Posts Tagged ‘ antroposofisk

Antroposofin gav mig dåligt samvete

♦ ♦ ♦ Jag flyttade till Järna i mitten på sjuttiotalet när den antroposofiska högkulturen stod i full blom och den lilla orten utanför Södertälje av många upplevdes som världens medelpunkt. Det var en berusande tid. Här hade de andligt upplysta samlats. Och jag fick vara med! Man kände sig privilegierad att få röra sig bland invigda. För det var övertygelsen jag delade med andra nytillkomna. Antroposoferna var invigda, eller i alla fall högt utvecklade. Det var ställt utom allt tvivel.

Antroposofi-en-sammanfattniOch eftersom man själv inte var det, rivstartade man med de meditationer som ansågs nödvändiga för att gå Den Antroposofiska Skolningsvägen. Men som antroposof-rookie var man rädd att bli genomskådad som den nybörjare man var. Dessa människor var ju klarseende! Skuldmedvetet försökte man dölja sin belägenhet genom att ständigt svänga sig med flotta antroposofiska begrepp, för att ge intryck av att vara mer medveten än man i själva verket var.

Man övade och övade. Gick med i olika studiegrupper för att bli orienterad. Men det visade sig vara svårt att få tag på lämpliga meditationer. I själva verket jättekrångligt. Alla sa att Steiners bok Hur uppnår man kunskap om de högre världarna (populärt benämnd Hur uppnås), was the shit, men där stod i princip bara att man skulle meditera över ett frö. Jag ville ha rejälare grejer att sätta tänderna i. Jag var helt inställd att meditera mig blå bara jag fick nån sorts bekräftelse att jag var på väg mot ett andligt uppvaknande.

Jag ville leva upp till föreställningen om att vara en riktig esoteriker. Eller ockultist.

Inspirerad avMen det var naturligtvis inte så enkelt visade det sig. Visserligen fick man efter mycket letande i föredrag och skrifter tag på ”rätt” meditationer som Grundläggande övningar (också kallade biövningarna) och Rosenkorsmeditationen och liknande, men själva övandet visade sig vara knepigare än man hade trott. Man somnade. Vaknade förskräckt och började igen. Och somnade. Efter en tid började man tappa greppet och gjorde längre och längre uppehåll.

Utåt sett låtsades man som om det regnade. Men man hade dåligt samvete. Inför andra och inför sig själv. Var jag inte värdig? Hade jag missförstått något? Känslan av otillräcklighet var ständigt närvarande. Var jag helt enkelt oärlig? En hycklare?

I det här läget blev jag uppmärksam på att flera auktoriteter i föredrag och anföranden sa att det är helt normalt att misslyckas med sina meditationer. ”Det gör vi alla, en del kanske inte `lyckas´ detta liv, men det man gör nu har man tillgodo nästa inkarnation”. Skönt att andra har samma problem, tänkte man först. Sen började man undra över meningsfullheten i att öva och se resultaten först i nästa inkarnation.

Och ständigt detta dåliga samvete.

Yrkets-karmaEfter många år inser man att det inte blir bättre än så här. Insikten är befriande. Det är så här jag är. Mina misslyckanden visar att jag inte är en esoteriker. Seriösa undersökningar i Norge visar också på stora problem med den antroposofiska skolningsvägen. För att komma några myrsteg framåt måste man lägga ned avsevärd tid och möda. Varje dag. Och jag var inte beredd att låta mitt liv domineras av detta ständiga mediterande där resultaten är ringa eller helt uteblir. Jag nödgades konstatera att jag inte var den esoteriska typen helt enkelt.

Men att jag dög ändå.

Jag upptäckte andra förhållningssätt. Livet man lever är det viktiga, inte huruvida man lyckas med den ena eller andra förädlingsmetoden eller ej. Livsuppgiften är att leva. DÄR ligger övningen. I den meningen övar man varje dag. Ibland är det tuffa utmaningar som kommer alldeles av sig självt. Dessa MÅSTE man förhålla sig till. Då är det ingen risk att man somnar. Den primära uppgiften med inkarnationen är att få jordiska erfarenheter. Erfarenheter man skisserat förutsättningarna för innan födelsen. En inkarnation kan därför inte anses vara förfelad. Man har genomfört inkarnationen – det var uppgiften. Och DET är meningsfullt.

Och jag upptäcker plötsligt att jag inte längre lider av dåligt samvete.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Det moraliska livet i Järna

♦ ♦ ♦ Det finns många orsaker till varför en antroposofisk enklav bildades i Järna i mitten på 60-talet som sedan under några decennier kom att spela en inte obetydlig roll i svenskt kulturliv. Människor som idag lever i en tid med diametralt motsatt idealbildning kanske har svårt att föreställa sig det som drev dåtidens så kallade gröna våg där unga människor flyttade från storstäderna ut på landet i avsikt att leva ett enkelt och naturnära liv.

De som då flyttade till Järna delade i viss mån denna avsikt men drivkrafterna var mer sofistikerade. Tillbaka-till-naturen-tänket beledsagades av mer djupgående existentiella intentioner där antroposofin intog en ställning som lite av en exklusivitet inom tidens religiöst orienterade riktningar. Långt innan begreppet New Age kom med sitt smörgåsbord av andliga läror intog antroposofin en särställning.

Samhällskritiken och det moraliska levnadssättet som var betecknande för gröna vågen var också antroposofins, även om man här förde det mycket längre. På vissa områden var man till och med ”marknadsledande” – många gröna vågen-kollektiv använde sig av den antroposofiska metoden biodynamisk odling, man mjölksyrade grönsaker, en gammal konserveringsmetod återlanserad av antroposofen Annelies Schöneck och man satte sina barn i waldorfskolor som då i stort sett var den enda alternativa skolformen.

Flygbild YtterMen till skillnad från sådana hippiekollektiv som till exempel Skogsnäskollektivet odlade man i Järna en striktare stil och en mer traditionellt borgerlig livsföring. Här existerade till exempel inga boendekollektiv, vilket många utanför trodde, och folk gick inte omkring med peace and love-banderoller rökandes brass. I Järna-antroposofin utvecklades i stället ett romantiskt bildningsideal  grundat i Steiners filosofiska skrifter från början av seklet. Och man både rökte och åt kött, vilket också bröt mot allmänhetens föreställning.

Den grundläggande livshållningen var starkt moralisk. Vad är en sann och önskvärd livshållning var den fråga som ständigt var aktuell. Att ha brutit med sitt tidigare liv för att i en gemenskap förverkliga dessa ideal gav styrka och riktning för alla inblandade. Man sökte ett rätt levt liv, vilket innebar att man levde enkelt i en vardag utan extravaganser. Därför var det naturligt att lärarna på en waldorfskola under en period fick en del av sin lön utbetalad i grönsaker. Alla var fattiga, men knappheten var en självklar del av ett meningsfullt livsval.

På Saltå Kvarn utvecklades ett system med lön efter behov, andra försökte förverkliga ekonomiska gemenskaper där vars och ens lön lades i en pott som sedan disponerades fritt inom gruppen. Detta gav intressanta erfarenheter där relevansen i de egna behoven vägdes mot gruppens. Avgörandet låg i den individuella omdömesbildningen. Denna övning i moraliskt tänkande var en utmaning som tilltalade deltagarna. Nu skulle man ge den egna egoismen en match! Altruism som vardagsprincip.

I Järna förverkligades aldrig modellen, skattelagstiftningen satte käppar i hjulet, men på kontinenten funkade det. Där visade det sig att modellen intressant nog alltid gav ett överskott som man sedan gemensamt kunde finansiera behjärtansvärda projekt med. I förlängningen såg man hur många sådana gemenskaper skulle kunna bli en ekonomisk faktor i samhället.

Men så långt kom man inte. Den här gången.

Moraltänkandet försvagades i takt med den förändrade tidsandan, vi blev äldre och klokare. Den politiskt röda färg som då allmänt rådde i Järna byttes till grön när MP kom. Även om den färgen troligtvis fortfarande dominerar finns idag alla politiska schatteringar bland antroposofer, till och med SD. Det moraliska livet i Järna existerar säkert fortfarande i viss mån, men har tynat bort i samhällsmaskineriets alla regelsystem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Barn i waldorfskola riskerar att bli gurus och medier, menar f d waldorflärare

♦ ♦ ♦ Varje år i slutet av september firar waldorfskolorna Mikaeli till åminnelse av ärkeängeln Mikaels seger över draken (i Sverige talar vi om S:t Göran och draken). Draken är en allegorisk framställning av materialismen och Mikael den andliga kraft som kan besegra den och befria den mänskliga själen (prinsessan) som var på väg att slukas av monstret. Detta anar kanske en och annan elev i  waldorfskolans högre klasser, även om det inte är en officiellt uttalad tolkning. I sin kritiska uppsats om waldorfskolorna i Frankrike, beskriver den före detta waldorfeleven och waldorfläraren Grégoire Perra detta som symptomatiskt:

»Avsikten bakom den genomgripande rituella praxisen i waldorfskolan tror jag är att försätta eleverna i en religiös atmosfär som är beroendeframkallande. Jag minns att som tonåring ha känt det som att jag levde i ett slags kloster med dagliga ritualer och recitationer. Och denna religiösa stämning var genomgående förknippad med konstnärliga övningar och ständiga berättelser om legender, folksagor och myter.«

Grégoire Perra (bilden) menar att detta får oönskade konsekvenser. I en ålder barnen borde ”vakna upp och tänka kritiskt” utvecklar de istället en förlitan på känslor och fantasi ”som senare kan främja godtrogenhet och impulsivt beteende”. Ceremonierna, högtiderna och språken skulle enligt Perra medverka till att prägla barnen att senare i livet glida in i en antroposofisk livssyn.

Att en religiös atmosfär kan uppfattas är en intressant iakttagelse, man kan uppleva något av den kvalitén när det gäller småklasserna – frågan är bara om detta kan ses som ett problem av andra än passionerade reduktionister som har örnkoll på allt som kan bryta mot den sekulariserade normen. I denna atmosfär ligger nämligen en pedagogisk intention av stor vikt. Och avsikten är knappast religiös, snarare en önskan att ge barnet en känsla av meningsfull helhet, av hemkänsla i världen. Detta är centralt i waldorfpedagogiken. Tids nog konfronteras barnet med den obönhörligt krassa verkligheten.

Perras syn på barnets fantasi och känslor saknar de mest grundläggande insikter i mänskligt växande. När har man hört att ett stimulerande av barns fantasi skulle vara av ondo? Och av detta drar han generande enkla, närmast behaviouristiska slutsatser. Det man stoppar in får man ut, ungefär.

»I denna konstnärligt-mytiskt-religiösa atmosfär blir eleverna vana vid ett tillstånd av lättja som kommer att göra dem socialt missanpassade, oförmögna att utveckla sina färdigheter. För upprepar man inte vad man själv varit med om?«

Av detta följer att barnets jag övervärderas, menar Perra – vilket i sin tur leder till att de senare i livet kan bli gurus! Jo, ni läste rätt. Och präglingen under skoltiden gör att de lätt hamnar i Antroposofiska sällskapet som andliga ledare ”för att de systematiskt och blint litar på sina egna känslor eller hugskott, så till den grad att de kan betrakta sig själva som medier”! Ni läste rätt även denna gång.

Slutsatserna är häpnadsväckande – men också motsägelsefulla. För på ett annat ställe i uppsatsen konstaterar han att eleverna sällan blir antroposofer, vilket ju är mer med sanningen överenstämmande. För hade avsikten med waldorfskolan varit att skapa en kader av antroposofer har man skändligen misslyckats. Och skulle man till äventyrs ha lyckats skulle samhället dragit in skolpengen för länge sen. Perras teori om antroposofisk indoktrinering faller på sin egen orimlighet.

Men i sin uppsats drar han denna teoribildning in absurdum. Han talar om waldorfskolans strävan att skapa ”familjära relationer” mellan lärare och elev för att underlätta introducerandet av ”den antroposofiska doktrinen”. Lärarna blir mammor och pappor och eleverna deras egna barn till den grad att en närmast incestuös atmosfär uppstår.

Detta är naturligtvis en allvarlig anklagelse mot hela waldorfkonceptet och troligtvis en av orsakerna till att uppsatsen anmälts, se vidare Sune Nordwalls kommentar. Det handlar helt klart om förtal.

Perras huvudtes, att waldorfskolan är en ”slug konspiration”, saknar övertygande argumentation som stärker tesen. Det behöver man inte vara antroposof för att inse. Resonemanget är både motsägelsefullt och ytligt – och framför allt motsägs det av verkligheten.

                                                                                                                          Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)