Posts Tagged ‘ antroposofiska

I vågen av flyktingempati fanns inget intresse för konsekvenserna

♦ ♦ ♦ Det yttersta ansvaret för den svenska flyktingkatastrofen ligger hos regeringen. Det är i första hand den som är ansvarig för en flyktingpolitik som åstadkommit ett skuggsamhälle med illegal invandring,  hedersproblematik, förortskriminalitet, hög arbetslöshet bland invandrare och så vidare.

Men regeringen har inte agerat i ett vacuum. Även om många varit kritiska till deras invandringspolitik (som länge tystades ner) var troligtvis en majoritet av svenskarna positiva till invandringen – också när den nått de absurda höjder som ledde till att slussarna stängdes hösten 2015. Hur tänkte de? Hur i all världen kunde de se positivt på denna extrema situation? I diskussioner med mina antroposofiska vänner, där många varit positiva till massinvandringen, har synsätten blivit tydliga för mig. Som här i en facebookdiskussion.

»Vi har ett historiskt ansvar att hjälpa de människor som kommer hit och har flytt. De har gått igenom oerhörd strapatser för att komma hit och deras upplevelser är starka. En afgansk elev som jag hade kunde inte ens se vatten på film, utan att må illa på grund av de händelser som utspelats i hans liv. Jag tycker det var positivt att det fanns en våg av empati i Sverige och en våg av att vilja hjälpa. (…) De människor som är här, de människorna ska inte lida för att det historiskt tagits fel beslut eller att andra länder inte kan ha den generositeten gentemot flyktingar, utan flyktingarna ska vi ta hand om.«

Förespråkarna för en restriktiv flyktingpolitik ser naturligvis tragiken i flyktingarnas situation, men för de som är för massinvandring går flyktingarnas nöd före alla eventuella hänsynstagande till landets begränsade förmåga att ta emot sådana människomassor. Här finns inget intresse för konsekvenserna, ett tydligt exempel på den banala godhet Ann Heberlein myntat i sin bok med samma namn. Man vill bara visa välvilja utan tanke på följderna.

»Jag anser att oberoende av vilka misstag Sverige och dess politiker gjorde/gjort vad gäller flyktingkrisen går de misstagen att rätta till av civilsamhället – om civilsamhället och människor som du och jag hjälper till. Det finns inget ”vi” och ”dom” i den här frågan, för flyktingarna befinner sig redan här. Det är de immigranter vi tagit emot – ofta unga, förvirrade och ambitiösa.«

Denna formulering antyder att jag är hjärtlös samtidigt som jag tillrättavisas – gnäll inte, hjälp till istället. Det är lätt att vara efterklok är tematiken i diskussionen – inga sakskäl om hur integrationen skall fungera, istället moraliserar man och visar indignation över att invandringen ifrågasätts. Man anser att kritikerna borde skämmas.

»Det är alltid lätt att se följderna efteråt och tala om vad som gick fel – och många gör det. Men de som tror sig ha en övergripande lösning och analys är sällan de som ”hjälper till”. Det finns oerhört många svenskar som inte ”syns” och som gör allt som står i deras makt att få integrationen att gå så bra som möjligt. Jag blir bara matt av människor som pekar ut felaktigheterna och inte konkret gör något. Jag har mött dem ofta. Men det hjälper inte att ta avstånd och kritisera. Ubuntu (en människa är en människa bara genom en annan människa) behövs.«

De som haft fel vill inte få detta påpekat, vilket är en bitter kalk att dricka för dem som hela tiden varnat för dessa problem, för alla de som protesterade mot massinvandringen men antingen blev tystade eller hånade. Vi var många som sa till FÖRE utan att man lyssnade, och när vi nu hamnat i det vi förutsade förväntas vi stillatigande ”hjälpa till”, en fräckhet som de banalt goda inte verkar förstå. Istället koketterar man med sina vällovliga föresatser, man har ett godhetsalibi som övertrumfar alla efterräkningar. Att inse att ens föreställningar varit helt orealistiska är det inte tal om, än mindre att be om förlåt.

Och det är klart att det finns ett ”vi” och ”dom” – hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är mottagarna och de har bett att få komma hit. Det är ingen jämställd situation. Vi står för värdskapet, de är gästerna. När de efter några år har lärt sig sederna i vårt land kan de bli svenska medborgare. Först då står de på jämställd fot med oss. Det är inte som mina vänner anser att en invandrare blir svensk så fort vederbörande träder över gränsen, som jämbördig världsmedborgare.

Det är som om invandringsförespråkarna ännu inte förstått konsekvenserna av massinvandringen. Som om de inte fattat att hedersproblematiken, förortskriminaliteten, gruppvåldtäkterna och islamghettona är ett kvitto på deras multikulturella utopi. Som om de inte ser vad som faktiskt föregår i verkligheten och som om motståndarna till massinvandringen skulle vara känslokalla cyniker och extremnationalister som inte bryr sig om tragiken i flyktingvågen.

Det är en debatt på dagisnivå. De som hela tiden förordat en strikt invandringspolitik upplever naturligtvis tragiken hos de flyende som alla andra, men såg från början att en massinvandring bara skulle leda till nya problem, vilket visade sig vara rätt.

Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för invandringspolitiken men utan ett exceptionellt folkligt stöd hade de knappast genomfört en massinvandring som saknar motstycke historiskt. Förutsättningarna för denna ohämmade invandring var en naiv längtan hos många människor att få visa godhet, att ge sig hän åt en praktisk människokärlek, att känna sig stå på den rätta sidan och kunna anklaga dem som manade till besinning att de hade fel.

I denna extatiska självberusning kunde de inte drömma om att deras goda föresatser skulle få destruktiva följder – och många förstår det fortfarande inte. Icke desto mindre har deras naivitet förändrat Sverige för all framtid.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Att vara inkarnerad är att vara ”innesluten i en person”

♦ ♦ ♦ Det är intressant att googla antroposofiska begrepp och uttryck. Men uttrycket att göra sig tankar om, som används flitigt i våra sammanhang, förvirrar sökmotorn. Den hoppas att ”självskadebeteende”, ”tvångssyndrom” och ”hur ändrar jag på mina självkritiska tankar” skulle duga som förklaring. Och knappar man in begreppen ahrimansk och luciferisk kommer bara antroposoftexter upp. Ordet kulturimpuls verkar inte ens existera på svenska. Det är bara antroposofer som använder det. Det är inget fel på i och för sig, det är visserligen pretentiöst, men självförklarande.

Steiner myntade begreppet i ett skede då han förutsatte att mångfalden av antroposofiska verksamheter skulle göra ordentliga avtryck i samhället. Med facit i hand är det väl bara waldorfpedagogiken som gjort det. För waldorf är utan tvivel en kulturimpuls.

Antisar som rockar.

Antisar som rockar.

Antis är en respektlös slangförkortning avsett att neutralisera det något högtravande i begreppet antroposof. En närmare undersökning visar att ordet även har andra betydelser. Antis är också lettiska för ”anka” liksom namnet på ett lettiskt rockband. Det är också namnet på ett hotell i Istambul och ett antikvariat i Malmö.

Favorituttrycket metamorfosera ger faktiskt några förklaringar på google, nämligen ”förändras”, ”changera”(!), ”byta om roll”, ”ta annan ton”, ”ta annan vändning”. Så det torde vara begripligt för en och annan även om bara antroposofer använder det. Uttrycket framtidsimpuls verkar dock bara antroposofer använda sig av.

Ordet spirituell används flitigt i antroposofland i betydelsen andlig. Begreppet finns i svenskan men då i betydelsen ”kvick”, ”fyndig”, ”rolig”, ”underhållande”, ”vitsig” och ”gallisk”(!). På andra plats kommer betydelsen ”andlig” med hänsyftning till att det är en anglicism. Betydelsen andlig har antroposofer anammat till den grad att många glömt hur begreppet normalt används. Men i ordet spiritualitet har betydelsen märkligt nog förskjutits något. Där är huvudbetydelsen ”andlighet” med ”kvickhet, snillrikhet” på andra plats.

Ett huvudspår inom antroposofin är Kristusprincipen, ett begrepp man kunde tro vi är ensamma om. Men det visar sig att tidningen Samlaren har publicerat  essän ”Kristusprincipen. Om litteraturtolkning och trons retorik” av Magnus Ullén. Det är en fullängdstext som går på i den här stilen:

»…den fyrdelade tolkningsmodellen, som ofta benämns quadriga, samt kristusprincipens plats i denna, eftersom denna modell, som jag ser det, gör det möjligt för oss att kartlägga hur vi tror.«

Ordet initiation finns på google, men initiationsprincip (efter Steiners ”initiationsprincip måste bli civilisationsprincip”) ger bara en lista på antroposofiska texter. Om att vara inkarnerad säger google ”förkroppsligad, personifierad, innesluten i en person”. Jaget innesluten i en person! Vi antroposofer hade inte kunnat uttrycka det bättre.

Varuhuset Mikaelit.

Varuhuset Mikaelit.

Det i våra sammanhang flitigt använda begreppet mänsklighetsutvecklingen är ett gammalt uttryck som uppenbarligen inte används i normalsvenska idag. Och mikaelit (andligt inriktad framtidsmänniska) existerar inte i svenskan, men däremot i Finland som ”varuhuset Mikaelit” (Kauppahuone Mikaelit). Men väsensartad är uppenbarligen ett svenskt ord som betyder ”inneboende egenskap”. Rimlig definition även om ”väsen” inom antroposofisk begreppsvärld avser en mer immateriell företeelse.

Fröartad är det däremot tvärnobben på. Vid en sökning kommer bara antroposoftexter upp. Men är det ens i antroposofiska sammanhang ett adekvat uttryck? Betydelsen är väl ungefär ”en början till”, eller ”i början”, eller kanske ännu mera vagt – ”en möjlig början”. Fröet är den kanske mest använda metaforen i våra sammanhang. Man sår ett frö till en kommande verksamhet, ett frö inför framtiden etcetera.

Kända antroposofiska begrepp som luftelementet, vattenelementet och värmeelementet(!) är det inte ens någon idé att göra en sökning på. Och andevetenskap ska vi inte tala om, det begreppet har vi copyright på och ingen lär vara intresserad att ta över det. För en längre diskussion kring begreppet, se kommentarsdelen i en tidigare krönika.

Något för andeforskare?

Något för andeforskare?

Men begreppet andeforskare – ett mer pretentiöst uttryck för en som går skolningsvägen – används överraskande nog även av andra. Skådespelaren Lotti Törnros kallas ”andeforskare” i en pjäs som spelades på Teater Scenario för 13 år sedan. I hastigheten listas också begreppet ”andforskare” på en norsk sajt, alltså en som forskar på änder. Men vem kan begära att google skall kunna hålla isär begreppen, det här är komplicerade grejer!

                                                                                                                                              Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofisk meditation ska vara svårtillgänglig och komplicerad

Att läsa antroposofiska texter är ibland en sällsam upplevelse. Kanske inte så mycket Steiners alster som hans efterföljares. Många – för att inte säga de flesta – texter har ett högstämt, pseudoakademiskt språk som inte sällan förfaller till ren byråkratsvenska. Troligtvis spelar dåliga översättningar från tyskan in – men i bakgrunden ligger tydliga avsikter att göra ett djupsinnigt intryck i största allmänhet. Pedagogiska ambitioner lyser helt med sin frånvaro, här gäller devisen ju krångligare desto bättre:

»Det ”levandegörande” i att gå en inre utvecklingsväg, som grundar sig lika mycket på oberoende omdöme som på insikten i förutsättningarna för antroposofin, hänvisar till ödets betydelse för de egna ansträngningarna. Först i förståelsen och emottagandet av det egna och den andres öde kan ett tolerant umgänge med meditation uppstå. Bara om jag själv inte lever i illusionen att det finns en för alla människor gällande ”skolningsväg” (redan ordet i singular är vilseledande) är det möjligt att gå de konkreta stegen självständigt och att ömsesidigt stödja varandra.«

Vad tycks? Förstod du på första genomläsningen? Då är du att gratulera, de flesta behöver två eller tre genomläsningar för att ta sig igenom denna svårighetsgrad.

Nästa steg för den noggranne är att klura ut enskildheter. Vad menas till exempel med ”konkreta” steg? Jag hade i min enfald trott att antingen tar man ett steg – eller också inte. Avsikten kanske är att undvika föreställningen att man menar någon sorts vaga steg. Eller att man stannar vid blotta föresatsen och aldrig kommer till skott. Dunkelt förefaller också uttrycket ”självständigt stödja varandra”. Existerar osjälvständigt stöd där man är tillsagd eller till och med tvungen att stödja? Kanske ett stöd uppkommet ur ett grupptryck? Och vad innebär ett ”tolerant umgänge med meditation”? Att man måste se upp så att man inte tappar besinningen och förgår sig mot sin meditation?

Det inledande citatet är hämtat från senaste numret av Forum (kvartalstidskrift för antroposofi) som kom i brevlådan strax efter vår egna betraktelse av problemen att gå  den antroposofiska skolningsvägen.  Artikeln vill rapportera om ett möte kring initiativet Goetheanum-Meditation-Initiative-Worldwide som syftar till

»främjandet och ett starkare synliggörande av ett meditativt utövande utifrån antroposofin. Detta var man (under mötet) eniga om, men man berörde med denna tematik ytterligare en insikt, som inte gjorde frågan enklare: Ett fält öppnades upp som det, för första gången på de senaste åren, blev möjligt att överhuvudtaget tala om och bakom vilket en decennielång underskottssituation dolde sig.«

Vilket översatt ungefär betyder att ledningen nu insett att skolningsvägen måste bli en central uppgift för det antroposofiska arbetet i världen. (Med det antroposofiska favoritbegreppet ”fält” menas område.). Det vill säga ungefär samma budskap vi hade i krönikan som är länkad här ovan. Det är naturligtvis glädjande att man äntligen ”berört en insikt” om detta snart hundra år efter grundandet av sällskapet, men eftersom initiativet startade för hela sex år sedan får man förmoda att det kommer dröja länge än tills ”underskottssituationen” är åtgärdad (här har man uppenbart inspirerats av EU-begreppet demokratiskt underskott).

Och återigen slås med kraft fast ”omöjligheten att ge en fast definition av antroposofisk meditation”. Av vilket man kan sluta sig till att man inte vill riskera vulgära förenklingar, utan tvärtom fortsätta att värna det komplicerade så att folk inte ska tro att antroposofisk meditation är en piece of cake. Den klassiska svårtillgänglighetsdogmen kan därför inte nog betonas. Men trots dessa överhängande faror djärves man ändå uttala ett försiktigt ”vi borde hjälpa varandra” eftersom ”det saknas rum för samtalet och institutionaliserade former för fortbildning av meditativa färdigheter” som man på sitt högtravande byråkratspråk vill formulera saken. Nå, bättre sent än aldrig.

Artikeln rapporterar att man i Holland inrättat meditationsverkstäder där man i 60 meditationskurser sen 2004 fått 800 människor att lära känna antroposofisk meditation. Detta är  en glädjande början. Verkligen. Äntligen. Vi får hoppas att önskan att hjälpa varandra så småningom ersätter den hittills rådande handlingsförlamningen i ”fortbildningen av meditativa färdigheter”. Eller för att uttrycka det mer officiellt:

»Det är viktigt att impulsen står i sammanhang och utvecklar sig i samarbete med det bestående arbetet samtidigt som den är fri till initiativ.«

Inte sant!

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)