Posts Tagged ‘ Antroposofiska Sällskapet

Enskilda medlemmar förväntas vända den antroposofiska rörelsens nedgångsspiral. Inte ledningen.

♦ ♦ ♦ I drygt två års tid har Mummel i kön ofta återkommit till Antroposofiska sällskapets bristande ledarskap, framförallt i Sverige (här ett exempel bland många). Man har styrelse, ordförande och generalsekreterare, men man  saknar förmåga att leda. Det är en handlingsförlamning som märks i bristen på idéer, initiativ och visioner. Mest anmärkningsvärt är kanske ointresset för den vikande medlemstillströmningen och andra tecken på en rörelse på tillbakagång. Denna nedgångsspiral har – trots att den pågått i decennier – aldrig varit föremål för analys, än mindre av åtgärder.

Man saknar förståelse för kraven på förnyelse och fortsätter med business as usual. Och låtsas som det regnar.

Det är därför med stor förvåning vi öppnar senaste Forum Antroposofi nr 3/13 och där får ta del av tankar kring nödvändigheten – av en förnyelse. Denna insikt är visserligen lätt maskerad med antroposofiskt finspråk som att ”de antroposofiska innehållen har förlorat i formkraft”, där Johannes Nilo vinklar antroposofins kris mest som en filosofisk fråga rörande form och innehåll.

»De innehåll som presenteras i skrifter och föredrag har […] inte en självklar kraft att frambringa nya former i sig som jag tror att de fortfarande hade på 30-, 40-, 50-, 60-, 70- och 80-talet, på 90-talet inte riktigt längre och framför allt inte så starkt idag […] Vi har former som spirituellt sett inte är täckta. Och vi har innehåll som inte har någon orientering, ingen fokus, ingen kropp, ingen klar tidsenlig form och det är konfyst och besvärligt och där börjar man bråka.«

På normalsvenska innebär detta att antroposofin (innehållet) och rörelsen (formen) är inne i en kris.

Nu är detta inte uttalat av någon representant för styrelsen för det svenska sällskapet. Utan av Johannes Nilo, chef för Rudolf Steinerarkivet vid Goetheanum i Basel, som på Antroposofiska sällskapets vintermöte i januari i Järna formulerade dessa tankar med anledning av sällskapets 100-årsjubileum. Men det faktum att han har en viktig post i världsrörelsens centrum och att hans synpunkter trycks i det svenska medlemsbladet är en tydlig markering att ett radikalt skifte i förhållningssätt ägt rum.

Vilket betyder att ledande företrädare för den svenska antroposofin inte längre hymlar med att sällskapet, rörelsen och antroposofin befinner sig i en kris. Detta har vi väntat länge på. Kors i taket.

Nu skulle inte detta kungörande tas på allvar i antroposofiska kretsar om det inte kläddes i det sedvanliga intellektualitetsjäktande fikonspråk som är regel i dessa sammanhang. Och då vi tidigare glatt våra läsare med sanslösa exempel på detta kan vi inte låta bli att släppa lös Johannes Nilos språksnobberi en gång till:

»Det som krävs för att knäcka det här problemet att hitta nya former och nya innehåll och en ny konkordans mellan dem, det är ju egentligen att man måste disidentifiera sig, man måste lösa sig från sin egen identifikation med speciella innehåll och sin egen identifikation med det här arvet och den här formkanonen. Det gäller att hitta ett neutralt iakttagande, ett reflektivt förhållande till dem och även gentemot sig själv, annars kan jag inte lösa mina identifikationer med de där innehållen. Och det måste också vara möjligt – och det här är något som kräver lite mod – att disidentifiera sig från Rudolf Steiner själv.«

Markeringarna i texten är mina. Varken svenska akademins ordlista eller Wikipedia har med ordet disidentifiera, men det torde kunna ersättas med det mer begripliga objektivera. Begreppet formkanon finns inte heller i SAOL och på Wikipedia får man gå omvägen via begreppet kulturell kanon för att förstå att Johannes menar former som auktoriteter inom området menar har påverkat samhället. Konkordans visar sig helt enkelt betyda samstämmighet.

Men det som träder fram genom dessa språkdimmor är ändå ett radikalt budskap. Antroposofin, sällskapet (med sin styrelse) och den antroposofiska rörelsen har fastnat i gamla tankeformer och föreställningar. Den antroposofiska ”kulturimpulsen” präglas av rutin och brist på förnyelse. Och som en konsekvens av detta har medlemstillströmningen avtagit, utbildningar och jordbruk lagts ned och Antroposofiska sällskapet håller på att dö sotdöden, för att ta några exempel.

I det samtal som Johannes Nilo inlett, och som redogörs för i Forum-artikeln, kommer som alltid i såna här sammanhang de obligatoriska frågorna om vad Antroposofiska sällskapet har för uppgifter. Behövs det alls – och i så fall varför? Dessa ständigt återkommande frågeställningar är i sig ett bevis på att sällskapet inte behövs. Vem behöver en förening som inte har uppgifter? Så enkelt är det ju. Att man ännu efter årtionden inte kan se sina uppgifter betyder ju att de inte finns. Ett konstaterande som inte kan uppfattas som något annat än en inkompetensförklaring av sällskapet.

Men en sak är säker. I alla förklaringar till varför det blivit så här måste den kvasiakademiska framtoningen inta en inte oväsentlig roll. Visserligen får Johannes Nilos krångelsvenska betraktas som extrem, men han är långtifrån ensam. Antroposofiskt språkbruk har alltid präglats av en fisförnämitet som stått i vägen för en bredare folklig förankring.

Och nu då? Ja, det är väl ingen som tror att Johannes Nilos analys kommer att förändra något. Inte ens han själv tror det. Inte för att han är uppgiven över att sällskapet inte gör något – tvärtom, det är helt i sin ordning tycker han – utan för att han menar att ansvaret ligger hos varje enskild medlem. Ja ni läste rätt. Det bristande ledarskapet för Antroposofiska sällskapet skall inte ställas till svars  – det är de enskilda medlemmarna som ska ta föreningen ur krisen.

För Antroposofiska sällskapets ledning, trots att den har både styrelse, ordförande och generalsekreterare, förväntas inte ta något ansvar i denna nedgång, är Nilos uppenbara konklusion. För eftersom styrelsen saknar uppgifter kan den heller inte ses som ansvarig för vare sig antroposofin eller rörelsen. Logiken är lika glasklar som överraskande.

Har man någonsin hört talas om att det är medlemmarnas ansvar om en föreningsstyrelse är inkompetent? Men för Johannes Nilo är detta helt i sin ordning:

»Jag tror inte vi ska ställa för mycket prognoser, för det lönar sig inte. Då förlorar vi bara tid, utan viktigt är att vi arbetar vidare. Framför allt var och en för sig själv, det tror jag är viktigt. Det finns saker man måste sköta själv och det vi sköter gemensamt, det ordnar sig på andra sätt.«

Många jag talat med skakar på huvudet och menar att Antroposofiska sällskapet vid det här laget är bortom all räddning. Och att vi troligtvis bör glädjas åt detta – för först när botten är nådd kan något nytt uppstå.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 6 votes)

Den antroposofiska rörelsen riskerar att betraktas som en sekt

♦ ♦ ♦ Man kan säga att antroposofin är en moderniserad form av det man kallar mystik, åskådningen att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap om den andliga världen. Begreppet ockultism har ungefär samma betydelse. Poängen är att individen genom egenaktivitet söker denna kunskap – till skillnad från religionens tro på fastlagda påståenden.

Detta inre sökande är inget man klarar av på en kafferast. Det är en mödosam och livslång väg av självreflektion, meditation och strävan att förädla den egna personligheten. Det har alltid funnits människor som av egen kraft hittat sin väg till detta kunskapande. Det storslagna med Rudolf Steiners livsgärning var att han breddade denna krets med sin antroposofi. Han upplevdes som trovärdig, det han sa hade tyngd och substans.

Den som i dag ser tecken på antroposofins tillbakagång och funderar på orsakerna kan nog hålla med om att det är just trovärdighet och substans som saknas. Antroposofin har ingen dragningskraft, inga karismatiska personligheter som tar kraftfulla initiativ. Och en svag representation av det centrala – den inre skolningsvägen. Därmed framstår antroposofin som otydlig och ointressant.

Detta märks inte minst då man tittar på det senaste numret av det svenska medlemsbladet Forum antroposofi (2/13) där generalsekreteraren för det svenska antroposofiska sällskapet Mats-Ola Ohlsson i ett nedtecknat samtal funderar kring ”vilka stämningar och möjligheter som idag råder inom Antroposofiska sällskapet”.

Här väntar man sig någon sorts intentionsförklaring och allmänt insiktsfulla betraktelser om sällskapets väg framåt. Istället yttras till intet förpliktigande schabloner typiska för den antroposofiska jargongen. Man vill ge intryck av klokt eftersinnande när det i själva verket bara är tomt prat. Inledningsvis menar Mats-Ola att det ligger ”en slags gåtfull lagbundenhet” i de hundra år som gått sedan sällskapet bildades, och han fortsätter:

»Då kan något nytt uppstå, det kan komma fram nya groningskrafter. Vi kan stå friare inför det vi traditionsenligt skulle kunna förvalta vidare. Vi är fria att förbinda oss ur hjärtekrafter och impulsera varandra och göra det som behöver göras och inte fastna i undringen över hur man egentligen ska göra det. Ett friare sätt, mera ur våra egna individualiteter. Vi befruktar varandra, vi skapar nytt. Marken är förberedd, luckrad, bearbetad. Vi har erfarenheter, insikter från 100 år med oss. Det är som en jordmån för det här nya som kan spira, som jag tror har att göra med att på ett fritt sätt möta varandra ur hjärtekrafter.«

Hade antroposofin varit mer känd skulle ståuppare läsa upp såna här textpassager från scen. Och fått rungande skrattsalvor. För detta uttryckssätt är en tacksam parodi på hur man kan tala om antroposofi. Det är ett verbalt broderi kring ingenting, en språklig variant av kejsarens nya kläder. Istället för substans finner man här en provkarta på många av de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna: något nytt kan uppstå, groningskrafter, stå fri, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Dessa metaforer är bara tomma åtbörder som skall dölja att här inte finns några idéer, inga djärva initiativ, här saknas spännande perspektiv och planer för framtiden. Kort sagt – här pratas mycket men sägs lite.

Att på detta sätt koka soppa på en spik har funnits länge inom sammanhangen, det är en sorts järnajargong som blivit starkare ju svagare ”impulsen” blivit. Och det är inte bara generalsekreteraren som använder sig av detta språkbruk, det finns inom breda lager av den antroposofiska rörelsen.

Lite längre fram i samma nummer uttalar sig Mats-Ola om meditation. Den metaforstinna orddimman får då stå tillbaka för ett annat märkligt fenomen som också är typiskt för den antroposofiska järnaretoriken – de obesvarade frågorna: 

»Vad menar vi med antroposofisk meditation, i allmänhet och för mig personligen? Vad är vår ansats, våra motiv till kontemplativt, fördjupande arbete? Hur kan vi utveckla en lyssnande och frågande hållning? Vad händer när man mediterar? Var möts och skiljer sig antroposofisk meditation från andra kontemplativa övningsvägar? (…) Vad är drivkraften i mitt sökande? Vart vill jag komma? Få ordning på mitt liv, komma i harmoni och bli väl ”instämd”? Kan ytterligare ett element finnas med i det existentiella sökandet som människor idag har för att känna sig hela?«

Frågorna är retoriska, det vill säga inte avsedda att besvaras av artikelförfattaren/föredragshållaren, de är avsedda att bli frågor hos publiken/läsaren. En teknik som är berättigad i vissa fall. Men i antroposofiska sammanhang har detta blivit en allmänt förekommande rutin för att kamouflera en brist på kunskap och idéer. Vilket är allvarligt, inte minst när det gäller frågor om meditation som alltid rönt intresse för frågan om hur. Men istället för upplysning får man trötta fraser. De intressanta frågorna besvaras aldrig.

Att en ledande företrädare för sällskapet inte har något att säga tror jag är en av orsakerna till antroposofins kris i det här landet. Att ovanstående synpunkter aldrig tidigare framförts beror på den markant konsensuspräglade antroposofiska kulturen som givit upphov till en rad tabun. Ett av dem är att man inte talar om sådana här saker. Man kritiserar varken personer eller fenomen inom rörelsen offentligt, det betraktas som ett utslag av dåligt omdöme.

Detta gör inte kritiken mindre relevant – tvärtom. Vissa saker måste sägas så att rörelsen inte helt förlorar verklighetssinnet. Med sin blandning av urvattnad låtsasantroposofi, konstiga synsätt och språkliga egenheter är det knappast märkligt att den antroposofiska rörelsen ofta kommit att betraktas som det den avskyr mest – en sekt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.4/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 7 votes)

Är det verkligen nödvändigt att ha eurytmi i waldorfskolan?

Som waldorfelev på femtitalet tyckte jag illa om eurytmi – liksom de flesta i klassen. Bristen på motivation förstärktes av att vi aldrig förstod varför vi skulle göra eurytmi. Vi fick aldrig någon förklaring på vilket sätt detta skolämne var viktigt. Vi gjorde eurytmi för att vi var tvungna. Gör si och gör så, sa eurytmiläraren. Och vi gjorde det snällt i de lägre klasserna. Högre upp blev vi olydiga och gjorde lektionerna till något av en mardröm för eurytmiläraren. Minnesbilden från den tiden är en lärare som högröd i ansiktet skrikande försöker genomföra sin kommandoeurytmi i ett konstant oväsen där uttråkade elever hela tiden hade en massa hyss för sig.

Som vuxen – och sedermera övertygad antroposof – förstår jag fortfarande inte orsaken bakom varför eurytmi är ett skolämne.

Sceneurytmi har jag lättare att förhålla mig till. Jag kan visserligen tycka att den fastnat i en stel tradition utan lust till förnyelse – men jag tror ändå den har en utvecklingspotential och en framtid. Men då måste dess företrädare först få ett medvetet förhållande till konstarten. För det är svårt att se att detta existerar. Kanske det finns några som kan ge en begriplig förklaring på eurytmins särart – jag hoppas det, även om jag aldrig fått någon sådan värd namnet. För det är inget allmängods bland eurytmister, kan jag säga. Det stannar vid att de betecknar eurytmi som en ”rörelsekonst”.

Att eurytmister inte kan ge en mer specifik karakterisering av vad eurytmi är har sina randiga skäl. Det har nämligen alltid rått en antiintellektuell förklaringsmodell för den svenska eurytmin – nämligen att den inte kan eller ens bör förklaras. Man ska inte orda om vad eurytmi är – man ska göra den. Då ”förstår” man. Detta har varit den officiella hållningen på Steinerseminariet de åren man utbildade eurytmister där. Man satte till och med en ära i att inte kunna förklara, berättar min gode vän Curt som gått där. Kunskapen skall ”försvinna ned i fötterna och ut i armarna”, som en av lärarna ska ha sagt.

Att denna sanslösa god dag yxskaft-hållning i själva verket är en idiotförklaring av eurytmin verkar man inte ha förstått – och därvid har det förblivit. Förhållandet till eurytmin är märkligt ogenomtänkt och omedvetet, fjärran från antroposofins annars så benhårda krav på klarhet i tanken. Men eurytmin betraktas inte heller som en känslostyrd företeelse – detta är paradoxen. Nej, sånt avvisas med kraft och förtrytsamhet. Konstformen är ett uttryck för ”objektiva” skeenden i ton och tal, menar man. Det märkliga är att denna paradox inte diskuteras. En ”objektiv” konstart, fri från både känslopjunk och analytiskt tänkande.  Och alla är nöjda med detta vårdande av omedvetenheten kring fenomenet. Eurytmi skall inte förklaras ”intellektuellt”, den ska utföras. Punkt.

Detta har varit den allmänna hållningen under alla år. Men för någon vecka sedan släpptes anden ur flaskan då skoleurytmins berättigande diskuterades på Facebook i en rekordlång tråd. Orsaken var ett foto från generalsekreterarmötet i Antroposofiska sällskapet i Schweiz där medlemmarna under en paus gjorde det eurytmiska ”ljudet” T på scenen. Detta foto torde te sig något märkligt för de som inte upplevt eurytmi – och det väckte minnen inte bara hos undertecknad utan även Alicia Hamberg, f d waldorfelev och initierad kritiker av antroposofiska kulturyttringar, i synnerhet waldorfpedagogik (det var hon som publicerat bilden på sin blogg). I debatten deltog också Curt Jansson, utbildad eurytmist – och eurytmiläraren Ingunn Kroken från Norge. 

Nu vädrades många av de frågeställningar som uppstått under årens lopp angående skoleurytmin och frågan vad som berättigar dess plats som skolämne i waldorfskolan.

Ingunn menade inledningsvis att alla barn tycker om att röra sig och ”om det blir för lite glädje och begeistring under eurytmitimmarna är det något vi gör fel. Då behöver vi finna en väg tillbaka till begeistringen, och det är lärarens uppgift.” Och hon ger exempel på kreativa lösningar hon varit med om där man bl a använt en jo-jo och rört sig till musik av The Entertainer.

Men frågan kvarstår: Varför eurytmi som skolämne?

– För att eurytmi är en konstnärlig bearbetning av övriga skolämnen, både språkligt och musikaliskt, menar Ingunn. När eleverna undervisas om vikingatiden, rör de sig under eurytmitimmen till dikter från Eddan och Voluspa. Detta ger en grundläggande förnimmelse för olika språkkvaliteter i händelser som är en del av vårt kulturarv. ”Och heller inte dumt att lära känna musikhistorien och ens egen musikkultur genom att röra sig till den, istället för att bara plugga kompositörer och musikverk utantill”.

Detta är naturligtvis en intressant aspekt. Men eurytmitimmarna handlar för det mesta om andra saker än att gestalta skolämnen. Så motivet bakom skoleurytmin är fortfarande oklar. Är det för att Steiner menade att det var viktigt på tjugotalet? Är i så fall situationen i dag jämförbar? Finns det undersökningar som visar att eurytmin är viktig i skolarbetet? Eller är eurytmin bara något man tror är bra? Man kan tycka att det vid det här laget nästan borde kunna bevisas att eurytmi är viktig i skolan. Men svaret är alltid bara just dessa förmodanden att det är bra. Jag tycker det är mycket märkligt. Tål inte skoleurytmin en legitimering av oberoende instanser? 

Hur skulle man kort kunna karakterisera det viktiga med eurytmin för skolbarn? Ingunn menar att den är ett ”eminent verktyg” för att ge elever en fördjupad förståelse av språk och musik och att denna inlevelse är viktig för att ”äga” lärostoffet. Bristen på estetisk fostran i skolan är en ”bristsjukdom” som allt fler uppdagar.

Alicia tar in några andra aspekter. Hennes erfarenhet är att eurytmiläraren kräver att barn, som inte förstår varför, ska ta eurytmin på ett enormt allvar. ”Jag antar att för dessa eurytmister är eurytmin livsviktig och alla tecken på att den inte tas på fullaste allvar är tecken på jordens omedelbara undergång. Varpå allting förstås spårar ur. För barn kan inte ta denna attityd på allvar. Eurytmiläraren blir löjeväckande.” Detta gravallvar dödar all lust för ett barn.

»Eurytmi är… obegripligt. Man fattade aldrig varför! Varför detta ämne! Varför varför varför! Varför dessa pinsamma rörelser och dessa genanta klänningar! Urgh… Och som social grej funkade det ju också dåligt – något barnen var engagerade i (typ leka kull?) hade förmodligen varit, tja, enklare. Som jag minns eurytmin så var det totalkaos och barn som slogs och en dödsallvarlig eurytmilärare som ständigt vandrade på totaldesperationens kant. (Och ibland lämnade salen gråtande.)«

”Problemet”, menar Alicia, ”är ämnets atmosfär (i brist på bättre uttryck) och att det liksom var Döden. Då menar jag inte dödens tråkigt, vilket också var fallet, men atmosfären var rena döden. Och dessa tillresande eurytmisällskap som man skulle se framträdanden av. Under största dödsallvarliga vördnad. Fastän de flesta barn inte begrep någonting. Och detta gravallvar! Dessa levande (?) spöken som seglade runt på scenen och såg ut som om de skulle trilla av pinn på mest plågsamma vis vilken sekund som helst!”

»Barn förstår inte varför eurytmi är dödsallvarligt för antroposofer. (Lustigt att man inte tror barn vara mogna intellektuella resonemang i tidig ålder – men att ta eurytmi på allvar, det tror man de klarar!) Kan man inte förstå detta, är det kanske bättre att erbjuda barn det estetiska och rörelse på annat sätt än genom eurytmi. Inte begrep man någonsin att eurytmi skulle föreställa en konstnärlig bearbetning av skolämnena.«

Till detta replikerar Ingunn överraskande ”jag är väldigt glad att jag aldrig gick på en Steinerskola, för då hade jag helt säkert inte velat läsa varken Steiner, göra eurytmi eller något annat som jag nu är väldigt glad för. Hade jag bara mött EN person som var i närheten av detta skenheliga allvar hade jag blivit rebell resten av livet”. Och Ingunn antyder att Alicia och jag hade haft otur med våra lärare.

Men jag tror inte att problemen med eurytmin i skolan berodde på dåliga lärare, vår klass hade de främsta, Gertrud Klingborg, Ingeborg Friedensburg och Andrea Roth är de jag särskilt kommer ihåg. Att få ett ”fördjupat förhållande” till musik och språk var ju omöjligt för att de flesta barn upp till åtminstone sexan normalt saknar så sofistikerade intressen. Jag tyckte dessutom inte om klassisk musik, för mej var det rock ´n´roll som gällde – och det var ju närmast något förbjudet i waldorfskolan på den tiden.

För mig var min barndoms eurytmitimmar ett enda stort och katastrofalt misslyckande. Det är därför jag anser det vara berättigat att ställa frågan varför eurytmin finns på skolschemat. Det minsta man kan begära är en godtagbar förklaring. Men jag har aldrig fått annat än svävande utsagor som mer känns som bortförklaringar. Jag tycker det är anmärkningsvärt.

Curt instämmer i Ingunns lättnadssuck: ”jag gick inte i waldorfskola, gudskelov. Då skulle jag nog aldrig blivit eurytmist”.

I den fortsatta debatten ifrågasätter Ingunn nödvändigheten av en förklaring på varför man har eurytmi i waldorfskolan. Eurytmin är ju inte ”SÅ annorlunda än andra dansformer”, menar hon. ”Man går ju inte runt och förklarar vad Beethovens femte symfoni skall vara bra för, eller vad den `egentligen betyder´. Antingen gillar man den eller också inte”.

Och själva grundfrågan varför man har eurytmi på skolschemat glider bort i allt möjligt småprat som är så vanligt på Facebook.

Waldorfskolan har alltså ett schemalagt ämne som är okänt för allmänheten men som man trots det inte anser behöver en förklaring, definition eller beskrivning av egenarten. Hade man haft balett på skolschemat hade föräldrar nog krävt en avsiktsförklaring. Men då det gäller eurytmi ger man bara en allmänt intetsägande beteckning som ”rörelsekonst”. Inte vilken sorts rörelsekonst eller varför just eurytmi. Det finns ingen genrebeskrivning. Det finns visserligen en esoterisk bakgrund som inte redovisas för att det är känsligt – och omfattande. Desto större anledning att då klä den i ett begripligt vardagsspråk, kan man tycka. Men man bryr sig inte. Eller som Alicia påpekar:

»Grejen med eurytmin är ju ändå att den betyder något. Och har en särart. Och eurytmin är så viktig i waldorfskolan – men varför? Varför just den? Om det inte var något speciellt med eurytmin, ja, då kunde den ju bytas ut mot precis vad som helst som är rörelse. Men den är ju speciell, för trots svårigheter att engagera elever så finns den ju kvar. Och tas på allvar av waldorfrörelsen, skolorna och lärarna.«

 Om inte en eurytmist kan formulera vad det handlar om vem ska då göra det, kan man fråga sig. Vad är det som är bra i att inte kunna motivera eurytmin på ett kort och begripligt sätt? Vi bör ju, som Alicia säger, på något vis kunna tala om eurytmin som sådan – det blir nästan omöjligt om vi ska utgå från varje enskild eurytmists egna idéer i stället för att se till det som faktiskt är gemensamt för eurytmin.

»Jag tycker att föräldrar bör förstå att eurytmin inte är bara friskvård eller dans (eller vad nu någon annan banal förklaring kan gå ut på) utan att den har en specifik bakgrund, sina motiv och sin mening. Annars har ämnet ingen beskrivning, ingen definition, det kan tydligen vara vad som helst; lite musik, lite vers, lite dans, lite rörelse, lite skoj (om man har tur! det har många inte), lite allvar; blandat hur som helst utan något mål och eller någon mening som kan formuleras begripligt och någorlunda generellt för skoländamål. Och det funkar inte, för då förstår man inte vad det handlar om (och det tycker jag folk har rätt att göra, då de gör ett val).«  

Facebook-diskussionen är omfattande och håller deltagarna sysselsatta i princip i två dygn. I en lång summering av diskussionen ställer Ingunn några retoriska frågor:

»Är det inte acceptabelt att undervisa i yoga eller eurytmi om man inte har ett `aktivt dagligt förhållningssätt´ till de spirituella bevekelsegrunderna för dessa rörelser? Kommer Alicia och Johannes `kräva´ att en yogalärare kan rabbla upp den spirituella bakgrunden för yogans rörelser, eller att alla som tar en yogakurs var som helst borde undervisas i dessa förklaringar? Mitt centrala påstående är: Som lärare måste man både i yogan och eurytmin uppleva att rörelserna, språket och musiken i sig själv `fångar´ och kunna förmedla detta till eleverna – ingen `överbyggning´ eller förklaring kan göra `tråkig´ eurytmi mindre tråkig.«

Och även om Ingunn inte betraktar förklaringar som oviktiga menar hon att de inte hjälper de som inte tycker om ämnet. Och naturligtvis är det så. Men det var heller aldrig frågan. Frågan gällde varför man har eurytmi på skolschemat. Om ämnet av de flesta elever skulle upplevas som vansinnigt roligt och stimulerande skulle frågan knappast vara aktuell. Men nu upplevs ämnet som både urtrist och obegripligt – därför är frågan berättigad. Och föräldrar och elever i alla klasser utom de lägsta har rätt att kräva en förklaring. Så enkelt är det ju.

Sen skulle yoga som skolämne definitivt kräva en förklaring – inte bara av föräldrar och barn, utan framförallt av skolmyndigheter.

Eurytmins existensberättigande behöver inte bara förklaras för föräldrar och barn i waldorfskolan. Även rimligtvis för myndigheter som, imponerade av waldorfskolans i övrigt erkända pedagogiska insatser, antagligen vilat på hanen i frågan. Varför bråka om ett estetiskt ämne i det läget? Men förklaring behövs också för vänskapsband med kompisar i andra skolsystem. Eurytmi – vad är det? Jag vågade aldrig nämna ämnet bland polarna hemma på gården. Jag skämdes och hoppades att jag ALDRIG skulle behöva uppleva nesan att tvingas beskriva de i min dåvarande uppfattning fåniga rörelserna – och sen behöva förklara VARFÖR. En mardröm för ett barn.

Det är därför ett anständighetskrav att få veta varför ett ämne finns på schemat som inte finns i någon annan skolform. Alicia:

»Alla måste kunna lite matte, alla måste kunna läsa och skriva, alla måste kunna andra basämnen – men man behöver faktiskt inte kunna eurytmi för att klara sig i världen. Man behöver inte idrott heller. Jag, som ointresserad av musik, kan ändå tycka att allmänbildning i musik är av godo, alltså kan man motivera musik på schemat även för elever som kanske inte uppskattar den. Men eurytmi är inte allmänbildning, och kan inte motiveras av den anledningen.«

Så långt vår lilla debatt. Så vitt jag vet har eurytmin aldrig tidigare debatterats offentligt så öppenhjärtigt som här – åtminstone inte i Sverige – med undantag kanske av en kritisk artikel i Medlemsbladet för tio år sedan. Ovanstående artikel är en förkortad version av en mycket längre text på Facebook.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Barn i waldorfskola riskerar att bli gurus och medier, menar f d waldorflärare

♦ ♦ ♦ Varje år i slutet av september firar waldorfskolorna Mikaeli till åminnelse av ärkeängeln Mikaels seger över draken (i Sverige talar vi om S:t Göran och draken). Draken är en allegorisk framställning av materialismen och Mikael den andliga kraft som kan besegra den och befria den mänskliga själen (prinsessan) som var på väg att slukas av monstret. Detta anar kanske en och annan elev i  waldorfskolans högre klasser, även om det inte är en officiellt uttalad tolkning. I sin kritiska uppsats om waldorfskolorna i Frankrike, beskriver den före detta waldorfeleven och waldorfläraren Grégoire Perra detta som symptomatiskt:

»Avsikten bakom den genomgripande rituella praxisen i waldorfskolan tror jag är att försätta eleverna i en religiös atmosfär som är beroendeframkallande. Jag minns att som tonåring ha känt det som att jag levde i ett slags kloster med dagliga ritualer och recitationer. Och denna religiösa stämning var genomgående förknippad med konstnärliga övningar och ständiga berättelser om legender, folksagor och myter.«

Grégoire Perra (bilden) menar att detta får oönskade konsekvenser. I en ålder barnen borde ”vakna upp och tänka kritiskt” utvecklar de istället en förlitan på känslor och fantasi ”som senare kan främja godtrogenhet och impulsivt beteende”. Ceremonierna, högtiderna och språken skulle enligt Perra medverka till att prägla barnen att senare i livet glida in i en antroposofisk livssyn.

Att en religiös atmosfär kan uppfattas är en intressant iakttagelse, man kan uppleva något av den kvalitén när det gäller småklasserna – frågan är bara om detta kan ses som ett problem av andra än passionerade reduktionister som har örnkoll på allt som kan bryta mot den sekulariserade normen. I denna atmosfär ligger nämligen en pedagogisk intention av stor vikt. Och avsikten är knappast religiös, snarare en önskan att ge barnet en känsla av meningsfull helhet, av hemkänsla i världen. Detta är centralt i waldorfpedagogiken. Tids nog konfronteras barnet med den obönhörligt krassa verkligheten.

Perras syn på barnets fantasi och känslor saknar de mest grundläggande insikter i mänskligt växande. När har man hört att ett stimulerande av barns fantasi skulle vara av ondo? Och av detta drar han generande enkla, närmast behaviouristiska slutsatser. Det man stoppar in får man ut, ungefär.

»I denna konstnärligt-mytiskt-religiösa atmosfär blir eleverna vana vid ett tillstånd av lättja som kommer att göra dem socialt missanpassade, oförmögna att utveckla sina färdigheter. För upprepar man inte vad man själv varit med om?«

Av detta följer att barnets jag övervärderas, menar Perra – vilket i sin tur leder till att de senare i livet kan bli gurus! Jo, ni läste rätt. Och präglingen under skoltiden gör att de lätt hamnar i Antroposofiska sällskapet som andliga ledare ”för att de systematiskt och blint litar på sina egna känslor eller hugskott, så till den grad att de kan betrakta sig själva som medier”! Ni läste rätt även denna gång.

Slutsatserna är häpnadsväckande – men också motsägelsefulla. För på ett annat ställe i uppsatsen konstaterar han att eleverna sällan blir antroposofer, vilket ju är mer med sanningen överenstämmande. För hade avsikten med waldorfskolan varit att skapa en kader av antroposofer har man skändligen misslyckats. Och skulle man till äventyrs ha lyckats skulle samhället dragit in skolpengen för länge sen. Perras teori om antroposofisk indoktrinering faller på sin egen orimlighet.

Men i sin uppsats drar han denna teoribildning in absurdum. Han talar om waldorfskolans strävan att skapa ”familjära relationer” mellan lärare och elev för att underlätta introducerandet av ”den antroposofiska doktrinen”. Lärarna blir mammor och pappor och eleverna deras egna barn till den grad att en närmast incestuös atmosfär uppstår.

Detta är naturligtvis en allvarlig anklagelse mot hela waldorfkonceptet och troligtvis en av orsakerna till att uppsatsen anmälts, se vidare Sune Nordwalls kommentar. Det handlar helt klart om förtal.

Perras huvudtes, att waldorfskolan är en ”slug konspiration”, saknar övertygande argumentation som stärker tesen. Det behöver man inte vara antroposof för att inse. Resonemanget är både motsägelsefullt och ytligt – och framför allt motsägs det av verkligheten.

                                                                                                                          Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Den antroposofiska vågen är över

Waldorflärarhögskolan har beslutat att lägga ned verksamheten rapporterar ansvariga i dagarna. Försåvitt inte Utbildningsdepartementet skjuter till de pengar som saknas, vilket blir klart inom en månad.  Oavsett utgången är detta den senaste i raden av indikationer som visar att den antroposofiska rörelsen i det här landet har sett sina bästa dagar.

Den biodynamiska rörelsen startade redan på femtiotalet det som i våra dagar utvecklats till den odlingsform vi kallar ekologisk. Biodynamisk odling existerar fortfarande, men är sedan länge helt undanträngd av den ekologiska – och med det idén om det självförsörjande småjordbruket. Liksom de för allmänheten svårsmälta så kallade preparaten och det processuella tänket med andliga förtecken.

Rudolf Steinerseminariet är sedan länge en skugga av sitt forna jag. Den sjudande kittel denna vuxenutbildningsinstitution var med alla sina linjer; allmänna, konstnärliga, pedagogiska, eurytmilinjen och den biodynamiska linjen, finns inte längre. Denna plats var under flera decennier navet i den ström av spännande initiativ som gjorde det antroposofiska Järna till ett begrepp. Idag finns bara en läkepedagogisk utbildning på platsen. Rudolf Steinerseminariet existerar  bara som hyresvärd och har dessutom bytt namn till Järna Kulturcentrum.

Den antroposofiska läkekonsten lever under ständigt hot trots starkt folkligt stöd för Vidarkliniken. Problemet är en rigid lagstiftning som bara accepterar ett skolmedicinskt synsätt. Internationellt är synen mer tillåtande vilket talar för den antroposofiska medicinens fortlevande på sikt. Men ingenting är säkert i dagsläget.

Läkepedagogiken har haft det kärvt några år för att man i början inte förstod att nya handläggare på kommunerna inte genomskådade egenarten i denna vårdform. Kommunerna upphandlar nämligen dessa tjänster av de antroposofiska hemmen. Efter mycken möda och stort besvär, där man gjort omfattande marknadsstrategiska ansträngningar, är man nu på banan igen.

Det är sedan länge tydligt att ledarskapet i Antroposofiska sällskapet både internationellt och här hemma inte förmått möta den nedåtgående spiralen. Tvärtom, man saknar fortfarande det nödvändiga krismedvetandet. Idétorka och svagt ledarskap har lett till minskad medlemstillströmning, dålig ekonomi och till och med permitteringar vid centret i Schweiz.

Som lök på laxen blev det i dagarna klart att det stolta hotellprojektet på seminarieområdet i Järna skjuts på framtiden efter åtta års fruktlös kamp mot kommunens och grannars ovilja. Det var ursprungligen avsett att fungera som konferenshotell, en tanke många ifrågasatte redan från början eftersom det var svårt att se den kommersiella potentialen. Man får nu nöja sig med den nyss avslutade ambitiösa renoveringen av ett tidigare elevhem.

Förutom den läkepedagogiska utbildningen och Asmussens arkitektkontor finns ”Yipparna” (Youth Initiative Program), en samling unga (antroposofiska) entrepenörer som sedan några år valt seminarieområdet som sin hemmabas, vilket alla glädjer sig åt. BERAS (Baltic Ecological Recycling Agriculture and Society) har flyttat in i gamla biblioteksbyggnaden där de delar lokaler med reklambyrån Järna Kommunikation. Ett stenkast därifrån finns jordbruksutbildningen på Nibble Gård och på Skillebyholm finns en trädgårdpedagogutbildning.

Så tecknen är tydliga – den antroposofiska vågen är över. De kreativa inspiratörer som drog folk till rörelsen har för länge sedan lämnat oss, och inga nya har kommit.

Odiskutabelt är ändå att den antroposofiska rörelsen lämnat tydliga spår i samhället. Den har faktiskt fungerat som den kulturimpuls antroposofer ständigt talar om. Den biodynamiska odlingsprincipen ledde till dagens ekologiska trend, waldorfrörelsens kraftfulla agerande var huvudorsaken till dagens friskolesystem, och Vidarklinikens existens har nog spelat en icke oväsentlig roll i ifrågasättandet av skolmedicinens monopol.

Kanske vi kommit så långt vi mäktat med det koncept som skapades i början på förra seklet. Nu behövs andra ansatser och förhållningssätt – och att nya uppgifter formuleras som svarar mot dagens verklighet. Men inget tyder på att man från ledande håll har den mognad detta kräver. Dessvärre.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Ord och inga visor från Antroposofiska sällskapets internrevisor

Som alla föreningar har även Antroposofiska sällskapet ett årsmöte med fastställande av dagordning, val av ordförande, revisionsberättelse, budget och liknande. Här finns också en punkt som heter intern revisionsberättelse. Till skillnad från den externa revisionen som sköts av en revisor ”utifrån” som granskar räkenskaperna, innebär den interna revisionen att en av årsmötet utsedd medlem kollar att styrelsen under året handlat riktigt utifrån ett mer ideologisk perspektiv.

Det går till så att vederbörande läser alla styrelseprotokoll för det aktuella året. En sådan granskning har normalt en rent formell funktion. Förtroendet för styrelsens arbete är av tradition grundmurat, så ingen väntar sig något kontroversiellt. Nån gång har granskaren till sin rapport på årsmötet lagt en liten antroposofisk förnumstighet, kanske till och med vågat sig på en lustighet. Men sen går man över till nästa punkt.

Överraskningen blev därför stor då ett modernt designat newsletter häromdagen landade i brevlådan. Där fanns internrevisorns rapport från vårens årsmöte återgiven i sin helhet. I en ovanligt uppriktig ton tas bladet från munnen. Och här hymlas inte. ”Som vanligt är jag benägen att säga att allt ser OK ut”, uttrycker han sig visserligen. Och läsaren förväntar sig den vanliga intetsägande utläggningen. Men sen kommer det:

»Internrevisorn är dock lätt skakad av antroposofins situation i rådande världssituation. Exempelvis:

  1. Antroposofisk medicin gastkramas av EU-direktiv.
  2. Waldorfskolan avkönas av våra egna svenska myndigheter.
  3. Unga människor med god vilja till att finansiera verksamheten försvagas.
  4. Medlemmarnas vilja till att finansiera verksamheten försvagas.

Om detta nästan inget i protokollen.«

Och han tycker trots detta att det ser OK ut! En konsekvent reaktion hade annars varit att resa allvarliga frågor kring styrelsens handhavande av dessa problem. Tonen mildras något i formuleringen att styrelsen tagit upp ”vilka negativa trender som skall motverkas”. Men alltså inte vad man tänker göra. Den glesnande skaran som infunnit sig till årsmötet kommenteras också: Det ”konstaterades att endast ett fåtal medlemmar infunnit sig till årsmötet”. Sen fortsätter han:

»27/9 konstaterades: vi börjar få ont om pengar. 18/10 konstaterades: kassan börjar bli tom. 25/1 förekom samtal om en tankesmedja som plattform för samhälls- och kulturdebatt. Det kanske inte är styrelsens uppgift att lösa världsproblemen, och det kan säkert vara så att protokollen inte återger värmen, kraften eller oron i de förda samtalen, men internrevisorn upplever genom protokollen ett glapp mellan världen vi lever i och den värld styrelsens protokoll återspeglar. Jag rekommenderar årsmötet att bevilja styrelsen ansvarsfrihet.«

Snipp snapp snorum! Den lakoniska avslutningen är nästan lika oväntad som budskapet i sin helhet. Att rekommendera ansvarsfrihet efter dessa kritiska kommentarer är minst sagt överraskande. Är det menat som en ironi avsedd för läsaren att dra sina egna slutsatser? I så fall är det en skickligt formulerad protestyttring kamouflerad som en normalitet.

Eller också är summeringen av den nästan apokalyptiska tonen i texten ett uttryck för den brist på förståelse för vad som faktiskt sker och har skett inom sällskapet under lång tid. En brist på krismedvetande. Man ska inte gräva ned sig i problem, är ju inställningen. Livet går vidare. Nu tar vi nya tag. Oavsett om internrevisorns rapport är avsedd som en protest eller inte är nog styrelsens uppfattning mer i enlighet med denna senare konklusion. Man har ju faktiskt godkänt texten.

Medicinen ”gastkramas”, waldorfskolan ”avkönas”, ”den goda viljan att finansiera försvagas”, ”internrevisorn är skakad av antroposofins situation i rådande världssituation”, ”glapp mellan världen vi lever i och den värld styrelsens protokoll återspeglar”. Det är ord och inga visor, även om budskapet som sagt är motsägelsefullt, något den före detta waldorfeleven och initierade antroposofkritikern Alicia Hamberg, vanligtvis kallas Zooey, också ger uttryck för.

Att man protokollfört funderingar kring en tankesmedja låter bekant, men knappast realistiskt med tanke på den sedan länge rådande handlingsförlamningen. Och inte lär heller rapportens brist på diskretion förändra något väsentligt. Men tack Lennart för en stimulerande läsning!

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Weledas läkemedelstillverkning är en förlustverksamhet

Nummer 2 av Antroposofiska sällskapets medlemsblad Forum har som alltid ett ambitiöst anslag. Denna gång behandlas bland annat antroposofisk medicin i flera artiklar. Jackie Swartz menar i en intervju att man från officiellt håll ”inte riktigt hänger med” den integrativa antroposofiska medicinen. Han tar exemplet Martin Ingvar som 2007 utsågs till professor i integrativ medicin med 40 miljoner i forskningsanslag. Trots detta har nästan ingenting åstadkommits på området – inte helt oväntat när man satt vargen att vakta fåren.

Från en högt placerad källa inom Karolinska institutet har vi förstått att Ingvar innan utnämningen betraktades som lite av ett bekymmer på institutionen. Osher foundations miljoner kom därför som en skänk från ovan. Nu kunde han få en statusfylld professur inom ett område som institutet betraktade som harmlöst. Han fick en glansfylld position och den integrativa forskningen fick sin dödgrävare. En win-win-situation för Karolinska.

Detta sagt som en parentes. Författaren och psykiatern Peter Selgs artikel i numret är ett lysande exempel på något som förfinats under decennier inom den antroposofiska aristokratin – att skriva om ingenting på ett till synes initierat sätt. Här produceras obegripliga fraser (”amalgamera idéhistorien”), trycks på de rätta historiska knapparna genom att referera till Steiner – men utan att tillföra något av vikt.

Intressant var däremot uppgiften om krisen inom medicin- och kroppsvårdsföretaget Weleda. VD:n för svenska Weleda redogör för den centrala problematiken:

»Weledas läkemedelssortiment har vuxit och blivit omfattande. Mångfalden välkomnas inte av läkemedelsverken, där regelverken är strikt utformade och premierar storskalighet och volym på ett fåtal medel.«

Han har förståelse för kraven på analyser, studier och tillverkningskvalitet men efterlyser ett system som också fungerar för individbaserade läkemedel som tillverkas i små volymer:

»Vi har lämnat in flera medel för registrering till läkemedelsverket till en kostnad av hundratusentals kronor per medel, trots att försäljningen av dessa medel är relativt blygsam och kostnaden en investering som är svår att få tillbaka inom rimlig tid. Ett exempel på en sådan registrering är den tioprocentiga lavendeloljan. Denna produkt är numera läkemedelsklassad i Sverige. Det är en fantastiskt fin olja som man med fördel kan smörja sig med vid t ex orolig mage, men det är svårt att hitta särskilt många gemensamma nämnare med konventionella, kemiska läkemedel. Ändå lyder de i mångt och mycket under samma regelverk.«

Weledas läkemedelstillverkning har alltid givit ett underskott. Detta är knappast känt av motståndarna som harmset kräver att Weledas mediciner skall genomgå samma kostsamma tester som konventionell medicin eftersom man här förutsätter liknande miljardintäkter här som i vanlig medicinindustri. Men att Weleda överhuvudtaget har läkemedelstillverkning är för att deras framgångsrika hudvårdsprodukter hittills täckt förlusterna på medicinsidan. En registrering av alla läkemedel (ca 3 000) skulle driva företaget i konkurs.

Och den tätnande konkurrensen på kosmetikamarknaden sätter press på innovation och marknadsinvesteringar på hudvårdssidan. Detta ledde strax efter årsskiftet till en ekonomisk kris för Weleda. En rad åtgärder vidtogs så att den omedelbara krisen nu är avvärjd. Men:

»På svenska Weleda har vi vad gäller läkemedlen en högst osäker situation i och med att regeringen inte har förnyat det försäljningstillstånd som gick ut i februari 2011. Enligt uppgift arbetar regeringen med frågan, men framtidens inriktning är än så länge höljd i dunkel. Vad som än må komma hoppas vi att regeringen tar i beaktande det bidrag som antroposofisk vård ger och inte minst valfrihetsaspekten där man bör bejaka de få kvalitativa alternativ som finns idag.«

Det kvalitativa synsättet redogörs för i en annan artikel i numret av en av förgrundsfigurerna inom antroposofisk medicin, Ursula Flatters. Den är initierad och klargörande, även om läsningen ibland ger ger anledning misstänka att  de beskrivna erfarenheterna till viss del är baserade på ideologiskt konstruerade intellektualismer. För så är det ju ofta i antroposofiska sammanhang.

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kunde Rudolf Steiner ta fel?

I snart tre år har Mummel i kön kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen och Antroposofiska sällskapet. Många har kommenterat och diskuterat dessa krönikor. Offentligt exponerad internkritik har nämligen varit utomordentligt sällsynt tidigare eftersom den allmänt uppfattats som en otänkbar indiskretion. Vi har trots detta – eller just därför – fortsatt granskningen då vår statistik visar att dessa texter har en omfattande läsekrets. De fyller en del av det behov av tankefrihet som borde vara en självklarhet inom Antroposofiska sällskapet. Vi har länge behövt tala om dessa saker.

Såvitt vi vet var Arve Mathiesen i Norge den förste på många år att störa denna lägga-på-locket-kultur då han med sin artikel Art makes sense i svenska Balder för några år sedan manade oss att vid bedömningen av Steiners texter skilja på dem som antingen resultat av hans omfattande beläsenhet, andliga forskning eller intellektuella kapacitet. I vilka av de tre områdena har de fel uppstått som vi idag kan peka på, var hans fråga till oss. Det banbrytande i Mathiesens analys fick på den tiden inte ventileras i sällskapets medlemstidning Forum för antroposofi och stannade därför inom Balders något begränsade läsekrets.

Att Cato Schiøtz* nu träder fram med kritik av Högskolan för antroposofi i svenska sällskapets organ är visserligen anmärkningsvärt, men förklaras av att han är en tungviktare i det norska sällskapet. Artikeln finns i nr 3/11 av Medlemsbladet och har rubriken ”Talet jag inte höll i samband med 150-årsfirandet av Rudolf Steiners födelse. Högskolans centrala ställning och situationen idag.” Hans huvudlinje är att ”Högskolan saknar hög akademisk nivå, öppenhet och meningsutbyte, professionalitet och kritiskt tänkande”:

»När man utvärderar utvecklingen efter Steiners död, kan man beklagligt nog konstatera att Högskolan inte levt upp till detta ideal om öppenhet. Snarare måste man beklagligt nog säga att stridigheterna i sällskapet har sektens alla kännetecken.«

Han menar att detta är djupt olyckligt eftersom ”kritik skärper och är något man kan lära sig av, något man kan justera kursen efter och förbättra kvalitén efter”. Och han fortsätter: ”Det är mitt bestämda intryck att man från antroposofiskt håll alltför ofta reagerar med frustration och starkt ordbruk på snart sagt all extern kritik”. Han pekar på icke-antroposofen Helmut Zanders ”två extremt viktiga böcker” om antroposofi ”eftersom de kommer att gälla som standardreferenser för snart sagt all akademisk och extern behandling av antroposofin”.

Zanders bok, som är på sammanlagt närmare två tusen sidor, har med rätta kritiserats, ”men det har inte funnits en samlad plan för arbetet med att bemöta den”, menar Schiøtz. Enligt honom  skulle detta vara en självklar uppgift för Högskolan. Att detta krav ställs kan i förstone tyckas vara naivt eftersom representanter för Högskolan aldrig tänkt i dessa banor. Att Högskolan ska ta ansvar för rörelsen på detta sätt har aldrig funnits på kartan. Samtidigt kommer dessa idéer från en central personlighet i den norska antroposofiska rörelsen, vilket är något helt nytt.

Begreppet andevetenskap – som förut kritiserats här i Mummel i kön – betecknar Schiøtz som ”problematiskt”: ”Man kan undra om Steiner själv skulle ha använt sig av vetenskapsbegreppet om han hade lagt dagens rådande vetenskapssyn till grund för det”. Sen menar Schiøtz att man måste vara öppen för att Rudolf Steiner faktiskt kunde ta fel. Det borde vara ett ”ärlighetskrav” inom Högskolan att erkänna detta:

»Vad är det hos Steiner som i efterskott har blivit bekräftat och som idag framstår som riktigt och fruktbart? Vilka avsnitt/synpunkter bör vi lägga åt sidan för att vi faktiskt inte vet: Steiners konklusioner kan varken avvisas eller bekräftas? På vilka punkter tog Steiner bevisligen fel?«

Här nämner Schiøtz Steiners uttalande om planeten Mars ytbeskaffenhet som i backspegel visar sig vara fel. Avslutningsvis vill han understryka att hans synpunkter ”inte på något sätt är menade som ett misstroendevotum gentemot de som idag gör ett stort och osjälviskt arbete inom Högskolan”. Men ”för min egen del inser jag beklagligt nog att så som situationen ser ut idag, tvivlar jag på Högskolans berättigande”:

»Jag förväntar att man under loppet av de närmaste dryga tio åren genomför en omstrukturering och arbetar på ett annat sätt. I första vändan får man som ett minimum föra en diskussion om centrala frågor och utmaningar. Detta inlägg är menat att vara ett bidrag till den diskussionen.«

Den som lever får se.

*Cato Schiøtz är en känd brottmålsadvokat i Norge, ekologisk bonde och aktiv företrädare för antroposofi (Foto Wikipedia)

 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Klarar inte du heller att gå den antroposofiska skolningsvägen?

Med den antroposofiska skolningsvägen menas den väg antroposofen går för att genom meditation förädla sitt inre. Denna skolningsväg anses mer eller mindre definiera antroposofin. Frågar man en antroposof hur man går den vägen får man veta att man ska läsa  Hur uppnår man kunskap om högre världar,  där Rudolf Steiner ger en allmän orientering i förhållningssätt med några få konkreta övningar. Som bredvidläsning rekommenderas det lilla häftet Grundläggande övningar som ger några enkla koncentrations- och viljeövningar. That´s it.

Men egentligen ställer dessa texter mer frågor än de ger svar. Det är nämligen inte så enkelt att meditera som man i förstone kan förmoda. Om man ska gå efter Steiners anvisningar vill säga. Man misslyckas nämligen ständigt. Tappar koncentration och fokus. Somnar. Men det är bara att kämpa på, säger de som vet, misslyckandet är ett nödvändigt ont. Alla misslyckas, heter det. Därför står man där med sina frågor. Men den officiella hållningen är att det är vars och ens ensak hur man mediterar. Och eftersom lärjungen på detta sätt lämnas att ”i frihet” välja tillvägagångssätt helt själv framstår den antroposofiska skolningsvägen  med tiden som rätt diffus.

För en utomstående måste detta framstå som egendomligt. Nybörjaren lämnas därhän i sin strävan. Man är hänvisad att själv leta i den omfattande Steiner-litteraturen eller i svensk sekundärlitteratur. Fråga andra. För det finns en rad frågor. Hur ska jag meditera? Varför ska jag meditera? Vilka meditationer ska jag göra? Var får man tag på dem? Gör jag rätt? Varför lyckas inte mina övningar? Vilka tecken skall jag vara uppmärksam på? Detta leder till en stor osäkerhet hos människor med de mest seriösa avsikter. Denna officiellt sanktionerade låt-gå-mentalitet lägger stora hinder i vägen – den väg som anses vara antroposofins viktigaste.

Detta är olyckligt eftersom den inre skolningen är ett högprioriterat område för en antroposof. Ändå läggs inte två strån i kors från ansvarigt håll att bistå medlemmar i detta viktiga värv. Denna livsuppgift. Inget stöd ges, inga frågor klargörs, inga generella regler eller hållpunkter, inga regelbundna kurser. Aldrig uttalas intentioner att hjälpa till att lägga en grund. Det enda som erbjuds är någon från utlandet som kommer nån gång om året till Järna och håller ett föredrag. Och kanske att en enskild medlem tar på sig att hålla en (dyr) kurs.

Bristen på stödjande orientering är fatal inte minst då man står inför rätt komplicerade förhållningssätt. Många av de krav som uppställs i Hur uppnå man kunskap… är så avancerade att de framstår som i det närmaste omöjliga att leva upp till:

En dygd som man först måste tvinga sig till är värdelös för den ockulta skolningen. Så länge man ännu har ett begär stör det skolningen, även om man anstränger sig för att inte ge efter för det. Och det är likgiltigt om detta begär tillhör kroppen eller själen. Om någon till exempel avstår från ett visst njutningsmedel för att därigenom luttra sig, så hjälper detta honom enbart om hans kropp inte lider av denna avhållsamhet.

Vem har hört om en ung människa utan begär? Ovanstående och liknande citat reser frågan om när det är rimligt att påbörja skolningsvägen. Är det någon mening att sätta igång redan i till exempel tjugoårsåldern när man saknar egentlig livserfarenhet?  Är det då över huvud taget meningsfullt? Kan man verkligen komma någonstans i sin esoteriska skolning innan, säg femtioårsåldern? Frågor, frågor.

Nybörjarens känsla av otillräcklighet riskerar med åren formas till ett torrt konstaterande: Jag kan inte leva upp till detta. Jag klarar inte att gå den antroposofiska skolningsvägen. Jag saknar förutsättningar. Och man tror man är ensam om detta. Sen får man reda på att de man betraktar som ledande personligheter också har dessa svårigheter. Och då undrar man ännu mer – funkar detta verkligen? En del säger till och med att man måste räkna med att det kan ta år, ja decennier innan man märker något. Kanske man inte kan räkna med resultat förrän i nästa liv!

Samtidigt vet man att det finns andra meditationsskolor som är betydligt mer lättillgängliga och – som det verkar – ger mer påtagliga resultat.

Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras. Samt att man trycker upp ett häfte med råd i hur man går den antroposofiska skolningsvägen. Med meditationer, översikt över de viktigaste böckerna i ämnet. Och FAQ (frequently asked questions). Är detta verkligen för mycket begärt?

Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är anmärkningsvärt.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Den antroposofiska rörelsen styrs av högskolemedlemmar

Den antroposofiska kulturimpulsens inre kärna bärs av en krets ansvarstagande människor i det som i dagligt tal brukar kallas högskolan – vilket inte ska förstås som ett konventionellt lärosäte inhyst i en byggnad där undervisning sker. Det handlar istället om ett sinnelag.

Den fria högskolan för andevetenskap hette det tidigare. Men ”andevetenskap” (från tyskans Geisteswissenschaft) lät så hopplöst att man på senare år har ersatt det med antroposofi kort och gott. Håkan Leijon må ha kallat den för den fria högskolan för humanvetenskap, men trots att han är landets enda doktor i antroposofi har hans beteckning aldrig vunnit gehör internt. Den fria högskolan för antroposofi är den officiella beteckningen.

Medlem i Antroposofiska sällskapet kan var och en bli som är intresserad av antroposofi och som betalar en årlig medlemsavgift. Den som gjort antroposofins sak till sin egen och därför vill representera antroposofin kan efter två års medlemskap i sällskapet ansöka om  att bli högskolemedlem. Genom att ta detta steg ikläder man sig ett mer personligt ansvar att ”bära” antroposofin, som man brukar uttrycka det.

I en rörelse som saknar ledarskap i vanlig bemärkelse markerar detta en viktig poäng. Rörelsens centrum i Schweiz har visserligen en styrelse som leds av en ordförande, liksom i andra landssällskap i världen, men det är en ledarfunktion som i väsentlig grad är kollektivt styrd. Av högskolemedlemmar. Denna idealistiska princip må se bra ut på papperet, men i praktiken har det lett till handlingsförlamning, något vi ofta återkommit till här på Mummel i kön.

Eftersom högskolemedlemmarna skulle företräda den antroposofiska kulturimpulsen höll Rudolf Steiner ett antal klasstimmar, en sorts  esoteriska föreläsningar med ett meditativt innehåll vars avsikt var att förädla personligheten. Dessa klasstimmar skrevs ned och  läses fortfarande regelbundet för högskolemedlemmarna.

För inte så länge sedan uppfattades högskolan som något nästan hemligt. Man avslöjade inte för någon att man var klassmedlem. Detta för att det inte skulle kännas tvingande för de antroposofer som inte tagit detta steg. Medlemskapet är numer avdramatiserat och de hemliga texterna sedan länge offentliggjorda.

Till begreppet högskolan hör sektionerna, de praktiska grenarna på antroposofins träd. De är

  • allmänna antroposofiska sektionen
  • pedagogiska sektionen
  • naturvetenskapliga sektionen
  • matematisk-astronomiska sektionen
  • medicinska sektionen (som inkluderar det läkepedagogiska/socialterapeutiska arbetet)
  • socialvetenskapliga sektionen
  • sektionen för humaniora (”de sköna vetenskaperna”)
  • sektionen för lantbruk
  • sektionen för scenkonst
  • sektionen för konst, skulptur och arkitektur
  • ungdomssektionen

Sektionerna är en sorts ansvarsgemenskaper för olika yrkesområden (utom ungdoms- och allmänna sektionen). Dessa är de högsta instanserna för bland andra waldorfpedagogiken, biodynamisk odling och läkepedagogiken. ”Att bli medlem i den fria högskolan för antroposofi är att bli medarbetare i uppbyggandet av en civilisationsprincip grundad på det andliga i människan”, som det sägs på sällskapets hemsida.

Sektionerna i högskolan förvaltar de kvalitativa aspekterna av antroposofins praktiska tillämpningar. Här sker forskning, skrivs böcker, anordnas kurser och föredrag. Det är till pedagogiska sektionen waldorflärare vänder sig för rådgivning i principiella spörsmål, för att ta ett exempel. Sektionens funktion har en utpräglat intern karaktär. Mer offentligt-politiska angelägenheter hanteras i Sverige av Waldorfskolefederationen som förhandlar med skolpolitiker, är remissinstans etc.

Till detta skall tillfogas ytterligare ett organ – Högskolekretsen, vilket är en sammanslutning av högskolemedlemmar som regelbundet träffas för att hålla varandra informerade om respektive sektionsområden.

W3Counter

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)