Posts Tagged ‘ antroposofin

Antroposofisk meditation ska vara svårtillgänglig och komplicerad

Att läsa antroposofiska texter är ibland en sällsam upplevelse. Kanske inte så mycket Steiners alster som hans efterföljares. Många – för att inte säga de flesta – texter har ett högstämt, pseudoakademiskt språk som inte sällan förfaller till ren byråkratsvenska. Troligtvis spelar dåliga översättningar från tyskan in – men i bakgrunden ligger tydliga avsikter att göra ett djupsinnigt intryck i största allmänhet. Pedagogiska ambitioner lyser helt med sin frånvaro, här gäller devisen ju krångligare desto bättre:

»Det ”levandegörande” i att gå en inre utvecklingsväg, som grundar sig lika mycket på oberoende omdöme som på insikten i förutsättningarna för antroposofin, hänvisar till ödets betydelse för de egna ansträngningarna. Först i förståelsen och emottagandet av det egna och den andres öde kan ett tolerant umgänge med meditation uppstå. Bara om jag själv inte lever i illusionen att det finns en för alla människor gällande ”skolningsväg” (redan ordet i singular är vilseledande) är det möjligt att gå de konkreta stegen självständigt och att ömsesidigt stödja varandra.«

Vad tycks? Förstod du på första genomläsningen? Då är du att gratulera, de flesta behöver två eller tre genomläsningar för att ta sig igenom denna svårighetsgrad.

Nästa steg för den noggranne är att klura ut enskildheter. Vad menas till exempel med ”konkreta” steg? Jag hade i min enfald trott att antingen tar man ett steg – eller också inte. Avsikten kanske är att undvika föreställningen att man menar någon sorts vaga steg. Eller att man stannar vid blotta föresatsen och aldrig kommer till skott. Dunkelt förefaller också uttrycket ”självständigt stödja varandra”. Existerar osjälvständigt stöd där man är tillsagd eller till och med tvungen att stödja? Kanske ett stöd uppkommet ur ett grupptryck? Och vad innebär ett ”tolerant umgänge med meditation”? Att man måste se upp så att man inte tappar besinningen och förgår sig mot sin meditation?

Det inledande citatet är hämtat från senaste numret av Forum (kvartalstidskrift för antroposofi) som kom i brevlådan strax efter vår egna betraktelse av problemen att gå  den antroposofiska skolningsvägen.  Artikeln vill rapportera om ett möte kring initiativet Goetheanum-Meditation-Initiative-Worldwide som syftar till

»främjandet och ett starkare synliggörande av ett meditativt utövande utifrån antroposofin. Detta var man (under mötet) eniga om, men man berörde med denna tematik ytterligare en insikt, som inte gjorde frågan enklare: Ett fält öppnades upp som det, för första gången på de senaste åren, blev möjligt att överhuvudtaget tala om och bakom vilket en decennielång underskottssituation dolde sig.«

Vilket översatt ungefär betyder att ledningen nu insett att skolningsvägen måste bli en central uppgift för det antroposofiska arbetet i världen. (Med det antroposofiska favoritbegreppet ”fält” menas område.). Det vill säga ungefär samma budskap vi hade i krönikan som är länkad här ovan. Det är naturligtvis glädjande att man äntligen ”berört en insikt” om detta snart hundra år efter grundandet av sällskapet, men eftersom initiativet startade för hela sex år sedan får man förmoda att det kommer dröja länge än tills ”underskottssituationen” är åtgärdad (här har man uppenbart inspirerats av EU-begreppet demokratiskt underskott).

Och återigen slås med kraft fast ”omöjligheten att ge en fast definition av antroposofisk meditation”. Av vilket man kan sluta sig till att man inte vill riskera vulgära förenklingar, utan tvärtom fortsätta att värna det komplicerade så att folk inte ska tro att antroposofisk meditation är en piece of cake. Den klassiska svårtillgänglighetsdogmen kan därför inte nog betonas. Men trots dessa överhängande faror djärves man ändå uttala ett försiktigt ”vi borde hjälpa varandra” eftersom ”det saknas rum för samtalet och institutionaliserade former för fortbildning av meditativa färdigheter” som man på sitt högtravande byråkratspråk vill formulera saken. Nå, bättre sent än aldrig.

Artikeln rapporterar att man i Holland inrättat meditationsverkstäder där man i 60 meditationskurser sen 2004 fått 800 människor att lära känna antroposofisk meditation. Detta är  en glädjande början. Verkligen. Äntligen. Vi får hoppas att önskan att hjälpa varandra så småningom ersätter den hittills rådande handlingsförlamningen i ”fortbildningen av meditativa färdigheter”. Eller för att uttrycka det mer officiellt:

»Det är viktigt att impulsen står i sammanhang och utvecklar sig i samarbete med det bestående arbetet samtidigt som den är fri till initiativ.«

Inte sant!

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Klarar inte du heller att gå den antroposofiska skolningsvägen?

Med den antroposofiska skolningsvägen menas den väg antroposofen går för att genom meditation förädla sitt inre. Denna skolningsväg anses mer eller mindre definiera antroposofin. Frågar man en antroposof hur man går den vägen får man veta att man ska läsa  Hur uppnår man kunskap om högre världar,  där Rudolf Steiner ger en allmän orientering i förhållningssätt med några få konkreta övningar. Som bredvidläsning rekommenderas det lilla häftet Grundläggande övningar som ger några enkla koncentrations- och viljeövningar. That´s it.

Men egentligen ställer dessa texter mer frågor än de ger svar. Det är nämligen inte så enkelt att meditera som man i förstone kan förmoda. Om man ska gå efter Steiners anvisningar vill säga. Man misslyckas nämligen ständigt. Tappar koncentration och fokus. Somnar. Men det är bara att kämpa på, säger de som vet, misslyckandet är ett nödvändigt ont. Alla misslyckas, heter det. Därför står man där med sina frågor. Men den officiella hållningen är att det är vars och ens ensak hur man mediterar. Och eftersom lärjungen på detta sätt lämnas att ”i frihet” välja tillvägagångssätt helt själv framstår den antroposofiska skolningsvägen  med tiden som rätt diffus.

För en utomstående måste detta framstå som egendomligt. Nybörjaren lämnas därhän i sin strävan. Man är hänvisad att själv leta i den omfattande Steiner-litteraturen eller i svensk sekundärlitteratur. Fråga andra. För det finns en rad frågor. Hur ska jag meditera? Varför ska jag meditera? Vilka meditationer ska jag göra? Var får man tag på dem? Gör jag rätt? Varför lyckas inte mina övningar? Vilka tecken skall jag vara uppmärksam på? Detta leder till en stor osäkerhet hos människor med de mest seriösa avsikter. Denna officiellt sanktionerade låt-gå-mentalitet lägger stora hinder i vägen – den väg som anses vara antroposofins viktigaste.

Detta är olyckligt eftersom den inre skolningen är ett högprioriterat område för en antroposof. Ändå läggs inte två strån i kors från ansvarigt håll att bistå medlemmar i detta viktiga värv. Denna livsuppgift. Inget stöd ges, inga frågor klargörs, inga generella regler eller hållpunkter, inga regelbundna kurser. Aldrig uttalas intentioner att hjälpa till att lägga en grund. Det enda som erbjuds är någon från utlandet som kommer nån gång om året till Järna och håller ett föredrag. Och kanske att en enskild medlem tar på sig att hålla en (dyr) kurs.

Bristen på stödjande orientering är fatal inte minst då man står inför rätt komplicerade förhållningssätt. Många av de krav som uppställs i Hur uppnå man kunskap… är så avancerade att de framstår som i det närmaste omöjliga att leva upp till:

En dygd som man först måste tvinga sig till är värdelös för den ockulta skolningen. Så länge man ännu har ett begär stör det skolningen, även om man anstränger sig för att inte ge efter för det. Och det är likgiltigt om detta begär tillhör kroppen eller själen. Om någon till exempel avstår från ett visst njutningsmedel för att därigenom luttra sig, så hjälper detta honom enbart om hans kropp inte lider av denna avhållsamhet.

Vem har hört om en ung människa utan begär? Ovanstående och liknande citat reser frågan om när det är rimligt att påbörja skolningsvägen. Är det någon mening att sätta igång redan i till exempel tjugoårsåldern när man saknar egentlig livserfarenhet?  Är det då över huvud taget meningsfullt? Kan man verkligen komma någonstans i sin esoteriska skolning innan, säg femtioårsåldern? Frågor, frågor.

Nybörjarens känsla av otillräcklighet riskerar med åren formas till ett torrt konstaterande: Jag kan inte leva upp till detta. Jag klarar inte att gå den antroposofiska skolningsvägen. Jag saknar förutsättningar. Och man tror man är ensam om detta. Sen får man reda på att de man betraktar som ledande personligheter också har dessa svårigheter. Och då undrar man ännu mer – funkar detta verkligen? En del säger till och med att man måste räkna med att det kan ta år, ja decennier innan man märker något. Kanske man inte kan räkna med resultat förrän i nästa liv!

Samtidigt vet man att det finns andra meditationsskolor som är betydligt mer lättillgängliga och – som det verkar – ger mer påtagliga resultat.

Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras. Samt att man trycker upp ett häfte med råd i hur man går den antroposofiska skolningsvägen. Med meditationer, översikt över de viktigaste böckerna i ämnet. Och FAQ (frequently asked questions). Är detta verkligen för mycket begärt?

Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är anmärkningsvärt.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Nedläggningen av seminariets bibliotek ”ännu en tragisk händelse på Järnaslätten”

Vi fortsätter vår rekapitulering av året 2011 och hur det avspeglade sig på vår Facebook-sida (se första avsnittet här).

23 februari 2011. Rudolf Steinerseminariets bibliotek rensas på böcker som magasineras på annan plats. Vem som vill kan plocka på sig kvarlämnade titlar. Orsaken är en genom åren alltmer avsomnad låneaktivitet. Detta väcker starka känslor hos gamla seminarister. ”Ännu en tragisk händelse på Järnaslätten”, utropar Geirr i Norge. ”Först avvecklas ett livaktigt seminarium och nu biblioteket! Jag tycker detta är en skam och ett hån mot alla goda människor som donerat sina boksamlingar dit. Jag känner mig både arg och besviken på handhavandet av arvet efter de som la in hela sitt liv och sin kraft i att bygga ett antroposofisk kraftcentrum i Nordeuropa.”

”Om det inte finns böcker att låna i självaste antroposofiska högborgen Järna är det riktigt illa ställt med antroposofin”, anser Olle. Örjan menar att ”det är en skandal att Seminariets en gång starka antroposofiskt-akademiska status försvagas ännu mer. Säkert ett tidens tecken, och lokalerna behövs etc. Om inte särskilt länge kommer seminariet inte `behövas´ alls med den hållningen”. ”Även för mig har detta bibliotek en gång i tiden varit en helig plats”, skriver Maria, ”den dag ideologin stelnade i sin form och slöt sig kring sin egen förträfflighet var det i samma stund en relik redo att vittra. Det är redan länge sedan nu. De absoluta sanningarnas tyranni faller. Det gör ont. Det var vackra sanningar”.

15 mars. På besök i Falkenberg hittade vi inte  det vi ville ha i skoaffären och skulle därför sätta på den gamla högerskon igen. Då var den borta. Tittade överallt. Lügens. Expedit kom tillskyndande. Nix. Nu kom flera expediter och det letades över hela butiken. Situationen var absurd. Kära hustrun förberedde sig på att förklara för klentrogna expediter att vi faktiskt hade TVÅ skor då vi kom… Till slut hittades skon under disken bakom papperskorgen, instucken i hörnet. Troligtvis en busunge som hade varit i farten.

11 maj.  Har trängts vid salladsdisken med förre VD:n för Vattenfall (i jeans), spanat in Lars Leijonborg vid tvättmedelshyllan, sett en stressad integrationsminister Erik Ullenhag pyssla med barnvagn och matkassar, haft Solveig Ternström före mig i kassakön. Och idag stod Dilsa Demirbag-Steen småpratande vid utgången. Det svänger om ICA på Odengatan.

Semester i Falkenberg. Sommar: Stekhet sol. Att fram emot kvällen sänka sig ned i ett friskt hav från bryggan för att därefter gå på ICA i blöta badbrallor. Ansiktet solvarmt. Senare cykelfärd i det sköna halländska landskapet förbi vackra kyrkor. Vad händer med dem då församlingarna dör ut? Vid tidigare besök på Ven fann vi en kyrka som var stängd p g a brist på pengar. Vad ska de användas till – bingolokal, hembygdsmuseum eller moskéer? Så många mantimmars jobb, sådan fantastisk arkitektur, sådana astronomiska summor, sådan vördnad och innerlig hängivelse som skapade dessa kyrkor. Bortglömt. Sekulariseringen raderar allt långsamt.

25 september. Tog tvärbanan till barndomen. En tidsresa på 60 år. Där bodde bästisen (hans efternamn fanns kvar i porten!), där är fönstret till vår barnkammare. Telefonnumret minns jag än. Undrar vad som händer om jag ringer det. Kommer min då 5-åriga syster Lena att svara, eller hembiträdet Maj? Då skulle jag säga: Jag vill komma hem, jag har varit borta så länge…

Det handlar om Årsta i början av femtiotalet. Med mjölkaffär på andra sidan gatan där mjölk slevade upp från stora stålkar. Och  grädden var ibland spenvarm. Isbilen som kom varje dag (detta var innan kylskåp fanns). Isblock lastades av med ett stort saxliknande verktyg och bars sedan in på ryggen in i mjölkaffären. Och fisk- och köttaffärernas skyltfönster var täckta av rinnande vatten. Har aldrig förstått varför – för flugorna?

Ovanstående kursiverade betraktelse väckte minnen hos vännerna på Facebook. Flera beskriver känslan av att allt verkar så litet vid återbesöket i uppväxtorten – och många skriver ner sin barndoms telefonnummer. Christer menade till och med att detta är ”ett suveränt bok- och filmuppslag…” Och Susanne ringde hem, men ”`abonnenten kunde inte ta emot samtalet´. Tacka sjutton för det, hon sitter ju här”, skriver hon. ”Undrar vad jag skulle gjort om jag svarat…”

Fortsättning följer.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Rudolf Steinerseminariets förlorade själ

Antroposofiska sällskapets svenska gren bildades 1913 som en av de första utanför Schweiz. Under många år var sätet på Rådmansgatan 14 i Stockholm. I början på sextitalet då Arne Klingborg och kretsen kring honom flyttade ut till Järna följde sällskapets administration med. Efterhand kom  antroposofin alltmer att uppfattas som synonymt med Järna. Och inte utan orsak. Här utvecklades en rad unika initiativ – ett helt litet samhälle växte fram med bostäder, jordbruk, omsorgsvård, kvarn och bageri, skolor, vuxenutbildning, park och sjukhus – allt i en enhetlig och nyskapande arkitektur som på den tiden väckte ett visst uppseende.

Allt detta utgick från en bestämd plats – Rudolf Steinerseminariet. Många antroposofiska verksamheter låg på andra platser i Järna, men det självklara centrat var här med sin tyngdpunkt på vuxenutbildning inom antroposofi, pedagogik, läkepedagogik, konst, jordbruk, och eurytmi. På området ligger också ett bibliotek och det arkitektkontor som ritat husen – och från 1992 ett kulturhus. I omedelbar anslutning ligger en waldorfskola, en handelsträdgård, ett jordbruk och från 1985 Vidarkliniken.

Under sexti- och sjuttitalet växte verksamheterna på platsen. Hus byggdes, uppmärksammade utställningar skapades och seminarieelever strömmade till. Det var en sällsamt lyckosam epok där kreativitet och idérikedom frodades. Alla hade upplevelsen att de deltog i ett gemensamt projekt, vare sig man gick på de föredrag och kurser som anordnades, deltog i trädgårds- och köksarbete, i planeringen av ”Salen” (sedermera Kulturhuset), i någon av alla studiegrupper som uppstod, eller guidade de studiebesök som dagligen besökte platsen.

Och överallt denna karismatiske Arne, ledaren som inspirerade alla, som fick oss alla att växa utöver oss själva. Han var den självklara kraft som gjorde att seminariet lyste av dådkraft och spännande idéer. Som drog folk.

Då Arne Klingborg avled 2005 hade denna gyllene period för längesedan avtagit. Folk kom inte längre till utbildningarna, som en efter en fick läggas ned. Seminariet var nära att gå i konkurs, men räddades som institution, även om kursverksamheten i praktiken upphört. Den allmänna linjen lades tidigt ned, pedagogiska linjen hade flyttat till Bromma, konstnärliga linjen, som med tiden ombildats till bildlärarlinjen, upphörde häromåret.

Idag finns en utbildning i läkepedagogik, men inte i Steinerseminariets regi – de hyr bara ut lokalerna. Steinerseminariets eurytmilinje har idag kvar en eller två elever och läggs ned till sommaren – undervisningen har sedan länge tagits över av utbildningar i Norge, Danmark och Finland.

Rudolf Steinerseminariet är idag inte längre en utbildningsinstitution, dess uppgift  har reducerats till att vara hyresvärd. Man förvaltar byggnaderna på platsen och parkanläggningen. Man är inte längre den stora initiativbärare som arrangerar konferenser, kurser och föredrag. Rudolf Steinerseminariet har förlorat sin själ.

Den minimala utlåningen på seminariets bibliotek resulterade för en tid sedan i en avveckling av verksamheten. Då detta bekantgjordes på Facebook kom en storm av protester från människor som inte förstått hur saker och ting ligger till. Och hur skulle de kunna veta? Även om nedmonteringen av själva urbilden för den svenska antroposofin pågått länge är det inget man talat högt om. Man har alltid sett framåt – det tråkiga lägger man bakom sig.

I senaste numret av Balder erkänns för första gången officiellt att den antroposofiska rörelsen ”befinner sig i en stor kris, Goetheanum och Antroposofiska sällskapet…” Orden kommer från Rembert Biemond, nytillträdd VD för Vidarstiftelsen.

För mig är det en öppen fråga hur det kommer att bli med antroposofin, jag vet inte. Men jag är helt säker på att antroposofin på lång sikt blir en intressant och stor faktor i världen. Det är inte något stort problem om man har lite berg och dalar på vägen, det måste vara så.

Det känns redan som om Rembert tagit ett fast tag om rodret på platsen. Han har gått in i olika styrelser, intresserat sig för att skapa samverkansformer mellan verksamheterna och han ligger bakom den stora satsningen See! Color! med den världsberömde konstnären James Turrell i sommar (15 maj – 2 oktober). Ett initiativ helt i Arne Klingborgs anda. Kanske kan han på sikt ge Rudolf Steinerseminariet tillbaka dess förlorade själ?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposoferna är för lama säger naturandarna

För närvarande finns det två tendenser i Antroposofiska sällskapet. Den ena är att skärma av sig. De människor som står för denna tendens vill utforma allting tankemässigt och förbereda allt mycket noggrant och vetenskapligt, men anser sig inte mogna att göra något i världen med hjälp av antroposofin. Därför vill de fortsätta att bygga på sitt vetande.

Detta säger Den Store som uppges vara ”medlem av hierarkierna”, i nyutkomna boken Mer samtal med naturandar (av Wolfgang Weirauch, Nova förlag). Han fortsätter:

Sedan finns det andra som vill åstadkomma något i världen med de många antroposofiska forskningsresultaten. Dessa människor vill nå ett genombrott, de vill göra något, de vill lägga av tvångströjan. De vill att antroposofin blir livspraxis på ett mer omfattande sätt och för ett bredare befolkningsskikt.

På intervjuarens fråga vilken väg som är den riktiga, svarar Den Store: ”Den sistnämnda vägen svarar mot den tid vi lever i.” På frågan till Vattenanden Echevit – Är naturandarna nöjda med dagens antroposofiska arbete? – blir svaret:

Nej, antroposoferna är för lama. Ni är duktiga på att tänka, men ofta saknas känslans och handlandets centrum. Livet och upplevandet kommer till korta. Antroposoferna träffas i sina grupper och talar med varandra om många djupa andliga teman, men sedan går de sin väg igen och stänger av antroposofin. Antroposoferna måste leva antroposofi. Men det gör alltför få. Ni borde hellre leva antroposofi på ett enkelt sätt än inte alls.

Läsningen av dessa intervjuer med naturandar (som kanaliserats via en klarseende kvinna) är fascinerande. Klentrogna misstänker att kvinnan hittar på allt själv. I så fall skulle hon vara ett märkvärdigt fenomen på det sätt hon levererar en lång rad klokheter i en rapp fråga-svar-form. Att merparten av materialet dessutom är politiskt inkorrekt, som här ovan, ger ytterligare trovärdighetspoäng.

Men naturväsendena har inte bara synpunkter på antroposofer. Större delen av boken handlar om helt andra saker.  Bland annat tillbakavisas bilden av naturandarna som någon slags sagoväsen ”eftersom ni människor inte låter oss vara det”.

Ni formar vår värld med er teknik, era tankar och era lustar. Vi lever i precis samma värld som ni. Vi finns också på tunnelbanan, i telefonen – det gäller då särskilt maskin- och elektronikväsen. Vi finns överallt runt omkring er, på er arbetsplats likaväl som hemma och i naturen.

Världen är besjälad. Från det minsta gruskorn till de stora oceanerna upprätthålls världen av väsen i alla enskildheter. Men vi påverkar ständigt denna värld.  Då människan till exempel anlägger en gräsmatta deformeras ängsanden på grund av gräsmattans ensidighet. På frågan om naturandarna känner till framtiden, svarar Vattenanden:

Ja. I den andliga världen ligger det förgångna, nutiden och framtiden öppna. De är inte beslöjade som för er människor på jorden. Ni måste glömma framtiden då ni föds. Annars kan ni inte arbeta på ett riktigt sätt på jorden.

Men det finns saker de inte kan veta. Vad skaparmakterna tänkt ut för framtiden vet de. Vad de enskilda människorna kommer att göra vet de inte, eftersom det hänger ihop med människans fria vilja. Den är nämligen oförutsägbar.

I antroposofiska kretsar har alkoholen alltid haft ett dåligt rykte eftersom den sägs negativt påverka den esoteriska skolningen. Detta korrigeras av Vinkällaranden som menar att jaget vid alkoholmissbruk visserligen alltmer avlägsnar sig från kroppen ”eftersom det upplever att dess närvaro där inte har någon funktion att fylla”. Men att alkohol skulle avskära människan från det andliga och förstöra meditationens verkningar avvisas:

Nej, det stämmer inte. Men här beror det på människan. Om man blir alkoholist av några droppar alkohol, vilket absolut skulle kunna ske hos en nykter alkoholist, förstör man naturligtvis mycket mer än enbart meditationens verkningar. Men dessa försvinner inte om man äter en chokladpralin med likörfyllning. Det är dumheter. Det har blivit uppblåst på samma sätt som när det gäller Steiners kommentarer om köttätande.

Ett annat kärt ämne för antroposofen är njutningen. Är den omoralisk? Bör man avstå för att vara ”ren”. Är inte den materialistiska sinnesnjutningen att betrakta som ett problem? Är inte andligt medvetna människor kallade till något högre? Till detta svarar Luftanden:

Jo förvisso, men först måste de ha passerat njutningsmänniskans stadium. Den förlorade sonen har bidragit mer till världens och medvetandets utveckling än den som stannade hemma. Man måste lära känna sinnena innan man kan behärska och upphöja dem. Som människa kan man inte förbättra något som man inte känner. Utan njutning kommer människan inte att vara i stånd att ge form åt skönhet på det andliga planet. Utan njutning vet hon inte vad skönhet är!

 

Boken Mer samtal med naturandar kan köpas på Robygge, Adlibris eller direkt från förlaget www.novaforlag.nu



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Den antroposofiska kulturimpulsen måste träda fram ur anonymiteten

Det antroposofiska arbetet har i många år för det mesta riktats inåt rörelsen. Följden har blivit att den stolta benämningen kulturimpuls som är så självklar för antroposofer, förblivit ett okänt begrepp i samhällslivet. Detta innebär inte att begreppet saknar relevans – tvärtom, de insatser den antroposofiska rörelsen åstadkommit i samhällslivet är unika. Men man har aldrig från vår sida lagt ned kraft på att kommunicera detta, varför våra bidrag till utvecklingen bara kommit att uppfattas som lite originella uttryck för en världsåskådning. Antroposofins insatser inom vård, skola, omsorg och jordbruk uppfattas som enskilda delar – inte som ett samlat allmänmänskligt koncept som berikat vårt kultur- och samhällsliv.

Den gängse inställningen i våra sammanhang är en viss uppgivenhet över den brist på intresse samhället visar för denna kulturimpuls – där man ofta inte ens vet att delarna hänger ihop. Trots att allt är offentligt, som vi säger.  På senare år har därför våra verksamheter tvingats ta begreppet marknadsföring på allvar för att över huvudtaget överleva.

För att visa att vi är seriösa samhällsaktörer krävs därför ett mer medvetet arbete. Genom att bilda ett fristående organ – här kallat omvärldsgruppen – skulle ett viktigt steg i denna process kunna tas. Här skulle vi för första gången själva ta ansvar för bilden av antroposofin utåt – inte bara vara ett offer för omvärldens missförstånd och förtal. Det yttersta syftet är att träda fram ur anonymiteten så att vi kan synas för de som behöver antroposofin – och annars skulle gått förbi. De blivande medlemmarna.

Men syftet med en omvärldsgrupp är kanske framförallt att tydliggöra antroposofin som idé och kulturimpuls i samhället. Bland de uppgifter en fristående omvärldsgrupp måste bearbeta blir därför att:

  • Formulera antroposofins egenart och berättigande plattform i samhället. Detta är en verklig utmaning, eftersom den på ett övertygande sätt måste beskriva den andliga dimensionen som ett anständigt alternativ till den gängse världsbilden.
  • Sammanställa och kommunicera forskningsresultat inom biodynamisk odling, läkepedagogik, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin och andra områden.
  • Initiera moraliskt/etiska frågeställningar i kulturdebatten. Vara närvarande i debatten på alla områden där antroposofin gör sig gällande.
  • Söka samarbetsformer med andra seriösa aktörer kring tanken om ett fritt kulturliv.
  • Hitta relevanta motiv för medlemskap i Antroposofiska sällskapet och/eller andra stödformer

Exemplen kan mångfaldigas, uppgifter saknas knappast. Uppfattningen att antroposofin har en speciell uppgift i samhället blir verklig först när vi förankrar den hos en bred allmänhet. Är antroposofin en kulturimpuls måste vi kunna formulera detta så att människor inser det.

Man kan tycka att ovanstående skulle vara självklarheter för en rörelse med så hög svansföring som den antroposofiska rörelsen. Att så inte är fallet visar hur svår krisen är.  Vilket i sin tur innebär att ledningen inte förstått detta.

 



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Den antroposofiska rörelsen behöver en tankesmedja

Antroposofiska sällskapets förmåga till förnyelse är starkt begränsad – både här och internationellt. Förvaltningen av arvet tynger sen länge det inre arbetet. Och även arbetet utåt offentligheten lider av en tröghet och brist på modernitet som blir alltmer besvärande. Antroposofiska initiativ existerar inte längre i samhällsdebatten, åtminstone inte i Sverige.

Jag kan se två åtgärder som skulle kunna förändra den bilden. Att man å ena sidan skapar en tankesmedja för arbetet inåt sällskapet och rörelsen, och å den andra en omvärldsgrupp som arbetar utåt offentligheten. Denna krönika ägnas den första gruppen.

Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Men trots goda idéer har de små möjligheter att få genklang i rörelsen. Från ledande håll leder en tydlig förändringsobenägenhet till business as usual – och den ”vanliga” medlemmen lever hela tiden i en avancerad idévärld där eventuellt nytänkandet har svårt att hävda sig mot redan etablerade idéer och eviga sanningar. Vem kan tävla med Steiner, Aristoteles och Platon?

Därför behövs en antroposofisk tankesmedja med uppdrag att presentera idéer om en vidareutveckling av antroposofin och dess verksamheter. Ett internationellt serviceorgan fristående från sällskapets styrelse och högskola med en finansiering som garanterar ett självständigt agerande. Genom en sådan skapelse uppnås flera saker, här bara några exempel.

  • Bearbeta frågan om antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet där de viktiga formuleringarna som klargör egenarten arbetas fram. Detta kan sedan kommuniceras inåt rörelsen via broschyrer och egna tidskrifter. Ett samarbete med omvärldsgruppen är troligtvis nödvändigt eftersom detta arbete i hög grad har relevans också utanför rörelsen.
  • Strukturella frågor måste bearbetas. Hur hitta tänkbara konstruktioner för den höga medlemsavgiften? En av flera förutsättningarna för att vända medlemstappet. Kan en sänkning  till kanske 300 kr om året finansieras? Intimt förknippad med denna punkt är finansieringen av Goetheanum och dess idé som världscentrum.
  • Går det att vidareutveckla högskolan? Hur skulle det i så fall se ut?
  • Behöver inte grupparbetet moderniseras och göras mer attraktivt? Kan man tänka sig också andra anslutningsformer? Hur kan den nya tidens nätverkande utnyttjas?
  • Analysera styrelsearbetet och ge strukturella förslag. Vad kan man förvänta sig av ett modernt styrelsearbete?
  • Många medlemmar skulle gärna arbeta för sällskapet. Hur hitta meningsfulla uppgifter? Mentorskap för nytillkomna medlemmar? Kanske ”provstudiegrupp” för alla nytillkomna medlemmar och andra former för involvering  i ”Sällskaps-livet”.
  • Analysera sektionernas alltmer navelskådande skråväsen. Kan man tänka sig mer relevanta former?
  • Waldorfpedagogikens uppgift idag – på vad sätt skiljer den sig från Steiners tid och vad får det för praktiska konsekvenser idag?
  • Formulera värdegrund

Tankesmedjans fristående från bindningar och politiska förhållningssätt i styrelser och högskolekollegier kan göra en granskande funktion fruktbar. Organet ger tyngd och legitimitet åt ett ansvarsfyllt förnyelsearbete samtidigt som rörelsen kan förhålla sig fritt till resultaten. Tankesmedjan kan och skall inte ”bestämma” något. Kanske kan man också se funktionen som något av en internrevision. Viktigt för förtroendet för tankesmedjan är de verksammas  omdöme, analysförmåga, oavhängighet gentemot institutioner och integritet. Gruppen behöver inte nödvändigtvis alltid ta egna initiativ. Den kan ju också ta rena beställningsuppdrag.

Kommentarer till detta och andra idéer välkomnas. Följande krönika kommer att skissera idén kring en omvärldsgrupp riktad mot offentligheten.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofiska sällskapets småborgerliga mys-pys

Vi vet att antroposofin har stora uppgifter i världsutvecklingen och att vi som antroposofer har ett särskilt ansvar i denna process. Som förening företräder Antroposofiska sällskapet också detta ansvar inför medlemmarna och utåt offentligheten. Kan man säga att sällskapets styrelse på rätt sätt företräder sitt ansvar? Frågan gäller både här hemma och internationellt. Eller för att sätta det på sin spets: Förstår styrelsen sällskapets uppgifter?

Frågan uppstår naturligt då man betraktar allt styrelsen inte gör.  Man har ännu inte tagit fram en beskrivning av antroposofins egenart i en allmänt gångbar formulering för en bred allmänhet. Och ännu inte placerat Antroposofiska sällskapet som sammanslutning och idé i en begriplig samhällskontext. Man har inte hittat former för deltagande i samhällsdebatten, trots ständiga påstötningar från medlemmar under åren. Man har inte tagit tag i att analysera det låga medlemsantalet – med alla dess implikationer – eller arbetat fram en omvärldsanalys som underlag för en omdömesbildning kring antroposofins roll i samhället.

Det speciella ansvar antroposofer känner för samhällsutvecklingen speglas inte i styrelsen. Man anser inte att man bör ta initiativ för kontaktskapande med sammanhang och organisationer i frågor av gemensamt intresse – än mindre hitta former för samarbete. Och högskolans arbetsformer har aldrig kommit upp på styrelsens agenda, liksom sektionernas karaktär av skråväsen. Inga idéer kring en vitalisering har uttalats – och högskolan betraktas ändå som sällskapets prio ett.

Styrelsens förhållande till medlemskapet har sedan länge präglats av ett märkligt ointresse. Här ordnas visserligen ett par möten om året förutom det obligatoriska årsmötet – men hållningen i vardagen, själva gesten gentemot medlemmarna kan inte beskrivas som något annat än frånvaro. Eller som en medlem uttryckte det häromdagen: ”De är inte intresserade av att jag är medlem – varför ska jag då vara medlem?”.

Med så mycket man kan förvänta sig att styrelsen borde ägna sig åt – och som de inte gör – känns frågan berättigad: Gör de vad de ska? Är det i själva verket så att de gör saker de inte ska göra?

Man har upphöjt ”människomöten” till sin  stora uppgift på ett sätt som knappast skiljer sig från vilken handbolls- eller fiskeförening som helst. Formerna är mer anspråksfulla och de stora orden bombastiska – men intrycket av småborgerligt mys-pys är detsamma. Mötena bidrar aldrig till något som utvecklar rörelsen. De har för det mesta prägel av samkväm där man mer solar sig i glansen av de stora frågorna än tar itu med dem. Det är antroposofi på låtsas – vilket naturligtvis syns i vikande medlemssiffror. Vad hände med de väsentliga frågeställningarna?

Och hur skulle sällskapet kunna företräda en antroposofi på riktigt? I följande krönika skall ett par förslag ventileras.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Förnyelsen av Antroposofiska sällskapet en låtsaslek

Antroposofiska sällskapet är en förening med problem. Den saknar tydlig identitet, har fortfarande inte lyckats formulera vad antroposofi är, har vikande medlemstillströmning och en handlingsförlamad styrelse. Detta är grundläggande problem som existerat  i årtionden. Att medlemmarna ändå givit styrelsen ansvarsfrihet alla dessa år hänger ihop med en väldigt speciell tankekultur som råder i sammanhangen.

Här löser man nämligen inte problem – man lever med dem. Vilket innebär att det räcker med att man förstått problemet rent filosofiskt. Att formulera en kvalificerad frågeställning innebär att man förstått hur viktig den är. Och att man är framtidsorienterad. Genom att inte förespråka en lösning ger man dessutom intrycket av att vara anspråkslös. Att komma med konkreta lösningar anses nämligen vara både pretentiöst och banalt. Sånt gör bara politiker.

Att formulera problemet – men inte lösa det – visar att man är vuxen situationen. Detta ger status i alla de ”framtidsgrupper” som bildats under åren. En av de mer spektakulära ansatserna var det så kallade Visionsmötet, en luftpastej som i slutändan egentligen inte ledde till någon förändring alls. Vilket var all according to plan – redan i förberedelsearbetet formulerades att alla ambitiösa programpunkter som syftade till förändringar var underställda syftet att få till stånd ”människomöten”. Ambitionen att förändra var bara en sällskapslek.

Ärendena dras i långbänk. Inte ett eller ett par år – utan ofta i årtionden.  För drygt ett år sedan skickade sällskapets styrelse ut en rad frågor till alla antroposofiskt orienterade verksamheter. En av dem lyder “Ser vi att Antroposofiska sällskapet och verksamheterna kan betyda något för varandra?”. Frågeställningen är egentligen sensationell. Den indikerar ju att denna betydelse ännu inte etablerats – efter snart ett århundrade.

Med antroposofiskt fikonspråk är dylika frågor bara ett annat sätt att säga att man ännu inte löst problemen. Formuleringen “Har vi (sällskapet och verksamheterna) något som vi kan utveckla tillsammans, ser vi gemensamma samhällsuppgifter?” från samma utskick, innebär följaktligen att man ännu inte kommit till skott i denna under årtionden söndertröskade fråga.

Då förra skattmästaren i sällskapet för några år sedan önskade “ett medvetet arbete för att göra Antroposofiska sällskapet till en fullt offentlig mötesplats för alla intresserade” innebar det att detta ännu inte uppnåtts. Trots alla fagra föresatser sedan Steiners dagar. Kan misslyckandet vara större?

Men medlemmarna reagerar inte. De är nämligen också en del av denna mycket speciella tankekultur som råder i den svenska antroposofins hägn. Man kan därför inte lasta bara styrelsen för den. Medlemmarna har den styrelse de förtjänar. Och det är detta förhållningssätt som ligger bakom stillaståendet inom sällskapet. Ett förhållningssätt som dödar viljan.

Med alla skarpa tänkare inom världssällskapet borde man annars för längesen skapat tankesmedjor där rörelsens grundläggande problem analyserats och besvarats med åtgärdsförslag. Var finns det levande tänkande vi ständigt talar om! Hur levande är det egentligen? I frågor som gäller sällskapets existens ser det mer dött än levande ut. Som om man trivdes med detta istället för att våndas. Som om allt vore bra som det är.

Detta är ovärdigt rörelsen och skapar inte det förtroende som är nödvändigt för både medlemstillströmning och respekt i omvärlden.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Antroposofiska sällskapet saknar meningsfullt ledarskap

”Antroposofiska sällskapet har för närvarande problem med att finna sitt jag. De vet inte riktigt hur det ska vara.”

Orden kommer från ett något oväntat håll – elementarvärlden.  I en uppmärksammad utgivning i flera band uttalar sig olika naturväsen i Tyskland  om människans göranden och låtanden. Det tredje bandet – Mer samtal med naturandar – har nyligen kommit ut på svenska (Nova Förlag). Uttalandena är ett resultat av intervjuer där en klarseende kvinna förmedlar kontakten med en mängd naturväsen. En liten del av frågorna rör Antroposofiska sällskapet.

Nu behöver man inte ta hjälp av naturväsen för att se att Antroposofiska sällskapet i Sverige saknar meningsfullt ledarskap. Det märks framför allt  i bristen på handlingskraft i en rad grundläggande frågor som alla syftar till att bredda basen för antroposofin och Antroposofiska sällskapet. De viktigaste skall här helt kort nämnas.

1. Bristande analys av det låga medlemsantalet. Ledningens märkliga ointresse för tillståndet i föreningen med sitt ständigt låga medlemsantal – i dagsläget omkring 1 500 – blockerar allt nytänkande i rörelsen. Att fundera över detta kräver nämligen  att man måste ta itu med sällskapets själva identitet och existensberättigande. En annan lika allvarlig indikation är den stigande åldern bland medlemmarna – få ungdomar söker idag medlemskap i sällskapet. Hur ska man förstå detta? All erfarenhet visar att sviktande intresse från ungdomar är början till slutet för vilken förening som helst. Att detta är alarmerande har ännu inte lett till någon åtgärd.

2. Bristande omvärldsanalys. Unga människor idag misstror fast medlemskap och söker sig hellre till lösa nätverksliknande strukturer av tillfällig karaktär där man kan känna sig fri och oavhängig. Detta, som bara är ett exempel i högen, föranleder inga åtgärder från ledande håll  – ”man skall inte inverka på människans fria vilja”, är den rådande inställningen.

3. Antroposofins anonyma framtoning. Antroposofin är obegriplig för allmänheten. Och även om de flesta antroposofer säkert förstår antroposofins egenart har de stora svårigheter att formulera den på ett begripligt sätt. Det är svårt att intressera sig för något som är komplicerat och anonymt. Svårigheterna att hitta till antroposofin är därför avsevärda.

4. Antroposofiska sällskapets roll. Förutom att det är ett namn på en förening är dess roll något svårutredd. Föreningen ska ”främja möten mellan människor”, men av Steiner tillmättes den också en stor esoterisk betydelse, central för hela rörelsen. De praktiska verksamheternas tendens till självgående oavhängighet måste därför ständigt korrigeras med propåer om ekonomiska bidrag och tal om sällskapet som alltings moder. Men den centrala rollen existerar egentligen bara som ideal – praktiskt har föreningen liten betydelse. Antroposofiska sällskapet har med åren blivit något som inåt rörelsen är svårt att greppa. Utåt är det en svårförståelig anakronism utan strålkraft.

5. Styrelsens otydliga ledarskap. Förutom att arrangera ett årsmöte och några kurser är styrelsens arbete osynligt för de flesta. Att medlemmar inte vill att den ska ”styra” i egentlig mening har i praktiken gjort den handlingsförlamad. Förutom ett livligt resande där man träffar folk, tas få initiativ. Styrelsen ger intryck av kraftlöshet och idébrist. Förutom en föredömlig modernisering av stadgarna nyligen (efter snart ett århundrade) formuleras inga intentioner. Inga avsiktsförklaringar och visioner uttalas. Förslag från medlemmar följs sällan upp. Inga egna åtgärdsprogram och förslag läggs fram. Med en idealbildning som för längesedan passerat bäst-före-datum ger sällskapet intryck att inte längre vara i stånd att motsvara tidens krav.

Bristen på ledarskap och modernitet i Antroposofiska sällskapet är bekymmersam och rimligtvis en starkt bidragande orsak till rörelsens tilltagande marginalisering. Beror medlemmarnas brist på engagemang kring detta på att de för längesen förlorat förtroendet för hur Antroposofiska sällskapet företräds? Har bristen på förnyelse gjort sällskapet irrelevant? Det var detta Steiner fruktade för då han menade att antroposofin i så fall kommer att verka vidare utanför sällskapet.  Eller som Den Store formulerar det i boken Mer samtal med naturandar:

”Antroposofiska sällskapet befinner sig vid den punkt då de måste avgöra om de ska uppträda värdigt och i mörk kostym – bildligt talateller om det är dags att ta av sig slipsen och dra på sig jeans och tänka mera på sina handlingar än på sitt utseende.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)