Posts Tagged ‘ antroposofin

Olof Palme var väl förtrogen med Rudolf Steiner

”En sen timme på Bommersvik förvånade Olof Palme mig med att vara väl förtrogen med Rudolf Steiner. Han visste att waldorfrörelsen startat som en skola för arbetarbarn i Stuttgart och att Hjalmar Branting vistats en tid i Goetheanum, antroposofins högborg.” Uppgiften kommer från Arne Reberg i en artikel i Expressen daterad 23 september 1994, också publicerad i Medlemsbladet mars -95.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 9

I artikeln med rubriken Antroposofin och Steiners svärmare skriver Reberg om intresset för Steiner i mer namnkunniga sammanhang.

”Fastän Rudolf Steiner stod utanför alla avantgardekotterier attraherade han många konstnärer. Ryssen Wassily Kandinsky blev banbrytande inom den abstrakta konsten, genomstrålad av Steiner. Det var med Steiners hjälp han gav upp det föreställande måleriet och vågade språnget in i det abstrakta. Kandinsky skrev ett tack till Steiner sedan han lyckats med den berömda första akvarellen Improvisation 7, i vilken ett vattenfall av färger störtar ned från himlen.”

Den berömde ryske teaterregissören Michail Tjechov tvingades fly från Ryssland undan säkerhetspolisen för att han gestaltade Hamlet med antroposofiska undertoner. I Berlin sökte han upp Steiner. Sen flyttade han till Hollywood där han startade en berömd teaterskola. Till hans närmaste adepter hörde Yul Brynner. I hans teaterskola ingick även eurytmi. Enligt uppgift har flera av de stora filmskådisarna därför övat eurytmi, inte minst tuffingen Clint Eastwood.

I artikeln påstår Reberg saker som inte kunnat bekräftas på annat håll, som att Alexander Dubcek var inspirerad av antroposofiska samhällsidéer då han bröt med Sovjet under den så kallade Pragvåren och att Nelson Mandela ”gått förunderligt obruten genom sin långa fängelsetid tack vare antroposofin”. Helt klarlagt är ändå att den amerikanske nobelpristagaren i litteratur Saul Bellow var antroposof. Han passade därför på att besöka Kristofferskolan några dagar innan han tog emot priset av kungen.

Den berömda diktaren Edith Södergran var en stor beundrare av Steiner, som idéhistorikern Jan Häll visar i sin bok Vägen till landet som icke är. En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. I ett av sina brev till Hagar Olsson skriver hon: ”Jag behöver Steiner varje ögonblick, han är min största räddare och min farligaste fiende. Tror vart eviga ord Steiner säger”. En annan författare som tog djupa intryck av antroposofin var Selma Lagerlöf. Hon skriver i ett av sina brev om Rudolf Steiner:

”Ett högst märkligt fenomen, förtroendegivande och klok utan charlatanism. Om några år kommer hans lära att förkunnas från predikstolarna.”

I början på nittiotalet blev det bekant att antroposofi hade blivit något av en livsåskådningstrend i den italienska överklassen. Bland andra det (dåvarande) äkta paret Veronica och Silvio Berlusconi. Men tv-magnatens barn fick inte titta på tv – utom på söndagarna då de inte gick i waldorfskola.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Waldorfiglar över hela plånboken

”Det är behjärtansvärt. Men det är 60 minuter som skakar privatekonomin. En timme på Rudolf Steinerskolans årliga basar är inte bara en göteborgstradition utan också en orgie i avgifter för knäck, bivax och hemkörd hudsalva”, skriver Idag GT/Kvällsposten i ett bildreportage från basaren på Rudolf Steinerskolan i Göteborg 18/11 1994 – återgivet av Medlemsbladet i mars 1995.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 8

”Rudolf Steiner låter som nåt som Ingvar Kamprad såg upp till på 40-talet. Aber nein. Rudolf var en österrikisk tänkare som gick till de sälla antroposofmarkerna redan 1925.” Reportern hinner inte gå många steg förrän han har ”waldorfiglar över hela plånboken”.

”Jag lyckas undvika att köpa ett handrullat bivaxljus, åker på en mugg brända mandlar à fem spänn, dras ned i spöklabyrinten, men flyr av rädsla för att utsättas för eurytmispöken, torskar på pepparkakshuslotteriet och springer med andan i halsen in i ett klassrum där skolbyggprojektet finns som modelldröm. Den enda ickekommersiella oas jag hittills hittat.

Ska du inte köpa den där, hojtar flickorna och pekar på ett något bränt pepparkakshjärta som dinglar framför näsan på mig. Jag skyller på en ovanlig form av allergi och kontrar istället med den naturliga testfrågan: Vet ni vem Rudolf Steiner är? Tjejerna tittar förvånat på varann. Men går ni inte här på skolan? fortsätter jag. Tjejerna tittar förbryllat på mig och erkänner att de går i fyran och femman.

Men då måste ni väl veta vem gamle Rudolf är? Tjejerna tittar förskräckt på varann och konfererar. Till slut har de enat sig om ett svar: Det var väl han som byggde det här huset va?”

Roliga historier om antroposofer är få, men de som trots allt existerar pekar på typiska mentalitetsfenomen  inom rörelsen. Som dessa korta glimtar kring antroposofins komplexitet och antroposofers anspråksfullhet som är hämtade från några nummer av Medlemsbladet från början av 1990-talet:

Rudolf Steiners böcker är inte så lätta att förstå för alla. Därför går Sven en kurs som ska introducera boken Vetenskapen om det fördolda för deltagarna. Efter kursen frågar en vän: ”Nå, vad har kursen givit dig?” Sven tänker efter lite och svarar: ”Jag är lika förvirrad som förut, men på ett högre plan.”

En mor som var mycket stolt över sina båda söner frågade Rudolf Steiner vilka personer de hade varit i ett tidigare liv. Utan att blinka svarade han: ”Schiller och Goethe!”

Och så var det antroposofen som märkte att han började uppnå konkreta resultat med sina andevetenskapligt baserade drömtolkningar. Hans meditativa arbete började bära frukt, hans drömmar blev mer och mer levande. En kväll hade han en stark upplevelse. Han drömde att han deltog i ett antroposofiskt grupparbete – då han plötsligt vaknade och upptäckte att han faktiskt gjorde det.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kulturministern: ”Antroposofin har berikat det svenska samhället”

”Antroposofin står för mycket som tiden hunnit ikapp och som tiden behöver. Men den har också en hemlig tillgång i Sverige, Arne Klingborg. När han frigör sin charm är man efter en stund beredd till allt, att flytta till Järna och att kasta sig i de biodynamiskt rensade avloppsdammarna för att ge bevis på sin övertygelse och underkastelse.”

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 5

Detta skriver dåvarande chefen för Svenska Institutet Anders Clason i fin-tidningen Månadsjournalen, refererat i vårt eget organ Medlemsbladet i maj 1990. Omvärldens uppskattning dessa gyllene år i den svenska antroposofiska historien var något vi ofta fick återkomma till. Uppmärksamheten var ibland häpnadsväckande.

Som till exempel då den lilla svenska delegationen med biodynamiker på besök i Estland 1990 togs emot av president Arnold Rüütel själv som inför TV-kameror avslöjade att han var beredd att lägga fram en rad lagförslag som skulle säkerställa att ”de antroposofiska idéerna skulle komma till uttryck inom alla områden”. Och som om det inte var tillräckligt kom presidenten senare med sitt följe på svarsbesök till Vidarkliniken i Järna där han föreslog att estniska läkare skulle komma och praktisera för att i förlängningen införa en liknande sjukvård i Estland!

I november 1991 fick arkitekt Erik ”Abbi” Asmussen medalj av Kungen för de riksbekanta husen i Järna. ”Asmussens konstnärliga begåvning karakteriseras av stor bredd och intensitet, av värme och av en humanistisk grundsyn, där begrepp som moral och livsmiljö utgör viktiga beståndsdelar”, säjs det bland annat i motivationen.

I augusti 1992 var det Arne Klingborgs tur att få medalj. Det var dåvarande kulturminister Birgit Friggebo som vid invigningen av Ytterjärnas Kulturhus på regeringens uppdrag tilldelade honom Illis quorum i guld i åttonde storleken ”för hans mångåriga och betydelsefulla insatser som pedagog och inspiratör inom bild- och formområdet”.

Invigningen av Kulturhuset var för övrigt en stor händelse som förutom kulturminister Friggebo  även uppmärksammades av en rad honoratiores som förra socialminister Gertrud Sigurdsen, skådespelaren Thommy Berggren, författaren och akademiledamoten Gunnel Vallqvist, politikern Anders Wijkman och förre kulturministern Jan Erik Wikström. I sitt tal till Kulturhusets invigning sa kulturministern bland annat:

”Det som för mig och många av mina kollegor öppnade ögonen för denna fantastiska (antroposofiska) verksamhet var Kerstin Anér, under många år riksdagsledamot, känd författare och kulturskribent. Hon berättade om arbetet här i Järna, hon satsade sina sista år på ett aktivt arbete här ute. (…) Antroposofins insatser för konst och kunskap, för en fördjupad människosyn, för den biodynamiska odlingen och jordbrukets förnyelse, för vård i livets slutskede, för läkepedagogik och socialterapi har berikat det svenska samhället och ökat livskvaliteten för tusentals medborgare.”

I raden av talare märktes journalisten och författaren Göran Rosenberg (”Det här är ett bygge där man på ett anmärkningsvärt sätt lyckats omvandla ande till materia”), Gunilla Wettergren, chefredaktör Kommunalarbetaren (”Ni har inte bara idéer – ni förverkligar dem också”) och SAF-direktören Rolf Lindholm (”Det finns inga rimliga förutsättningar att bygga ett sånt här hus – och ändå står vi här idag”).

Tidigare på vårkanten hade hela socialdepartementet – 90 personer – besökt Steinerseminariet med socialminister Bengt Westerberg i spetsen. Man hade visats runt på området och besökt Vidarkliniken och lyssnat till anföranden om antroposofi, pedagogik, antroposofisk medicin och läkepedagogik. Vid avslutningslunchen tackade Westerberg med orden:

”En del av oss, det vill säga socialdepartementets personal, har kanske fått sina fördomar bekräftade, andra kommer kanske att bli medlemmar i Antroposofiska sällskapet!”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kampanjen mot antroposofin

Trots ständiga uppmananingar till sina lärjungar att inte tro på honom – utan pröva det han sade, gjorde sig Rudolf Steiner inga illusioner. Därför kan man tänka sig att följande historia faktiskt kan vara sann. På en promenad vid kullen i Dornach stannade Rudolf Steiner plötsligt i det han förklarade för sin följeslagare: ”Jag måste ta en sten ur skon, annars haltar hela Dornach i morgon.” Kanske med en blinkning i samförstånd, kan man tänka.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 2

Fundamentalismen inom antroposofin fanns naturligtvis redan under Steiners levnad. Han avgudades av många. Men kanske blev den tydligare efter hans frånfälle. Som alltid efter det att en stor personlighet lämnat arenan försöker efterföljarna  göra så gott de kan trots bristande förmågor. En del följer bokstaven, andra försöker mer självständigt fullfölja den påbörjade intentionen. Det var tydligt att vissa grupperingar i Sverige i slutet av 80-talet uppfattade antroposofer som en samling osjälvständiga bokstavstroende.

Om detta skriver Medlemsbladet i december 1989. Under rubriken ”massiva angrepp mot antroposofin” finns en redogörelse för vad som hänt. I augusti det året publicerade tidskriften Folkvett, föreningen Vetenskap och folkbildnings husorgan, ett temanummer som var starkt kritiskt till antroposofin. Därefter, i september publicerar den gamla vänstertidskriften Clarté ett 14-sidigt frontalangrepp på antroposofin av Håkan Blomqvist under rubriken ”Se upp för antroposofin!” Artikeln publiceras också i tidskriften Sökaren. I kölvattnet kommer en rad hatiska artiklar i ämnet från olika håll i landsorten.

Vetenskap och folkbildning var ”oroade över att ockultism och pseudovetenskap så ofta fått stå oemotsagda, och att vetenskapens metoder är så dåligt kända”, skrev de i sin programförklaring. De skulle komma att publicera fler kritiska artiklar i ämnet. Håkan Blomqvist tillhörde Human-etiska förbundet, nuvarande förbundet Humanisterna. Han berättar i sin artikel att han hade växt upp i ett antroposofiskt/teosofiskt hem och börjat studera Steiners grundläggande verk redan vid 12 års ålder. Beledsagad av föräldrarnas trångsynthet leds han in i en världsbild präglad av skuld och sexualskräck. I sin artikel målar han upp en bild av Steiner som den store despoten som styr sina medlemmars liv via dekret och antroposofin som en auktoritär troslära med en tankevärld präglad av fria fantasier och självsuggestion.

Samtidigheten i dessa angrepp under några höstmånader var förbluffande. Och som om detta inte var tillräckligt publicerade pingstpastor Sigvard Svärd sin andra bok om antroposofin, ”Meditation och magi i antroposofin”. Denna pastor, som tidigare varit verksam i Järnas pingstförsamling, hade redan hållit på några år med någon sorts korståg mot ”irrläran” antroposofin. Jämfört med de materialistiska fanatikerna som ändå noggrant studerat antroposofi hade denna kristna missionär missförstått det mesta:

”Eurytmin är en antroposofisk astrologi med en slags möjlighet att ställa horoskop”, skriver han. Eller: ”Enligt Steiner är Christian Rosenkreuz ett jag som verkar såväl när han är återfödd som när han är inkarnerad i en fysisk kropp.” Men waldorfdockan är det verkliga kruxet: ”Lek med waldorfdockor blir i sin konsekvens en seans där dockan är mediet som förmedlar det andliga budskapet. Waldorfdockor binder kvar i antroposofin – om man inte gör sig av med dem. Förtrollningen och mystiken finns nämligen kvar i dem, aktivt eller vilande.” Och mer i den stilen.

Men huvudinvändningen mot föreningen Vetenskap och folkbildning, Humanisterna och pingstvännernas kritik är deras analys av antroposofin som en fundamentalistisk lära. Det är svårt att inse hur antroposofin i så fall kunnat uppnå ett så gott rykte som den har inom framförallt omsorgsvård, sjukvård och pedagogik.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Den politiskt korrekte vill vara del av ett upplyst frälse

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.” (Janne Josefsson)

”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Ovanstående citat är hämtade från en diskussion på Facebook med utgångspunkt i Jesús Alcalás artikel i SvD om slöjdebatten. Varför sviker journalisterna i problematiken kring det multikulturella samhället – och varför ljuger politikerna? Och varför låtsas feministerna att den feodala kvinnosynen inom islamska grupperingar inte existerar?

Därför att de är politiskt korrekta.

Wikipedia ger två definitioner på politisk korrekthet. Den ena lyder att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Den andra säger att politiskt korrekt är den som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Är det inte så här: Den rättframma och naiva säger vad han tycker. Kanske förstår han att det i vissa lägen inte är klädsamt. Men han skäms egentligen inte, utan står för sina åsikter. Den politiskt korrekte har samma uppfattning – men skäms för den och godkänner den därför inte. Antingen för att han vill vara just politiskt korrekt – eller helt enkelt för att hans idealbildning säger honom det. I båda fallen kan det vara en medveten process. Fast antagligen mera sällan. Att vara politiskt korrekt är troligtvis mer en ryggmärgsreflex än ett övervägande.

Den burka- och niqabförsedda gestalten – denna svarta ansiktsmaskering lika grotesk som Ku Klux Klan-kåpan – ger ett skrämmande intryck hos både den politiskt inkorrekte som den politiskt korrekte västerlänningen. Den förre formulerar öppet sin avsky, den senare undertrycker och kamouflerar den  i en strävan att passa in i den hippa mentalitetskulturen. Den politiskt korrekte vill för liv och pina inte skylta med sin upplevelse. Så han attackerar ”fördomarna” och ”främlingsfientligheten” – och naturligtvis Sverigedemokraternas rädsla för islam. Trots att han i själva verket förstår dem.

Är denna hållning feg? Inte nödvändigtvis – man vill bara smälta in. Känna sig vara en del av ett upplyst frälse. Det finns dolda kameran-klipp som visar hur en människa i ett rum snart börjar göra samma konstiga saker som de andra i rummet. De flesta är nog politiskt korrekta i något sammanhang. Men burka-kramarnas förvåning över andras ”intoleranta” hållning  kring den heltäckande slöjan känns krystad och föga trovärdig.

Den politiska korrektheten är ett spöke som går genom många debatter. Ett exempel är det hedersrelaterade våldet som kvinnorörelsen förnekar för att det förminskar deras kritiska hållning till det svenska manssamhället. I antroposofiska sammanhang är det inte politiskt korrekt att problematisera antroposofin i en idédebatt. Det stör den politiskt korrekta konsensuskulturen. Och öppen kritik är i dessa kretsar inte bara politiskt inkorrekt – det är tabubelagt.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den dagen steinerismen föddes

Antroposofins textoceaner är det få som kommer att läsa allt av. Men det är tryggt att det finns. Och Steiner överraskar och stimulerar oss. Alltid nya perspektiv. Men vad lite man kan! Och vad mycket andra verkar ha läst! Dessa skriftlärda som verkar ha allt klart för sig, som har svaren på så mycket. Visserligen ofta osmält – mer utantilläxa än personlig insikt. Men i alla fall orienterade.

Men jag kände två personer som faktiskt hade läst allt som givits ut av Steiner (idag över 300 band!). Jörgen Smit naturligtvis, han hade ju byggt upp en position som uttolkaren av de antroposofiska perspektiven – kanske mer än någon annan. Att läsa Steiners samlade verk var ju hans jobb, de var förutsättningen för hans imponerande föredragsverksamhet.

Den andre var Ragnar Lundin som jag lärde känna i slutet på sjuttitalet. Han hade varit lite vild som ung. Åkte runt i Europa med sin Harley Davidson, kom till Dornach, sålde HD:n och köpte Steiners Gesamtausgabe för pengarna. Det där imponerade storligen på oss på tidskriften Balder i Järna. Man kunde vara tuff rebell och samtidigt jätteseriös antroposof! Han kom som en stormvind och satte pli på oss unga entusiastiska hippies då han samlade oss till en antroposofisk studiegrupp – iklädda kostym! Vi som normalt var långhåriga jeansfreakar. Han sa att det underströk allvaret och seriositeten i studiet.

Han hade naturligtvis rätt. Stämningen var högtidlig, ja nästan andäktig. Jag tror vi studerade Grundstensmeditationen. Första gången talade vi bara om första ordet – människosjäl. Associationerna var oändliga. Vi var helt tagna av Ragnar. Han var en levande uppslagsbok. Karismatisk. Han omkom i en motorcykelolycka 35 år gammal, och jag minns att jag tänkte att han lämnade oss i slutet av femte sjuårsperioden. Innebörden av detta funderade jag mycket över.

Men sekterismen ligger där alltid och lurpassar på oss antroposofer. Som Walter Liebendörfer sa – ”i det ögonblick Steiner dog stelnade hela impulsen”. Då föddes steineristerna – de osjälvständiga beskyddarna av ARVET. Det var detta Steiner fasade för – bristen på självständighet. Där antroposofin inte blir hjälpande livsverktyg utan facit.

Vilket på inget sätt är svårt att förstå. Att greppa antroposofin är inte gjort i en handvändning och Steinercitaten finns ju alltid där som en räddare i nöden – varför chansa? Men det är steineristerna som idag angrips av våra motståndare. Det började redan för över tjugo år sedan då human-etikerna (nuvarande humanisterna) kritiserade antroposofin utifrån föreställningen att antroposoferna var osjälvständiga fundamentalister.

Kanske var analysen relevant då det gällde steineristerna – men inte då det gällde alla de som åstadkommit det vi brukar kalla för kulturimpulsen. Hur skulle detta värdefulla kunnat skapas om alla varit testuggande steinerister! Motståndarna underskattar oss ofta därför att de läser Steiner som fan läser Bibeln. De har ingen pejling på hur antroposofin företräds idag. Det antroposofska förhållningssättet, eller – vågar jag säga – den moderna antroposofin.

Men vad skiljer antroposofin idag från den på Steiners tid? Kan vi se det, kan vi formulera detta? Jag tror det är en stor skillnad – inte bara för att synen på ”raserna” är totalt annorlunda. Utan för att väldigt många människor har fått erfarenheter som inte fanns då. Och att många tankar inspirerade av antroposofin har genomträngt världen sen dess. Det måste ha gjort stor skillnad.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Problemen i den antroposofiska rörelsen (2)

Det var längesen waldorfskolorna var en spjutspets inom friskolerörelsen. Det var på den tiden Frans Carlgren skrev sina böcker som introducerade skolformen för en bred publik. På den tiden startade man en skola innan man hade skoltillstånd, vilket mer eller mindre tvingade kommunen att godkänna. Waldorf kämpade för friskolesystemet. Man var på G hela tiden. Som en snöplog gick man fram i svensk skolpolitik och luckrade upp det stenhårda statliga skolmonopolet. Tacka antroposofin för det!

Idag är bilden en annan. Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt. I pressade lägen har man tagit in ”vanliga” lärare som vartefter blivit alltfler och så sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.

Ett annat problemkomplex är många lärares svårigheter att formulera antroposofin för elever och föräldrar. Detta missuppfattas av en del föräldrar som hemlighetsmakeri vilket skapar långlivade fientliga motgrupperingar. Vi ser det i vårt land, men kanske är detta motstånd mer frekvent i England och USA. Föräldrar – och i vissa fall även gamla elever – menar att de blivit förda bakom ljuset om att antroposofins roll i waldorfpedagogiken är mer dominerande än man fått reda på. En del känner sig då lurade.

Det problemformuleringsprivilegium waldorfrörelsen hade några decennier existerar inte idag av den enkla anledningen att man inte längre har något att säga. Skolfrågor debatteras dagligen i media. Men från waldorfhåll är det knäpptyst. Vi har en skolminister med en hög svansföring. På sexiotalet hade han fått sina fiskar varma från waldorfhåll. Men idag råder gravlik tystnad. Detta kan av utomstående bara tolkas på ett sätt. Att waldorfrörelsen samtycker. Skolpolitiken är bra. Vårt skolsystem är invändningsfritt.

Men bakgrunden är snarare ett ointresse för Den Svenska Skolan. Man har fullt upp med sin egen för att orka skriva debattartiklar eller diskutera skolpolitik i TV:s morgonsoffor. På en direkt fråga blir svaret alltid: Vi har inte tid. Då det blev bekant att skolministern ville införa nationella prov i trean kunde en yrvaken upprördhet förmärkas här och var. Men alltför sent, skulle det visa sig. Dessutom var det långtifrån alla waldorfskolor som tyckte proven var fel.

Vilket visar på ytterligare ett problem inom waldorf – bristen på samordning. En närmast anarkistisk hållning är djupt rotad inom kollegierna i waldorfskolor. Man är autonom och faller inte undan för påbud. Detta är på både gott och ont. Det visar på en föredömlig självständighet, men baksidan av myntet är en oförmåga att agera som en rörelse när så krävs. Och att agera med en splittrad rörelse fungerar inte skolpolitiskt.

De problem waldorfrörelsen brottas med är säkert smärtsamma, men inte ointressanta. Frågan är bara om de kan leda till fruktbara förnyelseprocesser – eller om de stelnar i dogmatisk rutin. I det senare fallet kommer skolformen alltmer förlora sin angelägenhet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Problemen i den antroposofiska rörelsen (1)

Efter en rad dynamiska och expansiva decennier inspirerade av den karismatiske och initiativrike Arne Klingborg synes den antroposofiska rörelsen ha imploderat i håglös rutin och brist på identitet och orientering. Uppbyggnadsfasens entusiasm och offervillighet har övergått i trötta konventionella tankesätt och strukturer där den ursprungliga kreativiteten mer framstår som minnen än realiteter. Rörelsen har blivit gammal.

Låt oss betrakta något av det som föreligger.

Antroposofin – ideologin bakom de praktiska verksamheter som satt tydliga avtryck i det svenska samhället – saknar identitet och formulerad egenart. Dess komplexa världsbild sönderfaller i en rad tolkningsmodeller som snarare förvirrar än tydliggör bilden av antroposofin. Därför blir världsåskådningen inte bara svårgripbar för allmänheten – frågan är om antroposoferna själva förstår antroposofin.

En förklaring kan vara att den antroposofiska världsbilden fungerar som något av ett folkuniversitet där rikedomen i det nästan oöverskådliga materialet gör att en formulering av identitet och egenart upplevs som nästintill irrelevant. Det finns inget krav på förståelse för egenarten för att kunna botanisera i denna kunskapsbank. Man läser och läser och för många är detta ett livsprojekt. Man talar därför i antroposofiska kretsar ofta om det som det ständiga seminariet.

Detta gör att antroposofen sällan kan redogöra för sitt engagemang på ett för en utomstående begripligt sätt. Omdömet blir ofta fragmentariskt, allmänt eller svårförståeligt. Men från ledande håll har detta aldrig upplevts som något problem och därför har inga åtgärder vidtagits.

Vad som däremot lär bekymra är de ökade svårigheter nytillkomna läsare upplever i umgänget med Rudolf Steiners texter. De svårlästa volymer som en ung generation på 70-talet betraktade som en utmaning – ja som närmast ett krav för att gå vidare – blir idag nästan till ett oöverstigligt hinder för nytillkomna. New Age-litteraturens lättlästa budskap har skapat en standard för esoterisk litteratur som i praktiken marginaliserat Steiners skrifter. Och den omfattande antroposofiska sekundärlitteraturen har ofta tagit över Steiners komplicerade språkbruk eftersom den i huvudsak vänder sig inåt rörelsen – åtminstone i Sverige.

Men trots att detta fenomen existerat länge tar ingen på sig ansvar för frågan.

Antroposofiska Sällskapet

Att Antroposofiska Sällskapet framstår som rena pensionärsklubben föranleder heller inga analyser. En växande majoritet av äldre medlemmar brukar annars vanligtvis vara ett bekymmer av rang i vilken förening som helst. Det innebär ju att tillflödet av yngre långsamt stryps och att rörelsens överlevnad är i fara.

Vad kan tänkas vara orsaken att yngre sällan söker medlemskap i Antroposofiska sällskapet?

Mycket känns uppenbart. Till exempel otydlig identitet och funktion, precis som hos antroposofin som sådan. Vad är sällskapet, vad gör det och varför ska man bli medlem? Amnesty, Röda korset och Greenpeace är lätta att stödja med ett medlemskap för att det är omedelbart klart vad de står för. Vad antroposofin står för är däremot okänt för de flesta. Denna brist på tydlig igenkänningsfaktor ger en identitetslöshet där allmänheten inte kan relatera till de unika värden den antroposofiska rörelsen skapat. Bristen på betydelsebärande identitet torde därför spela en avgörande roll för medlemstillströmningen.

Så även medlemsavgiften. Varför betala 1200 kr om året? För detta får man i princip inget mer än en medlemstidning. Att många trotjänare ändå betalar av solidaritetsskäl lockar knappast den nytillkomne. Man klarar sig gott ändå. Man vill inte binda upp sig. Och varför betala så mycket till utlandet? Är Steiners idé om medlemsfinansiering av ”världssällskapet” fortfarande relevant? Varför över huvudtaget betala mer än ett par-tre hundra om året?

Man kan också fråga sig om den av Steiner institutionaliserade umgängesformen för antroposofiska studier – grupparbetet – fortfarande är i takt med tiden. Oerhört mycket har hänt sen början på förra seklet när denna typ av sammankomster kändes självklara. Idag utvecklas nya former för samverkan, framförallt bland ungdomar.

Att rörelsen har problem är inte hela världen. Det verkliga problemet är bristen på initiativ att komma till rätta med dem. Istället tigs de ihjäl. Varför är svårt att förstå.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)