I den problematiska bild av Antroposofiska sällskapet vi idag kan skönja med sinande kassor, vikande medlemsantal och brist på idéer är det en sak som ofta glöms bort: frånvaron av ett inspirerande ledarskap. Det är viktigt att påminna om hur grundläggande ett sådant ledarskap varit för den antroposofiska rörelsens utveckling. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att den antroposofiska rörelsen  uppstod och utvecklades då Rudolf Steiner ledde den. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att människor strömmade till Järna för att kunna delta i de spännande skeenden Arne Klingborg skapade under en dynamisk period på sextio- och sjuttiotalet. För att ta några av de tydligaste exemplen.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Det fanns inget slumpartat i utvecklingen av den antroposofiska rörelsen. Det var ett hårt idéburet arbete för att förverkliga en vision. I alla fall i början.

Detta blev tydligt om inte förr då dessa ledargestalter var borta. Rudolf Steiners enastående livsgärning övergick efter hans död i djup splittring inom den antroposofiska rörelsen. Och Arne Klingborgs frånfälle innebar en allt tydligare stagnation och brist på idéer i det svenska arbetet. Det behövs ingen Einstein för att se att den verkliga orsaken till sällskapskrisen är just bristen på ett inspirerande ledarskap.

”I alla kulturer berättas om kända människors liv för att uppmuntra till funderingar över vad som formar en passande livsgestaltning”, skriver Werner G Jeanrond under temat Förebildens makt i senaste numret av Axess (maj 2012). Han nämner några av de människor som inspirerat mänskligheten som Gandhi, Dag Hammarskjöld, Dalai Lama, Nelson Mandela – och helgonberättelserna. Dessa extraordinära personligheter visar vilka krafter förebilden kan frigöra. Dessa personligheter har förändrat världen.

Detta är dock inte en självklarhet inom den antroposofiska rörelsen. Här finns istället en utbredd föreställning att den traditionella ledarskapstanken är förlegad. Många anser att tanken på ett karismatiskt ledarskap tillhör det förgångna och att det nya ledarskapet istället bör vara ett kollektivt sådant. Med facit i hand ser vi vad denna uppfattning har lett till.

Föreställningen att alla bär ett ansvar leder för det mesta till att ingen tar det. Man har fullt upp med sitt eget och räknar med att andra sköter uppgiften åt en. Vi är ju så många så det fixar sig nog. Och de som är ledare på papperet saknar det format som krävs och har istället utvecklat en ängslig låt-gå-mentalitet där inga beslut sticker ut och inga betydande initiativ tas. Mod och djärva idéer misstros till förmån för en räddhågsen strävan efter konformitet.

Rädslan för att uppfattas som nostalgiker hindrar många av oss från att karakterisera det Arne Klingborg åstadkom. Hans  Järnamodell uppstod ur ett mod att i en bred folklig förankring genomföra en storslagen vision. I Arnes gärning ser vi urmodellen för ett inspirerande ledarskap där var och en är sedd, ianspråktagen som medverkande i en meningsfull kollektiv utvecklingsprocess. Genom sin verkan inspirerade han oss att förverkliga vår inre bestämmelse. Han förstod uppgiften.

Nu finns inga uttalade visioner, inga åtgärdsprogram, inga synliga syftemål överhuvudtaget. Dagens ledarskap är anonymt, färglöst och saknar format. Och de har inga idéer hur man ska lösa sällskapskrisen.

Det var det karismatiska ledarskapet som skapade sällskapets stora framgångar, och det är, menar jag, sällskapets sista och enda chans att vitalisera rörelsen. Jag tror inte ledarämnen saknas, det finns många starka personligheter i rörelsen. De måste bara få mandat.

Efter en rad dynamiska och expansiva decennier inspirerade av den karismatiske och initiativrike Arne Klingborg synes den antroposofiska rörelsen ha imploderat i håglös rutin och brist på identitet och orientering. Uppbyggnadsfasens entusiasm och offervillighet har övergått i trötta konventionella tankesätt och strukturer där den ursprungliga kreativiteten mer framstår som minnen än realiteter. Rörelsen har blivit gammal.

Låt oss betrakta något av det som föreligger.

Antroposofin – ideologin bakom de praktiska verksamheter som satt tydliga avtryck i det svenska samhället – saknar identitet och formulerad egenart. Dess komplexa världsbild sönderfaller i en rad tolkningsmodeller som snarare förvirrar än tydliggör bilden av antroposofin. Därför blir världsåskådningen inte bara svårgripbar för allmänheten – frågan är om antroposoferna själva förstår antroposofin.

En förklaring kan vara att den antroposofiska världsbilden fungerar som något av ett folkuniversitet där rikedomen i det nästan oöverskådliga materialet gör att en formulering av identitet och egenart upplevs som nästintill irrelevant. Det finns inget krav på förståelse för egenarten för att kunna botanisera i denna kunskapsbank. Man läser och läser och för många är detta ett livsprojekt. Man talar därför i antroposofiska kretsar ofta om det som det ständiga seminariet.

Detta gör att antroposofen sällan kan redogöra för sitt engagemang på ett för en utomstående begripligt sätt. Omdömet blir ofta fragmentariskt, allmänt eller svårförståeligt. Men från ledande håll har detta aldrig upplevts som något problem och därför har inga åtgärder vidtagits.

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Antroposofiska Sällskapet

Att Antroposofiska Sällskapet framstår som rena pensionärsklubben föranleder heller inga analyser. En växande majoritet av äldre medlemmar brukar annars vanligtvis vara ett bekymmer av rang i vilken förening som helst. Det innebär ju att tillflödet av yngre långsamt stryps och att rörelsens överlevnad är i fara.

Vad kan tänkas vara orsaken att yngre sällan söker medlemskap i Antroposofiska sällskapet?

Mycket känns uppenbart. Till exempel otydlig identitet och funktion, precis som hos antroposofin som sådan. Vad är sällskapet, vad gör det och varför ska man bli medlem? Amnesty, Röda korset och Greenpeace är lätta att stödja med ett medlemskap för att det är omedelbart klart vad de står för. Vad antroposofin står för är däremot okänt för de flesta. Denna brist på tydlig igenkänningsfaktor ger en identitetslöshet där allmänheten inte kan relatera till de unika värden den antroposofiska rörelsen skapat. Bristen på betydelsebärande identitet torde därför spela en avgörande roll för medlemstillströmningen.

Så även medlemsavgiften. Varför betala 1200 kr om året? För detta får man i princip inget mer än en medlemstidning. Att många trotjänare ändå betalar av solidaritetsskäl lockar knappast den nytillkomne. Man klarar sig gott ändå. Man vill inte binda upp sig. Och varför betala så mycket till utlandet? Är Steiners idé om medlemsfinansiering av ”världssällskapet” fortfarande relevant? Varför över huvudtaget betala mer än ett par-tre hundra om året?

Man kan också fråga sig om den av Steiner institutionaliserade umgängesformen för antroposofiska studier – grupparbetet – fortfarande är i takt med tiden. Oerhört mycket har hänt sen början på förra seklet när denna typ av sammankomster kändes självklara. Idag utvecklas nya former för samverkan, framförallt bland ungdomar.

Att rörelsen har problem är inte hela världen. Det verkliga problemet är bristen på initiativ att komma till rätta med dem. Istället tigs de ihjäl. Varför är svårt att förstå.