda ut. Men i det rådande mentalitetsklimatet har dessa idéer naturligtvis ingen möjlighet att bli förverkligade.

Det vi ser är ett sällskap som blir alltmer inaktuellt och omodernt. Det håller på att dö helt enkelt för att detta är det logiska slutsteget på ett ofruktbart förhållningssätt. Att detta uttalas är viktigt. Det ger hopp inför en kommande nystart.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Antroposoferna är för lama säger naturandarna

För närvarande finns det två tendenser i Antroposofiska sällskapet. Den ena är att skärma av sig. De människor som står för denna tendens vill utforma allting tankemässigt och förbereda allt mycket noggrant och vetenskapligt, men anser sig inte mogna att göra något i världen med hjälp av antroposofin. Därför vill de fortsätta att bygga på sitt vetande.

Detta säger Den Store som uppges vara ”medlem av hierarkierna”, i nyutkomna boken Mer samtal med naturandar (av Wolfgang Weirauch, Nova förlag). Han fortsätter:

Sedan finns det andra som vill åstadkomma något i världen med de många antroposofiska forskningsresultaten. Dessa människor vill nå ett genombrott, de vill göra något, de vill lägga av tvångströjan. De vill att antroposofin blir livspraxis på ett mer omfattande sätt och för ett bredare befolkningsskikt.

På intervjuarens fråga vilken väg som är den riktiga, svarar Den Store: ”Den sistnämnda vägen svarar mot den tid vi lever i.” På frågan till Vattenanden Echevit – Är naturandarna nöjda med dagens antroposofiska arbete? – blir svaret:

Nej, antroposoferna är för lama. Ni är duktiga på att tänka, men ofta saknas känslans och handlandets centrum. Livet och upplevandet kommer till korta. Antroposoferna träffas i sina grupper och talar med varandra om många djupa andliga teman, men sedan går de sin väg igen och stänger av antroposofin. Antroposoferna måste leva antroposofi. Men det gör alltför få. Ni borde hellre leva antroposofi på ett enkelt sätt än inte alls.

Läsningen av dessa intervjuer med naturandar (som kanaliserats via en klarseende kvinna) är fascinerande. Klentrogna misstänker att kvinnan hittar på allt själv. I så fall skulle hon vara ett märkvärdigt fenomen på det sätt hon levererar en lång rad klokheter i en rapp fråga-svar-form. Att merparten av materialet dessutom är politiskt inkorrekt, som här ovan, ger ytterligare trovärdighetspoäng.

Men naturväsendena har inte bara synpunkter på antroposofer. Större delen av boken handlar om helt andra saker.  Bland annat tillbakavisas bilden av naturandarna som någon slags sagoväsen ”eftersom ni människor inte låter oss vara det”.

Ni formar vår värld med er teknik, era tankar och era lustar. Vi lever i precis samma värld som ni. Vi finns också på tunnelbanan, i telefonen – det gäller då särskilt maskin- och elektronikväsen. Vi finns överallt runt omkring er, på er arbetsplats likaväl som hemma och i naturen.

Världen är besjälad. Från det minsta gruskorn till de stora oceanerna upprätthålls världen av väsen i alla enskildheter. Men vi påverkar ständigt denna värld.  Då människan till exempel anlägger en gräsmatta deformeras ängsanden på grund av gräsmattans ensidighet. På frågan om naturandarna känner till framtiden, svarar Vattenanden:

Ja. I den andliga världen ligger det förgångna, nutiden och framtiden öppna. De är inte beslöjade som för er människor på jorden. Ni måste glömma framtiden då ni föds. Annars kan ni inte arbeta på ett riktigt sätt på jorden.

Men det finns saker de inte kan veta. Vad skaparmakterna tänkt ut för framtiden vet de. Vad de enskilda människorna kommer att göra vet de inte, eftersom det hänger ihop med människans fria vilja. Den är nämligen oförutsägbar.

I antroposofiska kretsar har alkoholen alltid haft ett dåligt rykte eftersom den sägs negativt påverka den esoteriska skolningen. Detta korrigeras av Vinkällaranden som menar att jaget vid alkoholmissbruk visserligen alltmer avlägsnar sig från kroppen ”eftersom det upplever att dess närvaro där inte har någon funktion att fylla”. Men att alkohol skulle avskära människan från det andliga och förstöra meditationens verkningar avvisas:

Nej, det stämmer inte. Men här beror det på människan. Om man blir alkoholist av några droppar alkohol, vilket absolut skulle kunna ske hos en nykter alkoholist, förstör man naturligtvis mycket mer än enbart meditationens verkningar. Men dessa försvinner inte om man äter en chokladpralin med likörfyllning. Det är dumheter. Det har blivit uppblåst på samma sätt som när det gäller Steiners kommentarer om köttätande.

Ett annat kärt ämne för antroposofen är njutningen. Är den omoralisk? Bör man avstå för att vara ”ren”. Är inte den materialistiska sinnesnjutningen att betrakta som ett problem? Är inte andligt medvetna människor kallade till något högre? Till detta svarar Luftanden:

Jo förvisso, men först måste de ha passerat njutningsmänniskans stadium. Den förlorade sonen har bidragit mer till världens och medvetandets utveckling än den som stannade hemma. Man måste lära känna sinnena innan man kan behärska och upphöja dem. Som människa kan man inte förbättra något som man inte känner. Utan njutning kommer människan inte att vara i stånd att ge form åt skönhet på det andliga planet. Utan njutning vet hon inte vad skönhet är!

 

Boken Mer samtal med naturandar kan köpas på Robygge, Adlibris eller direkt från förlaget www.novaforlag.nu



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Den antroposofiska rörelsen behöver en tankesmedja

Antroposofiska sällskapets förmåga till förnyelse är starkt begränsad – både här och internationellt. Förvaltningen av arvet tynger sen länge det inre arbetet. Och även arbetet utåt offentligheten lider av en tröghet och brist på modernitet som blir alltmer besvärande. Antroposofiska initiativ existerar inte längre i samhällsdebatten, åtminstone inte i Sverige.

Jag kan se två åtgärder som skulle kunna förändra den bilden. Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten. Denna krönika ägnas den första gruppen.

Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Men trots goda idéer har de små möjligheter att få genklang i rörelsen. Från ledande håll leder en tydlig förändringsobenägenhet till business as usual – och den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar. Vem kan tävla med Steiner, Aristoteles och Platon?

Därför behövs en antroposofisk tankesmedja med uppdrag att presentera idéer om en vidareutveckling av antroposofin och dess verksamheter. Ett internationellt serviceorgan fristående från sällskapets styrelse och högskola med en finansiering som garanterar ett självständigt agerande. Genom en sådan skapelse uppnås flera saker, här bara några exempel.

  • Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.
  • Strukturella frågor måste bearbetas. Hur hitta tänkbara konstruktioner för den höga medlemsavgiften? En av flera förutsättningarna för att vända medlemstappet. Kan en sänkning  till kanske 300 kr om året finansieras? Intimt förknippad med denna punkt är finansieringen av Goetheanum och dess idé som världscentrum.
  • Går det att vidareutveckla högskolan? Hur skulle det i så fall se ut?
  • Behöver inte grupparbetet moderniseras och göras mer attraktivt? Kan man tänka sig också andra anslutningsformer? Hur kan den nya tidens nätverkande utnyttjas?
  • Analysera styrelsearbetet och ge strukturella förslag. Vad kan man förvänta sig av ett modernt styrelsearbete?
  • Många medlemmar skulle gärna arbeta för sällskapet. Hur hitta meningsfulla uppgifter? Mentorskap för nytillkomna medlemmar? Kanske ”provstudiegrupp” för alla nytillkomna medlemmar och andra former för involvering  i ”Sällskaps-livet”.
  • Analysera sektionernas alltmer navelskådande skråväsen. Kan man tänka sig mer relevanta former?
  • Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?
  • Formulera värdegrund

Tankesmedjans fristående från bindningar och politiska förhållningssätt i styrelser och högskolekollegier kan göra en granskande funktion fruktbar. Organet ger tyngd och legitimitet åt ett ansvarsfyllt förnyelsearbete samtidigt som rörelsen kan förhålla sig fritt till resultaten. Tankesmedjan kan och skall inte ”bestämma” något. Kanske kan man också se funktionen som något av en internrevision. Viktigt för förtroendet för tankesmedjan är de verksammas  omdöme, analysförmåga, oavhängighet gentemot institutioner och integritet. Gruppen behöver inte nödvändigtvis alltid ta egna initiativ. Den kan ju också ta rena beställningsuppdrag.

Kommentarer till detta och andra idéer välkomnas. Följande krönika kommer att skissera idén kring en omvärldsgrupp riktad mot offentligheten.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofiska sällskapets småborgerliga mys-pys

Vi vet att antroposofin har stora uppgifter i världsutvecklingen och att vi som antroposofer har ett särskilt ansvar i denna process. Som förening företräder Antroposofiska sällskapet också detta ansvar inför medlemmarna och utåt offentligheten. Kan man säga att sällskapets styrelse på rätt sätt företräder sitt ansvar? Frågan gäller både här hemma och internationellt. Eller för att sätta det på sin spets: Förstår styrelsen sällskapets uppgifter?

Frågan uppstår naturligt då man betraktar allt styrelsen inte gör.  Man har ännu inte tagit fram en beskrivning av antroposofins egenart i en allmänt gångbar formulering för en bred allmänhet. Och ännu inte placerat Antroposofiska sällskapet som sammanslutning och idé i en begriplig samhällskontext. Man har inte hittat former för deltagande i samhällsdebatten, trots ständiga påstötningar från medlemmar under åren. Man har inte tagit tag i att analysera det låga medlemsantalet – med alla dess implikationer – eller arbetat fram en omvärldsanalys som underlag för en omdömesbildning kring antroposofins roll i samhället.

Det speciella ansvar antroposofer känner för samhällsutvecklingen speglas inte i styrelsen. Man anser inte att man bör ta initiativ för kontaktskapande med sammanhang och organisationer i frågor av gemensamt intresse – än mindre hitta former för samarbete. Och högskolans arbetsformer har aldrig kommit upp på styrelsens agenda, liksom sektionernas karaktär av skråväsen. Inga idéer kring en vitalisering har uttalats – och högskolan betraktas ändå som sällskapets prio ett.

Styrelsens förhållande till medlemskapet har sedan länge präglats av ett märkligt ointresse. Här ordnas visserligen ett par möten om året förutom det obligatoriska årsmötet – men hållningen i vardagen, själva gesten gentemot medlemmarna kan inte beskrivas som något annat än frånvaro. Eller som en medlem uttryckte det häromdagen: ”De är inte intresserade av att jag är medlem – varför ska jag då vara medlem?”.

Med så mycket man kan förvänta sig att styrelsen borde ägna sig åt – och som de inte gör – känns frågan berättigad: Gör de vad de ska? Är det i själva verket så att de gör saker de inte ska göra?

Man har upphöjt ”människomöten” till sin  stora uppgift på ett sätt som knappast skiljer sig från vilken handbolls- eller fiskeförening som helst. Formerna är mer anspråksfulla och de stora orden bombastiska – men intrycket av småborgerligt mys-pys är detsamma. Mötena bidrar aldrig till något som utvecklar rörelsen. De har för det mesta prägel av samkväm där man mer solar sig i glansen av de stora frågorna än tar itu med dem. Det är antroposofi på låtsas – vilket naturligtvis syns i vikande medlemssiffror. Vad hände med de väsentliga frågeställningarna?

Och hur skulle sällskapet kunna företräda en antroposofi på riktigt? I följande krönika skall ett par förslag ventileras.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Förnyelsen av Antroposofiska sällskapet en låtsaslek

Antroposofiska sällskapet är en förening med problem. Den saknar tydlig identitet, har fortfarande inte lyckats formulera vad antroposofi är, har vikande medlemstillströmning och en handlingsförlamad styrelse. Detta är grundläggande problem som existerat  i årtionden. Att medlemmarna ändå givit styrelsen ansvarsfrihet alla dessa år hänger ihop med en väldigt speciell tankekultur som råder i sammanhangen.

Här löser man nämligen inte problem – man lever med dem. Vilket innebär att det räcker med att man förstått problemet rent filosofiskt. Att formulera en kvalificerad frågeställning innebär att man förstått hur viktig den är. Och att man är framtidsorienterad. Genom att inte förespråka en lösning ger man dessutom intrycket av att vara anspråkslös. Att komma med konkreta lösningar anses nämligen vara både pretentiöst och banalt. Sånt gör bara politiker.

Att formulera problemet – men inte lösa det – visar att man är vuxen situationen. Detta ger status i alla de ”framtidsgrupper” som bildats under åren. En av de mer spektakulära ansatserna var det så kallade Visionsmötet, en luftpastej som i slutändan egentligen inte ledde till någon förändring alls. Vilket var all according to plan – redan i förberedelsearbetet formulerades att alla ambitiösa programpunkter som syftade till förändringar var underställda syftet att få till stånd ”människomöten”. Ambitionen att förändra var bara en sällskapslek.

Ärendena dras i långbänk. Inte ett eller ett par år – utan ofta i årtionden.  För drygt ett år sedan skickade sällskapets styrelse ut en rad frågor till alla antroposofiskt orienterade verksamheter. En av dem lyder “Ser vi att Antroposofiska sällskapet och verksamheterna kan betyda något för varandra?”. Frågeställningen är egentligen sensationell. Den indikerar ju att denna betydelse ännu inte etablerats – efter snart ett århundrade.

Med antroposofiskt fikonspråk är dylika frågor bara ett annat sätt att säga att man ännu inte löst problemen. Formuleringen “Har vi (sällskapet och verksamheterna) något som vi kan utveckla tillsammans, ser vi gemensamma samhällsuppgifter?” från samma utskick, innebär följaktligen att man ännu inte kommit till skott i denna under årtionden söndertröskade fråga.

Då förra skattmästaren i sällskapet för några år sedan önskade “ett medvetet arbete för att göra Antroposofiska sällskapet till en fullt offentlig mötesplats för alla intresserade” innebar det att detta ännu inte uppnåtts. Trots alla fagra föresatser sedan Steiners dagar. Kan misslyckandet vara större?

Men medlemmarna reagerar inte. De är nämligen också en del av denna mycket speciella tankekultur som råder i den svenska antroposofins hägn. Man kan därför inte lasta bara styrelsen för den. Medlemmarna har den styrelse de förtjänar. Och det är detta förhållningssätt som ligger bakom stillaståendet inom sällskapet. Ett förhållningssätt som dödar viljan.

Med alla skarpa tänkare inom världssällskapet borde man annars för längesen skapat tankesmedjor där rörelsens grundläggande problem analyserats och besvarats med åtgärdsförslag. Var finns det levande tänkande vi ständigt talar om! Hur levande är det egentligen? I frågor som gäller sällskapets existens ser det mer dött än levande ut. Som om man trivdes med detta istället för att våndas. Som om allt vore bra som det är.

Detta är ovärdigt rörelsen och skapar inte det förtroende som är nödvändigt för både medlemstillströmning och respekt i omvärlden.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Antroposofiska sällskapet saknar meningsfullt ledarskap

”Antroposofiska sällskapet har för närvarande problem med att finna sitt jag. De vet inte riktigt hur det ska vara.”

Orden kommer från ett något oväntat håll – elementarvärlden.  I en uppmärksammad utgivning i flera band uttalar sig olika naturväsen i Tyskland  om människans göranden och låtanden. Det tredje bandet – Mer samtal med naturandar – har nyligen kommit ut på svenska (Nova Förlag). Uttalandena är ett resultat av intervjuer där en klarseende kvinna förmedlar kontakten med en mängd naturväsen. En liten del av frågorna rör Antroposofiska sällskapet.

Nu behöver man inte ta hjälp av naturväsen för att se att Antroposofiska sällskapet i Sverige saknar meningsfullt ledarskap. Det märks framför allt  i bristen på handlingskraft i en rad grundläggande frågor som alla syftar till att bredda basen för antroposofin och Antroposofiska sällskapet. De viktigaste skall här helt kort nämnas.

1. Bristande analys av det låga medlemsantalet. Ledningens märkliga ointresse för tillståndet i föreningen med sitt ständigt låga medlemsantal – i dagsläget omkring 1 500 – blockerar allt nytänkande i rörelsen. Att fundera över detta kräver nämligen  att man måste ta itu med sällskapets själva identitet och existensberättigande. En annan lika allvarlig indikation är den stigande åldern bland medlemmarna – få ungdomar söker idag medlemskap i sällskapet. Hur ska man förstå detta? All erfarenhet visar att sviktande intresse från ungdomar är början till slutet för vilken förening som helst. Att detta är alarmerande har ännu inte lett till någon åtgärd.

2. Bristande omvärldsanalys. Unga människor idag misstror fast medlemskap och söker sig hellre till lösa nätverksliknande strukturer av tillfällig karaktär där man kan känna sig fri och oavhängig. Detta, som bara är ett exempel i högen, föranleder inga åtgärder från ledande håll  – ”man skall inte inverka på människans fria vilja”, är den rådande inställningen.

3. Antroposofins anonyma framtoning. Antroposofin är obegriplig för allmänheten. Och även om de flesta antroposofer säkert förstår antroposofins egenart har de stora svårigheter att formulera den på ett begripligt sätt. Det är svårt att intressera sig för något som är komplicerat och anonymt. Svårigheterna att hitta till antroposofin är därför avsevärda.

4. Antroposofiska sällskapets roll. Förutom att det är ett namn på en förening är dess roll något svårutredd. Föreningen ska ”främja möten mellan människor”, men av Steiner tillmättes den också en stor esoterisk betydelse, central för hela rörelsen. De praktiska verksamheternas tendens till självgående oavhängighet måste därför ständigt korrigeras med propåer om ekonomiska bidrag och tal om sällskapet som alltings moder. Men den centrala rollen existerar egentligen bara som ideal – praktiskt har föreningen liten betydelse. Antroposofiska sällskapet har med åren blivit något som inåt rörelsen är svårt att greppa. Utåt är det en svårförståelig anakronism utan strålkraft.

5. Styrelsens otydliga ledarskap. Förutom att arrangera ett årsmöte och några kurser är styrelsens arbete osynligt för de flesta. Att medlemmar inte vill att den ska ”styra” i egentlig mening har i praktiken gjort den handlingsförlamad. Förutom ett livligt resande där man träffar folk, tas få initiativ. Styrelsen ger intryck av kraftlöshet och idébrist. Förutom en föredömlig modernisering av stadgarna nyligen (efter snart ett århundrade) formuleras inga intentioner. Inga avsiktsförklaringar och visioner uttalas. Förslag från medlemmar följs sällan upp. Inga egna åtgärdsprogram och förslag läggs fram. Med en idealbildning som för längesedan passerat bäst-före-datum ger sällskapet intryck att inte längre vara i stånd att motsvara tidens krav.

Bristen på ledarskap och modernitet i Antroposofiska sällskapet är bekymmersam och rimligtvis en starkt bidragande orsak till rörelsens tilltagande marginalisering. Beror medlemmarnas brist på engagemang kring detta på att de för längesen förlorat förtroendet för hur Antroposofiska sällskapet företräds? Har bristen på förnyelse gjort sällskapet irrelevant? Det var detta Steiner fruktade för då han menade att antroposofin i så fall kommer att verka vidare utanför sällskapet.  Eller som Den Store formulerar det i boken Mer samtal med naturandar:

”Antroposofiska sällskapet befinner sig vid den punkt då de måste avgöra om de ska uppträda värdigt och i mörk kostym – bildligt talateller om det är dags att ta av sig slipsen och dra på sig jeans och tänka mera på sina handlingar än på sitt utseende.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Då kungen och drottningen besökte Rudolf Steinerseminariet

Han hade fått reda på att det nånstans i världen fanns en guldtelefon som man kunde ringa till Gud på. Dit ville han ringa! Genom grundliga efterforskningar fick han indikationer på att en sådan fanns i Kreml. Efter åtskilligt trassel fick han en kort audiens hos Putin där han frågade om han hade en gyllene telefon som man kunde ringa till Gud från. Putin medgav att så var fallet, men att det var väldigt dyrt att ringa, så att han bara kunde göra det en gång om året. För konsultationer. Så det var kört med privatsamtal.

Men det visade sig finnas en guldtelefon till – i Vita huset i Washington. Han krånglade till sig en träff med Barack Obama. Men även här var samtalet så dyrt att Barack bara kunde konsultera Vår Herre en gång i veckan. Telefonavgiften var så astronomiskt hög. Vid hemkomsten slog det honom att om det funnes en till guldtelefon med direktkoppling till Gud så vore det hos antroposoferna. Han var så säker att han tog första bästa plan ner till Schweiz, promenerade in i vestibulen på den mäktiga Goetheanumbyggnaden i Dornach, gick fram till damen i receptionen och frågade om de hade en guldtelefon i byggnaden

”Javisst”, svarade hon glatt obesvärat. ”Är det sant att man kan ringa självaste Gud Fader på den”, frågade han. ”Ja, det stämmer”, svarade hon, ”vill ni ringa ett samtal”? ”Jamen är det inte förskräckligt dyrt?”, frågade han. ”Dyrt? Äsch, det är ju bara lokalsamtal”!

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 1

Detta var en av få roliga historier om de seriösa och allvarliga antroposoferna som funnits att uppbringa. Jag vet, för som redaktör för Antroposofiska Sällskapets medlemstidskrift  har jag sökt med ljus och lykta efter dylikt. Men 23 år efter att jag startade tidningen har mitt sökande nu kommit till ett slut. Yngre krafter skall ta över har jag nyss fått reda på. Nej då, det var inget fel på det jag gjorde, försäkrades det. Man ville bara börja på ny kula, köra en annan stil liksom. Dags för summering med andra ord. Vad har tilldragit sig i den antroposofiska rörelsen sen första numret  av Forum för antroposofi kom i december 1987?

Redan första numret – som några år såhär i början hette Medlemsbladet kort och gott – kunde rapportera att mångårige medarbetaren i Biodynamiska föreningen agronom Artur Granstedt blivit statskonsulent i alternativ odling i Ultuna (ekologisk odling var då ännu inte ett begrepp). Det var stort att en antroposof nått en sådan position.

Efter murens fall 1989 började ett intensivt kulturutbyte mellan svenska antroposofer och grupperingar inom forna Sovjet. Ledande pedagoger från Järna inbjuds till Moskva för att föreläsa om waldorfpedagogik. Intresset är enormt. Resor till Sverige planeras och en rysk lärartidning med 5 miljoner i upplaga beställer på stående fot en artikel om ”dessa nya idéer”.

Nu var bollen i rullning. I Estland blev det plötsligt möjligt att starta privata familjejordbruk, varpå behovet för kunskaper i biodynamisk odling ledde till många besök av biodynamiker från Järna. Intresset för denna odlingsform i Estland var så stort att man även på högsta nivå följde utvecklingen. En av de första svenska besöken av biodynamiker i Estland togs emot av självaste president Arnold Rüütel som såg denna kontakt som värdefull eftersom de då saknade både teknologi och erfarenhet av småskaligt jordbruk. Vem hade då kunnat ana att EU idag, drygt 20 år senare, skulle anslå drygt 30 miljoner för omläggning av jordbruken runt hela Östersjön till småskalig ekologisk odling!

Även en viss – om än behärskad – rojalism har varit synlig i Forum för antroposofi. Envisa rykten 1989 gjorde nämligen gällande att den då 6-åriga prinsessan Madeleine skulle börja sin skolgång i Kristofferskolan. Spekulationerna tog fart då kungen och drottningen besökt skolan i Bromma och där i över tre timmar (!) förhört sig ”mycket noggrannt” om hur skolan fungerar, rapporterade Expressen. Av detta blev däremot intet, visade det sig.

Däremot lyckliggjorde kungaparet Rudolf Steinerseminariet med ett besök på försommaren 1989. Besöket hade länge förberetts och plötsligt var de där. En solbränd regent som nyfiket granskade Robyggehuset medan drottning Silvia uppmärksamt koncentrerade sig på en entusiastiskt gestikulerande Arne Klingborg. Kungen stramt återhållen och korrekt, Silvia med mild och koncentrerad tyngd. Besöket var privat och en konsekvens av en planerad eriksgata förbi Södertälje där besöket på Steinerseminariet skulle begränsa sig till fem minuter. Det tyckte kungaparet var för lite, så de kom mer informellt istället.

Under de två timmar kungaparet var uppe hos Arne Klingborg i ”Vita huset” var deras intresse främst att bli informerade om waldorfpedagogik. Samtalet betecknades senare som ”intensivt och levande”. Trots att de därnäst egentligen skulle åka, fortsatte de bort till stora eurytmisalen där ett trettital pensionärer på studiebesök just förevisades eurytmi. Regenten öppnar dörren och träder in. Hakor tappas. Kungen tvekar och tittar på klockan. Men eurytmisten Hans Fors ropar in följet: ”Vill ni se något? Vi skall just visa något kort!” Då säger drottning Silvia: ”Ja det vill jag gärna se.” Och så gör Hans och hans kollegor en liten eurytmiuppvisning för kungaparet i största enkelhet. Allt medan pensionärerna storögt tittade på, denna annars helt vanliga vardag på Rudolf Steinerseminariet i Järna.

Fortsättning följer.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Behövs Antroposofiska sällskapet?

Antroposofiska sällskapet syns inte. Var finns det? På detta brukar man svara att Antroposofiska sällskapet är vi alla. Sällskapet är du och jag. Och sällskapets själva syfte är att åstadkomma att människor möts i antroposofins namn. Men detta klargör knappast identiteten – åtminstone utifrån sett – utan bekräftar snarare Antroposofiska sällskapets anonyma framtoning.

Vad står sällskapet för, vad vill det, vad är visionen? Hur önskar det bli uppfattat av omvärlden?

Styrelsen för Antroposofiska sällskapet i landet ger inga klara signaler härvidlag. Den vidmakthåller status quo och gör vad den alltid har gjort – håller ett årsmöte, ett vintermöte och bjuder in en eller ett par föredragshållare per år. Utöver detta märks den väldigt lite. Orföranden och generalsekreteraren reser och träffar folk, men tar i övrigt inga initiativ som märks utåt. Inget påtagligt händer i sällskapet som skiljer det ena året från det andra.

För en rörelse som sägs vara ”förtrupper till förtrupperna” med storslagna uppgifter i världsutvecklingen känns detta onekligen lite tunt. Man kunde ju tycka att åtminstone en allmänt formulerad vision kunde vara på sin plats. Kanske till och med en intention. Hur ska sällskapet annars kunna bli räknat med? Eller ens synas?

För om Antroposofiska sällskapet inte vill något – utöver det självklara i att medlemmarna träffas – vari ligger då dess existensberättigande? Varför ska man vara medlem i en förening där ingenting händer? Antroposofin är framtidsinriktad – men skall vägen mot framtiden tillryggaläggas stillastående? Bristen på uppgifter, visioner och viljeinriktning skapar ett själsklimat av lätt uppgivenhet som knappast kan göra ett medlemskap intressant.

Tydliga intentioner och ett inspirerande ledarskap skulle synliggöra Antroposofiska sällskapet och engagera medlemmarna i en gemensam vilja att medverka i en utvecklingsprocess där antroposofin kan konkretiseras i vårt samhälle. Förmågor saknas inte – tvärtom – men utan tydligt ledarskap saknas det nödvändiga engagemanget

Den antroposofiska rörelsens praktiska verksamheter inom vård, skola och omsorg spelar en roll i samhället. Det är idéburna sammanhang som engagerar många människor. De syns och respekteras. Men Antroposofiska sällskapet söker fortfarande sin identitet och egenart – både internt och externt. Det har ännu inte lyckats uppnå en identitet och funktion utanför den av en esoterisk klubb. I praktiken oåtkomlig för utomstående.

Är detta verkligen vad man önskar? Vad är Antroposofiska sällskapets idé och vilken roll vill man att det ska spela i samhället?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)