Posts Tagged ‘ antroposofi

”Dolda huvudmän” och informellt ledarskap styr många waldorfskolor

♦ ♦ ♦ Waldorflärarhögskolans blogg Waldorf Agora har nyligen publicerat en tysk studie som redovisar hur waldorflärarna upplever sin arbetssituation. 1 807 lärare från 105 waldorfskolor i Tyskland har tillfrågats. Fler lärare än i det övriga skolväsendet ansåg sig vara nöjda med sin arbetssituation, men det fanns naturligtvis också kritiska synpunkter.

Waldorf i UppsalaEn sådan är att ledningsorganisationen i skolorna ofta präglas av informellt ledarskap och otydlighet. Detta är allmänt omvittnat, inte bara inom waldorfrörelsen utan i hela den antroposofiska rörelsen och hänger samman med den ideologiska övertygelsen att all central ledning är av ondo. Men eftersom en verksamhet måste ledas uppstår istället informella beslutsgångar med korridorbeslut tagna i mindre grupperingar med ”dolda huvudmän”. Som en direkt följd av detta uppstår ”ineffektivt beslutsfattande och bristande information, slutenhet”, som man säger i rapporten.

Många har vittnat om att beslut tagna i kollegiet senare ändras av andra utanför kollegiet, eller att informella beslut tagna i andra sammanhang inte senare meddelas i kollegiet – men gäller ändå. Man glömmer att meddela informella beslut, eller så anser man de vara av mindre vikt. Att beslut tagna i kollegiet inte verkställs är också vanligt. Uppföljning är det si och så med. Och så finns de som över huvud taget inte deltar.

Denna ineffektivitet präglar även andra antroposofiska verksamheter.

Alla ser baksidorna av detta arbetssätt, men har svårt att komma med realistiska alternativ – för det är ju så här man vill jobba. Även om fler och fler waldorfskolor numer har en rektorsfunktion är förhållningssättet ändå utpräglat antiauktoritärt – för att inte säga anarkistiskt. Det informella ses som mer ”levande” och ”mänskligt”, man vill inte underordna sig ”byråkrati” och ”formalism”.

Den svenska antroposofiska rörelsens stora inspirator Arne Klingborg talade ofta för detta förhållningssätt. Han menade att det viktiga som åstadkommits inte uppstått genom att man ”organiserat fram det”. Det uppstod som ett resultat av ”mänskliga konstellationer”. Poängen var det brinnande engagemanget för saken, han avskydde beskäftigt strukturerande. Formfrågor var meningslösa om det inte fanns ett levande innehåll. Fanns detta uppstod strukturen av sig själv, menade han.

Detta fungerade bra de decennier han var motorn i den idérika Järna-antroposofin. Med sin enastående visionära initiativkraft entusiasmerade han otaliga som bidrog med att sätta Järna på kartan. Den glädje och verksamhetslust som då rådde räckte som det ofta gör i en pionjärfas. Men en nutida mer förvaltningspräglad fas kräver helt andra åtgärder. Att detta ofta inte uppnås kan vi ana i den tyska rapportens mer kritiska synpunkter.

Här uppmärksammas också bristen på erkännande från både kollegor och elever avseende särskilt eurytmilärare men även lärare i bild, musik och hantverk. Detta är ju lite paradoxalt då waldorfmetoden så tydligt profilerar att den inte inte bara är ”en skola för huvudet”. Men knappast överraskande, speciellt då det gäller eurytmin. Dess berättigande har alltid ifrågasatts, framför allt från elevhåll.

I de flesta mänskliga sammanhang bildas läger av traditionalister och reformister, så också i waldorfskolorna, beskriver rapporten. Vi har tidigare beskrivit ett svenskt exempel på detta. Det är också en stor omsättning av yngre lärare, men utan närmare analys av möjliga orsaker. Vilket är synd, det skulle säga en del om dagens waldorfskolor. Lämnar man för att man är besviken för att man inte förstått egenarten då man anställdes? Kräver skolan för mycket arbete till för liten lön?

Brister i lärarutbildningen påpekas också. Här har man inte i tillräcklig grad integrerat nya kunskaper i kursplanen. Detta har gjort att en vidareutveckling av waldorfpedagogiken knappast varit märkbar.

Men huvudbudskapet i rapporten är ändå att waldorflärarna trivs med sin arbetssituation.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofin – en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig

♦ ♦ ♦ Från den bok om waldorfpedagogik Christine och Örjan Liebendörfer nyss publicerat lade Alicia Hamberg nyligen ut ett citat på Facebook som orsakade en stor debatt. Citatet löd:

»… att vara antroposof är en fullständigt frivillig handling där man själv definierar vad det innebär.«

De över hundra kommentarerna var eniga i uppfattningen om att detta är en ovanligt ytlig och intetsägande formulering, en i raden av uttalanden som suddar ut antroposofins särart. Man blir antroposof frivilligt! Hur kan man göra en poäng av en sådan självklarhet? Och att själv definiera vad antroposofin handlar om – vad menas? Är det hittepå det handlar om?

Det är vanligt i antroposofiska kretsar att man gör så här i en strävan efter acceptans. Andra formuleringar i samma stil är ”antroposofin är en försöksmetod i det allmänmänskliga”, eller ”antroposofi är en kunskapsväg som vill förena det andliga i människan med det andliga i världsalltet”. Det låter poetiskt – och antroposofer älskar sådana formuleringar – men de är naturligtvis obegripliga för de flesta andra. Det ger ingen aning om det centrala i antroposofin.

Den norska antroposofiska sajten Dialogos är ett bra exempel på denna urvattning. Man vill upplysa om antroposofin och har därför gjort en lista på det man menar är de väsentliga punkterna. Men istället för att greppa särarten formuleras inget annat än allmänna förhållningssätt och perifera uppgifter. Här är listan i svensk översättning med kommentarer i rött.

  1. Antroposofi kommer från grekiskan och betyder kunskap eller visdom om människan. Istället för något centralt för egenarten kommer  här en uppgift som mer har karaktär av fotnot. En märklig prioritering. 
  2. Antroposofin grundades av Rudolf Steiner (1861-1925). Likadant här. Att upphovsmannen är älskad av sina anhängare försvarar inte en placering så här högt i en presentation av antroposofin. 
  3. Antroposofi är att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv: Jag är inte bara en produkt av biologi och miljö, utan är en produktiv och skapande andlig individualitet. ”Att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv” är en gammal antroposofisk klyscha som känns banal utanför våra sammanhang. Likaså att människan inte bara är en produkt av arv och miljö. Detta är i dag allmängods inom new age.
  4. Antroposofin sätter människan i centrum, oavsett kön, kultur, religion eller annan grupptillhörighet. Att ”sätta människan i centrum” låter som en trött partipolitisk floskel som egentligen inte betyder någonting. Den märkliga fortsättningen – ”oavsett kön, religion, kultur eller annan grupptillhörighet” har historiska orsaker. Att Steiner framhöll vikten av antroposofins allmängiltighet var viktigt för hundra år sedan. Men idag känns det lika föråldrat som irrelevant. För att inte säga genant.
  5. Antroposofin betraktar jorden som en levande organism som det är människans ansvar att värna och vårda. Den mest utslätade formuleringen av dem alla. På vad sätt skiljer sig detta förhållningssätt från resten av mänsklighetens uppfattning i frågan?
  6. Därför ligger det i antroposofin en sporre till praktiska insatser för ett människovärdigt samhälle. Detta kommer till uttryck i sociala initiativ som förskolor och skolor i alla delar av världen, biodynamisk odling, läkekonst och socialterapi, etiska banker och mycket mer. Här nämns för första gången något unikt för antroposofin – de praktiska verksamheterna – men på ett oengagerat och småtråkigt sätt.
  7. Antroposofin betraktar konst, vetenskap och religion som likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning. De försöker förena de tre i ett helhetsperspektiv. Att konst, vetenskap och religion är ”likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning” är ett av dessa uttryck antroposofer svänger sig med men som är obegripliga för en nybörjare. Och att man ”försöker förena de tre i ett helhetsbegrepp” skingrar knappast förståelsedimman. Snarare tvärtom. Troligen skulle även en antroposof ha svårt att förklara vad man här menar.
  8. Enligt antroposofin kan varje människa utveckla förmågor att iaktta den andliga världen. Genom antroposofisk meditativ praxis kan människan från att tro på det andliga utveckla andliga erfarenheter. Här gör man ett försök att göra en distinktion mellan tro och erfarenhet. Att förstå detta är långt ifrån självklart. Och frågan hur detta går till besvaras heller inte.
  9. Antroposofin vädjar till självständigt tänkande och omdöme, och avvisar allt som har att göra med dogmatik eller sekterism. Att formulera självklarheter som något unikt för antroposofin är både häpnadsväckande och pinsamt. 
  10. Därför kan vem som helst, oavhängig av kulturell bakgrund eller religiös och vetenskaplig övertygelse, bli medlem av Antroposofiska sällskapet. Att påpeka att vem som helst kan bli medlem betyder att man inte betraktar detta som självklart – varför skulle man annars formulera det? Och vad sjutton menas med ”vetenskaplig övertygelse”, frågar sig en läsare idag. Förklaringen är att uttrycket är ett arv från Steiners tid då olika vetenskapliga synsätt existerade.

Listan ger ett ålderdomligt intryck. Antroposofer känner igen mycket här som formulerats redan för hundra år sedan av Rudolf Steiner. Listan blir därmed något av en illustration av rörelsens problem idag. Man talar om antroposofin som en framtidsinpuls men märker inte att man i texter och förhållningssätt signalerar det motsatta. Upplevelsen av texten blir att vi här har att göra med en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig.

Dessutom visar denna presentation av antroposofin – liksom så många andra – att man försöker mörka den andliga dimensionen för att få livsåskådningen att verka så ”normal” som möjligt. Som ville man framställa det hela som bara en mer fördjupad humanism som vem som helst skulle kunna känna sympati för. Problemet är att man istället blandar bort korten. Den som läser listan har svårt att få en förståelse av vad antroposofin handlar om. Tvärtom – man blir förvirrad.

Nästa krönika ska vi försöka komma åt ett annat sätt att beskriva antroposofin på. Förhoppningsvis mer begripligt – och modernt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.3/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Det är dåligt med åsiktsfriheten i Antroposofiska sällskapet

♦ ♦ ♦ Antroposofiska sällskapet befinner sig i en kris, som vi kunnat berätta om i förra krönikan. Problemen kring sällskapet och svårigheterna att tala om dem offentligt var själva utgångspunkten för starten av Mummel i kön.

För om inte angelägenheter kan ventileras utanför mötesrummen tvingas de in i en sorts underjordisk tillvaro som är osund, med ryktesspridning och locket-på-mentalitet som följd. Problem går i längden inte att tiga ihjäl. Och det är viktigt att intresserade inte nekas information om väsentliga frågeställningar.

(De som vill uppdatera sig klickar på rubriken Om antroposofi här till höger så kan man läsa alla artiklarna.)

Vår avsikt med Mummel i kön var att initiera en öppen debatt i antroposofiska kretsar, men bara det faktum att problemen formulerats verkar ha varit tillräckligt. Visserligen har debatter förts – ibland riktigt heta till och med – men jag har en känsla av att själva problemformuleringarna har varit det man i första hand har satt värde på i dessa krönikor. Att de tankar och frågor som levt under ytan har kommit upp och kunnat beskådas i fullt dagsljus.

Mummel i kön är mig veterligen den enda kanal i det här landet som inifrån regelbundet kritiskt granskat Antroposofiska sällskapet och den antroposofiska rörelsen. Det finns ingen tradition på området. Trots att rörelsen hundraårsjubilerar i år har formerna för sällskapet i Sverige aldrig diskuterats i en offentlig debatt. Antroposofiska internpublikationer har fortfarande karaktär av reklamblad där allt antroposofiskt lovsjungs som om inga problem existerar.

Dessa tidskrifter kontrolleras nämligen alla av ansvarig utgivare som vill ge en glättig och problemfri bild av sällskapet och den antroposofiska rörelsen. Detta var dessvärre även fallet med den tidskrift undertecknad var redaktör för i 23 år (Forum för antroposofi). Men genom nätet och bloggosfären har oberoende aktörer som Mummel i kön nu fått en möjlighet att balansera denna ensidighet så att bilden av sällskapet och den antroposofiska rörelsen blir mer sann.

Och Mummel i kön har många läsare. Av de 85 krönikor om antroposofi vi publicerat sedan starten för fyra år sedan har 40 av dem behandlat problemen kring Antroposofiska sällskapet och rörelsen. Dessa har lästs av mellan sju- och åttahundra, ofta upp till flera tusen läsare per krönika. En enstaka krönika, Har antroposoferna förstått antroposofin, har lästs av så många som över 32 000. Sammanräknat handlar det om drygt 80 000 sidvisningar av läsare i 72 länder – på fem kontinenter.

Det är otroliga siffror. Många tror att en blogg läses av ett fåtal, att det är en angelägenhet för de närmast sörjande. Men inte i det här fallet. Intresset för denna oberoende sajt är stort – kanske just för att alla andra textkällor är så tillrättalagda. Mummel i kön fyller ett sedan länge uppdämt behov.

Men bland alla kommentarer vi fått under årens lopp har inga kommit från sällskapets ledning. Ett faktum som skulle ses som anmärkningsvärt i andra sammanhang. Hur uppfattar de tusentals läsare i Sverige och utomlands att styrelsen och tongivande människor i sällskapet tigit som muren i fyra år? Inte vet jag, men intrycket kan knappast vara positivt.

Den kompakta tystnaden säger nämligen en del. För det första att man inte tar kritiken på allvar och genom att inte besvara den vill förminska dess betydelse. Av detta kan man förstå att det är lågt i tak i sammanhangen. Man vill inte ha en debatt som riskerar ledningens auktoritet. Detta står i skarp kontrast till samhällets demokratiska värden om åsiktsfrihet och ett öppet debattklimat, och inte minst det antroposofiska honnörsbegreppet om frihet i kulturlivet.

Att inte vilja delta i samtal kring sällskapets gestaltning visar knappast på frihet i kulturlivet – det signalerar snarare diktat och arrogans.

Hade vi haft en öppen samtalskultur inom Antroposofiska sällskapet hade situationen kanske varit annorlunda. Ett levande tankeutbyte om sällskapets former hade kanske gjort att vi kommit vidare, kanske stärkt och moderniserat rörelsen. Så att vi kunnat undvika den nuvarande krisen. Synd att man inte vågade tillåta denna öppenhet och fria idéflöde.

Att man inte ansåg att Antroposofiska sällskapet var värt det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

På Facebook kan man umgås med sådana man inte träffat

♦ ♦ ♦ För flera år sedan då jag fortfarande var yrkesverksam dök allt som oftast ett begrepp upp i media som kallades Facebook. Jag hade svårt att få grepp om det nya fenomenet, men det verkade spännande. Som nån sorts elektronisk mötes- och nyhetsplats. Jag frågade mina vänner om de kunde beskriva konceptet. Vad var grejen? Men de tyckte att det var svårt att förklara så det tog ett tag att ringa in vad det handlade om.

Men mitt intresse växte, så jag skaffade ett konto. Jag hade tänkt att jag här kunde publicera lite texter som kunde intressera mina bekanta, men förstod snart att sajten mer var tänkt som ett anspråkslöst kommunikationsmedel för vardagliga göranden och låtanden. Ville jag skriva längre texter var jag nödd att starta en blogg. Så min dataexpert till son fick hjälpa mig med detta. Jag döpte bloggen till Mummel i kön efter en avdelning i den numera avsomnade tidningen Se som jag jobbade på i mitten av sextiotalet. Tanken var att jag sedan kunde länka mina bloggtexter till Facebook.

Och som många nybörjare på Facebook hamnade jag i ett lite märklig definitionsproblem; vilka var mina vänner – egentligen? Som affärsbiträde hade jag ett stort kontaktnät med dagliga givande samtal. Denna centrala placering mitt i den antroposofiska kulturen gjorde att jag under åren lärde känna fler människor än de flesta i rörelsen. Men kan man därför säga att mina kunder också var mina vänner?

Min önskan att få många läsare av bloggen fick mig snart att se mer krasst på det hela – jag inkluderade alla bekanta jag hade. I dag har jag 461 facebookvänner, varav kanske ett tjugotal kan anses vara vänner i en mer traditionell bemärkelse, resten får väl mer betraktas som bekanta. Men bara en tiondel av de 461 syns regelbundet på Facebook, varav mina närmaste vänner knappast alls. De jag kommunicerar med är mest bekanta, ofta flyktiga sådana – ja till och med sådana jag aldrig träffat. Det är lite paradoxalt.

En av de jag umgås med nästan dagligen på Facebook har jag aldrig träffat. Bekantskapen är lite okonventionell då hon tillhör en av våra flitigaste kritiker av waldorfpedagogiken och antroposofin. Vi har därför starkt divergerande åsikter, men det finns ändå intressanta aspekter i många av hennes synpunkter i dessa frågor. Och vi har i övrigt flera andra intressen gemensamt. Trots att vi som sagt aldrig träffats. Och jag har fler exempel på denna nya tidens icke-rumsliga kontaktform.

Umgängesformerna på Facebook handlar oftast om kortfattade och glättiga kommentarer till vardagen. Men då och då uppstår diskussioner. Ibland luftas hjärteangelägenheter. Vilket kan vara berikande – eller leda till meningsskiljaktigheter som kan bli besvärliga. Jag har blivit blockad några gånger av människor som inte gillar mina ståndpunkter liksom jag plockat bort en och annan där vidare meningsutbyten känns ofruktbara.

Vår tids umgängesformer har utökats med sociala medier. Men flera av mina gamla vänner anser att de inte behöver Facebook som kommunikationsplattform, ”jag föredrar att träffa mina vänner istället”, säger flera, eller ”jag sitter framför en dator hela dagen på jobbet, jag vill inte göra det hemma också”. Detta är synpunkter få bland de yngre har. För Facebook är ju en umgängesform som kompletterar det konventionella umgänget, inte ersätter det. För mig möjliggör Facebook ett umgänge som pensioneringen och flyttandet till en annan ort omöjliggjort. Därför är jag tacksam för denna chans till ett umgänge jag annars inte skulle ha haft.

Och genom Facebook har vi en nästan daglig kontakt med våra barn i ett annat land. En annan sida av detta medium är alla tips på artiklar, filmer, nyheter, musik och bilder som finns där hela tiden i ett flöde. Berikande. Något sådant fanns ju inte förr. Och när man ibland kommer till Järna kommer alltid någon fram, glatt vinkande och med en skälmsk glimt i ögonvrån: ”vi ses ju på Facebook numer!”

Det var inte bättre förr.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den antroposofiska rörelsen riskerar att betraktas som en sekt

♦ ♦ ♦ Man kan säga att antroposofin är en moderniserad form av det man kallar mystik, åskådningen att människan kan nå en icke-sinnlig kunskap om den andliga världen. Begreppet ockultism har ungefär samma betydelse. Poängen är att individen genom egenaktivitet söker denna kunskap – till skillnad från religionens tro på fastlagda påståenden.

Detta inre sökande är inget man klarar av på en kafferast. Det är en mödosam och livslång väg av självreflektion, meditation och strävan att förädla den egna personligheten. Det har alltid funnits människor som av egen kraft hittat sin väg till detta kunskapande. Det storslagna med Rudolf Steiners livsgärning var att han breddade denna krets med sin antroposofi. Han upplevdes som trovärdig, det han sa hade tyngd och substans.

Den som i dag ser tecken på antroposofins tillbakagång och funderar på orsakerna kan nog hålla med om att det är just trovärdighet och substans som saknas. Antroposofin har ingen dragningskraft, inga karismatiska personligheter som tar kraftfulla initiativ. Och en svag representation av det centrala – den inre skolningsvägen. Därmed framstår antroposofin som otydlig och ointressant.

Detta märks inte minst då man tittar på det senaste numret av det svenska medlemsbladet Forum antroposofi (2/13) där generalsekreteraren för det svenska antroposofiska sällskapet Mats-Ola Ohlsson i ett nedtecknat samtal funderar kring ”vilka stämningar och möjligheter som idag råder inom Antroposofiska sällskapet”.

Här väntar man sig någon sorts intentionsförklaring och allmänt insiktsfulla betraktelser om sällskapets väg framåt. Istället yttras till intet förpliktigande schabloner typiska för den antroposofiska jargongen. Man vill ge intryck av klokt eftersinnande när det i själva verket bara är tomt prat. Inledningsvis menar Mats-Ola att det ligger ”en slags gåtfull lagbundenhet” i de hundra år som gått sedan sällskapet bildades, och han fortsätter:

»Då kan något nytt uppstå, det kan komma fram nya groningskrafter. Vi kan stå friare inför det vi traditionsenligt skulle kunna förvalta vidare. Vi är fria att förbinda oss ur hjärtekrafter och impulsera varandra och göra det som behöver göras och inte fastna i undringen över hur man egentligen ska göra det. Ett friare sätt, mera ur våra egna individualiteter. Vi befruktar varandra, vi skapar nytt. Marken är förberedd, luckrad, bearbetad. Vi har erfarenheter, insikter från 100 år med oss. Det är som en jordmån för det här nya som kan spira, som jag tror har att göra med att på ett fritt sätt möta varandra ur hjärtekrafter.«

Hade antroposofin varit mer känd skulle ståuppare läsa upp såna här textpassager från scen. Och fått rungande skrattsalvor. För detta uttryckssätt är en tacksam parodi på hur man kan tala om antroposofi. Det är ett verbalt broderi kring ingenting, en språklig variant av kejsarens nya kläder. Istället för substans finner man här en provkarta på många av de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna: något nytt kan uppstå, groningskrafter, stå fri, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Dessa metaforer är bara tomma åtbörder som skall dölja att här inte finns några idéer, inga djärva initiativ, här saknas spännande perspektiv och planer för framtiden. Kort sagt – här pratas mycket men sägs lite.

Att på detta sätt koka soppa på en spik har funnits länge inom sammanhangen, det är en sorts järnajargong som blivit starkare ju svagare ”impulsen” blivit. Och det är inte bara generalsekreteraren som använder sig av detta språkbruk, det finns inom breda lager av den antroposofiska rörelsen.

Lite längre fram i samma nummer uttalar sig Mats-Ola om meditation. Den metaforstinna orddimman får då stå tillbaka för ett annat märkligt fenomen som också är typiskt för den antroposofiska järnaretoriken – de obesvarade frågorna: 

»Vad menar vi med antroposofisk meditation, i allmänhet och för mig personligen? Vad är vår ansats, våra motiv till kontemplativt, fördjupande arbete? Hur kan vi utveckla en lyssnande och frågande hållning? Vad händer när man mediterar? Var möts och skiljer sig antroposofisk meditation från andra kontemplativa övningsvägar? (…) Vad är drivkraften i mitt sökande? Vart vill jag komma? Få ordning på mitt liv, komma i harmoni och bli väl ”instämd”? Kan ytterligare ett element finnas med i det existentiella sökandet som människor idag har för att känna sig hela?«

Frågorna är retoriska, det vill säga inte avsedda att besvaras av artikelförfattaren/föredragshållaren, de är avsedda att bli frågor hos publiken/läsaren. En teknik som är berättigad i vissa fall. Men i antroposofiska sammanhang har detta blivit en allmänt förekommande rutin för att kamouflera en brist på kunskap och idéer. Vilket är allvarligt, inte minst när det gäller frågor om meditation som alltid rönt intresse för frågan om hur. Men istället för upplysning får man trötta fraser. De intressanta frågorna besvaras aldrig.

Att en ledande företrädare för sällskapet inte har något att säga tror jag är en av orsakerna till antroposofins kris i det här landet. Att ovanstående synpunkter aldrig tidigare framförts beror på den markant konsensuspräglade antroposofiska kulturen som givit upphov till en rad tabun. Ett av dem är att man inte talar om sådana här saker. Man kritiserar varken personer eller fenomen inom rörelsen offentligt, det betraktas som ett utslag av dåligt omdöme.

Detta gör inte kritiken mindre relevant – tvärtom. Vissa saker måste sägas så att rörelsen inte helt förlorar verklighetssinnet. Med sin blandning av urvattnad låtsasantroposofi, konstiga synsätt och språkliga egenheter är det knappast märkligt att den antroposofiska rörelsen ofta kommit att betraktas som det den avskyr mest – en sekt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.4/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 7 votes)

”Uppgiften att utveckla klarseende förmågor har inte tagits på allvar av den antroposofiska rörelsen”

♦ ♦ ♦ Efter Steiners död fanns ingen uppenbar efterföljare som kunde leda rörelsen utifrån ett högt utvecklat klarseende, skriver Terje Sparby i norska medlemsbladet Antroposofi i Norge 1/2013.

»Istället uppstod en slags centralantroposofi upptagen av att förvalta arvet efter Steiner och realisera hans idéer i praxis. I utkanten fanns och finns människor med uppenbara klarsynta förmågor, men dessa har bara i liten grad blivit accepterade av centrum. Ingen har nått upp till Steiner. Detta har resulterat i att antroposofin framstått som en andevetenskap med en accepterad forskare, en situation som åtminstone utåt sett knappast känns övertygande.«

Detta är utgångspunkten för ett resonemang kring vad den antroposofiska skolningsvägen egentligen är. Mummel i kön har tidigare uppmärksammat bristen på anvisningar för denna skolningsväg. Men Sparby är inte ute efter en praktisk handledning. I sina två artiklar efterlyser han i första hand en större öppenhet inom inom antroposofisk meditation där erfarenheter delas.

Detta är inte helt enkelt i en kultur där det för många är oacceptabelt att öppet redovisa sina andliga erfarenheter. Man talar inte om sånt – och man har Steiners ord på detta. Men det finns de som menar att om antroposofin skall komma vidare måste man kunna tala friare om detta – och även de kan visa steinercitat som stöd för sin argumentation.

Sparby tillhör den senare kategorin. Han menar till och med att man inom rörelsen inte tagit uppgiften att utveckla klarseende förmågor på allvar, vilket kan förmodas vara orsaken till att antroposofin blivit alltmer otidsenlig där man istället för att premiera nyskapande intentioner har varit fjättrad av en mytologisering kring upphovsmannen. Antroposofins problem är stora och svåröverskådliga. Sparby ser framför allt sex problemområden.

  1. Det vetenskapsteoretiska problemet. Här finns ingen konsensus om vad ”vetenskaplighet” innebär, varken konventionellt sett eller i antroposofisk mening. 
  2. Det kunskapsteoretiska problemet. En systematisk bearbetning av den antroposofiska kunskapsteorin saknas. Speciellt viktigt är här vardagsmedvetandets förhållande till högre medvetenhetstillstånd. 
  3. Det ontologiska* problemet. Hur skiljer sig förhållningssättet till den andliga världen och dess väsen till den fysiska världen och dess väsen? Här menar Sparby att ”andeforskaren” i sista hand är avhängig att den andliga världen uppenbarar sig för att kunna kunskapa.
  4. Det metodiska problemet. Det mest uppenbara är här den bristande reproducerbarheten av de högre medvetandetillstånden som uppnås genom meditation. Och de sparsamma anvisningarna hur man uppnår detta. 
  5. Problem att formulera andevetenskapliga resultat. Hur återger man forskningsresultat från en andlig värld få känner till? Hur kan man överföra forskningsresultat till praktiska områden? Hur gör man när andevetenskapliga resultat inte stämmer med konventionella vetenskapliga resultat? 
  6. Sociologiska problem. Dessa existerar både i förhållande till samhället och den etablerade forskningskulturen som inom antroposofiska sammanhang. Att forska andligt på egen hand är ytterst vanskligt, varför man i den antroposofiska kulturen försöker hitta andra sätt att förhålla sig positivt till dessa forskningsresultat. Steiners påstående att man utifrån enbart tänkandet blir övertygad om de andevetenskapliga forskningsresultatens giltighet har lett till att antroposofin i så stor grad begränsats till en praktisk rörelse.

För Sparby står och faller antroposofin med dessa problemställningar. Och han är kritisk. Han ifrågasätter Steiners uttalande om att andliga forskningsresultat har samma exakthet och objektivitet som geometri. Och han hänvisar till ett replikskifte i Die Drei 12/2011 som han sammanfattar:

»Eftersom de klarseendes berättelser skiljer sig från varandra kan man enligt Meyer inte hävda att deras erfarenheter är objektiva. Utifrån Meyers ståndpunkt ligger det nära till hands att fråga sig om det verkligen lönar sig att gå den väg till andlig kunskap som Steiner är en representant för. Är det värt ansträngningen om man på sin höjd kan uppnå en subjektiv upplevelse vars tankemässiga innehåll inte accepteras av andra klarseende och heller inte kan accepteras av icke-klarsynta?«

Den troliga anledningen att antroposofin inte kommit längre i sin utveckling är enligt Sparby att man inte varit öppen med varandra och delat sina andliga erfarenheter. Och han föregår med gott exempel genom att delge lite av egna ”undersökningar” (han är noga med att inte kalla det ”forskning”). Han utgick från typiska antroposofiska meditationer som biövningarna, rückschau och rosenkorsmeditationen. Övningarna varade inte längre än 10-20 minuter morgon och kväll under en period.

Han hamnade efter en tids övande i ett så kallat hypnagogiskt tillstånd, en sorts dämpat men ändå vaket medvetande på gränsen till sömn där han kände att han inte kunde röra lemmarna. Detta tillstånd kallas också för sömnparalys. Så förnam han ett ”starkt susande ljud (som en vind eller som en väsande katt) och ett virvel/rotationsfenomen uppträdde”. Till detta fogades en slags stickande förnimmelse ”på overflaten av kroppen min”, som kvarstod då sömnparalysen upphört. Därmed kunde han fastslå att det han upplevt inte var inbillning. Han förmodar att detta var ett tecken på en ”lätt exkarnation av eterkroppen”.

Tiden efter den första upplevelsen hamnade han i detta tillstånd varje gång han skulle sova. Susningarna och virvelrörelsen blev allt starkare tills de blev okontrollerbara. Han blev rädd för att lägga sig tills han kom på ett sätt att komma tillbaka till ett normalläge genom att ”fokusera på minnet av kroppens materialitet”. I början betraktade han detta som ”obetydliga, subjektiva biverkningar” av meditationen, tills han kom över en bok som beskrev något de gamla grekerna upplevde då de var sjuka och uppsökte den andliga världen för hjälp. Här beskrevs samma fenomen av snabbt snurrande rörelser och ett pipande, visslande ljud.

Sparby konstaterar att ovanstående erfarenheter är en del av ett område som existerar mellan dagsmedvetandet och de högre medvetenhetstillstånden. Han nämner också fenomen som en mer ”flytande” kroppsförnimmelse där man känner ”kraftströmmar, plötsliga bilder eller insikter och allehanda undermedvetna känslor från ångest till lycksalighet. Och även om de är flyktiga skulle de kunna undersökas, menar han. Och han frågar sig: Kan man komma fram till vilka av mellanområdets fenomen som är objektiva tecken på att man gör framsteg på meditationsvägen?

Men att undersöka mellanområdet är krävande. Sparby ger i sin artikel detaljerade beskrivningar av fler fenomen och han konstaterar att det kan verka som hela ens liv måste vara inställt på detta. För att undersöka mellanområdet ”måste man delta med hela sin mänsklighet”. Alla människor måste gå sin individuella väg, men han förmodar att vissa upplevelser är generella. Att delge varandra dessa fenomen är en viktig förutsättning för utvecklandet av antroposofin. Skriver alltså Terje Sparby i ett inlägg som i sin sanningslidelse och uppriktighet söker sin like inom nordisk antroposofi.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


*Ontologin – läran om de begrepp eller kategorier man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande förklaring av verkligheten
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Intellektuell snobbism präglar det antroposofiska medlemsbladet

♦ ♦ ♦ ”Hur ska utvecklingen av antroposofin i dagens samhälle se ut?”, frågas i nya numret av Forum Antroposofi. Detta har varit den antroposofiska rörelsens tiotusenkronorsfråga ända sen starten för hundra år sedan. Och ännu väntar rörelsen på svaret. Men nu vill en medlem i Järna ta det från scratch igen. Trägen vinner. Den här gången gäller ansatsen ett ”mentorprogram” där man i grupp gemensamt skall komma fram till den efterlängtade lösningen:

»Hur står de antroposofiska initiativen och verksamheterna i relation till de allt mer regelstyrda och inskränkande direktiven från beslutsfattare? Vem kan och vill ta vid i de utstakade spåren i befintliga verksamheter burna av en antroposofisk världsåskådning?«

Frågor, frågor. Och de behöver naturligtvis ställas, för det ser inte så hoppfullt ut internt. Att Antroposofiska sällskapet har kommit på obestånd har antytts flera gånger här på Mummel i kön. Men aldrig har det väl varit mer tydligt än vid anblicken av senaste numret av Forum. Den snofsiga ansatsen med trådbunden rygg och penselgjorda rubriker har nu fått ge vika för en lågbudgetversion i slankigt rosa Dagens industri-papper. Men detta till trots har tidskriften fått en mer markerad känsla av tidning som den paradoxalt nog vunnit på.

Orsaken till åtstramningen ser vi i budget för nästa år där man mer än halverat anslaget till Forum. Men den förnäma finkulturkänslan vi tidigare uppmärksammat vill redaktionen för den skull inte släppa. De pedagogiska ambitionerna får därför vänta, ansatser till folklighet finns inte på kartan. Så om läsaren inte är lika bildad som redaktionen förutsätts man googla konstiga ord:

»Det är just satsens dubbelmening som uttalar en real relation till världen. En relation som inte är lineär, inte diskursiv, utan reciprok och paradoxal – som förutsätter lika mycket interpretation och reflektion som handling.«

Man vill uppenbarligen markera att antroposofin består av en samling språksnobbar. Intrycket befästs i stort som i smått, till och med i redaktionsrutan – där redaktionsmedlemmarnas namn och trycktekniska uppgifter står – som fått den obegripliga rubriken kolofon. Här får man snabbt kolla Wikipedia igen! Som upplyser oss om att kolofon betyder ”slutskrift i en äldre bok som innehåller uppgifter om bokens titel, författarens och tryckarens namn m.m.”. För en som varit verksam med bokutgivning är begreppet kolofon visserligen bekant, men bara som ett fackuttryck mellan utgivaren och tryckeriet – inte som ett ord som trycks i boken. Det finns ingen anledning. Och jag har aldrig sett det i en tidning. Men detta är Forum – här talas till läsaren – inte med.

Och redan i tidningens inledning vill man visa upp sina intellektuella färdigheter. ”Välkomna till en tidning i nytt format!” utropas på sidan tre där man av den underliggande annonsstora texten förväntar sig en lättfattlig introduktion till omgörningen. Men hej vad man bedrar sig. Här skall minsann talas finspråk:

»Thomas Steinfeld drog i DN:s artikelserie från i höstas om ”tidningens väsen” den intressanta slutsatsen att nätet i sin ”elasticitet” och sin ”konstgjorda uppdelning av ett kontinuum” inte utgör ett hot mot papperstidningen. Genom tidningens begränsning, bundenheten vid ett fysiskt närvarande material, kan den tvärtom tydligt gradera händelser.«

Grunna på det ni. Nå, den intellektuella snobbismen hindrar inte att tidningen innehåller ett och annat som faktiskt är helt begripligt. Som att Dalai Lama (d v s Tenzin Gyatso, som är hans riktiga namn) skänkt 1 miljon dollar till Mind & Life Institute, en organisation, ledd av antroposofen Arthur Zajonc, för dialog mellan världens främsta vetenskapsmän och andligt orienterade forskare.

Vi får också bekräftat det sorgliga faktum att den biodynamiska odlingsmetodens sista bastion Saltå Kvarn har slutat betala biodynamiska bönder ett merpris för brödsäden. Samtidigt har man slutat märka sina kvarnprodukter med biodynamiskt odlat och Demeter. Flera bönder har slutat odla biodynamiskt. Däremot går det bra för trädgårdsmästarutbildningen på Skillebyholm som bara kan ta emot en del av alla som söker. Dessutom vann förstaårsstudenterna första pris i en prestigefylld idéträdgårdstävling i hård konkurrens med landets trädgårdselit.

Större delen av numret upptas av en artikel om uppkomsten och utvecklingen av den antroposofiska rörelsens esoteriska kärna, allmänt bekant under begreppet högskolan. Riktigt intressant – och inte alls svårläst.

”Människan en lindansare – sambandet mellan det inre och det yttre” är rubriken på sommarens högskolekonferens som sträcker sig över fem dagar till det facila priset av 2.400:-. Måltider ingår inte i kostnaden, ej heller övernattning. Men man kan få ett rabatterat pris på 600 kronor natten på intilliggande hotellet Ormen långe. Vilket blir lika mycket som kursavgiften för fyra nätter. Med mat kommer deltagandet alltså handla om en bra bit över 5000 kronor för var och en.

Inget för fattiglappar precis. Fjärran den lyckliga tid då man kom undan med en tredjedel, typ.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

”Bakom waldorfpedagogiken ligger en systematisk indoktrinering”

♦ ♦ ♦ Kritiker av antroposofin undrar ibland varför de så sällan får respons från antroposofiskt håll. Svaret är enkelt: Man har har varit med förr, och få bryr sig. Antroposofin har alltid bekrigats av en oförstående omvärld. Så har det varit ända från början. Och hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Det är nästan självklart att många materialister har svårt med antroposofin, denna aparta syn på världen som satt så många praktiska avtryck i samhället.

Ifrågasättandet är snarare ett kvitto på att antroposofin trots allt gör sig gällande i vårt genomsekulariserade kulturklimat. Och vad skulle förresten antroposoferna svara sina kritiker? Att det hela är ett misstag? Det mesta kan heller inte betecknas som kritik, det handlar snarare om en idiotförklaring av antroposofin. Så varför bry sig? Man får leva med det. Det finns viktigare saker att göra än att käbbla.

Men i sällsynta fall uppenbarar sig kritik värd namnet. Som Håkan Blomqvists tidningsartiklar i slutet på åttiotalet, Peter Staudenmaier för några år sedan och Helmut Zander, som med sitt stora, nästan tvåtusensidiga verk, Anthroposophie in Deutschland från 2007 skapade ett standardverk för antroposofin sedd utifrån. Självklart är det dessa herrar skrivit inte invändningsfritt – långt därifrån – men de pekar ändå på problemställningar som är viktiga att debattera. Något som knappast kommit till stånd utan hjälp utifrån.

För istället för att avvisa borde vi ta på allvar och diskutera dessa frågeställningar. Tyvärr valde ledande antroposofer i Frankrike istället att stämma Grégoire Perra för hans uppsats The anthroposophical indoctrination of students in Steiner-Waldorf Schools* som han skrivit och publicerat på internet 2011. Grégoire Perra är en före detta waldorfelev som gått waldorflärarutbildning och i flera år undervisat i en waldorfskola.  Han har varit medlem i sällskapet 1992-2009, där han hade ett nära samarbete med sällskapets ordförande.  

Grégoire Perras uppsats är en detaljerad vidräkning med det han menar vara den dolda påverkan antroposofin har på elever i waldorfskolan. Han anser att denna påverkan är avsiktlig, men hemlighållen, och hans syfte är att uppmärksamma denna konspiration. Och han gör det utifrån ett tvättäkta reduktionistiskt** perspektiv. Hans uppsats har en klar analytisk styrka med träffsäkra iakttagelser från hans rika erfarenhet som antroposof och waldorflärare. Vi vill därför ta upp och diskutera delar av hans uppsats.

♦ ♦ ♦ När kopplingen mellan waldorfpedagogik och antroposofi ifrågasätts brukar man från waldorfskolan framhålla att antroposofi inte lärs ut i undervisningen. Och naturligtvis är detta sant, menar Grégoire Perras. Men antroposofin bibringas eleverna ändå – på betydligt mer subtila sätt. Det handlar om hur man förmedlar zoologi, botanik, pedagogik, fysik, historia, geografi, litteratur, filosofi, matematik och konst. Det är helt annorlunda jämfört med andra skolsystem. Man använder sig av särskilda antroposofiska metoder – inte minst inom måleri, arkitektur, musik, dans, och teater. Och bakom ligger en dold agenda:

»Vi fick lära oss att undervisa eleverna i specifika delar av Rudolf Steiners trossystem – eller snarare att presentera verkligheten i ljuset av detta trossystem – utan att berätta för dem att vi ger en vinklad bild. I själva verket består utbildningen av waldorflärare i att lära sig leda eleverna, utan deras vetskap, att se världen genom Rudolf Steiners ögon!«

Och det gör man genom att hålla heligt vissa kulturella ikoner som till exempel Faust, Goethes färglära och Växternas metamorfos av Goethe, Parsifal av Wolfram von Eschenbach, den mytiska figuren Kaspar Hauser, Schillers estetiska brev och Isenheimeraltaret. Genom att göra sådana referenser ”heliga” är det sedan ”lätt att locka eleverna till Antroposofiska sällskapet”, som Perras uttrycker det.

Slutsatsen är överraskande och minst sagt djärv, men illustrerar hans tes om att den antroposofiska idealbildningen genomsyrar hela waldorfpedagogiken. Och han berättar att på lärarutbildningen i historieämnet fick de lära sig att i historiska händelser se polariteten mellan ahrimanska och luciferiska krafter – och hur man undervisar i ämnet utifrån detta synsätt. Detta kallar Perras en ”lömsk indoktrinering”.

»På den tiden var jag mycket förvånad över att ingen hade skrivit läroböcker för lärarkandidater, eftersom waldorfmetoden var så gammal och väletablerad. Vid närmare eftertanke förstår jag nu att det inte är möjligt att skriva ned dessa metoder, eftersom detta skulle avslöja systematiken i en sådan indoktrinering.«

I nästa krönika ska vi titta vidare på Grégoire Perras uppsats.

 

* Uppsatsen finns i en engelsk översättning på http://thewaldorfreview.blogspot.se/
** Begreppet reduktionist används här i betydelsen att reducera en större verklighetsuppfattning

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

”Waldorfskolorna borde vara ärliga med att de vill vägleda de reinkarnerade barnasjälarna”

Inget i waldorfläraren Daisy Jane Powells avhandling Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?* är egentligen kontroversiellt. Det mest kontroversiella skulle i så fall vara att hon skrivit den. För hon är såvitt bekant den första waldorflärare som tagit kritikerna av waldorfpedagogiken på allvar så till den grad att hon skrivit en avhandling om det. Det som intresserade henne var

  1. I vilken grad kritiken var berättigad utifrån hennes egen erfarenhet och omdöme 
  2. Hur waldorfanhängarna reagerade på kritiken 
  3. Huruvida kritiken avsåg en enskild skola eller omfattade waldorfrörelsen i stort

Inte överraskande är den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken det som upplevs som mest problematisk av kritikerna. Eller snarare hur den företräds. Som den amerikanska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) uttrycker det: ”Från början har waldorfskolorna mörkat intentionerna om waldorfpedagogiken – nämligen att vägleda de reinkarnerade barnasjälarna.” Även om lärarna kanske rent principiellt skulle kunna hålla med om detta, skulle de knappast formulera det så – utan att fördenskull uppleva det som att de mörkade. Det finns mer vardagliga sätt att uttrycka saken. Alicia Hamberg, den främsta av de svenska kritikerna formulerar problemet så här.

»När en waldorflärare talar om att `utveckla fria individer´ kan det betyda: detta barns nuvarande liv eller denna andes andliga utveckling över flera inkarnationer. Jag betvivlar inte att waldorflärare arbetar på det senare. Men de är inte ärliga med det. Därför, varje gång jag hör dessa ord och uttryck – är detta vanligt tal eller ska jag tolka det som antroposofiska? Och eftersom waldorfförespråkare knappast är uppriktiga om detta, skulle jag föreslå folk att förmoda det senare – det är den antroposofiska betydelsen vi talar om. Då plötsligt framstår budskapet inte så angeläget längre – för människor som inte är antroposofer!«

Man kan ju tycka att huruvida läraren lägger något mer långtsyftande i begreppet `utveckla fria individer´ borde det vara vederbörandes ensak, varför fresta på föräldrars tålamod med att dessutom belasta dem med antroposofiska förklaringsmodeller? Skulle alla vardagliga uttryck ersättas av antroposofiska termer skulle waldorfskolorna framstå som reklampelare för en livsåskådning. Vilket naturligtvis inte är uppgiften. Ingen (förutom möjligen en del kritiker) har intresse av waldorfskolorna som missionerande institutioner. Och farhågan att man ska uppfatta det så är ständigt närvarande. En waldorflärare citeras i avhandlingen: ”Oron att nämna antroposofi drivs av en rädsla att en underström av kritisk analys skall bli allmänt förekommande.”

Waldorfförespråkare tillbakavisar anklagelsen om hemlighetsmakeri också av andra orsaker, skriver Daisy Jane Powell. En del lärare kan vara dåliga på att kommunicera antroposofi helt enkelt för att de har en begränsad kunskap om den. Man menar också att det är en skillnad mellan att inte vara öppen med antroposofi, och att aktivt försöka dölja den. Daisy Jane Powell skriver:

»Personligen håller jag med kritikerna att antroposofin inte diskuteras så ofta eller så öppet som man borde, men enligt min erfarenhet och omdöme skulle jag därför inte uppfatta detta som en lömsk konspiration. Det är mer sannolikt att det handlar om dålig kommunikation eller att lärare försöker förklara sin praxis på vardagsspråk utan att anse det nödvändigt att nämna något esoteriskt.«

Sen kan man ju ana att det i vissa kritikers önskan om fullständig öppenhet med antroposofin mindre handlar om ett ärlighetskrav utan kanske mer en övertygelse att detta skulle stämpla skolformen som en religiös indoktrineringsanstalt. Vilket skulle passa vissa religiösa och sekulära fundamentalister alldeles utmärkt.

Daisy Jane Powells slutsats är att skolorna skulle vara betjänta av att mer ”äga, kommunicera och vara stolta över antroposofin”, än att gömma undan och kompromissa med sin integritet och autenticitet. Man kan tillägga att då föräldrar sätter barn i skolan måste det framstå som en självklarhet att waldorfpedagogiken har en bakgrund i antroposofin. Detta skall alla veta. Och för de av föräldrarna som är intresserade att veta mer skall skolan erbjuda möjlighet att inhämta nödvändig kunskap. Men de som inte frågar skall inte belastas med upplysningar om den esoteriska bakgrunden till varje pedagogisk åtgärd.

På Facebook har nyligen förts en debatt i kölvattnet av min förra krönika där resonemanget renodlas. All pedagogik grundar sig på en människosyn, men av waldorf krävs att den redovisas särskilt! Jo visserligen, men till skillnad från andra skolformer bygger den på en speciell människosyn. Ja, men den är medveten – människosynen i den vanliga skolan är det inte. Och att utveckla pedagogisk praxis utifrån en omedveten människosyn är egentligen märkligt. Ändå finns ingen önskan att detta skall undersökas. Slutsats: att utvärdera världsbild och människosyn är problematiskt (förutom att det strider mot åsiktsfriheten). Därför är pedagogisk praxis den enda säkra grunden för en bedömning. Waldorfpedagogiken är en metod, punkt.

I nästa krönika: Är waldorfskolan religiös?

*Steiner Waldorf Education, Plymouth University, 8 maj 2012

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)

Waldorfpedagogik inget för hardcoresekulära

Waldorfpedagogiken har existerat i England under lång tid. Men då den första statsunderstödda Steinerskolan nyligen öppnade aktualiserades ånyo de gamla frågeställningarna om man lär ut antroposofi, och om antroposofin är rasistisk. Som i detta nyhetsinslag på BBC där man talar om den ”kontroversiella filosofin” bakom Steinerskolorna.

Påståendet att antroposofin är rasistisk är en seglivad myt som motståndare ständigt använder sig av för att misskreditera antroposofin. Sanningen är ju att rasism är oförenligt med antroposofin, vilket för antroposofer idag är en självklarhet. Att en ytterst liten del av Steiners ofantliga kvarlåtenskap ändå behandlar ”raser” har sin bakgrund i det stora intresset för ämnet som var allmänt förekommande på den tiden han var verksam. Han fick därför många frågor. Idag känns intresset för detta ämnesområde svårförståeligt, eftersom den antroposofiska människosynen inte begränsas av det kroppsliga. Steiners uttalanden i frågan är därför häpnadsväckande och idag helt oacceptabla med tanke på den antroposofiska rörelsens självklara icke-rasistiska hållning.

Men den kanske mest centrala frågan för offentligheten är waldorfpedagogikens koppling till antroposofin. Det kontroversiella i detta har ständigt förvånat människor i den antroposofiska rörelsen, eftersom man där betraktar det som en självklarhet att waldorfskolan inte lär ut antroposofi. Och att folk förstår skillnaden mellan en personlig världsåskådning och ett pedagogiskt system. Men icke:  ”Don´t believe when they tell you that they don´t teach anthroposophy. It´s a total missunderstanding”, säger humanisten i inslaget. Han uppfattar waldorfskolan som ett hot mot det sekulariserade samhället.

Man lär ut antroposofi eftersom man är antroposof, är den enkla kopplingen. Detta är också problemet för reportern som vill tydliggöra att antroposofin ligger bakom waldorfpedagogiken. Antroposofer har nog egentligen aldrig förstått att detta är ett problem, helt enkelt för att problemet objektivt inte existerar. Problemet finns för att FÖRESTÄLLNINGEN om problemet förefinns. Och denna föreställning är odemokratisk eftersom en av de grundläggande mänskliga rättigheterna är tanke- och religionsfrihet. Därför kan lärarnas världsuppfattning aldrig vara ett argument emot waldorfskolor.

Att waldorfpedagogikens släktskap med antroposofin förorsakar moralpanik hos humanister och andra hardcoresekulära kan man ju ta med ro. Vem som helst kan avgöra för sig själva om waldorfs värderingar känns relevanta. Om föräldrarna har förtroende för pedagogiken och lärarna – trots deras övertygelse att karma och reinkarnation existerar – var finns då problemet?

Som ett graverande exempel på att waldorf påverkar barnen i en religiös riktning anses användandet av gudsbegreppet vara. För  stenhårda sekularister är detta naturligtvis oacceptabelt, medan de fördomsfria ser den pedagogiska idén. Tanken om det godas  allmakt ger barnen intrycket att de är burna av en god vilja in i världen. De är skyddade. Det finns ingen hidden agenda bakom detta budskap. Att en antroposofiskt anstucken lägger mycket mer i detta är ointressant för barnet. Det är känslan av trygghet som är den eftersträvade pedagogiska idén.

Elever i högstadiet mogna att bilda egna omdömen intresserar sig sällan för antroposofi. Och om de till äventyrs skulle göra det  kan det bli lite komplicerat eftersom waldorflärare är obenägna att tala om sitt antroposofiska engagemang JUST på grund av den ständiga anklagelsen att waldorfskolorna är livsåskådningsskolor. Man måste hela tiden förhålla sig till yttervärldens idé om waldorf som en konspiration.

Nyligen träffades en krets för att förbereda en framtidskonferens för waldorfpedagogiken i Sverige avsedd att äga rum under nästa år. De lyfte upp en rad frågeställningar av vikt för en förnyelse och aktualisering av waldorfpedagogiken. Jag utgår ifrån att de två problem BBC:s nyhetsinslag tar upp kommer att diskuteras grundligt på denna konferens. Och att resultatet sedan kommuniceras på tydligast och bredast möjliga vis. De har hängt med länge nog nu.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)