Posts Tagged ‘ antroposofi

Problematiskt att kalla antroposofi för vetenskap

Att antroposofin går under begreppet andevetenskap är olyckligt. Vem kan känna förtroende för en vetenskap om andar? Frågan ställs i aprilnumret av Forum för antroposofi år 2000. Rudolf Steiners beteckning var Geisteswissenschaft, ett svåröversatt begrepp som utanför antroposofiska sammanhang aldrig tagits på allvar i det här landet. Det tyska (och det norska ordet åndsvetenskap) är däremot oproblematiskt, eftersom det samtidigt är liktydigt med kulturliv, en dubbelbetydelse som inte existerar i det svenska språket.

Den svenska beteckningen andevetenskap ger intrycket att det handlar om en vetenskap i ordets allmänt vedertagna betydelse. Det är också många antroposofer som på fullt allvar menar att detta är den riktiga definitionen av antroposofin. Inte för att Rudolf Steiner skulle haft fel när han betecknade antroposofin som en Geisteswissenschaft, utan för att vår tid lägger en mycket mer begränsad betydelse i begreppet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 12

Vetenskap är människor i vita rockar som mixtrar med provrör i laboratorier och sammanställer siffror på dataskärmar. Vetenskapliga resultat skall kunna falsifieras och verifieras, det vill säga upprepas av andra och framförallt bevisas kvantitativt. Detta var i Steiners mening ett begränsat kriterium på vetenskap. Han menade att den som undersöker andliga fakta skulle gå tillväga lika vetenskapligt och vara lika seriös. Men detta utvidgade vetenskapsbegrepp är okänt och att i det läget påstå att antroposofin är en vetenskap är för de flesta förvirrande, för att inte säga löjeväckande.

För våra belackare är detta naturligtvis gefundenes fressen. Religionsforskaren Olav Hammer sätter det hela på sin spets.

”Innan man själv har nått så långt att man kan betrakta de högre världarna skall man vördnadsfullt fylla sitt sinne med den kunskap som de redan invigda förmedlat. En mera tvivlande sätter genast stämpeln självsuggestion på en sådan attityd. Om antroposofin verkligen är en andlig vetenskap är rådet absurt. Man har ju genom att programmera sig med rätt åsikter garanterat att upplevelserna blir rättroget antroposofiska.”

Tidigare har både Sven Ove Hansson och Håkan Blomqvist raljerat över detta. Man kan tycka vad man vill om dessa herrars hållning i frågan, det vanligaste synsättet från antroposofiskt håll är naturligtvis att man diskvalificerar dem för att de inte vet vad de talar om. Men det hjälper inte den antroposofiska saken att vi avvisar de som inte förstått den. Vi måste ta dem på allvar genom att se problemställningen som en uppgift.

Antroposofin har ett trovärdighetsproblem så länge vi talar om den som en vetenskap. Något våra kritiker plockar poäng på i en strid vi har små chanser att vinna. Vi riskerar inte bara att buntas ihop med New Age, som utan åtskillnad kallar allt möjligt för vetenskap och forskning – vi får problem att lansera den antroposofiska vetenskapssynen goetheanismen, som med tiden har goda chanser att göra sig gällande genom fullt påvisbara forskningsresultat i en mer klassisk mening.

Det råder delade meningar om hur man skall definiera antroposofin. Men envisas man med att beteckna den som en vetenskap blir man tvungen att lägga ned avsevärd möda på att klargöra vad Steiner lade i begreppet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Antroposofiska sopor på museum

”Att kalla sig antroposof kan verka förmätet då begreppet tycks innehålla värderingar om mänsklig godhet”, är en av slutsatserna i en undersökning om den antroposofiska särarten som utfördes av Torekällbergets museum i Södertälje 1997.

Undersökarna noterar att begreppet antroposof  ”inte är något som kommer till användning i den sociala samvaron inom rörelsen utan mer används av omgivningen”. Och man förmodar att försiktigheten med begreppet också åtminstone delvis kan hänföras till omgivningens fördomar.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 11

Museet dokumenterade ett antroposofiskt hem i Järna för att rörelsen är ”en samhällsyttring med sitt viktigaste svenska centra i Södertälje, samt att det saknas studier om hur den enskilda antroposofiska familjen lever”. Man ville se om den undersökta familjen levde efter sina antroposofiska värderingar och om man ”signalerar dessa värderingar utåt till omgivningen”.

Och man gick grundligt tillväga. Under en längre tid följde man livet i ett hem, listade alla föremål och förde kontinuerligt samtal med alla familjemedlemmar. Och för säkerhets skull intervjuade man parallellt tre andra ”referensfamiljer”.

Undersökningen visar att familjerna lever ett liv i antroposofins hägn. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är beroende av livsåskådningen. Tjänstebostaden uppfattas inte som något otryggt, som man kan vänta sig. Det antroposofiska arbetet är ett kall. Att utföra sitt yrkesarbete är att bidra.

”Antroposofin är en holistisk åskådning som slår igenom på alla plan”, framhålls det. ”Genom yrke och hemliv synliggörs det antroposofiska intresset i en komplicerad struktur där delarna länkar in i varandra. ”Barnens inställning tilldrog sig ett stort intresse eftersom de inte ”ska påverkas att bli antroposofer”. Inte oväntat värjer de sig också: ”Jag är inte antroposof, men mamma är det.” Men det går inte att ta fel på att de känner både uppskattning och stolthet över hemmiljön och sin skola.

Alla föremål i hemmet gicks igenom. Man hade tillgång till nycklar så att man kunde komma in när familjen var ute. Innehåll i lådor, garderober och till och med sopor (!) dokumenterades noggrant. Och man säger i rapporten: ”Familjens sopor under en vecka har överförts till museets samlingar och vi planerar ett föremålsförvärv från hemmet.”

Vad har man då dragit för slutsatser? Man menar att ”den antroposofiska livsföringen har konsekvenser för hemmets materiella utrustning” och att detta kan delas upp i två kategorier – det subtila och det mer i ögonenfallande. Den senare kategorin är föremål som tillverkas och säljs av antroposofiskt drivna verksamheter. ”Antroposofin handlar om att använda och utveckla sina sinnen och de föremål rörelsen har frambringat är sinnliga, mjuka, milda.”

Det i ögonenfallande svarar även mot direkta funktionella behov som t ex mediciner och matvaror. Detta är lätt att upptäcka för en utomstående, och även om det inte alltid kan förstås tjänar det dock som en signal. Här nämns t ex Goetheglas, klangspel, ull- och sidenkläder, vissa möbler och alternativa mediciner.

”Dessa saker synliggör vad antroposofer anser stå för skönhet, kvalitet, själslighet och funktionalitet. Omvärldens uppmärksamhet och uppskattning av de antroposofiska arkitekterna och konstnärerna blir en bekräftelse på idéernas riktighet.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofi – ”en intellektuellt avancerad form av ockultism”

”Antroposofin är en av de mest framgångsrika ockultistiska rörelserna i dagens Sverige. Denna åskådning attraherar många människor, främst genom sina olika alternativmedicinska, konstnärliga och pedagogiska verksamheter.” Orden är hämtade från boken Det okända – om ockultism och andlighet i en ny tidsålder, skriven av Håkan Arlebrand. Boken kom ut 1992 och omnämndes då i Antroposofiska Sällskapets tidskrift Medlemsbladet.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 6

Kritiken mot antroposofin från fundamentalister i slutet av 1980- och början av 90-talet hade dittills mer varit avsedd att framställa den egna rörelsens förträfflighet inför anhängarna än en strävan till en mer objektiv analys – vare sig det gällde pingstvänner eller human-etiker. Och även om Arlebrand hade en traditionellt kyrklig bakgrund – och boken var skriven i avsikt att orientera församlingarna – närmade han sig ämnet med en respekt och kunnighet som är sällsynt hos kritiker.

Till skillnad från fundamentalisterna är han noga med att differentiera vissa begrepp.

Eftersom orden ockult och esoterisk har likartad betydelse används de i praktiken som synonymer. För att undvika de negativa associationer ordet ockultism ofta får, föredrar många ockultister numera att kalla sig esoteriker. Esoterik är dock inte detsamma som all slags ockultism. Folktro, satanism och vulgär ockultism inom ungdomsvärlden kan inte betecknas som esoterik. När vi hädanefter använder ordet esoterik avses ockultism med höga etiska, filosofiska och religiösa kvaliteter, t ex antroposofi, Martinus kosmologi, rosenkreuzfilosofier eller teosofi. Genom antroposofins aktiviteter inom en rad områden har tiotusentals svenskar kommit i kontakt med en intellektuellt avancerad form av ockultism.

Det intressanta med Arlebrands bok är alltså att den är skriven ur ett traditionellt kristet perspektiv. På ett föredömligt sätt belyses skillnaderna mellan traditionell och esoterisk kristendom.

Samtidigt som kristendomen utmålas som förlegad och anpassad till ett alltför försnävat medvetande hos människan påstår många ockultister att det finns en esoterisk kristendom som är denna religions sanna väsen. När kyrkan under senantiken bekämpade gnostikerna censurerade makthungriga kyrkoledare alla esoteriska inslag från kyrkans officiella institutioner. Vår tids kristna är därför okunniga om att evangeliet egentligen innehåller essensen av samma esoteriska tankar som finns inom alla religioner, d v s den tidlösa visdomen, menar man allmänt inom modern ockultism.

Arlebrand klargör också skillnaden mellan traditionell kristendom och kristen esoterik när det gäller gudsbegreppet.

Tron på en personlig Gud tar ockultismen med emfas avstånd ifrån. I sin bok Frihetens filosofi framställde Steiner tron på en personlig Gud som ett uttryck för naivitet. Gud är knappast föremål för ockultismens huvudintresse. Kosmologi, läran om kosmos, verkar fascinera esoteriker i högre grad än teologi, läran om Gud.

Och här uppstår ett problem för traditionellt kristna. Att tolka världen som gudomlig är detsamma som att dyrka det skapade istället för skaparen, vilket i praktiken är avgudadyrkan. Hos esoterikerna råder en gradskillnad mellan världen och det gudomliga, medan det hos traditionell kristendom handlar om en artskillnad.

En annan grundläggande skillnad är att esoterikern menar att människans grundläggande problem är att hon normalt har ett alltför begränsat medvetande. Därför vill esoterikern förkovra sig genom att sträva efter att uppnå högre medvetandetillstånd. Detta är en styggelse i traditionell kristendom som menar att Gud älskar alla oavsett begåvning. Den esoteriska strävan är i deras ögon en elitism som inte är förenlig med det kristna budskapet.

Liknande insiktsfulla differentieringar av utomstående har veterligen inte synts till i senare tiders artiklar och böcker.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Varför blir man antroposof?

Att vara antroposof är att ha ett intresse för antroposofin som är så starkt att det formar ens världsbild. Åtminstone är det så jag förstår innebörden. Men varför blir man intresserad i något så komplicerat? Antroposofin är ju inte precis en mainstreamrörelse. Den går ju på tvärs mot mycket av vad etablerad världssyn står för. Hur kan man hamna i ett sådant sammanhang?

Att vara antroposof i tredje generationen har möjligtvis underlättat. Både farfar och en farbror har upplevt Steiner live on location – i den ursprungliga Goetheanum-byggnaden utanför Basel i Schweiz. Men trots en nioårig vistelse i Kristofferskolan hade jag bara i förbigående hört orden antroposofi och Rudolf Steiner. Bara namn utan innebörd. Föräldrarna talade aldrig med mej om antroposofi under skolgången.

Då sextiotalets politiska överdifter kändes alltmer frustrerande – denna förnuftsvidriga polarisering! – får jag så av min far reda på att Steiner hade en samhällsanalys som var mer differentierad. Hans sociala tregrening blev en ögonöppnare där Steiner klargjorde samhällets lagbundenheter. Det var som om en vis gammal farbror hade förklarat hur saker och ting förhöll sig. Inga ensidiga ställningstaganden för antingen kapitalism eller kommunism. Utan helt enkelt djupa kunskaper i hur ett samhälle fungerar. Mitt förtroende för Steiner var väckt.

I hans bok Tregreningen av den sociala organismen nämns ingenting om den andliga världen, karma, reinkarnation och allt det som den antroposofiska världsbilden är känd för. Men med min nyfunna respekt för karln började jag försiktigt titta in i den världsbilden. Och ju mer jag läste desto mer kändes tankarna som en märklig vidareföring av mina egna funderingar. Som om Steiner hjälpte mig komma vidare i min förståelse av världen.

När jag i efterhand försökt förstå vad som innerst inne gjorde mig intresserad av antroposofi var det en svårförklarlig känsla av igenkännande. Många av mina antroposofvänner har också haft denna upplevelse. Mera sällan verkar ett antroposofiskt engagemang vara resultatet av mer traditionella förnuftsresonemang.

Jag tror ingången i antroposofin förutsätter förutsättningslöshet. En icke ifrågasatt materialistisk världsbild stimulerar knappast ett antroposofiskt engagemang. Man måste tänka utanför den svarta lådan.

Det är svårt att ”förklara” ett intresse. Det bara kommer liksom. Det är en böjelse. Efteråt försöker man hitta hyfsade argument för engagemanget. I bästa fall kommer man sen bakvägen åt grogrunden, dispositionen för engagemanget. I mitt fall kan jag varken se någon känslomässig eller intellektuell stimulans i uppväxten som skulle kunnat förklara mitt senare intresse. Det hela startade i tjugoårsåldern med tipset att kolla in tregreningsidén. Och på den vägen är det.

Men tonårslekarna med det vandrande glaset och fascinationen för oförklarliga fenomen gjorde nog sitt till att jag omedvetet hade svårt ta på allvar den officiella världsförklaringen. Trots att jag inte funderade kring detta kändes den platt och förnumstig. Att man förvisade livets största frågeställningar till religionens område ingav knappast förtroende. Etablissemanget visste inte vad liv var, om livet efter döden, om tillvarons uppkomst – hur kunde de då göra anspråk på en trovärdig världsförklaring? Ungefär så.

Och så här på årtiondens avstånd frågar jag mig fortfarande – hur kan en stor del av mänskligheten ha ett så outvecklat förhållande till existensens djupare dimensioner? Det är som de har avsagt sig självreflektionen och sitter och väntar på att vetenskapsmännen skall meddela sanningarna. Världsordningen är inget man själv begrundar, det kunskapandet har överlåtits åt experter.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se




W3Counter


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Bristen på debattkultur i antroposofiska sammanhang

Texter om antroposofi på nätet är antingen för eller emot. Å ena sidan okritiska presentationer skrivna av antroposofer – eller kritik formulerad av motståndare.

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Mycket av kritiken är speciell. Kanske den mest förekommande kritiken rör waldorfskolorna. En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom, något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Säkert finns en stor osäkerhet på skolorna hur man bäst skall hantera den för många föräldrar besvärliga frågan om den bakomliggande antroposofin. Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån. Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Det är en avgörande skillnad på de människor som kommer till antroposofin utifrån ett intresse och de som konfronteras med den utan att ha bett om det. Den problematiken måste vi ta på allvar och tala om oftare. Vi har ett odiskutabelt ansvar här.

Så över till våra egna texter. Då antroposofer skriver om antroposofi är det så gott som alltid presentationer av läran – det vill säga de antroposofiska idealen. Mycket sällan socio-kulturella analyser av utfallet, det vill säga hur idealen ser ut i praktisk verklighet med problem och ofullständigheter. Hur antroposofin levs i praktiken.

Antroposofin problematiseras mycket sällan inom rörelsen – i alla fall inte i Sverige. Men i Norge gjorde författaren Jens Björneboe på sin tid upp med  antroposofiska förhållningssätt – liksom Kaj Skagen, en annan norsk författare. För några år sedan granskade den norske waldorfläraren Arve Mathiesen vårt sätt att läsa Steiner i sin essä Art makes sense II. Den var ett lysande undantag i den sedvanliga antroposofiska panegyriken.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt. Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Inte så att antroposofer alltid är rörande överens. Tvärtom. Många hårda ord fälls i kollegier, på föreningsmöten och sammankomster. Det grälas friskt i många arbetssammanhang. Men på ett mer övergripande idéplan sluter man leden och förenas i en överenskommen officiell retorik som är helt underställd uppgiften att representera antroposofin.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Behövs Antroposofiska sällskapet?

Antroposofiska sällskapet syns inte. Var finns det? På detta brukar man svara att Antroposofiska sällskapet är vi alla. Sällskapet är du och jag. Och sällskapets själva syfte är att åstadkomma att människor möts i antroposofins namn. Men detta klargör knappast identiteten – åtminstone utifrån sett – utan bekräftar snarare Antroposofiska sällskapets anonyma framtoning.

Vad står sällskapet för, vad vill det, vad är visionen? Hur önskar det bli uppfattat av omvärlden?

Styrelsen för Antroposofiska sällskapet i landet ger inga klara signaler härvidlag. Den vidmakthåller status quo och gör vad den alltid har gjort – håller ett årsmöte, ett vintermöte och bjuder in en eller ett par föredragshållare per år. Utöver detta märks den väldigt lite. Orföranden och generalsekreteraren reser och träffar folk, men tar i övrigt inga initiativ som märks utåt. Inget påtagligt händer i sällskapet som skiljer det ena året från det andra.

För en rörelse som sägs vara ”förtrupper till förtrupperna” med storslagna uppgifter i världsutvecklingen känns detta onekligen lite tunt. Man kunde ju tycka att åtminstone en allmänt formulerad vision kunde vara på sin plats. Kanske till och med en intention. Hur ska sällskapet annars kunna bli räknat med? Eller ens synas?

För om Antroposofiska sällskapet inte vill något – utöver det självklara i att medlemmarna träffas – vari ligger då dess existensberättigande? Varför ska man vara medlem i en förening där ingenting händer? Antroposofin är framtidsinriktad – men skall vägen mot framtiden tillryggaläggas stillastående? Bristen på uppgifter, visioner och viljeinriktning skapar ett själsklimat av lätt uppgivenhet som knappast kan göra ett medlemskap intressant.

Tydliga intentioner och ett inspirerande ledarskap skulle synliggöra Antroposofiska sällskapet och engagera medlemmarna i en gemensam vilja att medverka i en utvecklingsprocess där antroposofin kan konkretiseras i vårt samhälle. Förmågor saknas inte – tvärtom – men utan tydligt ledarskap saknas det nödvändiga engagemanget

Den antroposofiska rörelsens praktiska verksamheter inom vård, skola och omsorg spelar en roll i samhället. Det är idéburna sammanhang som engagerar många människor. De syns och respekteras. Men Antroposofiska sällskapet söker fortfarande sin identitet och egenart – både internt och externt. Det har ännu inte lyckats uppnå en identitet och funktion utanför den av en esoterisk klubb. I praktiken oåtkomlig för utomstående.

Är detta verkligen vad man önskar? Vad är Antroposofiska sällskapets idé och vilken roll vill man att det ska spela i samhället?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin

Antroposofin är inte en religion, säger vi. För religion handlar om dogmer och fastställda trossatser. Det är ett system, en lära där den fria tanken underordnar sig trons regler. Antroposofin däremot är en sökandets väg mot ”andliga realiteter” där vi fritt tar del av andevetenskapliga sanningar som vi förhåller oss till lika strängt prövande som en vetenskapsman.

Detta är vår generella självbild. Antroposofin är en sorts högre vetenskap, en andlig vetenskap, skulle de flesta antroposofer mena.

Men visst är antroposofin en tro. Åtminstone i sina väsentliga delar och mycket mer än något annat. Det är knappast så att man kommit till antroposofin via vetenskaplig prövning där argument och sakförhållanden kritiskt skärskådats. Många berättar istället att de upplevt någon form av igenkännande, som om antroposofin talar till dem i en sorts förlängning av deras eget tänkande. I den intresseprocess som sedan tar vid växer en övertygelse som med tiden blir till ett grundmurat förtroendet. Eller tro – vad är egentligen skillnaden?

Men frågan är om inte den förhärskande världsåskådningens anhängare också är troende. De har visserligen inte genomgått en omvändelseprocess, men deras förtroende för det rådande paradigmet är obegränsat till den grad att begreppet tro verkar vara på sin plats. De har inte kämpat för sin tro, inte tvivlat, utan helt okritiskt övertagit sin uppfattning om världssammanhangen från föräldrar och auktoriteter inom vetenskap och forskning. Genom födsel och ohejdad vana. Och de stärks dagligen i sin tro av den stora församling vi kallar allmänheten.

Med så många stödjande församlingsmedlemmar behöver de inte sväva i tvivelsmål – deras tro är så stark att de betraktar det som närmast ofattbart att man kan tro något annat än det de tror på. För de som har en annan världsbild kan denna hållning uppfattas som arrogant, kanske till och med fanatisk. Deras verklighetsbegrepp är så snävt WYSIWYG (What You See Is What You Get) och ändå – hur kan de vara så säkra? En del – som t ex humanisterna – är renodlade fundamentalister, rena trostalibaner. De hånar och förföljer med religiös övertygelse företrädare för andra trosriktningar .

Som till exempel antroposofer. Men dessa har inte råd att vara lika självgoda. De har luttrats av en oförstående omgivning tillräckligt länge för att inta en ödmjukare hållning.

Till skillnad från WYSIWYGarna som hyllar idén om en meningslös tillvaro, har antroposoferna en världsbild oändligt mer differentierad och meningsfull. Och kan en meningsfull världsbild vara annat än glädjefylld? Antroposofin är ingen religion, däremot tror jag man kan säga att de flesta antroposofer har ett religiöst förhållande till den.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Waldorfskolornas hemlighållande av antroposofin

Hon hade precis börjat på det nya jobbet efter att just ha gått ut waldorfskolan. En dag fann jag henne sittandes framför en datorskärm med en massa text på. Jag tittade närmare. Rubriken löd ”Ahriman”. Då jag frågade varför hon läste en sån avancerad esoterisk text sa hon att hon måste få någon hum om vad antroposofi var nu när hon jobbade här. Men du har ju gått 12 år i waldorfskola! Ja, men där fick vi inte veta någonting om antroposofi…

Att ungdomar som gått ut waldorfskolan hålls okunniga om antroposofi är tydligen mer regel än undantag. Jag har hört flera som haft liknande erfarenheter. En elev i Norge hade till exempel fullt sjå att få någon lärare att bli handledare för hennes tolvårsarbete i antroposofi, en annan berättade att han såg att ingen upplysning om waldorfpedagogikens bakgrund var schemalagd i slutet på tolvan. Då krävde han och några till i klassen att få bli informerade, varpå en kunnig antroposof anlitades. Vad vill ni veta? var det första han sa. Och så fick de fråga. Inget var förberett.

I ett annat sammanhang fick jag veta att en god vän, som hoppat in på ett vikariat som waldorflärare, fick instruerat för sig av kollegiet att absolut inte nämna något om antroposofi då han skulle informera nyblivna föräldrar i skolan om waldorfpedagogik.

Man tar sig för pannan. Javisst är det skrivet i sten att waldorfskolorna inte är livsåskådningsskolor där man lär ut antroposofi, javisst är det självklart att lärarna varken vill eller skall påverka eleverna ideologiskt – men att inte upplysa barnen i sista klassen om pedagogikens ursprung känns som att man smiter från ett ansvar. Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.

Och detta visar sig också vara precis så waldorfföräldrarna uppfattar det i både USA och England där många waldorfskolor inte nämner den antroposofiska bakgrunden för sina föräldrar. När det så småningom ändå kommer fram blir många bestörta och känner sig lurade. De söker sig sedan ofta till olika waldorfkritiska sammanslutningar och bekrigar sen i åratal både waldorfpedagogik och antroposofi. I Kalifornien resulterade detta för några år sedan i ett segdraget rättsfall.

De goda intentionerna om att inte pådyvla eleverna en livsåskådning och ytterligare understryka att waldorf inte är en livsåskådningsskola har där gått till en sådan överdrift att föräldrarna tror att man smyger med antroposofin, att man håller det hemligt för att man har en dold agenda.

På sexti- och sjuttitalet då waldorfrörelsen började etablera sig på allvar i Sverige fick vi veta att i tolfte klass upplyste man om antroposofi i samband med religionsundervisningen, alternativt en schemalagd timme på vårterminen.

Är det inte så det skall vara? Eleverna har rättighet att få perspektiv på skolans värdegrund innan de slutar. Och att föräldrar då de introduceras i waldorfpedagogiken inte får veta något om bakgrunden är märkligt. I båda fallen har man en möjlighet att bekantgöra vad antroposofi är i ett sakligt sammanhang utan för den skull anklagas för mission.

Kanske drar man sig för att man är osäker på hur man skall formulera sig. I så fall borde det vara på tiden att en hyfsad text skrivs och distribueras till alla skolor. Eller är det att svära i kyrkan?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Antroposofins identitetsproblem är avsiktligt

Antroposoferna har en bristande förståelse för antroposofins identitet. Och eftersom det därför inte finns en gångbar formulering av antroposofins egenart snickrar var och en till sin egen förklaringsmodell. Detta upplevs inom rörelsen inte som en brist, utan paradoxalt nog som något positivt. Som om det är bra att antroposofins komplexitet inte låter sig fångas i en kortfattad sammanfattning. Som att det skulle vara ett tecken på kvalitet.

Detta är nog den avgörande orsaken till den märkliga bristen på klarhet vad begreppet antroposofi innebär. Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.

Man har helt enkelt gjort en dygd av nödvändigheten genom att likställa antroposofins identitet med dess komplexa innehåll. Eller med andra ord: Processen som syftar till en förståelse av antroposofin ÄR antroposofi. Det ses därför som en pedagogisk poäng att intresserade har svårt att förstå antroposofins särart. Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.

Alltså inte förståelse som förutsättning för ett intresse – utan intresse som förutsättning för en förståelse.

Man likställer därmed på sätt och vis den egna osäkerheten med den ytligt intresserades. Som om man vill understryka det komplicerade i antroposofin istället för att förenkla. Denna bakvända kommunikation måste vara ett unikum i en tid då marknadsföring är allt. Och en obegriplighet för alla utom för antroposofer. Man kan fråga sig om denna hållning är i linje med vårt uppdrag som representanter för antroposofin. Skulle Steiner idag ha samtyckt? Är det verkligen OK att antroposofin framstår som obegriplig?

Sen kan man också se detta förhållningssätt som ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag. Där den frihet man ger var och en att själva formulera egenarten visar på en långt driven respekt för vars och ens omdöme. En manifestation av en decentraliserad rörelse där centrum bugar inför periferin.

Att på detta sätt ”filtrera bort” intresserade är en taktik som verkligen har lyckats. Medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet i vårt land ligger fortfarande under två tusen. En märkligt låg siffra om man ser till de allmänmänskliga mervärden och goodwill antroposofin skapat. Men hållningen är konsekvent. Den gåtfulla exklusivitet omvärlden upplever sammanfaller uppenbarligen med självbilden hos rörelsens silent majority.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den antroposofiska värdegrunden

Antroposofins grundläggande värderingar är inte desamma i dag som då de formulerades i början av förra seklet. För några år sedan gjordes därför ett första försök att formulera en värdegrund, publicerad i Forum för antroposofi. Den är ännu ofullständig och måste ständigt förändras för att vara ett sant uttryck för en gemensam plattform.

1. Andliga sammanhang är orsaken till den sinnliga världen, till allt som vi uppfattar med våra sinnen. De upprätthåller livet i alla enskildheter och ger tillvaron en överpersonlig mening.

2. Denna dimension är människans urhem eftersom hon i grunden är ett andligt evighetsväsen. Genom den fysiska inkarnationen blir människan en länk mellan den andliga och den fysiska världen samtidigt som hon är medskapare av historien.

3. Människans andliga ursprung visar sig tydligast i förmågan till självmedvetande, självreflektion och språk. Tänkandet är en andlig aktivitet.

4. Ur dessa förmågor uppstår möjligheten till frihet som tillsammans med självmedvetandet ger människan hennes unika ställning i evolutionen och ett övergripande ansvar för jordens utveckling.

5. Existensen av tankeförmågan ställer människan inför en rad uppgifter av moralisk, etisk och social karaktär. Vår frihet ger oss möjlighet att vara både destruktiva och konstruktiva. Antroposofins syfte är att ge människan verktyg att verka för en ansvarsmedveten utveckling inom alla livsområden.

6. För en sådan strävan krävs odling av ideal kring sannhet, godhet och skönhet. I den andan kan den enskilda människan i sitt inre arbeta med att utveckla förmågor som kompletterar hennes mer vardagliga sinneserfarenheter, förädlar hennes karaktär och ger henne självinsikt.

7. Människan är ett socialt väsen beroende av andra människor för sin personliga utveckling. Insikten om detta motiverar till medkänsla, solidaritet och respekt för demokratiska värden.

8. Människan skapar genom sina unika förmågor ständigt nya dimensioner av kultur, vilket kommer till uttryck inom konst, vetenskap, teknik, handel och andra områden av mänsklig samverkan. Detta gigantiska utvecklingsprojekt är ytterst förorsakat av den mänskliga tankeförmågan.

9. En antroposofisk samhällssyn vill stärka och utveckla det civila samhället, det vill säga de fria individuella och kulturella initiativ och värden som existerar vid sidan av politiska beslutsprocesser, näringsliv och handel.

10. Meningen med livet är att leva det. Jordelivet är ett uttryck för jagets strävan efter utveckling för sig själv och den ödeskrets av mänskliga relationer det är en del av.

11. Människans jag är odödligt. Den fysiska döden är en födelse in i den andliga världen där karma bearbetas inför nästa inkarnation.

12. Från en självklar men ofri relation till andliga väsen i tidernas början har människan under historiens gång utvecklat en allt större självständighet i sitt kunskapande om världen. De senaste århundradena har därför religionen i framför allt det europeiska livsrummet spelat en alltmer undanskymd roll. Den moderna tidens fokusering på utforskandet av materien är en konsekvens av denna fortgående medvetenhetsutveckling.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)