Posts Tagged ‘ antroposofin

Är antroposofin världens bästa världsåskådning?

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Your Soul´s PlanMen antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Det är absurt att påstå att IS inte representerar islam

KKK 2

♦ ♦ ♦ Ovanstående pamflett har varit synlig på Facebook länge nu. Den är en bra sammanfattning av budskapet rättänkarna hela tiden arbetat på att få ut: religiösa fundamentalister är inte representativa för sin religion. Därför ska vi bortse från dem. Och då blir slutsatsen att islam är lika fredlig som kristendomen.

Det är så vi ska uppfatta saken. Men jämförelsen håller inte.

Det är naturligtvis sant att ingen uppfattar Ku Klux Klan som representanter för kristendomen. Det står ingenstans i Bibeln att man skall förfölja och döda mörkhyade människor, sätta brinnande kors i folks trädgårdar och klä sig i vita kåpor för att dölja sin identitet. Det finns inget kristet i det, tvärtom. KKK:s kristendom är bara en falsk varudeklaration i syfte att försköna rashat. Inget annat.

Men att därför säga att salafister, IS, al Shabab, Boko haram, al Qaida och andra islamister inte är representativa för islam är att göra det enkelt för sig. Till skillnad från KKK:s bluffkristendom utgår islamismen från Koranen och dess bud att man ska döda avfällingar, homosexuella, stena äktenskapsbrytare, att man ska hugga händerna av tjuvar, att kvinnor är mindre värda och liknande absurditeter.

Den islamska terrorismen hade varit otänkbar utan Koranens texter. Därför representerar de islamska fundamentalisterna i allra högsta grad islam, nämligen den ursprungliga, förmedeltida versionen. En sorts islam(r) som vill införa värderingar från 600-talet.

Världskarta islam

Moderna muslimer anser naturligtvis inte att den versionen längre har någon relevans i vår tid. Kanske de är i flertal, men fundamentalisternas förmedeltida syn omfattas ändå av miljoner i de 25 länder med muslimsk majoritet där den allmänna meningen är att sharialagarna upprätthåller de sanna muslimska värdena.

Det är därför absurt att säga att IS inget har att göra med islam, som rättänkarna hävdar. Tvärtom – den islamistiska terrorismen har i högsta grad att göra med islam, men det är en av flera versioner av islam. Vilket blir tydligt med en analogi. 

Pingstkyrkan och statskyrkan är två versioner av kristendomen, och det finns åtskilliga fler, till exempel mormoner, Jehovas vittnen, Plymouthbröderna, metodisterna, Maranata, Guds ord, för att inte glömma antroposofin vars huvudkoncept är kristet. Med rättänkarnas logik skulle dessa versioner inget ha att göra med kristendomen för att de skiljer sig från katolska kyrkan. Det är naturligtvis trams.

Islamska Staten är representativ för islam. Också.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -3 (from 3 votes)

Hur släkten Ljungquist blev antroposofer

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.

Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.

Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.

Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.

Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.

Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!

Walter Ljungquist

Walter Ljungquist

För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.

Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.

Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofin är en religion – i praktiken

♦ ♦ ♦ Interngranskning av den antroposofiska rörelsen sker mycket sällan. Kritiska tongångar över sakernas tillstånd kan i och för sig luftas mellan skål och vägg – men stannar alltid där. Att antroposofer inte debatterar rörelsen offentligt ses närmast som en självklarhet. Ett lysande undantag var den norske waldorfläraren Arve Mathisen som i en artikel i Balder 2004 skisserade nya förhållningssätt till Rudolf Steiner och antroposofin. Detta var något helt nytt inom nordisk antroposofi.

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Ett annat undantag vi tidigare uppmärksammat är stjärnadvokaten Cato Schiøtz, en av de ledande antroposoferna i Norge. I en Balder-artikel 2011 gör han något mycket ovanligt – han kritiserar Högskolan för antroposofi, den centrala instansen inom rörelsen. Huvuddragen i denna kritik tog vi upp i en krönika för två år sedan. Men redan i en Balder-artikel 2005 diskuterar han, inspirerad av Mathisen, de eviga frågorna om antroposofins särart – handlar det om en vetenskap, lära, tro, religion, metod eller konst?

»Situationen i dag är att antroposofin har ett underskott i förhållande till offentligheten i det avseendet att antroposofin generellt lider under en oklar och tvetydig offentlig profil. Vi ger kort och gott inte adekvata svar på de frågor och de utmaningar som är helt naturliga. Det här gäller särskilt med hänsyn till antroposofins anspråk på att vara vetenskaplig.«

Schiøtz menar att man får ett ”gult kort” om man påstår att antroposofin är en lära. Ändå är det ju så den i allmänhet uppfattas. Man säger reinkarnationsläran, varför är det då fel att kalla antroposofin för en lära där reinkarnationen är ett så centralt inslag? Och så har vi läran om änglahierarkier, väsensled, kulturepoker, synen på de två Jesusbarnen, för att nämna annat av läromässig karaktär. Dessutom uppfattas Steiner som en lärare och han använde ibland själv benämningen  ”lära” om antroposofin.

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Däremot var han sträng då det gällde begreppet tro. Han såg antroposofin som ett incitament till kunskap och självförändring. Men hur är det med den här saken i praktiken, frågar sig Schiøtz. Är det inte så att vi har svårt att komma bort från troselement när det gäller vårt förhållande till antroposofin?

»För min egen del måste jag bara medge att jag är en troende. Jag tror. Jag har självfallet mycket goda grunder för min tro. Bevare mig – jag är ju medlem av Antroposofiska sällskapet. Men jag tror. Jag har ju också lärt mig att när jag blir pressad på det här kan jag säga att det inte är någon tro – det är arbetshypoteser. Det låter åtminstone bra. Men realiteten är densamma. Jag tror på reinkarnation. Jag tror på eter- och astralkroppar. Jag tror, död och pina, till och med på skyddsänglar. Jag vet att det inte borde vara så, och att jag är en eländig elev till Steiner som borde vara svartlistad. Men så är det alltså. Dessvärre.

Det är med andra ord inte konstigt att folk betraktar antroposofin som en lära. Och en tro – av den enkla anledningen att den framstår som det. Men den kanske vanligaste föreställningen är att antroposofin uppfattas som en religion. Detta förorsakar alltid en viss irritation i antroposofiska kretsar.

För varje antroposof vet att antroposofin inte är en religion, det handlar om esoterik. Och ockultism, även om man numer ligger lite lågt med detta begrepp då det med tiden fått en lite dålig klang. Problemet är att Steiner lägger stor uppmärksamhet på Kristus, treenigheten, skapelseberättelsen, Kristi återkomst, evangelierna, för att nämna något av de traditionellt religiösa ämnesområdena. För att inte tala om att Kristus ses som jordinkarnationens högsta väsen. Håller det därför att hävda att antroposofin inte är en religion, frågar sig Schiøtz. Hans svar är nekande.

»Antroposofin framträder ofta som ett rent religionssurrogat, som den `stora´ berättelsen som ger svar på alla de frågor man kan ställa. Antroposofin är därför till sin art i kvalificerad grad ägnad att tillfredsställa ett religiöst behov på samma sätt som marxism-leninismen för 40 år sedan.«

Men i Sverige betraktas antroposofin som enbart en metod. Begreppet den antroposofiska skolningsvägen har närmast ikonisk status där utveckling av personligheten ses som prio ett i ett arbete med grundövningarna. Att tala om antroposofin som en metod ser också bättre ut i offentlighetens ögon. Ungefär som yoga. Ingen mysticism som riskerar ge ett tvivelaktigt rykte.

Problemet är snacket om metodens vetenskaplighet. Det är nu det blir komplicerat. Här måste man för det första skilja på den meditativa metoden och den fenomenologiska – goetheanismen. I båda fallen uppstår problem med intersubjektiviteten, det vill säga att resultatet kan bedömas lika oavsett vem som undersöker dess riktighet, vilket är grunddogmen inom vetenskapen. Det kravet kan knappast tillfredsställas inom antroposofins översinnliga ”forskning”.

»En helt avgörande fråga är naturligtvis om de anvisningar Steiner ger fungerar. Brist på resultat har ställt antroposoferna i förlägenhet i tre generationer. Hur förklarar man de magra resultaten på ett trovärdigt sätt? Är det inte så att om man på andra områden skulle ha argumenterat för en metod som gav så magra resultat, skulle man ha förkastat metoden?«

Delar av Steiners verk låter sig knappast kontrolleras, menar Schiøtz, varken på det ena eller andra sättet. Varför envisas man då att kalla det för vetenskap? Det ligger i själva vetenskapsbegreppet att den ska kunna kontrolleras. Vetenskapen utvecklas ständigt – men inte den antroposofiska motsvarigheten som stått stilla sen Steiner dog. Till råga på allt råder det på område efter område en väsentlig motsägelse mellan det Steiner lade fram och den världsbild som idag framträder som ett resultat av just forskning.

Cato Schiøtz är noga med att framhålla att hans ärende inte är att kritisera Steiner, bara att peka på de frågor Steiners livsverk aktualiserar i förhållande till samhällslivet och den akademiska världen. Det handlar om trovärdighet, menar han. ”Man kan inte låtsas som om dessa frågor inte existerar eller låtsas som om de inte är berättigade”. Och man löser inte frågan om antroposofins vetenskaplighet genom att lyfta över det hela in i det konstnärliga som Arve Mathisen gör i sin uppsats. Han subjektiviserar därmed hela Steiners livsverk, menar Schiøtz, och då tar vi inte Steiners intentioner på allvar.

Så svaret på den eviga frågan om antroposofin är en religion skulle då kanske vara – nej inte i teorin, men i praktiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hur mycket av storhetstiden i Järna var ett resultat av inre skolning?

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofin framstår mer som en princip än en andlig utvecklingsmetod

♦ ♦ ♦ Då jag kom till Järna i mitten av 70-talet trodde jag att där fanns många andligt utvecklade, kanske till och med invigda, en förmodan jag delade med många. Mitt antagande kan idag verka naivt, men jag vet att det då var allmänt förekommande hos nytillkomna. Med tiden förstod jag bättre. Bakom min förmodan låg en djup respekt för antroposofin och  föreställningen att de som representerar den också var värdiga dess ambitioner.

Den gryende insikten att antroposofer var vanliga människor ändrade egentligen inte mitt förhållande till antroposofin, jag insåg bara att jag haft fel föreställningar om antroposoferna. Men för en del förändrade denna insikt allt.

»Jag stötte på antroposofin i dryga tjugoårsåldern och tog till mig den stenhårt. Läste nästan allt som fanns att läsa av Steiner och dem runtomkring. Sysslade med Steiners andliga övningar som skulle leda till ”klarseende”. Drog till Järna med fru och småbarn och gick på seminariet där. Mitt naiva antagande var att de som agerade som lärare i antroposofiska ämnen talade utifrån eget ”skådande”. Vad jag märkte efter hand i Järna var att ingen hade nåt mer att komma med än vad de läst i Steiners böcker. Detta gjorde mig mycket besviken och jag insåg att det bara var auktoritestro som rörelsen vilade på. Så jag lämnade det hela.«

Ovanstående är en replik på facebook från en medlem i Vetenskap och folkbildning (V&F), den förening som kanske mest av alla är kritiska till det antroposofin står för. Hans reaktion är Konstterapiutbildningensymptomatisk för ett helt annat sätt att betrakta antroposofer på. Nämligen som identiska med de antroposofiska idealen – åtminstone tills man upptäcker att så inte är fallet och dömer ut hela antroposofin som en bluff. Jag tror inte detta missförstånd är ovanligt.

Naturligtvis var hans förväntningar orealistiska – men samtidigt smickrande för antroposofin. Att tro att ett år på dåvarande allmänna linjen skulle ge axess till andligt skådande visar på ett stort förtroende för antroposofin – och en längtan till den andliga världen, varför skulle man annars flytta till Järna ett år med fru och barn? Det var läsåret 81-82 ”med Arne Klingborg och Frans Carlgren i sin krafts dagar”, skriver han. (Bilden: Deltagare i konstterapiutbildningen på Steinerseminariet)

Det är visserligen sant att antroposofin vilar på en auktoritetstro som han påstår – men intentionen med seminariet i Järna var inte att tillbedja antroposofins grundare, det var att visa på möjligheter till andlig utveckling. Även om de som lärde ut detta inte själva kommit särskilt långt på den antroposofiska skolningsvägen. Som det verkade i alla fall. De var budbärare för en väg de själva var dåliga att gå på. Och då kunde man inte göra annat än att falla tillbaka på grundarens texter.

Men om kravet på antroposoferna skulle vara att de var andligt utvecklade och med egna översinnliga upplevelser hade antroposofin inte kommit särskilt långt. Och det finns trots allt en och annan som färdats en avsevärd del av den där vägen, även om den är krångligare än man kan tro.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Inriktningen har därför från början varit att beskriva invigningen som en principiell möjlighet. Och ska man vara ärlig framstår också själva antroposofin mer som en princip än en andlig utvecklingsmetodBetecknande är att man betraktar centralgestalten i den antroposofiska världsåskådningen inte som Kristus, utan Kristusprincipen.

Det visade sig att V&F-medlemmen här ovan köpt antroposofisk litteratur på Robygge då han gick på seminariet. Han var med på speciella medicinkurser där han fick ”skaka vatten”. Han upplevde Arne Klingborg som ”en mycket karismatisk person”, och när hans fru blev deprimerad blev hon ordinerad flädersaft och eurytmi. ”Det hjälpte inte så bra”, som hans lakoniska kommentar idag lyder. Bitter återvände han till civilisationen som nybliven antroposofkritiker där han sedermera stämde in i ”Voffarnas” ständigt återkommande klagan att antroposofiska verksamheter har ”en dold agenda”.

Denna förening kräver nämligen att den antroposofiska världsåskådningen tydligt skall redovisas för allmänheten, underförstått: för då förstår folk hur konstig antroposofin är – och därmed dess verksamheter.

Men detta skulle bryta mot något grundläggande. Man kan inte gå in i en detaljbeskrivning av antroposofin då man presenterar en antroposofisk verksamhet, det skulle uppfattas som att man tar tillfället i akt att missionera för en världsåskådning. Att verksamheten bara skulle vara en fasad för det verkliga skälet – att värva själar. Och det går emot allt vad antroposofin står för. Där är nämligen A och O att lämna människor fria. Gillar folk verksamheten ska de inte belastas med föreställningar om en märklig världsåskådning. När förtroendet väckts för verksamheten kan man OM MAN ÄR INTRESSERAD titta in i vad antroposofin är. Annars går det utmärkt ändå. Det är tanken.

Att basunera ut en tydlig världsåskådningstillhörighet vid presentation av en verksamhet var också främmande för ledande antroposofer på den tiden. Jag minns tydligt hur t ex Arne Klingborg enträget framhöll detta antireligiösa förhållningssätt. Det praktiska skulle tala för sig själv. Men kom frågor svarade man naturligtvis. Det viktiga var att inte pracka på folk något de inte bett om.

Men annars måste man ju hålla med våra kritiker – visst är det synd att många antroposofer inte lever som de lär utan bara rabblar en utantilläxa.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Kritiken mot FC är ytlig och saknar trovärdighet

♦ ♦ ♦ Misstron mot FC-metoden (som vi beskrivit här och här) är utbredd. En rad svenska och internationella organisationer uttrycker tveksamhet eller rent avståndstagande, inklusive Sahlgrenska. En typisk representant för denna skepticism skriver:

»Det är sorgligt att FC fortsätter att överleva trots den överväldigande vetenskapliga bevis för att det inte är en legitim metod för kommunikation, utan snarare en utarbetad övning i självbedrägeri. Det är ett bra exempel på hur kraftfull och subtil självbedrägeri kan vara, och även om de sätt på vilka vetenskapliga bevis kan manipuleras för att ge ett önskat resultat.«

Subtiliteten i metoden – som det tar tid att lära sig, och möjligheten för oseriösa att ”fuska” – är det kritikerna riktar in sig på. För även om stödpersonen är ärligt syftande, menar man, kan vederbörande inte märka sin omedvetna styrning. Även Ingrid Liljeroth, auktoriteten inom FC-metoden, förstår skeptikerna:

»Det är tillåtet att vara tvivlande. Det tror jag nästan alla har varit, även FC-skrivare. För min del vände det först när jag verkligen upplevde i verkligheten vad det handlade om och fick kontakt med FC-skrivare.«

För Alicia Hamberg är det solklart – hon anser metoden vara ”ren bullshit”. Hos henne finns ingen tvekan. Autisten Erik Osikas budskap om sin tidigare inkarnation är inte hans – utan hans mammas. Och detta menar hon visar på den roll FC fått inom antroposofiska kretsar:

»Det är inte antroposofin som tjänar autisterna här, utan de som tjänar antroposofin. De lanseras som högre vetande och bekräftar antroposofiska sanningar. Om autister verkligen vore högre vetande — i andlig mening — skulle antroposofer ha skaffat sig tillgång till en kommunikationskanal till högre världar. Det är annars inte helt lätt, ens för antroposofer, att upprätta sådana förbindelser.«

Och hon är skoningslös i sin karakteristik av en förmodad antroposofisk inbillskhet:

»Ett budskap som kommer från ett förment högre vetande är oantastligt — och ännu fiffigare är det om personen är funktionshindrad och därmed samtidigt kan befinna sig i kategorin av personer med outgrundlig och mystiskt härledd kunskap (som inte kan konfronteras med direkta frågor, då de inte kan kommunicera) och i kategorin som det är synd om (och som man därför bör lämna i fred, och inte vara ‘taskig’ och ifrågasättande mot). Rent krasst är det en perfekt situation för den helt normale vuxne som känner att omvärlden kanske inte helt respekterar hans eller hennes budskap. Budskapet får iklä sig en annan aura.«

Så krasst kan man se på FC – och antroposofiska strävanden. Det är bara ruffel och båg, för att inte säga rent klandervärt: ”det är fel att utnyttja en annan, försvarslös människas namn och psykiatriska tillstånd för att framföra tankar som inte är hans eller hennes egna”, som Alicia summerar sitt synsätt. Vetenskap-och-Folkbildning-VoFOch det blir inte bättre när man lyssnar på skeptikerorganisationen Vetenskap & folkbildning. (NewsVoice utsåg 2011 föreningen till Årets Förvillare, se bilden. Vetenskap & folkbildning har gjort sig känd för sina försök att sabotera rykten för individer och organisationer som de anser har fel åsikter). Hos ”voffarna” finns ingen pardon med FC-metoden. Den hånas och skämtas med. Flera är direkt arga då de menar att autisterna är oskyldiga offer för stödpersonernas medvetna eller omedvetna önskedrömmar. Här ett exempel från en debatt på Facebook:

»Det är djupt tragiskt att religion och vetenskap sammanblandas på ovanstående vis. Att utnyttja sina barn som inte kan tala för sig själva för att sälja sin religion är fruktansvärt, medvetet eller ej. Skattemedel ska inte finansiera kränkande metoder som är svartlistade av den etablerade vetenskapen. (…) Det är möjligt att de som ovan försvarar FC har någon form av ursäkt som hindrar dem från att ta till sig hur smärtsamt fel de har och hur skamligt deras beteende är. (…) Att dessa människor kränker försvarslösa och sedan legitimerar det med hänvisning till sin religion är inte något jag vill ha med att göra. (…) Jag är bokstavligen helt yr av hur vansinnigt och upprörande detta är. Jag skriver min examensuppsats om negativa effekter av psykologisk behandling och FC bär en av de rödaste av varningsflaggor jag hittills stött på. Eftersom detta utövas med skattemedel borde det gå att initiera någon typ av juridisk intervention, kanske anmälan till socialstyrelsen.«

Personen som uttalat ovanstående strök tidigare inlägg som var ännu mer tvärsäkra och betydligt skarpare där han menade att de som försvarade FC-metoden ”borde skämmas”. Kanske han själv började skämmas, vem vet. Denna typ av brösttoner är inte ovanliga i en förening vars primära uppgift är att fungera som åsiktspolis. Grunden för Vetenskap & folkbildning är nämligen en ängslan att saker och ting inte är vetenskapligt korrekta. Hade de ett valspråk skulle det vara det finns inget värre än att bli lurad.

Efter att ha läst Liljeroths undersökning är det svårt att se att dessa kritiker har något på fötterna. Det är uppenbart att man talar mot bättre vetande. Man har inte läst rapporten, vilket märks i argumentationen som inskränker sig till påståenden om lärarens medvetna/omedvetna manipulation. Det noggranna arbete som utförts av flera lärare med 17 olika elever under lång tid ger knappast utrymme för det lurendrejeri voffarna förutsätter. Deras och Alicia Hambergs konspirationsteori saknar därför trovärdighet.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.3/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 4 votes)

FC – kontroversiell metod att kommunicera med autister

♦ ♦ ♦ Antroposofins och waldorfpedagogins ständiga nagelfarare Alicia Hamberg skrev häromsistens en betraktelse över faciliterad kommunikation, vanligen benämnd FC. Begreppet innebär att ”underlätta en kommunikation”, och har uppstått som en metod att kunna kommunicera med autister som tidigare varit okontaktbara. Det som framför allt intresserade henne var de minst sagt häpnadsväckande uttalandena av en autist i avancerade esoteriska ämnen som hon läst om i den antroposofiska tidskriften Falkbladet (2012:1).

En av problemen för grava autister är att de har en störd kroppsupplevelse, vilket bland annat innebär att de inte av sig själva kan skriva eftersom de inte är ”i” sin arm och hand. Därför ger stödpersonen FC-skrivaren en upplevelse av skrivarens arm genom ett stabilt tryck på handen. Därefter kan denne själv göra rörelsen och peka på ett tangentbord eller en bokstavstavla. Stödpersonen följer rörelsen men utan att styra den. Efter varje bokstav för stödpersonen upp handen i samma läge ovanför tangentbordet.

Metoden är omstridd, även inom den antroposofiska läkepedagogiken där den används på många håll. Att autisten Erik Osika med hjälp av FC har redogjort för en tidigare inkarnation där han bl a blivit torterad till döds av nazister under andra världskriget är naturligtvis av en så spektakulär natur att det är förståeligt att många tvivlar. Man kan till och med undra om inte offentliggörandet av sådana upplevelser undergräver FC-metodens trovärdighet. Att ställa krav på en tro på reinkarnation ska inte krävas för att inse FC-metodens unika möjligheter till kommunikation.

Att Alicia Hamberg är kritisk till metoden därför föga överraskande, liksom hennes vänner inom föreningen Vetenskap och folkbildning. Att mindre nogräknade har agerat omdömeslöst i tillämpningen  av FC riskerar att leda till skepsis mot hela konceptet. Vi återkommer till detta.

Intresserade kan ta del av den 150-sidiga dokumentation FC – på tröskeln till en annan värld gjord av Ingrid Liljeroth, psykolog, specialpedagog och forskare. Den publicerades förra året. Här framgår i en rad fallstudier hur metoden främjar en utveckling av medvetenhet och identitet hos personer med funktionsnedsättningar. I förordet skriver Jackie Schwartz – barnpsykiater, allmänläkare och doktorand vid Uppsala universitet – om den överraskning han upplevde i kontakten med metoden.

»Vem har kunnat tro att människor som står och vaggar fram och tillbaka hela dagarna, och till och från får oförklarliga utbrott kan förstå en enda klar tanke och än mindre förmedla egna tankar. Att människor som tycks leva inneslutna i sin egen inre värld detaljrikt kan återge allt som finns och sägs i omgivningen. Att efter decennier i tystnad kunna uttrycka önskemål om att uppsöka avlägsna platser som beskrivits under tidigare historielektioner. Ja raden av ”under” är många. Genom Facilitated Communication (FC) har det blivit möjligt att hjälpa människor med funktionshinder att uttrycka sig i skrift och därigenom förlösa ett inre liv som successivt visat sig fylld av kloka tankar, idéer och stark empati för medmänniskorna.«

Rapporten – som står på gedigen vetenskaplig grund och är skriven så att den kan förstås av alla intresserade – tar upp bland annat historik, forskning, teori, fenomenologisk och systemteoretisk analys och fallstudier. Författaren tar redan i början upp kritiken mot metoden.

»Det finns kritik som går ut på att det skulle vara stödpersonen som skriver, inte FC-användaren. Det är lätt att tolka det så. Vi har kommit fram till att det är helt omöjligt att vid visuella observationer kunna avgöra vem som styr. Det enda sättet att få bekräftelse på att det faktiskt är FC-skrivaren som styr är att själv lära sig stödja. Då kan det kinestetiska sinnet* hjälpa till i bedömningen. Synen kan inte avgöra det. Att man dragit slutsatsen att stödpersonen styr är inte en säker observation utan en tolkning utifrån gällande kunskap så att ordning i tänkandet kan återställas.«

Den sista meningen kan uppfattas som ironi, men måste understrykas, då ett traditionellt tänkande gällande FC lätt kan leda till förutfattade meningar och förhastade slutsatser.

I studien deltog 17 personer med olika grader av språkförståelse. Förmågan att kommunicera har varierat från ingen alls till svårtolkade yttringar som kroppsspråk och svårförståeliga försök att verbalisera. Gemensamt var en svag självkänsla med negativ eller omedveten självbild. Beroendet av ett hjälpjag, en person som ger stöd, var påtagligt. Det visade sig att FC hade förutsättningar att nå personerna på ett djupare plan där de på ett mer nyanserat kunde uttrycka sina känslor och tankar och bli mer delaktiga i sitt liv.

Vid inledningen av försöken visade samtliga elever intresse och nyfikenhet. Det visade sig att alla hade en elementär läs- och skrivförmåga. En elev kunde stava, men ville hellre tala, vilket han inte klarade. En annan kunde både läsa och skriva, men verkade inte medveten om att han kunde läsa och frågade alltid vad han själv hade skrivit. En elev visade sig kunna både läsa och skriva och blev förundrad över detta. Han skrev: Vad är detta för mirakel.

Att det var en överraskning för FC-skrivarna att de kunde läsa och skriva kom tydligt
fram. De hade inte en medvetenhet om vad de faktiskt kunde. Och lärarna fick ta god tid på sig för att bemästra de individuella förutsättningarna hos eleverna. I början var det många som inte klarade kommunikationsformen, utan det blev ”ordsallad”. En elev blev intresserad av FC genom att titta på två klasskamrater som skrev. Han ville då själv skriva. Läraren (L) skrev då frågorna och eleven skrev svaret. Första frågan ställer läraren muntligt.

L: Har du kusiner där?

E: Ja det har jag. (Skriver E).

L: (I skrift): Tycker du om dina kusiner?

E: Jag tycker om mina kusiner.

L: (I skrift): Spelar ni boll?

E: Ja det gör vi.

Här visar eleven att han kan läsa texten.

Nästa krönika fortsätter vi med fler exempel på FC-metodens förmåga till kontaktskapande. I krönikan därpå avser vi gå in på kritiken mot metoden.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share

 

*Det kinestetiska sinnet betyder ungefär ”förnimmelse av rörelse”. Man måste ha ett utvecklat kinestetiskt sinne för att kunna utveckla även den enklaste grovmotoriken och för att få en god kropps- och rumsuppfattning.
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.3/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -3 (from 3 votes)

Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

♦ ♦ ♦ En tillbakablick på livet visar en rad händelser och beslut tagna i olika situationer. Bedömningar färgade av personligheten. Man har gått sin väg – I did it my way. Personliga avtryck som bildat ett livsmönster – en biografi.

Så kunde Jörgen Smit börja ett föredrag på Rudolf Steinerseminariet. Han talade ofta om livet ur ett fenomenologiskt perspektiv som här i ett föredrag från 1981. Och som så ofta förr försökte han komma åt det antroposofin är så upptagen av – människans jag. Vad är det? Vad är det som under livet verkar helt omedvetet men som i slutet av levnaden ändå bildar ett bestämt mönster? Hur kommer det sig att det man i stunden knappt ens märker senare i livet kommer framstå som viktiga steg?

Jörgen SmitJagbegreppet är ett närmast outtömligt ämnesområde. Den egna upplevelsen är att jag är världens centrum. Men det betyder inte att andra människor är betydelselösa statister. De påverkar en ständigt känslomässigt, idémässigt, i tankar och omdömesbildning, vilket gör att man måste betrakta dem som ”bidragsgivare” till den egna jagupplevelsen. Leverantörer av medvetande. Vem har inte varit med om att en god vän säger sig har tagit intryck av något man en gång sagt eller gjort. Själv har man glömt det.

Vårt jag är på det sättet betraktat också ett vi. Utan de andra hade jag inte blivit den jag är. Samtidigt känns det egna jaget otvetydigt som personlighetens herre. En fast punkt. Men ändå rörlig. Och uppenbarligen stadd i långsam förvandling. Inte bara på grund av intryck utifrån, utan också av något så märkligt som en inre rådgivare – samvetet. Och skammen. Nog är det märkligt att något inom mej kan tala moraliskt till mej. Och att till exempel psykopater saknar denna förmåga.

Samvetet, menade Jörgen, är något som säger mig vad som skall vara eller inte vara. Utan diskussion. Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

Det var de spännande frågeställningarna mer än svaren som gjorde Jörgen till den folkpedagog han var. Att väcka frågeställningar är ofta intressantare än att servera svar. Det fungerar lite som en inbjudan att delta som medaktör istället för att vara en passiv mottagare. Man får en kreativ stimulans.

För mycket länge sedan existerade samvetet utanför människan, menade Jörgen. Detta kan vi ta del av i mytologiska berättelser och gamla gudasagor. Och han berättade om det antroposofiska perspektivet på samvetet som en konsekvens av erfarenheter i tidigare liv.

Något annat som kännetecknar ett jag är osäkerheten, något man inte känner hos djuren. ”Det är något majestätiskt över en koflock. De oroar sig inte över vad de ska göra om en halvtimme. Katten har inga samvetsbetänkligheter inför fångandet av råttan”, menade Jörgen. I det mänskliga jaget finns hela tiden problem och osäkerheter. Jörgen kunde till och med uppmana oss att ”vila i osäkerheten” tills omdömesprocessen klarnat. Förhastade slutsatser ger inget moget intryck.

Jörgen var en mästerlig föredragshållare. Hans föreläsningar på Steinerseminariets allmänna linje var alltid fullsatta. Alla på området deltog, även medarbetarna på Robygge som stängde affären nån timme på förmiddagen för att lyssna.

För att lätta upp allvarliga teman kunde han ibland berätta en anekdot. En sådan var den vikt Rudolf Steiner lade vid medvetandet om värdet av hans föredrag. Inför en föredragsserie kunde han fråga arrangören vad de gav för arvode. Då denne förvånat stammade fram att de nog inte hade råd att betala så mycket, svarade han att han visste det. Det viktiga var att de skulle nämna den summa de ansåg att hans föredrag var värt – hur mycket de skulle vilja betala. Sen skulle han efterskänka summan.

För att tydliggöra poängen berättade han om vad en annan föredragshållaren sa då han fick reda på att han skulle få ett mycket blygsamt arvode: ”Så dåligt kan jag inte tala!”

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)