Posts Tagged ‘ Antroposofiska Sällskapet

Dunkla budskap i antroposofisk rapport

♦ ♦ ♦ Vid Antroposofiska sällskapets (AS) årsmöte i Goetheanum träffas generalsekreterarna för de olika länderna och samråder. I medlemstidningens referat från årets möte får vi av den svenska generalsekreteraren veta att man där tagit fram tre ”målbilder” för arbetet i AS i världen under det kommande året. I den första bilden konstateras det alla redan vet att Fria högskolan (FH), AS och de praktiska verksamheterna ”har kommit till att bli åtskilda från varandra”. En situation som varit förhanden i närmare hundra år vid det här laget.

Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson tycker att vi skulle se dessa tre områden ”inte som åtskilda från varandra, utan som en differentierad enhet med många facetter.” En hårfin skillnad som mer känns som pep talk från en idrottsledare. Icke desto mindre kan där ”en grund läggas som kan ge möjlighet till innovativa och konstruktiva bidrag till tidens frågor, för människors existentiella behov och för jorden”.

Den bombastiska formuleringen saknar dessvärre konkretion. Vad anser man vara ”tidens frågor”? Mellanösternkrisen? Plastnedskräpningen av världshaven? Your guess is as good as mine. Förväntas det att antroposofer ska lösa detta med sina ”innovativa och konstruktiva bidrag”? I ”målbild 2” efterlyser man en samarbetskultur inom AS och FH, något som inte finns idag, vilket är känt sedan länge. En samarbetskultur är nödvändig

»för att kunna möta de utmaningar vi ställs inför idag. Nya kvaliteter behöver sökas i det sociala livet och en öppenhet odlas för tidens och den enskilda människans ödesfrågor.«

Det låter visserligen tjusigt men även här saknas konkretion. Vilka utmaningar menas? Och vilka ”kvaliteter” talar vi om i det sociala livet? Umgänget på fredagsmyset med familjen? Ska vi sträva efter ett mer vårdat språk i fikapausen på arbetsplatsen? Kanske till och med lansera andevetenskapliga sanningar i smyg?

Och hur ska man förstå ”den enskilda människans ödesfrågor”? Vad är en ödesfråga? Vilken ödesfråga har du? Att det blev si och inte så i ditt liv? Eller frågan hur du ska undvika att ständigt somna under meditationen? Är det en ödesfråga? Vad generalsekreteraren menar med begreppet är oklart. Man börjar befara att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Denna rapport från generalsekreterarnas möte i Schweiz vimlar av floskler, luddiga formuleringar och abstrakta generaliseringar som inte betyder någonting. Det bara ser snyggt ut. Djupsinnigt. Avsikten är att ge oss intrycket att det var ett betydelsefullt möte. Det är samma teknik som politikerna använder – ett politiskt språk som idag är allmänt förekommande i många av våra sammanhang. Sa inte Rudolf Steiner att AS inte skulle sysselsätta sig med politik?

Den tredje målbilden påvisar de ekonomiska bekymren för världssällskapet. Och här är man plötsligen föredömligt konkret. Att medlemsantalen i världen sjunker får naturligtvis ekonomiska konsekvenser och man uppmanar alla att stödja ”Goetheanum-impulsen”. Klart som korvspad.

Intill denna rapport fogas en annan från styrelse- och skattmästarträffen vid samma tillfälle. författad av nya styrelsemedlemmen Elisabeth Ehrlich. Hon funderar över världssällskapets dåliga ekonomi.

»Världen [har] explosionsartat utvecklats inom vissa områden de senaste åren så att vi inom Sällskapet nog knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen och som får respons bland unga människor (…). Konsekvensen är att AS blir äldre och äldre, både när vi ser på medlemmarnas genomsnittsålder, men även i sättet på hur Sällskapet engagerar sig i världen.«

En analys som känns överraskande sanningsenlig för att komma från en styrelse som annars döljer verkligheten bakom eufemismer och politiskt korrekta uttalanden. Formuleringen att AS ”knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen” är en lysande sammanfattning av Sällskapets problem. Den formuleringen får förlåta den traditionella och politiskt korrekta avslutningen:

»Vi kan samtidigt märka både en vilja till förändring och även en stämning bland många medlemmar inom Sällskapet som präglas av en helt ny och spännande anda som har en tydlig riktning mot framtiden.«

Aber natürlich, antroposofin är ju en framtidsimpuls. Det vet väl alla vid det här laget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Från kultiverad samvaro på Sällskapet i New York till öronbedövande metal-konsert i Baltimore

♦ ♦ ♦ New York har ett eget Antroposofiskt sällskap. I en källarlokal en halv trappa ned på 138 West 15th Street ståtar entrén med både planetsigill och logotype stilenligt i trä. Man känner igen sig direkt trots att vi befinner oss i en stad med stark representation av både Ahriman och Lucifer. Det är egentligen en bokhandel men i det inre finns en stor samlingssal där eurytmi, föredrag och andra föranstaltningar äger rum regelbundet.

Elsa Beskow, högt älskad av antroposofer över hela världen, har hedersplats på skyltbordet.

Det visar sig att vi har gemensamma problem. Vi tycker att det svenska medlemsantalet på uppskattningsvis 1 700 medlemmar är lite klent, men det är ingenting mot New Yorks 80 medlemmar – och detta i en världsstad på närmare 20 miljoner. Det är bekymmersamt, tycker Joshua Kelberman som står i butiken, men tror det beror på att det finns så mycket andra livsåskådningar som är mer lättillgängliga.

Försäljningen av böcker är klen, precis som i Stockholm, men eftersom man varit förutseende nog att köpa huset, tjänar man tillräckligt på hyror så att lokalen är säkrad. Av de åttio medlemmarna är det 30 som kommer regelbundet för att bevista föredrag, medlemsaftnar och att köpa böcker. Till höger vid disken står en trästol med karakteristiskt utseende tillverkad av en medlem efter Rudolf Steiners ritningar.

Vid våra strövtåg i New York stöter vi på berömda platser som till exempel Radio City och den lokal där Jimmy Fallon spelar in sin The Tonight Show, känd av alla som följer de stora amerikanska tv-profilerna. För mig som gammal popdåre var det viktigt att se det hus där sextiotalets popmusik tillverkades mellan 1958-1964 och spreds över världen. Det var kända låtskrivare som Goffin-King, Sedaka-Greenfield, Mann Weill och flera andra som under kontorstid komponerade hits som The Loco-Motion, Stupid Cupid, Calendar Girl, Take Good Care Of My Baby och liknande som dåtidens popidoler sedan spelade in och gjorde världsberömda.

The Brill Building, den tidiga popens drömfabrik.

Vi hittade The Brill Building, som huset heter, på Broadway. Huset såg ut som den kontorsbyggnad det alltid varit, inte speciellt högt eller vackert, men jag kände mig som en pilgrim som kommit till Mekka.

 

 

 

 

 

 

 

The High Line är en park skapad på ett nedlagt järnvägsspår tio meter över gatunivån mitt i stan vid Hudsonfloden på sydvästra Manhattan. Mellan järnvägsspåren har man anlagt olika sorters planteringar med caféer och försäljningsstånd. En fantastisk idé – och mycket välbesökt.

Högt över staden svävar The High Line Park.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tåg till Baltimore för att bevista sista giget på det norska black metal-bandet Nordjevels Amerikaturné där Felix var inhyrd så kallad sessiontrummis. De hade turnerat i drygt två veckor med spelningar i bland annat New York, Pittsburg, Nashville, New Orleans, Atlanta och Miami i Florida. Det var publikrekord – norsk metal är världsberömd och i USA uppfattas band därifrån som närmast mytiska.

I ett furiöst tempo på högsta volym framträdde Nordjevel i Baltimore med Felix vid trummorna.

En selfie på Felix, Johannes och Nina från Baltimore får avsluta intrycken på vår resa i väst.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.6/10 (15 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Skolningsvägen, ett antroposofiskt sällskapsspel

♦ ♦ ♦ Inget är så allvarligt att man inte kan skämta om det. Därför hördes ofta ironiska kommentarer och roliga historier under min tid i antroposofiska Järna. En av de idéer vi skrattade gott åt var tanken att man borde konstruera ett sällskapsspel som hette Skolningsvägen där man med tärningsslag skulle flytta fram sina pjäser genom olika svårigheter för att slutligen ”bli invigd”.TärningarDet var faktiskt en strålande idé, som skulle varit en försäljningssuccé på Robygge – men den förverkligades dessvärre aldrig. Men OM den hade gjort det – hur skulle spelplanen då ha sett ut? Så här efteråt kan jag föreställa mig att det skulle vara ett tärningsspel där man hamnade i ”antroposofiska” situationer som gav olika uppgifter inför fortsättningen vid förslagsvis var tredje ruta. Här är mina förslag.

  1. Du har inte citerat Steiner på flera dagar, stå över ett slag och läs in en lämplig passage i Hur uppnås kunskap om högre världar, så att du är rustad.
  2. Du får ett extraslag om du ser något berättigat i en fri högskola för andevetenskap.
  3. Ditt tänkande är ännu konventionellt, stå över ett slag och öva in de antroposofiska uttrycken ”göra sig tankar om”, ”impulsera”, ”fröartad”, ”hjärtekrafter” och ”individualitet”.
  4. Somnade du sist då du mediterade? Stå över ett kast.
  5. Du har hamnat under ett ahrimanskt inflytande och måste snabbt därifrån – slå tre snabba extraslag med tärningen.
  6. Du vet inte vad ”julmötet” är, vilket är närmast oförlåtligt. Stå över minst tre slag.
  7. Du står nu inför väktaren på tröskeln. Men är du mogen? Gå tillbaks tre steg och förbered dig!
  8. Du lider av en för stark astralitet, lugna ned dig med ett glas Sandornsaft.
  9. Du har hamnat i en ockult fångenskap. Läs Grundstenen högt medan dina motspelare slår varsitt extraslag.
  10. Du menar att uttrycket värmeelement inte betyder värmeaggregat utan är ett väsensartat uttryck för värme mer principiellt. Antroposofiska Sällskapet ger dig därför en extrabonus i nästa liv.
  11. Du har kritiserat en bekant: stå över ett kast och gör positivitetsövningen.
  12. Om du kan förklara vad Kristusprincipen är får du göra ett extraslag.
  13. Dina andliga övningar har gjort dig exkarnerad, stå över ett slag och ta tre droppar calendulaessens för att besinna dig.
  14. Förklara innebörden i uttrycket initiationsprincip blir civilisationsprincip. Kan du inte får du gå tillbaks till första rutan.
  15. Den svåraste uppgiften hittills: Beskriv vad antroposofi är på 15 sekunder. Lyckas du får du ett extraslag, misslyckas du blir det jobbigt i kamaloka.
  16. Det är nära nu – du har mött din dubbelgångare, en gruvlig syn, men du har klarat det. Det blir en verklig höjdare i kvällens rückschau!
  17. Sista rutan: Du är nu invigd. Du har kommit till slutet på din jagutveckling och befinner dig nu i ett metamorfoserat kraftfält där du är att betrakta som en sann mikaelit. Gratulerar! Du är nu förmer än andra.

Tärningsspel

Så skulle det kunna se ut. Men du kan naturligtvis också göra din egen variant – ämnet är tacksamt!

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Karmiska strömmingar på antroposofisk världskongress

♦ ♦ ♦ »Det är en öppen fråga om det är Antroposofiska Sällskapet (AS) som kommer att kunna besvara de avgörande frågorna i världen idag eller ej«, var den överraskande summeringen av den antroposofiska världskonferensen i september, redogjort för i Forum Antroposofi (4/16). Låter det pretentiöst och överdrivet? Många skulle säga det – men knappast antroposofer. AS är nämligen inte vilken liten förening som helst, det ses som själva navet kring vilket det antroposofiska livet kretsar.

Frågor rörande AS är viktiga för varje seriös antroposof. Och uttalanden därifrån om tidsskeendet tas på blodigt allvar, även om det som här närmast har karaktär av hybris. Centralt är julmötet, en omstrukturering av AS som Steiner genomförde för drygt hundra år sedan och som man ständigt återkommer till, eller som den svenske generalsekreteraren skriver i sin rapport från mötet.

»En fråga som genomströmmade mötet var om vi kan använda de kommande sju åren till att arbeta för en konsolidering som gör att vi kommer närmare de impulser som då gavs.«

För att kunna ”besvara de avgörande frågorna i världen i dag” borde man rimligtvis sysselsätta sig med dem, kan tyckas. Men i antroposofernas medlemsblad nämns inte ens vilka frågorna är. Och så har det varit för det mesta. I AS tyskspråkiga medlemstidning Das Goetheanum nämndes till exempel inte ett ord om andra världskriget medan det pågick (1939-1945). Därför kunde knappast ”de avgörande frågorna” besvaras eftersom de inte existerade. Det är som om den antroposofiska verkligheten befinner sig i en bubbla utanför tidsskeendet.

Ändå vill man ge intryck av att stå mitt inne i tidsproblematiken. Många tror nog att det är så. I den rapport den svenske generalsekreteraren skrivit i medlemstidningen staplas fraserna på varandra, ”man vill arbeta för att se tidsfrågorna, stå i öppet utbyte och ansvara för antroposofin i världen”. Och man ställer de ständigt återkommande frågorna.

»Vad är brännpunkten i våra uppgifter de närmaste åren? Vad är utmaningen i den tid vi lever i? Kan vi idag komma till att arbeta mer inkluderande, utjämnande och förbindande? Vilka impulser kan vi se som pekar mot framtiden? Vad kan vi göra tillsammans? Kan vi skapa en vändpunkt som har följder, konsekvenser?«

img_4504Så håller det på. Ständigt dessa frågor som aldrig får några svar. Men mitt i det högtravande kommer en ofrivillig lustighet då man talar om sammanstrålandet av olika karmiska strömningar, som tryckfelsnisse gör om till ”strömmingar”. Ett uppiggande avbrott i de pretentiösa högtidligheterna.

De ständiga upprepningarna kommer mig osökt att tänka på tidskriften Kvällsstunden, en tidning avsedd för svenskamerikaner i kvallsstundenUSA med ett sentimentalt förhållande till sitt gamla hemland. Tidningen består mest av gamla berättelser från hembygden i en svunnen tid. Efter några årgångar återpubliceras samma berättelser igen. Ingen märker något. Och även om de gör det spelar det ingen roll, det viktiga är att vidmakthålla drömmen om det gamla landet.

Och så är det på sätt och vis även med AS:s svenska medlemsblad. Önskeföreställningar om antroposofins stora betydelse i världen upprepas ständigt i förutsägbara klyschor och politiskt korrekta frågeställningar i framställningar där tiden tycks ha stannat vid Rudolf Steiners död 1925.

För en utomstående torde de pretentiösa anspråken i antroposofin vara svårförståeliga. För en antroposof är de en självklarhet. De betraktar inte denna världsåskådning från den undanskymda plats samhället tilldelat den utan som en framtidsmodell i vardande. Och kanske är denna typ av texter trots sina brister ett försök att manifestera en antroposofisk själskultur.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

”Antroposofi betyder att man förstår liksom att förhålla sig till någonting”

♦ ♦ ♦ Mummel i kön har ofta framhållit att en av Antroposofiska sällskapets mest självklara uppgifter borde vara att formulera antroposofins egenart på ett för allmänheten begripligt sätt. Dessvärre håller få inom rörelsen med om detta, vilket är obegripligt för utomstående. Men antroposofer menar att en ”officiell” formulering skulle frånta dem initiativet att själva formulera sig i frågan. Men vem skulle neka dem det? En bra formulering behövs för de som har svårt att själva uttrycka vad antroposofin handlar om.

För att det är svårt att beskriva vet vi alla. Mycket svårt.

Därför blir det som det blir, vilket nedanstående text är ett exempel på. Det är en transkribering av en inspelad intervju med en antroposof (som ville vara anonym!) gjord för en hundrapoängsuppsats i religionskunskap. Att antroposofen in spe ville vara anonym kanske bottnade i en viss självinsikt, vad vet jag. För svaren gör knappast intervjuaren klokare. Inte läsaren heller. Men här är valda delar av intervjun avsedd för alla antroposofer som inte vill ha en officiell förklaring på vad antroposofin handlar om. Och handen på hjärtat – skulle ni ha gjort det bättre själva?

»Kan du börja med att förklara, vad är antroposofi?

Det går inte, därför att det råder livlig debatt om det. Det är alltså alla möjliga typer av uppfattningar. En del menar att det är antroposofi. Jag skulle inte mena att det är det, men att det går parallellt med det så att säga. Antroposofi, skulle jag säga, det betyder att man förstår det man sysslar med, så man förstår liksom att förhålla sig till någonting.

Antroposofin är klurig. Man har t o m givit ut  den som serie!

Antroposofin är klurig. Man har t o m givit ut den som serie.

Egentligen vad det än är, naturvetenskap kan det ju vara i högsta grad, för att det är där det börjar. Man behöver ju då ett sinne, man behöver ha med sig det naturvetenskapliga förhållningssättet till det hela, annars så kommer du ingenstans. Annars blir det mystik, och det kan man ju tycka är hur glassigt som helst. Men då kan man säga att då har man inte åstadkommit antroposofi, för det är någonting man gör.

– Det är svårt att läsa sig till antroposofi för man har ju ingen förståelse för det

Nej, därför att det är, det man kan säga, som många andra också kan säga, det är en väg. Lika mycket som naturvetenskapen är en väg, vad du än är. Du ska bli en elektriker, du ska bli… ja vad du än vill bli så måste du först få ett förhållande till det. Det är väldigt viktigt att man då kan se på ett naturvetenskapligt sätt. Men just det att du ser någonting utanför dig, och det är bara på ett sätt, och därmed punkt. Då behöver du skapa dig ett förhållande till dig, som du gör i naturvetenskap.

Så enkelt är det, och så är det så att säga det med det mera sublima också, när man kommer in på dina förnimmelser, då måste du kunna sortera dem: ”det här är mina emotioner, och det här är någonting jag får utifrån”. Precis som att någon slår mig på benet, då känner jag att det här inte är jag utan det kommer utifrån. Så när nån säger någonting, så känner jag mig berörd. Så jag svarar med mina emotioner, så där måste man redan ha lärt sig det här naturvetenskapliga. Har man inte gjort det, utan bara moschar ihop allting, då blir det inte bra.

Antroposofi-en-sammanfattni– Vad ska den här kunskapsvägen leda till då?

Den ska leda till vad man vill att den ska leda till. Du kan studera naturvetenskap på den, det är bara det att du skapar dig ett förhållande till det, som ger insikter för livet. Hur fungerar jag i förhållande till detta? Vad betyder det här verkligen att naturvetenskapen säger så, och så skapar man en bred bild. Ett perspektiv. Bredd, djup och höjd i ett perspektiv. Och det är också det medvetande perspektivet som det handlar om att man vidgar. Så det är inte bara inom måleriet man har det. Utan man pratar om ”nu ska det vara lite bredd på saker och ting”, ja men utan djup, vad handlar det om då? Det måste vara lite högt i taket också, inte PK hela tiden. För då går det ju inte. Man måste ju kunna arbeta med saker och ting, och det betyder inte att det är respektlöst. Det handlar om att man vill förstå, man vill gå på djupet. Och det är sådana ideologier som PK till exempel.«

Att antroposofer har svårt att formulera sig är inget att göra åt. Men genom att i broschyrer och officiella publikationer trycka upp representativa beskrivningar på antroposofin skulle i alla fall begränsa de skadeverkningar sådana här redogörelser utgör. Hade en sådan broschyr överlämnats efter intervjun hade skribenten fått en större klarhet då h*n skulle skriva sin uppsats. Då hade uttalandena framstått som vad de var – ofokuserade och svårbegripliga.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
Mummel har i tidigare krönikor (dels en kortfattad beskrivning vad antroposofi handlar om och dels en fråga-och-svar-text) lämnat bidrag till detta komplicerade ämne.
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Det var bättre förr är antroposofins budskap 2014

♦ ♦ ♦ Den som är seriöst intresserad av antroposofi kallas antroposof. En självklar benämning kan tyckas, men mindre självklar bland antroposoferna som har ett komplicerat förhållande till begreppet. En del antroposofer har rent definitionsmässiga invändningar och menar att bara en medlem av föreningen Antroposofiska sällskapet kan kallas antroposof. Och de flesta känner sig obekväma med att begreppet ”antroposoferna” ger intryck av ett kollektiv där alla är lika. Man vill i stället framhäva individualiteten, en beteckning som är A och O i antroposofiska sammanhang.

Antroposofisk hemsida

Antroposofisk hemsida

För utomstående måste dessa reservationer kännas märkliga. Här har vi en gruppering som satt tydliga avtryck i samhället med sin egenart – och de ifrågasätter en så självklar benämning. Men så är det. I snart hundra år har begreppet diskuterats internt. Som nyligen i en debatt på Facebook.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall. Jag har varit i många miljöer och ofta tänkt att om det hade varit lika lite likformighet där som inom de antroposofiska sammanhangen hade världen varit mer spännande.«

Det är vanligt att man ser begreppet antroposofer som en ”generalisering”. Som om det gemensamma inte existerade. För naturligtvis finns i antroposofiska sammanhang en samsyn i världsuppfattning, barnuppfostran, pedagogik, medicinska preferenser och estetiska ideal. Och för en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning.

Eurytmi - en sekelgammal konstform

Eurytmi – en sekelgammal konstform

Men uppfattningen inom rörelsen är att var och en är en unik personlighet som inte kan inrangeras i ett kollektiv. Att det inte handlar om ett `antingen eller´ utan ett `både och´ är efter snart ett sekel ännu ingen självklarhet i sammanhangen. Denna inkonsekvens är knappast klädsam för en rörelse som vårdar tankeklarhet som ideal. Men hållningen i citatet ovan är dessvärre vanlig. Man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”.

Och när det talas om den antroposofiska rörelsen är det helt i sin ordning att tala om antroposofer som en gruppering. Då är man stolt att tillhöra ett kollektiv, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” tröttnar man aldrig på att kokett förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, inte en gruppvarelse. Detta tankefel är vanligt.

Goethe

Goethe

Ett annat utbrett förhållningssätt är reaktionerna på kritik av rörelsen. Inte om den kommer utifrån, då kan den ofta – helt sakligt – avfärdas som okunnig. Reaktionen på internkritik är däremot annorlunda. Här betraktas den med kritiska synpunkter som något av en svikare.

Reaktionen får då lätt moraliska övertoner där synpunkterna uppfattas som otillbörligt klander som måste tillrättavisas. Är du så bra själv kanske, är den underliggande frågan. Det anses övermaga att kritisera, det är inte god ton och visar på dåligt omdöme. Vi gör alla så gott vi kan. Kritisera kan bara den göra som själv är felfri och själsligt utvecklad. Denna hållning kan exemplifieras av ett annat inlägg i ovannämnda facebookdebatt.

»Om inte du och vi andra som intresserar oss för antroposofi kan berätta vad vi själva strävar efter i förhållande till antroposofin, utan ständigt riktar kritiken mot ”de andra” – är det väl inte bra att det blir en hel del skuggboxning utan att man kommer en millimeter vidare? Problemet är att ”de andra” uppfattas som en enhetlig grupp – något ”de andra” inte är.«

Denna syn på internkritik ger en bra förklaring till obenägenheten till förändring inom rörelsen. Man ser inget berättigat i kritiken utan skjuter budbäraren istället som uppfattas ha ”en slags underliggande ton av att `de andra´ borde göra sakerna så mycket bättre utan att den enskilde berättar vad hen själv kan göra bättre”. Den hållningen, som lägger en död hand över berättigad kritik, är också ett klassiskt förhållningssätt inom sekteristiska sammanslutningar som skyr offentlig insyn.

Schiller

Schiller

Naturligtvis är det alltid ”de andra” som avses då missförhållanden uppdagas. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Saklig kritik är en form av ansvarstagande som borde välkomnas av varje seriös rörelse. I samhället kritiseras missförhållanden, det är en nödvändig förutsättning för förnyelse och utveckling, varför skulle det vara annorlunda i våra sammanhang?

Den starkt konsensuspräglade antroposofiska rörelsen passar inte alla. Debatten visade att de antroposofer som är i behov av större självständighet hellre håller sig utanför sammanhangen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet. Jag har därför aldrig varit en del av den antroposofiska miljön. Jag trivs bättre som en ”outsider”, det ger mej en större grad av frihet.«

Sanningssägarna står utanför rörelsen som denna självutnämnda ”outsider” som pekar på rörelsen som tillbakablickande, ett synsätt som aldrig skulle kunnat ha formulerats av representanter inom rörelsen. Det är tveksamt om man ännu uppnått en sådan självsyn. Och visst har rörelsen konservativa drag.

Hela antroposofin är präglad av ideal från början av förra århundradet. Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Schiller, Rosa Mayreder och andra från den tiden avhandlas ständigt i tidskrifter, föredrag, seminarier och samtal, liksom en rad sedan länge avdöda antroposofers biografier. Ett snart hundraårigt möte, allmänt kallat julmötet är ständigt ”aktuellt” och alla förväntas vara orienterade om alla turer under det mötet. Eurytmin kallas fortfarande för ”en ny konstart” trots att den har hundra år på nacken och inte utvecklats sen Steiners död. Det uppfattas som helt i sin ordning att antroposofin i sin idealbildning stannat i växten och att intresset för vår tid verkar vara minimalt.

Antroposofins budskap 2014 är helt enkelt att det var bättre förr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Frågeställningar som dras för femtioelfte gången på antroposofiskt årsmöte

♦ ♦ ♦ Efter att i över tre decennier varit en del av Järna-antroposofin flyttade jag och familjen för fem år sedan till Stockholm. Avståndet har givit perspektiv. När man så länge är rotad på en plats blir man hemmablind och märker inte vilken speciell jargong som råder. Men med den stora staden som utsiktspunkt känns Järna lite provinsiell. Och stillastående. Detta blir tydligt inte minst då man läser sällskapets medlemsblad där vissa frågeställningar och sätt att uttrycka sig lika gärna kunde ha uttalats för trettio år sedan.

Det är nästan spöklikt. I Forum Antroposofi nr 2 detta år rapporterar generalsekreteraren från en konferens han besökt i Goetheanum där man precis som för trettio år sedan sysselsatt sig med en numera klassisk frågeställning:

»Vad menar vi med att vara representant?«

Stora salen i Kulturhuset var i många år platsen för Antroposofiska sällskapets årsmöte. Numera avhandlas ärendena i ett mindre rum.

Stora salen i Kulturhuset var i många år platsen för Antroposofiska sällskapets årsmöte. Numera avhandlas ärendena i ett mindre rum.

Och som om läsaren aldrig hört frågan förut utvecklas den igen för femtioelfte gången. ”Hur ska vi förstå representantskapet i förhållande till antroposofin och Antroposofiska sällskapet idag? Vi hade många samtal i grupper och plenum kring den frågeställningen”, meddelar generalsekreteraren. Men som vanligt stannar han vid frågeställningen, resultatet av samtalen anses oviktigt. Antagligen för att frågan är så välbekant vid det här laget att de flesta vet svaret, vilket belyser min poäng.

I en rapport från årsmötet i samma tidning bränner man sedan av ett koppel av verkliga klassiker:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom Den fria högskolan för antroposofi? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Och hur ser relationerna ut mellan styrelsen och medlemmarna, frestas man tillägga. För under alla mina år i sammanhangen har dessa frågeställningar ständigt upprepats – och aldrig fått något svar. De har mer betraktats som en sorts pedagogisk maning till oss alla att själva söka svaren. Idag kan jag mer krasst konstatera att det är illa att man fortfarande inte känner till hur dessa relationer fungerar. Eller om de alls existerar. Vilken annan förening har denna typ av problem? Ett annat väldigt typiskt sätt att uttrycka något som först låter fint, men vid närmare granskning framstår som en tom retorisk tankefigur:

»Hur får vi vår värme här på mötet att nå till alla medlemmar i Sverige, så att antroposofin blir en levande gemenskap över hela landet, i hela den antroposofiska periferin?«

Det är ju ingen som tror att denna fråga får ett svar, än mindre följas upp av ett åtgärdspaket. Det ska mer uppfattas som ”en tanke att bära med sig”, som man brukar säga i Järna. Formuleringen ”vår värme här på mötet” låter som om församlingen är förenad i en kärleksfull innerlighet, vilket aldrig varit fallet under mina år i Järna. Årsmötet brukar snarast präglas av ett ängsligt fumlande med byråkratiska rutiner inför en uttråkad församling där majoriteten redan bestämt sig att avvika vid lunchpausen.

En liknande till intet förpliktande formulering är ”vi föreslog styrelsen att träffa medlemmarna mer och engagera dem i arbetet”. Hur då? Ska man knacka dörr hos ett antal medlemmar och be dem säga upp sina ordinarie arbeten och börja i en antroposofisk verksamhet? Naturligtvis inte. Det är bara Järna-jargong. Det hör till livet i Järna att uttala artiga välvilligheter som saknar verklighetsförankring.

Därför blir man överraskad då plötsligt protokollföraren undslipper sig en önskan om att styrelsen borde komma med en ”långsiktig tanke” med Antroposofiska sällskapet. För oss gamla ringrävar är detta en ovanlig indiskretion. Och inte nog med det: ”Vi behöver bli tydligare med vad vi står för som antroposofiskt sällskap!” Här verkar anden ha släppts ur flaskan: ”Vi är väldigt frihetliga med tolkningen av vad vi menar med antroposofi. Följden av det är att antroposofi kan vara nästan vad som helst.”

En van årsmötesdeltagare är visserligen skakad av denna uppriktighet, speciellt som antroposofins otydliga identitet var en central punkt i förra krönikan. Men lugn gott folk, liknande obehärskade yttringar får aldrig några praktiska konsekvenser. De försvinner in i den sedvanliga dimman av likgiltighet och glömska. Eller för att uttrycka det lite mer direkt: Styrelsen slänger förslagen direkt i papperskorgen. Och lugnet blir snart återställt, var så säker. Här blir inga ändringsförslag långlivade.

Men kanske är något ändå på gång då en avgående styrelseledamot helt frankt bekänner att styrelsen ”har haft en ödesdiger svaghet”:

»Vi har tagit allt för lätt på självkritiska tillbakablickar på händelser och genomförda initiativ. Även kritik utifrån har på ett skickligt sätt fallit tillbaka på kritikerna själva och visade till slut att han eller hon var ofullkomlig. Konfliktmöjligheter har ”lotsats” bort.«

Ord och inga visor! Här får kanske även Mummels kritiska krönikor något av en postum upprättelse. Eller är jag helt ute och cyklar? I vilket fall är denna bekännelse det vi kritiker får nöja oss med. Så länge. Vi får se det som ett första steg till…ja, jag vet inte, en förändring höll jag på att säga. Men så naiv kan man ju inte vara. Så enkelt är det ju inte. Jag vill bara till sist ge er den avgående styrelsemedlemmens slutkläm – och här fläskar hon på ordentligt:

»Oförmåga till konstruktiv självkritik, rädsla för kritik utifrån tillsammans med en djup konflikträdsla har hindrat den värmeutveckling som är en förutsättning för framtidens substansbildning och mognad i vår gemenskap. Gemenskapen bildas nämligen inte genom att referera till Rudolf Steiners ord. Den bildas ur modet att bege sig på väg.«

Där har vi ett annat sätt att uttrycka stillaståendet, och på köpet bjuder vi på en äkta Järna-antroposofism – framtidens substansbildning. En liten exklusivitet i sig själv, begriplig bara för Järnabor.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Nystartad tankesmedja försöker sammanfatta antroposofin

♦ ♦ ♦ Trogna läsare minns kanske Mummel i köns artikel för tre år sedan med förslag att Antroposofiska sällskapet skulle upprätta en tankesmedja centralt för den antroposofiska rörelsen i världen. Detta för att vitalisera en stagnerande rörelse och ånyo placera den in i samhällsdebatten. Uppdraget är inte orealistiskt. Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Problemet är att detta aldrig lett till förändringsimpulser.

Förekomsten av en tankesmedja skulle därför ge mer tyngd då själva uppdraget i första hand skulle vara att ta fram idéer för en förnyelse av Sällskapet och Högskolan. 

Och här finns saker att åtgärda, inte minst antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet som är ett gammalt problem. Egenarten måste bli tydligt formulerad så att antroposofin kan få en plats i människors föreställningsvärld och inte som nu uppfattas som svårbegriplig och vag. Detta är av stor vikt för den antroposofiska rörelsens representation i samhället.

En värdegrund borde också utarbetas för att ytterligare tydliggöra allmänna antroposofiska förhållningssätt. Det vikande medlemsantalet och den höga medlemsavgiften, vidareutveckling av Högskolan och en modernisering av grupparbetet är andra frågeställningar som anmäler sig.

Man kan tycka att dessa förslag är naiva i ett läge där få inom rörelsen ens uppfattat problemen, något som undertecknad snart insåg. Jag skulle därför i dagsläget inte hoppas på någon förändringsvilja, bristen på självsyn inom rörelsen är alltför uppenbar. Vilket inte hindrar att ett lovvärt initiativ sen en tid uppenbarat sig. Jag tänker på Trialog Tankesmedja.

Pär GranstedtTill skillnad från förslaget från tre år sedan som förutsatte en internationell bas är Trialog enbart en svensk angelägenhet. Och intentionen syftar knappast till en förnyelse, snarare till en konsolidering och sammanfattning av vad som redan uppnåtts. Men seriositeten går inte att ta miste på eftersom man utsett Pär Granstedt som ordförande. Med ett förflutet som högt uppsatt politiker inom centern (utrikespolitisk rådgivare till Karin Söder) har han erfarenhet av hur man omsätter idéer i praktisk handling.

Att ändamålet för Trialog är ”att erbjuda ett forum för idéutveckling och samtal om samhälle, vetenskap och kultur utifrån en tregrenad samhällsanalys” kan kännas gammaldags – Steiners tregreningsmodell var säkert relevant då den lanserades, men har efter snart hundra år alltmer fått karaktär av orealistisk utopi. Icke desto mindre verkar ambitionerna bitvis överraskande ambitiösa.

Även om innehållet i de hittills publicerade artiklarna på hemsidan innehåller både högt och lågt verkar tyngdpunkten ligga på kunskapsteoretiska betraktelser där Pär Granstedt inleder med en utmärkt sammanfattning av Rudolf Steiners kunskapsteori. Här finns fler bra formuleringar:

»Den antroposofiska uppfattningen ansluter till synsättet att
världens uppbyggnad och naturlagarna är uttryck för en intention som går
utöver sinnevärlden. Sinnevärlden präglas av naturlagar och kausalitet, men
människan är unik bland sinnevärldens företeelser genom att inte bara ha vad
man kan kalla en reaktiv utan också en kreativ, självständig och fri vilja.«

Även om tonen är modern dras intrycket ned av gamla obearbetade antroposofismer som ”andevetenskap” och ”den Fria Högskolan för Andevetenskap”, men annars är vissa sammanfattningar lysande:

»Enligt Steiners uppfattning står människan liksom andra
varelser i en utvecklingsprocess, en evolution. Inkarnationen är nödvändig för
att människan skall kunna göra vissa erfarenheter som förutsätter den
begränsning av upplevelseförmågan som inkarnationen medför. Begreppet
”livets skola” är konkret realitet i Steiners andliga evolutionslära.«

TrialogDen traditionella bristen på självsyn inom rörelsen korrigeras åtminstone på en punkt i det att Granstedt konstaterar att ”under de snart 90 år som gått sedan hans (Rudolf Steiners) död kan man inte tala om några vetenskapliga genombrott på detta (andevetenskapens) område”. Mer än så kanske man inte kan begära. Men han är noga med att understryka den grundläggande skillnaden mellan den gängse världsbilden och antroposofins:

»Till skillnad från den mekanistiska naturvetenskapliga hypotesen, som
förutsätter att den avancerade funktionaliteten i världsalltet ytterst beror på
slumpen, bygger den antroposofiska hypotesen på intention. För
naturvetenskapen är själva syftet att kartlägga och beskriva hur världen är
uppbyggd och fungerar. Utmaningen som antroposofin tar sig an är att genom
en bättre förståelse av ”hur” också närma sig en förståelse av ”varför”, d v s att
identifiera intentionen och meningen i världsutvecklingen.«

Granstedts uppsats – som utgör ett kapitel i en kommande bok – är det bästa jag sett på svenska i ämnet. Författarens bror – docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt – skriver om forskning i det levande, arkitekten Eleanor Hill Edwards presenterar professor emeritus Arthur Zajoncs  kontemplativa forskning, och docenten i pedagogik Ingrid Liljeroth skriver om kunskapsteori och kunskapsbildning. För att nämna de tyngsta artiklarna.

Men frågan blir ändå vilken praktisk betydelse Trialogs ambitioner kommer att ha i samhällsdebatten. I synnerhet då man inte tagit tag i det mest grundläggande – en mer folkpedagogisk formulering av antroposofins identitet, intentioner och värdegrund. Hur kan en aldrig så skickligt formulerad kunskapsteori spela någon roll i dagens samhälle om man inte gör antroposofins egenart, syfte och positionering begriplig?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Det är dåligt med åsiktsfriheten i Antroposofiska sällskapet

♦ ♦ ♦ Antroposofiska sällskapet befinner sig i en kris, som vi kunnat berätta om i förra krönikan. Problemen kring sällskapet och svårigheterna att tala om dem offentligt var själva utgångspunkten för starten av Mummel i kön.

För om inte angelägenheter kan ventileras utanför mötesrummen tvingas de in i en sorts underjordisk tillvaro som är osund, med ryktesspridning och locket-på-mentalitet som följd. Problem går i längden inte att tiga ihjäl. Och det är viktigt att intresserade inte nekas information om väsentliga frågeställningar.

(De som vill uppdatera sig klickar på rubriken Om antroposofi här till höger så kan man läsa alla artiklarna.)

Vår avsikt med Mummel i kön var att initiera en öppen debatt i antroposofiska kretsar, men bara det faktum att problemen formulerats verkar ha varit tillräckligt. Visserligen har debatter förts – ibland riktigt heta till och med – men jag har en känsla av att själva problemformuleringarna har varit det man i första hand har satt värde på i dessa krönikor. Att de tankar och frågor som levt under ytan har kommit upp och kunnat beskådas i fullt dagsljus.

Mummel i kön är mig veterligen den enda kanal i det här landet som inifrån regelbundet kritiskt granskat Antroposofiska sällskapet och den antroposofiska rörelsen. Det finns ingen tradition på området. Trots att rörelsen hundraårsjubilerar i år har formerna för sällskapet i Sverige aldrig diskuterats i en offentlig debatt. Antroposofiska internpublikationer har fortfarande karaktär av reklamblad där allt antroposofiskt lovsjungs som om inga problem existerar.

Dessa tidskrifter kontrolleras nämligen alla av ansvarig utgivare som vill ge en glättig och problemfri bild av sällskapet och den antroposofiska rörelsen. Detta var dessvärre även fallet med den tidskrift undertecknad var redaktör för i 23 år (Forum för antroposofi). Men genom nätet och bloggosfären har oberoende aktörer som Mummel i kön nu fått en möjlighet att balansera denna ensidighet så att bilden av sällskapet och den antroposofiska rörelsen blir mer sann.

Och Mummel i kön har många läsare. Av de 85 krönikor om antroposofi vi publicerat sedan starten för fyra år sedan har 40 av dem behandlat problemen kring Antroposofiska sällskapet och rörelsen. Dessa har lästs av mellan sju- och åttahundra, ofta upp till flera tusen läsare per krönika. En enstaka krönika, Har antroposoferna förstått antroposofin, har lästs av så många som över 32 000. Sammanräknat handlar det om drygt 80 000 sidvisningar av läsare i 72 länder – på fem kontinenter.

Det är otroliga siffror. Många tror att en blogg läses av ett fåtal, att det är en angelägenhet för de närmast sörjande. Men inte i det här fallet. Intresset för denna oberoende sajt är stort – kanske just för att alla andra textkällor är så tillrättalagda. Mummel i kön fyller ett sedan länge uppdämt behov.

Men bland alla kommentarer vi fått under årens lopp har inga kommit från sällskapets ledning. Ett faktum som skulle ses som anmärkningsvärt i andra sammanhang. Hur uppfattar de tusentals läsare i Sverige och utomlands att styrelsen och tongivande människor i sällskapet tigit som muren i fyra år? Inte vet jag, men intrycket kan knappast vara positivt.

Den kompakta tystnaden säger nämligen en del. För det första att man inte tar kritiken på allvar och genom att inte besvara den vill förminska dess betydelse. Av detta kan man förstå att det är lågt i tak i sammanhangen. Man vill inte ha en debatt som riskerar ledningens auktoritet. Detta står i skarp kontrast till samhällets demokratiska värden om åsiktsfrihet och ett öppet debattklimat, och inte minst det antroposofiska honnörsbegreppet om frihet i kulturlivet.

Att inte vilja delta i samtal kring sällskapets gestaltning visar knappast på frihet i kulturlivet – det signalerar snarare diktat och arrogans.

Hade vi haft en öppen samtalskultur inom Antroposofiska sällskapet hade situationen kanske varit annorlunda. Ett levande tankeutbyte om sällskapets former hade kanske gjort att vi kommit vidare, kanske stärkt och moderniserat rörelsen. Så att vi kunnat undvika den nuvarande krisen. Synd att man inte vågade tillåta denna öppenhet och fria idéflöde.

Att man inte ansåg att Antroposofiska sällskapet var värt det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)