Ovanstående passus uttalades av Rudolf Steiner i ett av de föredrag han höll för arbetarna vid det första Goetheanum-bygget 1922.  Medarbetarna i det lilla Järna-förlaget Telleby Bokförlag, som 1990 stod i begrepp att  publicera texten på svenska i en bok, blev överraskade och betänksamma. Texten skulle ingå i en serie utgåvor betitlad Arbetarföredragen, där första delen redan var utgiven. För flera av oss var texten chockerande. Hade han verkligen sagt så? Research visade att den åsyftade bokens undertitel faktiskt var En negerroman, vilket mildrade intrycket något, liksom att begreppet neger då naturligtvis var helt okontroversiellt och saknade den laddning det har idag.  Men det övriga? Hur skulle vi förhålla oss?

Texten hade i många år funnits på tyska i Gesamtausgabe – och uppenbarligen inte uppfattats som problematisk där, trots att första publicering skett så sent som 1983. Hur man där resonerat visste vi inte – kanske såg man att uppgiften låg i att dokumentera all kvarlåtenskap oavsett innehåll.  För framtida forskning. Vår uppgift var en annan. Vi ville ge ut denna samling föredrag för att de gav en bred orientering inom många antroposofiska ämnesområden på ett för Steiner ovanligt lättillgängligt språk.

Hur man resonerat i Schweiz var en sak, vi hade att ta ställning till den svenska marknaden. Att ge ut boken är samma sak som att förlaget säger: det här står vi bakom – vilket, om vi behöll textavsnittet, samtidigt skulle betyda att vi var rasister. Efter flera möten blev vi överens att vi inte kunde publicera textavsnittet med den betydelse det med tiden kommit att få. Skulle vi då avstå från att ge ut boken? Man redigerar ju inte Steiner hade vi fått lära oss. Det han sagt är ristat i sten. Samtidigt beror det ju på vad man menar med redigering. Ett konkurrerande litet förlag hade just givit ut en samling Steinertexter på temat döden. Det om något var ju en redigering – man hade helt enkelt lyft ut texter ur ett sammanhang och infogat dem in i en tematik förlaget skapat. Men detta uppfattades inte som kontroversiellt.

Dessutom hade avsnittet inget esoteriskt värde och gjorde i övrigt varken till eller från sakligt sett. Så OK, om vi lyfter ut textavsnittet, sa vi oss – borde vi då inte i ett förord tala om att vi lyft ut detsamma? Här talade vår stränga antroposofiska moral. Sanningen framför allt! Men det föll på sin egen orimlighet. Om vi talat om att vi lyft ut ett avsnitt vill läsaren veta varför, och oavsett om vi skulle beskriva olämpligheten med egna ord eller till och med publicera textavsnittet in extenso, skulle vår ursprungsintention totalt förfelas. Dessutom skulle vi ha väckt den björn som sover – på flera sätt.

Auktoriteter inom rörelsen kontaktades. De tillstyrkte strykning, eftersom en publicering inte bara skulle skada antroposofin i landet – utan även Rudolf Steiner personligen, som man sa. Så vi publicerade boken med en neutral formulering i förordet att utgåvan redigerats något.

Trots detta kom snart rykten i svang efter publiceringen. Pietister var upprörda över att vi skulle ha ”censurerat”, ”förskönat” eller ”gömt undan” en viktig text. Några menade till och med att textavsnittet var oproblematiskt, en brist på omdöme som gjorde att vi på förlaget ändå tog lätt på kritiken eftersom vi var övertygade att Steiner själv hade varit den förste att förorda strykning. Att tro något annat vore en skymf mot hans minne. Hans avsikt var aldrig att företräda rasistiska åsikter – tvärtom, hela hans livsgärning genomsyrades av ett långt drivet jämlikhetsideal. Ingen människa är förmer än någon annan.

Därför är ”mulattcitatet” gåtfullt. Rudolf Steiner var en extraordinär personlighet – men också en människa med fel och brister. Kanske lät han sig ibland dras med i den allmänna tidsandans fördomsfulla uppfattningar. För det är ju så det ser ut i detta fall. Detta förtar dock inte hans storhet. Hans uttalanden om ”raser” spelar trots allt en marginell roll i det mäktiga projekt han kallade antroposofi. Därför är den steineristiska hållning orimlig som säger att det Steiner sagt är kungsord som alltid kommer att äga samma giltighet som då de uttalades. Det är en hållning som binder antroposofin i tiden. Det Steiner sa då bar han det fulla ansvaret för – men nu kommer det an på hur vi handskas med detta. Det är vi som bär ansvaret för vår tid. Det är våra omdömen som avgör hur antroposofin skall leva vidare.

Så anklagelser mot antroposofin som rasistisk framstår trots allt som både överdriven och perifer. Att det inte är det antroposofin handlar om visar om inte annat antroposofernas yrvakenhet i ämnet. Det är ju inte frågan om raser som gör folk intresserade av antroposofi. Eller som givit antroposofin dess ställning i samhällslivet.

Men det visade sig finnas en guldtelefon till – i Vita huset i Washington. Han krånglade till sig en träff med Barack Obama. Men även här var samtalet så dyrt att Barack bara kunde konsultera Vår Herre en gång i veckan. Telefonavgiften var så astronomiskt hög. Vid hemkomsten slog det honom att om det funnes en till guldtelefon med direktkoppling till Gud så vore det hos antroposoferna. Han var så säker att han tog första bästa plan ner till Schweiz, promenerade in i vestibulen på den mäktiga Goetheanumbyggnaden i Dornach, gick fram till damen i receptionen och frågade om de hade en guldtelefon i byggnaden

”Javisst”, svarade hon glatt obesvärat. ”Är det sant att man kan ringa självaste Gud Fader på den”, frågade han. ”Ja, det stämmer”, svarade hon, ”vill ni ringa ett samtal”? ”Jamen är det inte förskräckligt dyrt?”, frågade han. ”Dyrt? Äsch, det är ju bara lokalsamtal”!

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 1

Detta var en av få roliga historier om de seriösa och allvarliga antroposoferna som funnits att uppbringa. Jag vet, för som redaktör för Antroposofiska Sällskapets medlemstidskrift  har jag sökt med ljus och lykta efter dylikt. Men 23 år efter att jag startade tidningen har mitt sökande nu kommit till ett slut. Yngre krafter skall ta över har jag nyss fått reda på. Nej då, det var inget fel på det jag gjorde, försäkrades det. Man ville bara börja på ny kula, köra en annan stil liksom. Dags för summering med andra ord. Vad har tilldragit sig i den antroposofiska rörelsen sen första numret  av Forum för antroposofi kom i december 1987?

Redan första numret – som några år såhär i början hette Medlemsbladet kort och gott – kunde rapportera att mångårige medarbetaren i Biodynamiska föreningen agronom Artur Granstedt blivit statskonsulent i alternativ odling i Ultuna (ekologisk odling var då ännu inte ett begrepp). Det var stort att en antroposof nått en sådan position.

Efter murens fall 1989 började ett intensivt kulturutbyte mellan svenska antroposofer och grupperingar inom forna Sovjet. Ledande pedagoger från Järna inbjuds till Moskva för att föreläsa om waldorfpedagogik. Intresset är enormt. Resor till Sverige planeras och en rysk lärartidning med 5 miljoner i upplaga beställer på stående fot en artikel om ”dessa nya idéer”.

Nu var bollen i rullning. I Estland blev det plötsligt möjligt att starta privata familjejordbruk, varpå behovet för kunskaper i biodynamisk odling ledde till många besök av biodynamiker från Järna. Intresset för denna odlingsform i Estland var så stort att man även på högsta nivå följde utvecklingen. En av de första svenska besöken av biodynamiker i Estland togs emot av självaste president Arnold Rüütel som såg denna kontakt som värdefull eftersom de då saknade både teknologi och erfarenhet av småskaligt jordbruk. Vem hade då kunnat ana att EU idag, drygt 20 år senare, skulle anslå drygt 30 miljoner för omläggning av jordbruken runt hela Östersjön till småskalig ekologisk odling!

Även en viss – om än behärskad – rojalism har varit synlig i Forum för antroposofi. Envisa rykten 1989 gjorde nämligen gällande att den då 6-åriga prinsessan Madeleine skulle börja sin skolgång i Kristofferskolan. Spekulationerna tog fart då kungen och drottningen besökt skolan i Bromma och där i över tre timmar (!) förhört sig ”mycket noggrannt” om hur skolan fungerar, rapporterade Expressen. Av detta blev däremot intet, visade det sig.

Däremot lyckliggjorde kungaparet Rudolf Steinerseminariet med ett besök på försommaren 1989. Besöket hade länge förberetts och plötsligt var de där. En solbränd regent som nyfiket granskade Robyggehuset medan drottning Silvia uppmärksamt koncentrerade sig på en entusiastiskt gestikulerande Arne Klingborg. Kungen stramt återhållen och korrekt, Silvia med mild och koncentrerad tyngd. Besöket var privat och en konsekvens av en planerad eriksgata förbi Södertälje där besöket på Steinerseminariet skulle begränsa sig till fem minuter. Det tyckte kungaparet var för lite, så de kom mer informellt istället.

Under de två timmar kungaparet var uppe hos Arne Klingborg i ”Vita huset” var deras intresse främst att bli informerade om waldorfpedagogik. Samtalet betecknades senare som ”intensivt och levande”. Trots att de därnäst egentligen skulle åka, fortsatte de bort till stora eurytmisalen där ett trettital pensionärer på studiebesök just förevisades eurytmi. Regenten öppnar dörren och träder in. Hakor tappas. Kungen tvekar och tittar på klockan. Men eurytmisten Hans Fors ropar in följet: ”Vill ni se något? Vi skall just visa något kort!” Då säger drottning Silvia: ”Ja det vill jag gärna se.” Och så gör Hans och hans kollegor en liten eurytmiuppvisning för kungaparet i största enkelhet. Allt medan pensionärerna storögt tittade på, denna annars helt vanliga vardag på Rudolf Steinerseminariet i Järna.

Fortsättning följer.

Idag är antroposofernas rykte betydligt bättre. Många i lokalbefolkningen arbetar i antroposofiska verksamheter – som man vid det här laget förstår inbringar många skattekronor till kommunen. Den lilla orten har trätt ut ur anonymiteten och blivit riksbekant och de berömda artisterna som uppträder på kulturhuset ger glans åt kommunen.

Men kanske var det speciellt en händelse som vände avogheten mot antroposoferna, nämligen då Hare Krishna etablerade sig på Almvik i närheten. Plötsligt var deras sariklädda företrädare ett vanligt inslag utanför ICA på Storgatan – med snaggade huvuden med hårslinga där bak, sjungande och trummande och säljande små saker. Och lokalbefolkningen glodde. Här var ett gäng som kändes ännu konstigare än antroposoferna. Snacka om annorlunda kläder! Och de ramsor och annat i avsikt att värva själar – antroposoferna missionerade åtminstone inte.

Från antroposofisk sida var analysen klar. Dessa människor levde helt i enlighet med den indiska kulturepoken, som var världens medelpunkt för väldigt länge sedan. Respekt för den – men att verka i enlighet med den idag? Knappast intressant för en antroposof i alla fall, även om ett visst släktskap i anden förelåg. Däremot fanns ett visst intresse från Hare Krishnas sida gentemot den antroposofiska kolonin i Ytterjärna. Man ville ha – och fick – instruktioner i hur man kunde odla biodynamiskt och man samtalade gärna med antroposofer kring andlighet i allmänhet.

Men det var ju skillnad i synsätt på väsentliga frontavsnitt. Detta blev särskilt tydligt då jag kom i samtal med en tongivande företrädare på besök i affären på Rudolf Steinerseminariet. Det kändes som det gick att vara uppriktig, så jag frågade varför de valt att uppträda så avvikande från svensk tradition – vad var tanken bakom? Och varför bröt man med sina föräldrar, släkt och vänner då man gick in i rörelsen?

Han menade att det var en pedagogisk idé att bryta med sitt förflutna – ett starkt ställningstagande inför sig själv och andra att man verkligen menade allvar med att börja ett nytt liv. För rörelsen var det också viktigt att tillföras ett så kompromisslöst engagemang.

Detta var klara papper. Men som antroposof med en stark intention att medverka i samhället genom institutioner inom skola vård och omsorg framstod Hare Krishnas hållning som utpräglat anti establishment. Genom att uppträda som en relik från tusentals år tillbaka i kläder, uppträdande och religiös tradition visar ni ju att ni inte bryr er ett dugg om den svenska folksjälen, sa jag. Man kunde till och med uppfatta det som att ni i er framtoning är ointresserade, ja till och med föraktar den.

Han noterade att jag hade en poäng där. Det hade han inte tänkt på. Men då skulle jag vilja kontra med något vi många gånger frågat oss, sa han: Varför skapar antroposoferna en myshörna i maya? (Maya är ett gammalt indiskt begrepp för föreställningen om den synliga verkligheten som den stora illusionen som skymmer den verkliga världen, d v s den andliga världen. Föreställningen om maya delades även av Steiner.)

Jag blev svarslös. Varför lägger vi antroposofer så stor vikt vid skönhet genom att bygga vackra hus, göra mys-pys i waldorflekskolor, idka eurytmi, konst och liknande? Allt är ju ändå en illusion. Detta funderade jag länge över.

Senare blev det alltmer tydligt. Hare Krishna godkänner inte jordtillvaron – den är ett misstag och uppgiften är att inse detta och göra allt för att återvända till den andliga världen. Så ungefär formulerade företrädaren för Hare Krishna-folket det i vårt samtal. Det är då följdriktigt att man inte lägger någon möda att skapa kultur.

Antroposoferna ser inte jordelivet som ett misstag – utan som en nödvändig väg för världsutvecklingen.

Förutom bekymret över missbruket av miljön luftades ett antal områden som manade till besinning: Man vill verka för social och global rättvisa, kretsloppsekonomi, ickevåld, djurrättigheter och civil olydnad.

Man ville förnya formerna för traditionell partipolitik och avböjde därför att definiera sig som ett höger- eller vänsterparti. En traditionell partiledare var inte aktuell, det valdes istället två språkrör, en man och en kvinna. Man introducerade en ledigare klädkod och en utpräglat feministisk ton. I början var det inte ovanligt att kvinnliga miljöpartister ammade mitt under brinnande partimöte. Ett parti med en attityd.

Hela ansatsen var anti-establishment. Intrycket i början var en kulturell rörelse som valt den politiska plattformen som ett sätt att nå ut. En kulturimpuls som antroposofer brukar kalla det. Därför var det inte konstigt att det bland initiativtagarna till partibildningen i Tyskland fanns antroposofer.

Så till antroposofernas tidigare samhällsengagemang inom skola, vård och omsorg kunde med Miljöpartiets intåg på banan läggas partipolitiska ambitioner. För även om antroposofer återfinns inom alla partigrupperingar kom Miljöpartiet att betraktas som något av ett antroposofparti. I antroposoftäta Ytterjärna är det speciellt tydligt i och med att MP där är största parti.

När detta är sagt ligger det nära till hands att fråga om MP är ett tregreningsparti. På tjugotalet lanserade nämligen Rudolf Steiner en samhällssyn som han kallade tregrening, en närmast anarkosyndikalistisk idé om att samhället inte bara består av staten och kapitalet, utan en tredje makt – civilsamhället eller kulturlivet.

Denna tredje gren i samhällsträdet handlar om oss som skapande kulturvarelser, det som identifierar oss som enskilda individer i en kulturkontext. Här föds idéerna, här finns kunskaperna, här vårdas våra ideal, myter, vår identitet som människor. Kulturen är samhällets smörjmedel. Det är här samhället börjar.

Steiner menade att när betydelsen av denna tredje gren blir uppenbar kommer den att få en lika stark representation som politiken och ekonomin nu har. 1919 agiterade han för idén, som väckte viss genklang både i det styrande skiktet liksom i proletära kretsar i dåtidens Tyskland.

Idag har civilsamhället ingen formell representation. Det finns överallt och syns därför inte. Dess egenart har inte formulerats, vilket gör det otydligt. Därför är det bara det politiska och ekonomiska som som styr. Vi lever i ett tvågrenat samhälle.

Denna samhällsutopi har stötts och blötts i antroposofkretsar i snart ett sekel nu. Man ”tregrenar” sina organisationer och aktiviteter, man har en tregrenad människobild (tanke, känsla, vilja) som ligger till grund för både waldorfpedagogiken och den antroposofiska medicinen. Men tregreningen som samhällsmodell har man inte lyckats etablera i tidens idéklimat.

Om man nu inte ska betrakta MP som ett försök. Troligtvis var det en av avsikterna – i alla fall i början. Idag är det mera tveksamt.