Posts Tagged ‘ antroposofi

Prata goja med antroposofiskt språkbruk

De som är mikaeliter skulle ha modet att potentiera den praktiska metamorfosen, men då måste envar våga pröva att ha tilltro till det andliga tidsrummet. Talgestaltaren försöker visserligen metamorfosera den yttre själsutvecklingen, men har ännu inte försökt förstå den innerliga livsanden. Man måste nämligen först förverkliga den nutida Kristusprincipen och gripa den socialekologiska källan. Först då kan man uppleva det sanna vattenelementet och nå insikt om den verkliga känslosjälen.

Hänger ni med? Kan ni tala antroposofiska? Redan 1995 fick jag en fiffig papperssnurra av Anders Nawroth kallad AntroPrat där han hade samlat ett antal antroposofiska klyschor och finord som ofta användes i antroposofiskt språkbruk – många gånger för att dölja det faktum att man inte förstod, men ändå ville ge ett intryck att man gjorde det. Med ordsnurran, där man kombinerade ord och begrepp, ville Anders ge flera chansen att delta i det antroposofiska samtalet beväpnad med en ordentlig dos fikonspråk.

Klassläsaren skulle vilja öva det halvmedvetna ödet, men får kultivera det kosmiska förloppet istället. Att befria den inre Mikaeltidsåldern kan bara ske i en genomarbetning av den ödesmässiga jagutvecklingen, förutsatt att man har modet att se det visionära idealet. Men det i sin tur kräver att man öppnar sig för det ljusfyllda kraftfältet och har i medvetande den intuitiva ängeln med sitt imaginativa tålamod. Då borde man kunna förlösa den ljusfyllda nåden.

Elva år senare skapade Anders AntroPrat Online, där antalet variationsmöjligheter är i stort sett oändliga. ”Genom en sinnrik slumpmässig mekanism skapar AntroPrat fraser med antroposofisk inriktning, färdiga att klistra in i din ordbehandlare”, som det står på hemsidan. ”AntroPrat möjliggör ett vidgat medvetande.” Fraserna förnyas varje gång sidan laddas om. Orden och begreppen har samlats från ”en större mängd antroposofiska föredrag, gruppaftnar, artiklar och medarbetarmöten”. De ordkombinationer ni ser här kommer inte att upprepas i brådrasket då det finns över nio miljarder kombinationsmöjligheter.

Den klarseende får försöka att uppnå det yttre mänsklighetsidealet, men måste först söka den harmoniska själsformation som krävs för att komma till kunskap om den aktiva sylfen, det vill säga ha modet att finna det fria värmeelementet i den tregrenade själsläran. Och det sker inte i en handvändning kan jag säga! Envar bör därför våga öppna sig för den meditativa källan så att man kan initiera det mikaeliska flödet så att man förmår potentiera det högre uppdraget.

Så kan man hålla på. Jag har lagt till ett och annat ord för att skapa ett flyt. Men med  AntroPrat kan vem som helst hålla ett antroposofiskt föredrag och skapa en stämning av djupsinnig outgrundlighet. När pannorna i publiken börjar rynkas är du på rätt väg, och faller publiken i sömn har du lyckats! Skulle du till äventyrs få några frågor efterpå är det bara att fortsätta kombinera fraserna: ”Intressant att du ställer just den frågan, det är nämligen så att för att kunna återskapa det positiva fältet behöver man bara visa vägen till den fördomsfria bärkraften för att harmonisera den ockulta andligheten…”

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Den antroposofiska rörelsen är inte framtidsinriktad – den är värdekonservativ

Mummel i kön har i en rad krönikor kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen. Att reaktionerna varit förvånansvärt modesta hänger troligtvis ihop med ett kollektivt undermedvetande om det berättigade i denna kritik. Redan Rudolf Steiner sa nämligen att det finns en stor risk att mikaeliterna, det vill säga människor med en andlig och framtidsinriktad potential, inte uppmärksammar antroposofin för att den företräds på ett irrelevant sätt.

Detta vet man allmänt i rörelsen. Och som en följd av detta vårdas därför en klädsamt självkritisk hållning bland många antroposofer. Jag skulle tro att de flesta nog känner en otillräcklighet i förhållande till Steiners förväntningar på rörelsens förmåga att leverera. Att så få diskuterar detta inom rörelsen kan man därför fundera en del över. Kanske hänger det ihop med den letargi människor lätt hamnar i då man får allt serverat av en auktoritet i så många böcker att få hinner läsa dem alla.

Man är så upptagen av att konsumera andlig kunskap i dessa tusentals föredrag att man har svårt att hinna förverkliga antroposofin i sitt liv. Rörelsen är därför präglad av amatörism – kanske inte så mycket i yrkesutövningarna som i förhållningssättet till antroposofin. Vi vill så gärna, men frågan är om vi är vuxna den kulturimpuls Rudolf Steiner skapade. Vi har en självuppfattning som om vi tagit studenten – men i själva verket är det väl frågan om vi ens lämnat dagis.

En gammal god vän menar att rörelsen i allt väsentligt är att betrakta som värdekonservativ – inte framtidsinriktad som vi antroposofer så gärna vill uppfatta det. Han uttryckte det som att vår tids antroposofi helt är präglad av rosenkreuzerströmningen, det vill säga den gamla ockultistiska traditionen – inte den mikaeliska strömningen med sin strävan till förnyelse och framtid präglad av tidsanden Mikael.

Den värdekonservativa framtoningen lockar inte mikaeliterna utanför den antroposofiska rörelsen – de ser bara småskurenhet och sekterism. Därför går de antroposofins dörr förbi – om de ens har märkt den. Steiners farhågor har i hög grad besannats.

Att vi har antroposofer utanför antroposofin omedvetna om sin tillhörighet  är en allmänt vedertagen uppfattning inom den antroposofiska rörelsen. Liksom gissningar om vilka dessa mikaeliter är. Självklara kandidater är Nelson Mandela, Dalai Lama, Gandhi och Dag Hammarskjöld och egentligen vem som helst som ger ett intryck av att företräda en kraftfullt framtidsinriktad humanism. ”Han är egentligen antroposof”, brukar man då säga. Även organisationer som Greenpeace, freds- och miljörörelser, NGO-organisationer, Grameen bank och liknande progressiva humanistiska sammanslutningar räknas hit. De betraktas som mikaeliska.

Det finns naturligtvis mikaeliska initiativ även inom den antroposofiska rörelsen. Den egna Ekobanken (se bilden) är ett utmärkt exempel. Med sin tydligt etiska grund är den fortfarande en föregångare bland landets banker. Waldorfskolorna var i sin intention mikaeliska. Men med tiden har den värdekonservativa prägeln blivit allt tydligare. Kan waldorfskolorna längre kallas förnyare? Och den biodynamiska jordbruksmetodens ledande ställning inom ekologisk odling är idag ett minne blott. Men initialskedet var i allra högsta grad präglad av det mikaeliska.

Känslan av att den antroposofiska rörelsen i hög grad präglas av det förgångna blir alltmer besvärande. Att detta inte diskuteras inom sammanhangen gör inte saken bättre.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Antroposofi är inget för mesar

Antroposofi är inget för mesar. Det märker man snabbt när man öppnar sin första steinerbok. Läser man flera böcker växer en världsbild fram som är oerhört omfattande. Steiner försökte på sätt och viss greppa hela tillvaron. Så antroposofin är knappast enkel. Men mycket intressant. Det är som att samla livs- och världskunskap. Och samla gör man hela livet har jag en känsla av.

Men tidigt märkte jag en sak hos mina antroposofvänner som förbryllade mig.  Av allt kunskapande de ägnade sig åt hade många en tendens att fascineras av det mest avancerade. Det var inte tal om att börja från början och ta ett steg i taget med förståelsen för till exempel Lucifer och Ahriman, de upplösande och sammandragande krafterna i tillvaron. Eller fördjupa kunskapen om karmas lagar och reinkarnationsidén.

Nej, man kastade sig direkt över begrepp som imagination, intuition och inspiration – vars implikationer kräver en hög grad av föreställningsförmåga. Man pratade vitt och brett om hierarkiernas komplexa beskaffenhet – som Exusiai, Kyriotetes och Troner som är höga väsen som upprätthåller vår tillvaro. Medan jag hade fullt sjå med att bara komma ihåg namnen var de redan i full fart mot nya sfärer.

Jag  har än idag inte fått ett vettigt förhållande till dessa begrepp. Nu hör det ju till det fina i kråksången att man inte behöver förstå allting. Man lever med det, som man säger i våra kretsar. Eller låter det verka på sig som också är ett vanligt uttrycksätt.

Icke desto mindre frågade jag mig – är det jag som är trög? Eller är det föredragshållare, bildade antroposofer och kursledare som inte förmår uttrycka sig begripligt? Eller – oerhörda tanke – förstår de inte heller? Fast varför då hålla föredrag om det? Och här började långsamt en misstanke gro – att många som vi betraktar som kunniga använder antroposofin till att glänsa, visa upp hur mycket de (tror sig ha) förstått. Eller mer precist – man har nog ”förstått” men kanske mer som utantilläxa än  upplevd insikt. Misstänkte jag.

Därför kändes det befriande att upptäcka Nibbleskolans totalt motsatta förhållningssätt. Kollegiet såg antroposofi ur ett nedifrån och upp-perspektiv. Här talades aldrig om  imagination, intuition och inspiration. Här intresserade man sig framför allt för de nära perspektiven. Som Pär Ahlbom uttryckte det: ”För oss är antroposofin som en rännil av vatten som letar sig in här och där”. Man kunskapade i människans sinnen genom lekar och iakttagelser. Utgick från en förundran inför livets fenomen.

De började från grunden, kändes det som. Det påminner mig osökt om en klassisk Steinerhistoria. Han blev naturligtvis ständigt ansatt av många tvivlare. En frågade honom triumferande: ”Säg mig den yttersta sanningen!” Varpå Steiner svarade: ”Om ni kan säga mig den näst yttersta!”. Vilket ju var en utsökt illustration till den esoteriska grundtesen att kunskapandet är en process där man hela tiden anknyter till det föregående. Avancerade kunskaper kan bara tillgodogöras av ett medvetande som är moget för det. Ett barn har inga förutsättningar att förstå filosofi.

Det är lite så jag menar.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Den antroposofiska rörelsens intellektuella snobbism

En av antroposofins mest centrala intentioner är strävan till tankeklarhet. Steiner gör detta tydligt i sina grundböcker och i skrifter som Grundläggande övningar och Tänkandets praktiska utbildning. Det förhållningssätt han där ger uttryck för har skapat ett bålverk mot allsköns flum, frälsningsläror och vidskepelse. Grunden för ett kunskapande inom det andliga området måste vara ett klart tänkande, menade han, så klart att det kunde kvalificera sig för ett rent vetenskapligt studium.

En del kan ha synpunkter på möjligheterna att utforska den andliga världen rent vetenskapligt, men oavsett detta är hans intention imponerande.

Och det finns bevisligen många i rörelsen som utvecklat detta tänkande på ett förtjänstfullt sätt. Dessvärre är det inte enbart dessa som skapat bilden av antroposofin i världen. Den dominerande imagen är en rörelse av intellektuella snobbar som i ett snårigt språkbruk yttrar dunkla djupsinnigheter. Vem som helst som frågat en antroposof vad antroposofi är vet detta. Det främsta medlet att kommunicera denna image är antroposofiska tidskrifter. Ett exempel är generalsekreteraren för det tyska sällskapet som i Forum 4/2011 recenserar utställningen See! Colour! i Järna förra sommaren. I en artikel beskriver han sina intryck från byggnaden Skyspace.

»Elementära begrepp i en andevetenskaplig antropologi blir så åskådliga för honom (betraktaren). Funktionerna hos den fysiska kroppen som instrument och hos astralkroppen som bärare av medvetande blir tydliga för honom. Båda förbinds av livskroppen som i ett medvetandetillgängligt skikt kan förstås som förnimmelsekropp. Förnimmelser ska i denna betydelse fattas som de allra första i medvetandet uppträdande hänvisningarna till varseblivningar som upplevelseinnehåll.«

Detta förtorkade, abstrakta språkbruk är sedan länge det gängse, inte minst bland ledande företrädare. Detta är bara ett av många exempel på att språket används som ett sätt att befästa en position i en sorts förståelsehierarki. Konsekvensen för den som inte omedelbart förstår är att vederbörande helt enkelt känner sig dum. Han/hon har uppenbarligen inte kommit så långt på den antroposofiska skolningsvägen. Denna språkbehandling inom antroposofiska kretsar har skapat ett sorts intellektuellt klassamhälle där en elit genom sitt språkbruk markerar den antroposofiska tankestilen som överordnad vardagsspråket.

Steiners uppmaning till att öva ett klart tänkande har i rörelsen med åren degenererat till en sorts elitistisk intellektualism, en skriande ironi med tanke på den ständiga förmaningen bland ledande att inte stanna vid ett ”ensidigt intellektuellt” betraktelsesätt. Troligtvis spelar antroposofins snobbiga framtoning en icke oväsentlig roll i rörelsens kräftgång. Vem kan ta på allvar någon som vill göra sig märkvärdig?

»Till en början kan en förändring av rums- och tidsförhållandet iakttas. Tid blir inte förträngt av rum, utan tid skapar rum: varseblivningsrum, upplevelserum, medvetanderum. Människan tar sig, ger sig, skapar tid i vilken hon kan existera. Det skapas plats för nytt människovara: Deltagande, medlidande, medvetet varande, verkligt människovara.«

Det är inte oförmåga som ligger bakom formuleringarna i ovan citerade textpassager. Författaren kan skriva enklare – han är nämligen pedagog. Men ledaren för världens största antroposofiska landssällskap anpassar sig till den rådande uppförandekoden. Som den tyske förläggaren anmärkte till den svenske pedagogen som skrivit förord till en bok om waldorfpedagogik: ”Es ist zu einfach!” Det var för enkelt, folk riskerade ju att förstå vad han menade.

Antroposofins praktiska resultat inom framför allt pedagogik, omsorgsvård, jordbruk och läkekonst har visat sig ha en stor folkpedagogisk potential. Den antroposofiska tankekulturen har det inte. Och vad värre är – den är kontraproduktiv.

 

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Idéerna och kreativiteten gjorde begreppet ”antroposoferna i Järna” riksbekant

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1”. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den antroposofiska rörelsen styrs av högskolemedlemmar

Den antroposofiska kulturimpulsens inre kärna bärs av en krets ansvarstagande människor i det som i dagligt tal brukar kallas högskolan – vilket inte ska förstås som ett konventionellt lärosäte inhyst i en byggnad där undervisning sker. Det handlar istället om ett sinnelag.

Den fria högskolan för andevetenskap hette det tidigare. Men ”andevetenskap” (från tyskans Geisteswissenschaft) lät så hopplöst att man på senare år har ersatt det med antroposofi kort och gott. Håkan Leijon må ha kallat den för den fria högskolan för humanvetenskap, men trots att han är landets enda doktor i antroposofi har hans beteckning aldrig vunnit gehör internt. Den fria högskolan för antroposofi är den officiella beteckningen.

Medlem i Antroposofiska sällskapet kan var och en bli som är intresserad av antroposofi och som betalar en årlig medlemsavgift. Den som gjort antroposofins sak till sin egen och därför vill representera antroposofin kan efter två års medlemskap i sällskapet ansöka om  att bli högskolemedlem. Genom att ta detta steg ikläder man sig ett mer personligt ansvar att ”bära” antroposofin, som man brukar uttrycka det.

I en rörelse som saknar ledarskap i vanlig bemärkelse markerar detta en viktig poäng. Rörelsens centrum i Schweiz har visserligen en styrelse som leds av en ordförande, liksom i andra landssällskap i världen, men det är en ledarfunktion som i väsentlig grad är kollektivt styrd. Av högskolemedlemmar. Denna idealistiska princip må se bra ut på papperet, men i praktiken har det lett till handlingsförlamning, något vi ofta återkommit till här på Mummel i kön.

Eftersom högskolemedlemmarna skulle företräda den antroposofiska kulturimpulsen höll Rudolf Steiner ett antal klasstimmar, en sorts  esoteriska föreläsningar med ett meditativt innehåll vars avsikt var att förädla personligheten. Dessa klasstimmar skrevs ned och  läses fortfarande regelbundet för högskolemedlemmarna.

För inte så länge sedan uppfattades högskolan som något nästan hemligt. Man avslöjade inte för någon att man var klassmedlem. Detta för att det inte skulle kännas tvingande för de antroposofer som inte tagit detta steg. Medlemskapet är numer avdramatiserat och de hemliga texterna sedan länge offentliggjorda.

Till begreppet högskolan hör sektionerna, de praktiska grenarna på antroposofins träd. De är

  • allmänna antroposofiska sektionen
  • pedagogiska sektionen
  • naturvetenskapliga sektionen
  • matematisk-astronomiska sektionen
  • medicinska sektionen (som inkluderar det läkepedagogiska/socialterapeutiska arbetet)
  • socialvetenskapliga sektionen
  • sektionen för humaniora (”de sköna vetenskaperna”)
  • sektionen för lantbruk
  • sektionen för scenkonst
  • sektionen för konst, skulptur och arkitektur
  • ungdomssektionen

Sektionerna är en sorts ansvarsgemenskaper för olika yrkesområden (utom ungdoms- och allmänna sektionen). Dessa är de högsta instanserna för bland andra waldorfpedagogiken, biodynamisk odling och läkepedagogiken. ”Att bli medlem i den fria högskolan för antroposofi är att bli medarbetare i uppbyggandet av en civilisationsprincip grundad på det andliga i människan”, som det sägs på sällskapets hemsida.

Sektionerna i högskolan förvaltar de kvalitativa aspekterna av antroposofins praktiska tillämpningar. Här sker forskning, skrivs böcker, anordnas kurser och föredrag. Det är till pedagogiska sektionen waldorflärare vänder sig för rådgivning i principiella spörsmål, för att ta ett exempel. Sektionens funktion har en utpräglat intern karaktär. Mer offentligt-politiska angelägenheter hanteras i Sverige av Waldorfskolefederationen som förhandlar med skolpolitiker, är remissinstans etc.

Till detta skall tillfogas ytterligare ett organ – Högskolekretsen, vilket är en sammanslutning av högskolemedlemmar som regelbundet träffas för att hålla varandra informerade om respektive sektionsområden.

W3Counter

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Det platonska världsåret

Antroposofin är en oerhört komplex världsåskådning. Mindre känd är kanske dess historiesyn. Den ansluter till en esoterisk historieuppfattning om en forntida guldålder, en paradismyt om att den urtida människan i sin oskuldsfullhet levde i ett medvetenhetstillstånd öppet för tillvarons andliga dimensioner. Under historiens gång förlorade hon alltmer den andliga kunskapsförmågan till förmån för ett mer sinnesbaserat medvetande.

De nutida religiösa och esoteriska traditionerna kan ses som en sorts ”minne” från den tiden. Rudolf Steiner såg sin egen samtid som en mörk epok som var en motpol till denna guldålder, men också som en frihetsperiod där människan kunde göra sig fri från religiösa och kulturella traditioner och välja sin egen individuella bildningsväg.

Steiner anknyter i sin historiesyn till gamla föreställningar om det platonska världsåret som är 25.920 år långt. Det vill säga den tid det tar för solen att passera genom zodiakens alla tolv stjärnbilder. Delar man det platonska världsåret i tolv delar omfattar varje epok 2.160 år. En sådan tolftedel omfattade enligt Steiner en kulturepok, vilket han såg som ett historiskt basintervall. Dessa kulturepoker benämnde han efter de områden på jorden som haft/har/skall få en högkultur:

  1. Urindiska kulturepoken  (7.227 – 5.067 f. Kr.)
  2. Urpersiska kulturepoken  (5.067 – 2.907 f. Kr)
  3. Egyptisk-kaldeiska kulturepoken  (2.907 – 747 f. Kr.)
  4. Grekisk-romerska kulturepoken  (747 f. Kr. – 1413 e. Kr.)
  5. Nuvarande kulturepoken  (1413 – 3.573 e. Kr.)
  6. Rysk-slaviska kulturepoken  (3.573 – 7.573 e. Kr.)
  7. Amerikanska kulturepoken (under 8:e och 9:e årtusendet)

Denna esoteriska historieindelning föregås (precis som i gängse historiesyn) av förmänskliga epoker. Men planeten jorden är i sig en del av ett ännu större utvecklingssammanhang, de så kallade planettillstånden, som kommer att efterträdas av fler.

Genom att människan inkarnerar i varje kulturepok är hon en aktiv medaktör i världshistorien. Och detta mäktiga skeende speglas i den enskilda människans liv. Om man delar världsåret (25.920 år) med 360 får man 72 år – en ungefärlig mansålder. Var och en av dagarna i världsåret motsvarar alltså ett människoliv.  Man kan också säga att en människas levnad utgör en världsårsdag.

Antalet andetag för en människa i vila är cirka 18  i minuten. Tar man detta gånger 60 blir det 1.080 andetag i timmen. Och detta multiplicerat med 24 timmar blir 25.920 andetag per dygn, det vill säga samma summa som antalet år i världsåret.

Om detta kan man läsa i Historien om den antroposofiska humanismen – den antroposofiska bildningsidén i idéhistoriskt perspektiv 1880 – 1980, skriven av Håkan Leijon. Boken, som är en akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet 1997, är mycket läsvärd. Inte svårläst som många andra doktorsavhandlingar. Här får man en inblick i hur Rudolf Steiner konstruerade antroposofin från kunskapsteori till bildningsrörelse. Slutet av boken behandlar den svenska antroposofins utveckling fram till 1985.

Boken, som är sorgligt negligerad i den antroposofiska rörelsen, är sedan länge utgången på förlaget. Med sina drygt trehundra sidor är den en lysande sammanfattning av de väsentliga dragen i denna komplicerade världsåskådning. Vi lär återkomma i ämnet.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Mummel i kön har läsare över hela jorden

Varför bloggar folk? Handlar det om att skriva dagbok för offentligheten? I början var det svårt att förstå vitsen. Samtidigt snackade alla om Facebook. Man borde vara med, sades det. Varför det? Vännerna hade svårt att förklara egenarten. Efter viss research framgick att det var ett nytt sätt att umgås med sina vänner där man delade tankar och tips med varandra. Ja, det var ju gratis – och det fanns ju saker man skulle vilja skriva.

Men på Facebook kunde man inte skriva längre texter än några meningar. Jag måste ha en blogg, menade den IT-begåvade sonen, som raskt ordnade en sådan. Så föddes Mummel i kön. Namnet kommer från en avdelning i legendariska tidningen Se som jag hade förmånen att arbeta med på sextiotalet. Med detta tämligen anspråkslösa anslag öppnade sig så möjligheten att formulera synpunkter på antroposofer och Antroposofiska sällskapet som inte varit möjligt tidigare.

Tanken var att länka dessa krönikor till Facebook där en växande skara antroposofiska vänner för första gången kunde ta del av ocensurerade synpunkter på det antroposofiska arbetet. Så att ett idéutbyte kunde äga rum som på sikt kanske kunde leda till en vitalisering av en stelnad rörelse, var tanken. En väl naiv förhoppning, skulle det visa sig. Men det fanns ju andra ämnen. Och när drygt två år har gått sedan starten har det blivit 135 krönikor.

Detta skrivande är naturligtvis oavlönat, lusten att skriva är drivkraften – och förhoppningen om ett hyggligt antal läsare. Och läsarna kom. Med besked. En IT-guru sa en gång på en kurs: ”Börja blogga – var lugn, läsarna kommer. Ju bättre texter, ju fler läsare”. Och det är sant. Men att det skulle vara SÅ MÅNGA hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Sen starten har nämligen exakt 11. 681 unika personer tagit del av dessa texter.  Bloggprogrammet WordPress noterar detta fortlöpande. Och eftersom det också noterat  47. 583 hits, innebär det att dessa elva tusen människor har läst i genomsnitt 4 artiklar var. Aldrig i mitt skrivande liv har jag haft så många läsare (även om det inte är någonting i jämförelse med sådana som Blondinbellas modeblogg med 100 000 besökare om dan).

En annan konsekvens av bloggformatet är att en publicerad texter ligger ute så länge man vill – för ständigt nya läsare att upptäcka. Förr var det ju så att om man lyckades få en artikel publicerad i en tidning så var den aktuell en dag – efter det försvann läsarna. Många som stött på Mummel i kön på nätet läser också fler äldre artiklar samtidigt . Om texten är ny eller gammal har bara en marginell betydelse.

Programmet redovisar antal läsare för varje artikel som läggs ut på nätet. Baserat på den statistiken har man snart en tio i topp-lista  på Mummel i köns mest lästa texter (antal läsare i parentes):

  1. Varför blir man antroposof? (2 385)
  2. Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om (2 302)
  3. Hur ser den svenska mentaliteten ut? (2 058)
  4. Har antroposoferna förstått antroposofin? (1 970)
  5. Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter (1 448)
  6. Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess (1 395)
  7. Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin (1 302)
  8. Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger (1 246)
  9. Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie? (1 171)
  10. Problemen i den antroposofiska rörelsen (2) (980)

Frånsett två är alla på topplistan relaterade till antroposofi, även om andra ämnesområden dominerar bland de 135 texterna. Den största överraskningen var nog att läsandet av Mummel i kön inte begränsas till Sverige. Bloggen har naturligtvis flest läsare här – men vem hade trott att bloggen skulle läsas också utomlands. Och inte bara här och där i våra grannländer. Statistiken visar att det finns läsare över hela jorden! Bara sen i maj – ett halvår tillbaka – har människor på fem kontinenter – alla utom Antarktis – läst Mummel i kön. Närmare bestämt 72 länder och 340 städer. Det är mycket inspirerande och en stor utmaning.

Ni ser dem närmare specificerade här nedan. Ibland redovisas ingen stad, bara landet. Och respektive stad har inte sällan mer än en Mummel-läsare. Så börja blogga, gott folk – läsarna kommer att hitta er!

Albanien: Tirana, Argentina: Rosario, Australien: Adelaide, Mount Martha, Warrawee, Sidney, Bahrain, Bangladesh: Dhaka, Belgien: Vorst, Bryssel, Kapellen, Dendermonde, Louvain, Brasilien: Sao Paulo, Rio de Janeiro, Curitiba, Salvador, Bulgarien: Sofia, Chile: Santiago, Colombia: Bogotá, Danmark: Rönnede, Rödkärsbro, Hellebaek, Rödekro, Aarhus, Farum, Bjæverskov, Esbjerg, Glostrup, Otterup, Slangerup, Köpenhamn, Sabro, Bagsværd, Fredriksberg, England: Chichester, Manchester, Wolverhampton, Macclesfield, Arnold, Luton, Guildford, Oxford, London, Cambridge, Estland: Tallinn, Saue, Filippinerna, Finland: Kimito, Oulu, Helsingfors, Kokkola, Turku, Parainen, Tammisaari, Suonenjoki, Siuntio, Tammerfors, Närpes, Yttermark, Jakobstad, Vasa, Lahti, Frankrike: Caen, Mirande, Épieds-en-Beauce, Sémoy, Paris, Toulouse, Saint-Germain-en-Laye, La Trinité,  Fleury-les-Aubrais,  Lunay,  Chailly, Ermenonville, Issus, Georgien: Tbilisi, Grekland: Aten, Iráklion, Holland: Utrecht, Group, Utrecht, Purmerend, Haarlemmermeer, Amsterdam, Arnhem, Leiden, Haren, Kaatsheuvel, Hong Kong: Central District, Tuen Mun, A Kung Ngam, Kowloon, Kwai Chung, Indien: Dehli, Kaul, Bangalore, Indonesien: Bogor, Djakarta, Iran: Azad, Zabol, Teheran, Irland, Island: Reykjavik, Israel: Ashod, Ramat Gan, Tel Aviv, Rehovot, Kfar Saba, Italien: Marco, Salerno, Castellamonte, Japan: Tokyo, Jemen, Kazakstan, Kanada: Montreal, Toronto, Victoria, Burnaby, Lower Sackville, Dollard-des-ormeaux, Kenya: Nairobi, Kina: Shenzhen, Peking, Guangzhuo, Fuzhou, Harbin, Shanghai, Nanjing, Hefei, Chaoyang, Putian, Shenyan, Korea: Seoul, Kroatien: Perusic, Lettland: Riga, Ogre, Litauen: Vilnius, Luxemburg: Bertrange, Boulaide, Itzig, Mamer, Dudelange, Malaysia: Kuala Lumpur, Macao, Moldavien, Namibia: Windhoek, Nicaragua: Managua, Norge: Brönnöysund, Stavanger, Kolbotn, Rakkestad, Bergen, Oslo, Dokka, Tofte, Florvåg, Hamar, Haugesund, Dale, Trondheim, Moss, Lillehammer, Sandnes, Stange, Arendal, Vestby, Drammen, Andenes, Svavelvik, Panama, Peru: Lima, Polen: Warzava, Wroclaw, Wloclawek, Koszalin, Smolec, Portugal: Nelas, Puerto Rico, Rumänien: Arad, Bukarest, Iasi, Alba Iulia, Voronezh, Ploiesti, Ryssland: Moskva, S:t Petersburg, Zhirkov, Samara, Kazan, Stavropol, Belgorod, Togliatti, Inko, Orsk, Saratov, Orenburg, Pyshma, Chelyabinsk, Volgodonsk, Korolev, Schweiz: Luzern, Zürich, Tuggen, Senegal, Singapore, Slovakien: Bratislava, Slovenien, Spanien: Barcelona, Madrid, Valencia, El Prat De Llobregat, Bailén, Cebreros, Getafe, Málaga, Córdoba, Valladolid, Pontevedra, Reus, Marbella,  Torremolinos, Sydafrika: Rivonia, Thailand: Bangkok, Taiwan: Tainan, Taipei, Tjeckien: Stare Mesto, Prag, Turkiet: Ankara, Mugla, Istanbul, Tyskland: Hamburg, Düsseldorf, Pinneberg, Dresden, Leipzig, Freiburg, Bremen, Point, Hornbach, Wiesbaden, Nürnberg, Böhl-Iggelheim, Wedel, Berlin, Heidelberg, Fürstenau, Aachen, Paderborn, Freiburg, Zingst, Potsdam, Bobenheim-Roxheim, Frankfurt Am Main, Ludwigshafen, Wellen, Zorneding, Pforzheim, Kabel, Vorwerk, Osterwick, Tönisvorst, Uganda, Ukraina: Kiev, Kiselëv, Rivne, Obolon, Odessa, Kharkov, Sivash, Dnepropetrovsk, Lviv,  Kherson, Ungern: Debrecen, Uruguay: Montevideo, USA: San Diego, Rochester, Dallas, Scranton, Sunnyvale, Cupertino, Fort Worth, Seattle, Saint Louis, San Luis Obispo, Memphis, Schwenksville, Redmond, Elisabethtown, Clarks Summit, Los Angeles, Kansas City, Glassboro, Bellingham, Rush City, Wallington, New York, White Plains, Kirkland, Phoenix,Tucson, South San Francisco, Santa Clara, Mountain View, Chicago, Rancho Cucamonga, Farmingdale, Menlo Park, Brooklyn, West Hollywood, Houston, Plano, Milpitas, Mechanicsburg, Portland, Leesburg, Apo, Cambridge, Atlanta, Scottsdale, Summerville, Albany, Oceanside, Denver, Canyon Country, Bronx, Brooklyn, San Antonio, Wharton, Walnut, Baltimore, Santa Ana, Boston, San Jose, Lakeland, Woodstock, Missoula, Albany, Tampa, Daly City, Vietnam: Hanoi, Vitryssland: Minsk, Zambia: Lusaka, Åland: Mariehamn, Österrike: Wien, Wels.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Rudolf Steiner och ”negerromanen”

”Jag var inne i en bokhandel i Basel nyligen. Där fann jag ett program om senaste nytt: en negerroman. Negrerna kommer på det hela taget in i Europas civilisation just nu. Negerdanser visas på scen överallt, och det skuttas negerdanser i danslokalerna. Och så har vi denna negerroman. Den är urtrist, gräsligt dålig, men folk slukar den. Jag är för min del övertygad om att om vi skulle få flera i samma stil och om vi skulle rekommendera nygravida kvinnor att läsa dem, då behöver det inte ens komma några negrer till Europa för att skapa mulatter; enbart genom att läsa sådana romaner skulle det födas en hel rad barn som skulle vara alldeles gråa och ha mulatthår, de skulle få ett mulattliknande ansikte.

Ovanstående passus uttalades av Rudolf Steiner i ett av de föredrag han höll för arbetarna vid det första Goetheanum-bygget 1922.  Medarbetarna i det lilla Järna-förlaget Telleby Bokförlag, som 1990 stod i begrepp att  publicera texten på svenska i en bok, blev överraskade och betänksamma. Texten skulle ingå i en serie utgåvor betitlad Arbetarföredragen, där första delen redan var utgiven. För flera av oss var texten chockerande. Hade han verkligen sagt så? Research visade att den åsyftade bokens undertitel faktiskt var En negerroman, vilket mildrade intrycket något, liksom att begreppet neger då naturligtvis var helt okontroversiellt och saknade den laddning det har idag.  Men det övriga? Hur skulle vi förhålla oss?

Texten hade i många år funnits på tyska i Gesamtausgabe – och uppenbarligen inte uppfattats som problematisk där, trots att första publicering skett så sent som 1983. Hur man där resonerat visste vi inte – kanske såg man att uppgiften låg i att dokumentera all kvarlåtenskap oavsett innehåll.  För framtida forskning. Vår uppgift var en annan. Vi ville ge ut denna samling föredrag för att de gav en bred orientering inom många antroposofiska ämnesområden på ett för Steiner ovanligt lättillgängligt språk.

Hur man resonerat i Schweiz var en sak, vi hade att ta ställning till den svenska marknaden. Att ge ut boken är samma sak som att förlaget säger: det här står vi bakom – vilket, om vi behöll textavsnittet, samtidigt skulle betyda att vi var rasister. Efter flera möten blev vi överens att vi inte kunde publicera textavsnittet med den betydelse det med tiden kommit att få. Skulle vi då avstå från att ge ut boken? Man redigerar ju inte Steiner hade vi fått lära oss. Det han sagt är ristat i sten. Samtidigt beror det ju på vad man menar med redigering. Ett konkurrerande litet förlag hade just givit ut en samling Steinertexter på temat döden. Det om något var ju en redigering – man hade helt enkelt lyft ut texter ur ett sammanhang och infogat dem in i en tematik förlaget skapat. Men detta uppfattades inte som kontroversiellt.

Dessutom hade avsnittet inget esoteriskt värde och gjorde i övrigt varken till eller från sakligt sett. Så OK, om vi lyfter ut textavsnittet, sa vi oss – borde vi då inte i ett förord tala om att vi lyft ut detsamma? Här talade vår stränga antroposofiska moral. Sanningen framför allt! Men det föll på sin egen orimlighet. Om vi talat om att vi lyft ut ett avsnitt vill läsaren veta varför, och oavsett om vi skulle beskriva olämpligheten med egna ord eller till och med publicera textavsnittet in extenso, skulle vår ursprungsintention totalt förfelas. Dessutom skulle vi ha väckt den björn som sover – på flera sätt.

Auktoriteter inom rörelsen kontaktades. De tillstyrkte strykning, eftersom en publicering inte bara skulle skada antroposofin i landet – utan även Rudolf Steiner personligen, som man sa. Så vi publicerade boken med en neutral formulering i förordet att utgåvan redigerats något.

Trots detta kom snart rykten i svang efter publiceringen. Pietister var upprörda över att vi skulle ha ”censurerat”, ”förskönat” eller ”gömt undan” en viktig text. Några menade till och med att textavsnittet var oproblematiskt, en brist på omdöme som gjorde att vi på förlaget ändå tog lätt på kritiken eftersom vi var övertygade att Steiner själv hade varit den förste att förorda strykning. Att tro något annat vore en skymf mot hans minne. Hans avsikt var aldrig att företräda rasistiska åsikter – tvärtom, hela hans livsgärning genomsyrades av ett långt drivet jämlikhetsideal. Ingen människa är förmer än någon annan.

Därför är ”mulattcitatet” gåtfullt. Rudolf Steiner var en extraordinär personlighet – men också en människa med fel och brister. Kanske lät han sig ibland dras med i den allmänna tidsandans fördomsfulla uppfattningar. För det är ju så det ser ut i detta fall. Detta förtar dock inte hans storhet. Hans uttalanden om ”raser” spelar trots allt en marginell roll i det mäktiga projekt han kallade antroposofi. Därför är den steineristiska hållning orimlig som säger att det Steiner sagt är kungsord som alltid kommer att äga samma giltighet som då de uttalades. Det är en hållning som binder antroposofin i tiden. Det Steiner sa då bar han det fulla ansvaret för – men nu kommer det an på hur vi handskas med detta. Det är vi som bär ansvaret för vår tid. Det är våra omdömen som avgör hur antroposofin skall leva vidare.

Så anklagelser mot antroposofin som rasistisk framstår trots allt som både överdriven och perifer. Att det inte är det antroposofin handlar om visar om inte annat antroposofernas yrvakenhet i ämnet. Det är ju inte frågan om raser som gör folk intresserade av antroposofi. Eller som givit antroposofin dess ställning i samhällslivet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Skulle Steiner gillat dagens antroposofiska rörelse?

I början tror man att de flesta antroposofer är invigda. Och man hoppas att det inte märks att man själv är en ”vanlig” människa. Så stor är respekten för antroposofin. Känslan av att på något sätt vara ovärdig sporrar till självdisciplin. Man mediterar sig blå och tar verkligen itu med sin positivitetsövning för att bearbeta sitt i grunden kritiska sinnelag. Med tiden kan nog en viss kultivering av själslivet märkas – åtminstone tycker man det själv. Man odlar höga ideal genom att förkovra sig inom filosofi, existentialism, kristologi, konst och historia.

Att ett seriöst förhållningssätt gentemot antroposofin förädlar karaktären kan man väl förmoda. Men att antroposofer därför skulle vara invigda är att ta i. Efter några decennier i rörelsen känns det snarare som att de i stort sett är som folk är mest. Med några extraordinära undantag.

Kan man förmoda att detta var Steiners avsikt då han introducerade antroposofin? Skulle han idag nickat gillande åt utvecklingen inom den antroposofiska rörelsen? Jag har svårt att tro det. Överallt i hans texter är ambitionsnivån hög och förtroendet för lärjungarnas andliga potential orubblig. Han förväntade sig mycket, men många menar att det fanns tecken – särskilt på slutet av hans liv – att han upplevde att dessa förväntningar inte infriats.

Men detta behöver ju inte betyda att han därför betraktade sin gärning som misslyckad. Man kan förmoda att det viktigaste var att antroposofin hade introducerats. Oavsett hur den mottagits var den ett faktum att räkna med. Alla praktiska verksamheter inom odling, vård och omsorg har ändå haft en stor betydelse – utan högt ställda andliga krav på enskilda. Att hans egen generation inte hade den nödvändiga mognaden var kanske en besvikelse, men han hade en plan B – framtidens människor. Fast frågan är om inte detta i själva verket var plan A.

Han talade själv om att hans generation antroposofer var ”förtrupp till förtrupperna”, vilket något avdramatiserade förväntningarna på personlig andlig utveckling, samtidigt som det gav lärjungarna en känsla av exklusivitet. Huvuduppgiften var att bereda marken för det som skall komma.

Steiners generation och generationen efter har i mångt och mycket tagit emot hans antroposofi som en receptsamling där man lydigt följer doseringar och tillagningstider. Kanske en naturlig följd av det överväldigande intryck en sådan personlighet som Steiner gav. Han måste ha insett hur osjälvständiga lärjungar blir inför en karismatisk lärare med ett kraftfullt budskap.

Detta är inte dåligt. Det är en nödvändig början. Vi måste bara förstå detta och inte bli nedslagna för att vi inte lyckats nå de andliga höjder vi förväntat av oss själva. Vi ingår visserligen bara i förtruppen, men en viktig sådan. Nästa inkarnation är vi förberedda och kan verka på ett helt annat sätt. Rimligtvis.

Rudolf Steiners antroposofi erbjöds världen i god tid innan den av en framtida mänsklighet kan realiseras som en kraftfullt förnyad humanism. Den antroposofiska idén kräver tid att mogna. Den osjälvständiga receptantroposofi som dominerar i vår tid måste i framtiden omvandlas till en mer mogen livskonst. Detta måste Steiner ha räknat med.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)