Att vara antroposof är att ha ett intresse för antroposofin som är så starkt att det formar ens världsbild. Åtminstone är det så jag förstår innebörden. Men varför blir man intresserad i något så komplicerat? Antroposofin är ju inte precis en mainstreamrörelse. Den går ju på tvärs mot mycket av vad etablerad världssyn står för. Hur kan man hamna i ett sådant sammanhang?

Att vara antroposof i tredje generationen har möjligtvis underlättat. Både farfar och en farbror har upplevt Steiner live on location – i den ursprungliga Goetheanum-byggnaden utanför Basel i Schweiz. Men trots en nioårig vistelse i Kristofferskolan hade jag bara i förbigående hört orden antroposofi och Rudolf Steiner. Bara namn utan innebörd. Föräldrarna talade aldrig med mej om antroposofi under skolgången.

Då sextiotalets politiska överdifter kändes alltmer frustrerande – denna förnuftsvidriga polarisering! – får jag så av min far reda på att Steiner hade en samhällsanalys som var mer differentierad. Hans sociala tregrening blev en ögonöppnare där Steiner klargjorde samhällets lagbundenheter. Det var som om en vis gammal farbror hade förklarat hur saker och ting förhöll sig. Inga ensidiga ställningstaganden för antingen kapitalism eller kommunism. Utan helt enkelt djupa kunskaper i hur ett samhälle fungerar. Mitt förtroende för Steiner var väckt.

I hans bok Tregreningen av den sociala organismen nämns ingenting om den andliga världen, karma, reinkarnation och allt det som den antroposofiska världsbilden är känd för. Men med min nyfunna respekt för karln började jag försiktigt titta in i den världsbilden. Och ju mer jag läste desto mer kändes tankarna som en märklig vidareföring av mina egna funderingar. Som om Steiner hjälpte mig komma vidare i min förståelse av världen.

När jag i efterhand försökt förstå vad som innerst inne gjorde mig intresserad av antroposofi var det en svårförklarlig känsla av igenkännande. Många av mina antroposofvänner har också haft denna upplevelse. Mera sällan verkar ett antroposofiskt engagemang vara resultatet av mer traditionella förnuftsresonemang.

Jag tror ingången i antroposofin förutsätter förutsättningslöshet. En icke ifrågasatt materialistisk världsbild stimulerar knappast ett antroposofiskt engagemang. Man måste tänka utanför den svarta lådan.

Det är svårt att ”förklara” ett intresse. Det bara kommer liksom. Det är en böjelse. Efteråt försöker man hitta hyfsade argument för engagemanget. I bästa fall kommer man sen bakvägen åt grogrunden, dispositionen för engagemanget. I mitt fall kan jag varken se någon känslomässig eller intellektuell stimulans i uppväxten som skulle kunnat förklara mitt senare intresse. Det hela startade i tjugoårsåldern med tipset att kolla in tregreningsidén. Och på den vägen är det.

Men tonårslekarna med det vandrande glaset och fascinationen för oförklarliga fenomen gjorde nog sitt till att jag omedvetet hade svårt ta på allvar den officiella världsförklaringen. Trots att jag inte funderade kring detta kändes den platt och förnumstig. Att man förvisade livets största frågeställningar till religionens område ingav knappast förtroende. Etablissemanget visste inte vad liv var, om livet efter döden, om tillvarons uppkomst – hur kunde de då göra anspråk på en trovärdig världsförklaring? Ungefär så.

Och så här på årtiondens avstånd frågar jag mig fortfarande – hur kan en stor del av mänskligheten ha ett så outvecklat förhållande till existensens djupare dimensioner? Det är som de har avsagt sig självreflektionen och sitter och väntar på att vetenskapsmännen skall meddela sanningarna. Världsordningen är inget man själv begrundar, det kunskapandet har överlåtits åt experter.

Antroposofiska sällskapet syns inte. Var finns det? På detta brukar man svara att Antroposofiska sällskapet är vi alla. Sällskapet är du och jag. Och sällskapets själva syfte är att åstadkomma att människor möts i antroposofins namn. Men detta klargör knappast identiteten – åtminstone utifrån sett – utan bekräftar snarare Antroposofiska sällskapets anonyma framtoning.

Vad står sällskapet för, vad vill det, vad är visionen? Hur önskar det bli uppfattat av omvärlden?

Styrelsen för Antroposofiska sällskapet i landet ger inga klara signaler härvidlag. Den vidmakthåller status quo och gör vad den alltid har gjort – håller ett årsmöte, ett vintermöte och bjuder in en eller ett par föredragshållare per år. Utöver detta märks den väldigt lite. Orföranden och generalsekreteraren reser och träffar folk, men tar i övrigt inga initiativ som märks utåt. Inget påtagligt händer i sällskapet som skiljer det ena året från det andra.

För en rörelse som sägs vara ”förtrupper till förtrupperna” med storslagna uppgifter i världsutvecklingen känns detta onekligen lite tunt. Man kunde ju tycka att åtminstone en allmänt formulerad vision kunde vara på sin plats. Kanske till och med en intention. Hur ska sällskapet annars kunna bli räknat med? Eller ens synas?

För om Antroposofiska sällskapet inte vill något – utöver det självklara i att medlemmarna träffas – vari ligger då dess existensberättigande? Varför ska man vara medlem i en förening där ingenting händer? Antroposofin är framtidsinriktad – men skall vägen mot framtiden tillryggaläggas stillastående? Bristen på uppgifter, visioner och viljeinriktning skapar ett själsklimat av lätt uppgivenhet som knappast kan göra ett medlemskap intressant.

Tydliga intentioner och ett inspirerande ledarskap skulle synliggöra Antroposofiska sällskapet och engagera medlemmarna i en gemensam vilja att medverka i en utvecklingsprocess där antroposofin kan konkretiseras i vårt samhälle. Förmågor saknas inte – tvärtom – men utan tydligt ledarskap saknas det nödvändiga engagemanget

Den antroposofiska rörelsens praktiska verksamheter inom vård, skola och omsorg spelar en roll i samhället. Det är idéburna sammanhang som engagerar många människor. De syns och respekteras. Men Antroposofiska sällskapet söker fortfarande sin identitet och egenart – både internt och externt. Det har ännu inte lyckats uppnå en identitet och funktion utanför den av en esoterisk klubb. I praktiken oåtkomlig för utomstående.

Är detta verkligen vad man önskar? Vad är Antroposofiska sällskapets idé och vilken roll vill man att det ska spela i samhället?

Hon hade precis börjat på det nya jobbet efter att just ha gått ut waldorfskolan. En dag fann jag henne sittandes framför en datorskärm med en massa text på. Jag tittade närmare. Rubriken löd ”Ahriman”. Då jag frågade varför hon läste en sån avancerad esoterisk text sa hon att hon måste få någon hum om vad antroposofi var nu när hon jobbade här. Men du har ju gått 12 år i waldorfskola! Ja, men där fick vi inte veta någonting om antroposofi…

Att ungdomar som gått ut waldorfskolan hålls okunniga om antroposofi är tydligen mer regel än undantag. Jag har hört flera som haft liknande erfarenheter. En elev i Norge hade till exempel fullt sjå att få någon lärare att bli handledare för hennes tolvårsarbete i antroposofi, en annan berättade att han såg att ingen upplysning om waldorfpedagogikens bakgrund var schemalagd i slutet på tolvan. Då krävde han och några till i klassen att få bli informerade, varpå en kunnig antroposof anlitades. Vad vill ni veta? var det första han sa. Och så fick de fråga. Inget var förberett.

I ett annat sammanhang fick jag veta att en god vän, som hoppat in på ett vikariat som waldorflärare, fick instruerat för sig av kollegiet att absolut inte nämna något om antroposofi då han skulle informera nyblivna föräldrar i skolan om waldorfpedagogik.

Man tar sig för pannan. Javisst är det skrivet i sten att waldorfskolorna inte är livsåskådningsskolor där man lär ut antroposofi, javisst är det självklart att lärarna varken vill eller skall påverka eleverna ideologiskt – men att inte upplysa barnen i sista klassen om pedagogikens ursprung känns som att man smiter från ett ansvar. Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.

Och detta visar sig också vara precis så waldorfföräldrarna uppfattar det i både USA och England där många waldorfskolor inte nämner den antroposofiska bakgrunden för sina föräldrar. När det så småningom ändå kommer fram blir många bestörta och känner sig lurade. De söker sig sedan ofta till olika waldorfkritiska sammanslutningar och bekrigar sen i åratal både waldorfpedagogik och antroposofi. I Kalifornien resulterade detta för några år sedan i ett segdraget rättsfall.

De goda intentionerna om att inte pådyvla eleverna en livsåskådning och ytterligare understryka att waldorf inte är en livsåskådningsskola har där gått till en sådan överdrift att föräldrarna tror att man smyger med antroposofin, att man håller det hemligt för att man har en dold agenda.

På sexti- och sjuttitalet då waldorfrörelsen började etablera sig på allvar i Sverige fick vi veta att i tolfte klass upplyste man om antroposofi i samband med religionsundervisningen, alternativt en schemalagd timme på vårterminen.

Är det inte så det skall vara? Eleverna har rättighet att få perspektiv på skolans värdegrund innan de slutar. Och att föräldrar då de introduceras i waldorfpedagogiken inte får veta något om bakgrunden är märkligt. I båda fallen har man en möjlighet att bekantgöra vad antroposofi är i ett sakligt sammanhang utan för den skull anklagas för mission.

Kanske drar man sig för att man är osäker på hur man skall formulera sig. I så fall borde det vara på tiden att en hyfsad text skrivs och distribueras till alla skolor. Eller är det att svära i kyrkan?

Antroposofins grundläggande värderingar är inte desamma i dag som då de formulerades i början av förra seklet. För några år sedan gjordes därför ett första försök att formulera en värdegrund, publicerad i Forum för antroposofi. Den är ännu ofullständig och måste ständigt förändras för att vara ett sant uttryck för en gemensam plattform.

1. Andliga sammanhang är orsaken till den sinnliga världen, till allt som vi uppfattar med våra sinnen. De upprätthåller livet i alla enskildheter och ger tillvaron en överpersonlig mening.

2. Denna dimension är människans urhem eftersom hon i grunden är ett andligt evighetsväsen. Genom den fysiska inkarnationen blir människan en länk mellan den andliga och den fysiska världen samtidigt som hon är medskapare av historien.

3. Människans andliga ursprung visar sig tydligast i förmågan till självmedvetande, självreflektion och språk. Tänkandet är en andlig aktivitet.

4. Ur dessa förmågor uppstår möjligheten till frihet som tillsammans med självmedvetandet ger människan hennes unika ställning i evolutionen och ett övergripande ansvar för jordens utveckling.

5. Existensen av tankeförmågan ställer människan inför en rad uppgifter av moralisk, etisk och social karaktär. Vår frihet ger oss möjlighet att vara både destruktiva och konstruktiva. Antroposofins syfte är att ge människan verktyg att verka för en ansvarsmedveten utveckling inom alla livsområden.

6. För en sådan strävan krävs odling av ideal kring sannhet, godhet och skönhet. I den andan kan den enskilda människan i sitt inre arbeta med att utveckla förmågor som kompletterar hennes mer vardagliga sinneserfarenheter, förädlar hennes karaktär och ger henne självinsikt.

7. Människan är ett socialt väsen beroende av andra människor för sin personliga utveckling. Insikten om detta motiverar till medkänsla, solidaritet och respekt för demokratiska värden.

8. Människan skapar genom sina unika förmågor ständigt nya dimensioner av kultur, vilket kommer till uttryck inom konst, vetenskap, teknik, handel och andra områden av mänsklig samverkan. Detta gigantiska utvecklingsprojekt är ytterst förorsakat av den mänskliga tankeförmågan.

9. En antroposofisk samhällssyn vill stärka och utveckla det civila samhället, det vill säga de fria individuella och kulturella initiativ och värden som existerar vid sidan av politiska beslutsprocesser, näringsliv och handel.

10. Meningen med livet är att leva det. Jordelivet är ett uttryck för jagets strävan efter utveckling för sig själv och den ödeskrets av mänskliga relationer det är en del av.

11. Människans jag är odödligt. Den fysiska döden är en födelse in i den andliga världen där karma bearbetas inför nästa inkarnation.

12. Från en självklar men ofri relation till andliga väsen i tidernas början har människan under historiens gång utvecklat en allt större självständighet i sitt kunskapande om världen. De senaste århundradena har därför religionen i framför allt det europeiska livsrummet spelat en alltmer undanskymd roll. Den moderna tidens fokusering på utforskandet av materien är en konsekvens av denna fortgående medvetenhetsutveckling.

Vad är en antroposof?
Den som är intresserad av antroposofi kallas ofta för antroposof.

Vad är antroposofi?
Antroposofin är komplex. Enklast kan man se den som en världsåskådning som fokuserar på det allmänmänskliga. Den kan i vissa fall också kallas en lära i det att den företräder bestämda förhållningssätt som reinkarnation, att människan har ett andligt ursprung, en speciell syn på världsutvecklingen och liknande. Men antroposofin är framförallt en metod för självkännedom och andligt-själsligt växande. Genom meditativa övningar ger antroposofin möjlighet att höja sig från fastlagd världsåskådning till ett personligt förhållande till den andliga världen och det egna livet. Det är den antroposofiska metoden. Den brukar också kallas den antroposofiska kunskaps- eller skolningsvägen.

Vad står antroposoferna för?
Det finns inget regelverk för antroposofer, inget man bör eller inte bör göra, eftersom det egna omdömet är utgångspunkten i antroposofin. Men en som intresserar sig för antroposofi intresserar sig för människan, världen, samhället och tillvarons stora existentiella frågeställningar kring livet och döden, för det är vad antroposofin handlar om. Ett allmänt förekommande förhållningssätt hos antroposofer är därför respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter, ansvarskänsla för djur och natur och intresse för allt som har med mänskligt framåtskridande att göra. Politiskt skiljer sig antroposofer knappast från övriga samhället.

Är antroposofin en sekt?
Nej. Antroposofiska Sällskapet är en intresseförening. Alla intressesammanslutningar riskerar att utveckla sekteristiska tendenser. Själva idén med att människor samlas kring ett gemensamt intresse har i sig ett frö till sekterism. Det blir lätt en känsla av ”vi här” och ”dom där”. I den antroposofiska rörelsen existerar säkert också sådana förhållningssätt. Men det som präglar antroposofin är det motsatta – en stor öppenhet mot samhället. Vem som helst kan bli medlem i intresseföreningen Antroposofiska Sällskapet. Den antroposofiska rörelsen driver sedan många år institutioner inom vård, skola och omsorg där samhället har full insyn. För närvarande finns i landet cirka trettio allmänna grundskolor (waldorfskolor) och ett hundratal waldorflekskolor där majoriteten av föräldrarna inte är antroposofer. Omsorgsvården inom den så kallade läkepedagogiken är landstingsstödd och sysselsätter tusentals människor inom uppåt ett hundratal verksamheter i landet. Man driver sedan länge nordens enda alternativsjukhus, Vidarkliniken,

Är antroposofin en religion?
Antroposofin är ingen religion, men kallas ofta för det eftersom många upplever intresset för andlighet som synonymt med religion. Men antroposofin är till skillnad från religionen inte trosbaserad. Man intresserar sig för komplexiteten i tillvarons bakomliggande orsakssammanhang i ett meditativt sökande efter trancendenta egenupplevelser. Ett självständigt förhållningssätt till antroposofin grundläggs genom ett meditativt kunskapande. Antroposofins källor går tillbaka till framförallt den kristna mystiken, som på många sätt är besläktad med både islamsk och judisk mystik. Mystikens syfte kan sägas vara en väg för människan att komma till insikt om sig själv och världen. Denna strävan är motsatt den religiösa fundamentalismens beroende av dogmer och ledare.

Är antroposofin kristen?
Då antroposofins grundare Rudolf Steiner utvecklade sin antroposofi anknöt han till en västerländsk kristen mysterietradition som man känner den från Johannes av Korset, rosenkreutzarna och i viss mån gnosticismen och frimurarna. Antroposofin ser Kristus som central i världsutvecklingen, både som mänsklighetsideal och som högt andligt väsen. Men eftersom Antroposofiska Sällskapet inte är en religion utan en konfessionslös intresseförening för mänsklig utveckling kan vem som helst bli medlem oavsett religiös tillhörighet. I Egypten finns t ex ett stort antroposofiskt center (Sekem) där alla verksamma är muslimer.

Handlar den antroposofiska läran om att uppnå harmoni?
Naturligtvis strävar varje människa efter att minimera sitt eget lidande, men en total fokusering på detta riskerar att urarta i egoism. Den antroposofiska idealbildningen handlar snarare om att man söker sin egen väg i livet och arbetar för en bättre värld, den är inte primärt en strävan efter harmoni. Livet handlar för det mesta om helt andra saker.

Har antroposofin något att göra med ockultism?
En sensationslysten underhållningsindustri inom främst film, rockmusik och media, har givit begreppet ockultism starkt värdeladdade associationer till häxeri, svart magi, djävulsdyrkan och allmänt hokuspokus. Ursprungligen var ordet ockultism ett okontroversiellt uttryck för det som är fördolt, osynligt. (I den meningen är t ex Bibeln en ockult urkund. Många människor läser den bokstavligt, men mystikern ser fördolda betydelser bakom bildspråket). Antroposofi handlar om att gå på djupet, att undersöka det som ligger under tillvarons glansiga yta, dit man bara kan nå om man anstränger sig. Det som för de flesta är fördolt. I den meningen har antroposofin beröringspunkter med ockulta, fördolda sidor av tillvaron. Antroposofin tar avstånd från svart magi, häxeri och djävulsdyrkan.

Är antroposofer vegetarianer och icke-rökare?
Det finns en seglivad myt om antroposofin som någon sorts hälsokoströrelse där alla antroposofer lever sunt; inte röker, inte dricker alkohol och bara äter grönsaker. Detta är en vacker saga som aldrig varit sann, även om man kan förmoda att mängden absolutister och vegetarianer procentuellt sett kanske är något större hos antroposofer än riksgenomsnittet. Att det var Rudolf Steiner som skapade den biodynamiska odlingsmetoden gör inte alla antroposofer till hälsoprofeter. Att inse att giftfri odling är önskvärt är en sak, hur man sen lever är vars och ens ensak.

Är antroposofin rasistisk?
I början av 1900-talet fanns ett stort intresse i alla samhällsskikt för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner (1861-1925) även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet. I den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag. Att ha en segregerad rassyn är därför oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet. Att frågan om antroposofin är rasistisk ibland förekommer, beror på att mindre nogräknade vill framställa den antroposofiska rörelsen som rasistisk med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor, för att nämna ett exempel.

Varför finns antroposoferna i just Järna?
Hitlertysklands syn på förståndshandikappade som misslyckade och oönskade existenser ledde till att en grupp antroposofer på trettitalet flydde till Sverige för att förverkliga den vårdform Rudolf Steiner initierat och som innebär att varje förståndshandikappad har en frisk väsenskärna även om de fysiska förutsättningarna är begränsade. De rustade upp ett gammalt kråkslott i Järnas utkanter som sedan blivit känt under namnet Mikaelgården. De idéer som där utvecklades inom omsorgsvård kom att inspirera många människor.

Snart hade flera liknande gårdar startat i Järnatrakten. Mikaelgården var också i frontlinjen då det gällde den biodynamiska odlingsmetoden (som också kommer från Steiner). Den svenske hälsoprofeten Are Waerland fick under ett besök se sin första kompost där och medverkade sedan till att denna odlingsmetod blev känd i landet. Intentionen var att de handikappade barnen skulle få de bästa tänkbara förutsättningarna. Snart startade därför en kvarn och ett bageri för att förädla den biodynamiska säden (Saltå Kvarn), rummen målades med milda lasyrfärger, flera waldorfskolor startades.

Idag sysselsätts upp till 2 000 människor i antroposofiska verksamheter i Järnatrakten. Mest känt är Ytterjärna Kulturcenter med vuxenutbildning, kulturhus och sjukhus (Vidarkliniken). Att så många antroposofiska verksamheter finns i Järna beror helt enkelt på att de verkat inspirerande och dragit till sig människor som vill vara med. Men antroposofiska grupperingar och verksamheter finns också på andra håll i landet.

Har man en skola där?
I Järna finns tre waldorfskolor, en handfull waldorflekskolor, ett tjugotal läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner (omsorgsvård). På Ytterjärna Kulturcenter finns vuxenutbildning (Rudolf Steinerseminariet).

Kan man få vård där?
Förutom omsorgsvård finns i Järna nordens största alternativsjukhus, Vidarkliniken, ett allmänsjukhus med legitimerade läkare och sjuksköterskor med antroposofisk specialistkompetens. Den har ett sjuttiotal vårdplatser och är delvis landstingsfinansierad.

Är det sant att antroposofer sår efter stjärnorna?
Den biodynamiska odlingsmetoden, som var landets första metod med ekologisk inriktning, baseras på ett intresse för livsprocesser som inte alltid kan beläggas vetenskapligt. Det hindrar inte att den med sin kompromisslösa kvalitetsinriktning varit föregångare inom ekologisk odling. Steiners intresse låg i att utröna krafterna bakom det växande. Inget levande kan förstås enbart utifrån vilka fysiska substanser det består av. Den levande människans samling av kolatomer förklarar inte hennes extremt komplexa organism.

Vad är liv? Hur kan vi förstå t ex tänkandet och de dynamiska och immateriella processer som ger materien liv? Rudolf Steiner såg detta som rent andliga skeenden och att planeterna påverkar växtligheten. Under decennier har man efter hans död genom empirisk forskning kunnat utforma en så kallad såkalender som visar de gynnsammaste tiderna att så olika växter. Man bereder också olika substanser som tillsätts komposten för att stimulera livsprocesserna. Det viktiga är att det fungerar. På senare år har intresset för biodynamisk odling ökat bland icke-antroposofiska vinodlare som märker att metodens höga kvalitetskrav ger bättre resultat än både konventionella och enbart giftfria metoder.

Naturligtvis finns många fler frågor kring antroposofin. Frågeställningar kan mejlas till johannes(at)ljungquist.org.