Men på Facebook kunde man inte skriva längre texter än några meningar. Jag måste ha en blogg, menade den IT-begåvade sonen, som raskt ordnade en sådan. Så föddes Mummel i kön. Namnet kommer från en avdelning i legendariska tidningen Se som jag hade förmånen att arbeta med på sextiotalet. Med detta tämligen anspråkslösa anslag öppnade sig så möjligheten att formulera synpunkter på antroposofer och Antroposofiska sällskapet som inte varit möjligt tidigare.

Tanken var att länka dessa krönikor till Facebook där en växande skara antroposofiska vänner för första gången kunde ta del av ocensurerade synpunkter på det antroposofiska arbetet. Så att ett idéutbyte kunde äga rum som på sikt kanske kunde leda till en vitalisering av en stelnad rörelse, var tanken. En väl naiv förhoppning, skulle det visa sig. Men det fanns ju andra ämnen. Och när drygt två år har gått sedan starten har det blivit 135 krönikor.

Detta skrivande är naturligtvis oavlönat, lusten att skriva är drivkraften – och förhoppningen om ett hyggligt antal läsare. Och läsarna kom. Med besked. En IT-guru sa en gång på en kurs: ”Börja blogga – var lugn, läsarna kommer. Ju bättre texter, ju fler läsare”. Och det är sant. Men att det skulle vara SÅ MÅNGA hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Sen starten har nämligen exakt 11. 681 unika personer tagit del av dessa texter.  Bloggprogrammet WordPress noterar detta fortlöpande. Och eftersom det också noterat  47. 583 hits, innebär det att dessa elva tusen människor har läst i genomsnitt 4 artiklar var. Aldrig i mitt skrivande liv har jag haft så många läsare (även om det inte är någonting i jämförelse med sådana som Blondinbellas modeblogg med 100 000 besökare om dan).

En annan konsekvens av bloggformatet är att en publicerad texter ligger ute så länge man vill – för ständigt nya läsare att upptäcka. Förr var det ju så att om man lyckades få en artikel publicerad i en tidning så var den aktuell en dag – efter det försvann läsarna. Många som stött på Mummel i kön på nätet läser också fler äldre artiklar samtidigt . Om texten är ny eller gammal har bara en marginell betydelse.

Programmet redovisar antal läsare för varje artikel som läggs ut på nätet. Baserat på den statistiken har man snart en tio i topp-lista  på Mummel i köns mest lästa texter (antal läsare i parentes):

1. Varför blir man antroposof? (2 385)
2. Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om (2 302)
3. Hur ser den svenska mentaliteten ut? (2 058)
4. Har antroposoferna förstått antroposofin? (1 970)
5. Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter (1 448)
6. Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess (1 395)
7. Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin (1 302)
8. Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger (1 246)
9. Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie? (1 171)
10. Problemen i den antroposofiska rörelsen (2) (980)

Frånsett två är alla på topplistan relaterade till antroposofi, även om andra ämnesområden dominerar bland de 135 texterna. Den största överraskningen var nog att läsandet av Mummel i kön inte begränsas till Sverige. Bloggen har naturligtvis flest läsare här – men vem hade trott att bloggen skulle läsas också utomlands. Och inte bara här och där i våra grannländer. Statistiken visar att det finns läsare över hela jorden! Bara sen i maj – ett halvår tillbaka – har människor på fem kontinenter – alla utom Antarktis – läst Mummel i kön. Närmare bestämt 72 länder och 340 städer. Det är mycket inspirerande och en stor utmaning.

Ni ser dem närmare specificerade här nedan. Ibland redovisas ingen stad, bara landet. Och respektive stad har inte sällan mer än en Mummel-läsare. Så börja blogga, gott folk – läsarna kommer att hitta er!

Albanien: Tirana, Argentina: Rosario, Australien: Adelaide, Mount Martha, Warrawee, Sidney, Bahrain, Bangladesh: Dhaka, Belgien: Vorst, Bryssel, Kapellen, Dendermonde, Louvain, Brasilien: Sao Paulo, Rio de Janeiro, Curitiba, Salvador, Bulgarien: Sofia, Chile: Santiago, Colombia: Bogotá, Danmark: Rönnede, Rödkärsbro, Hellebaek, Rödekro, Aarhus, Farum, Bjæverskov, Esbjerg, Glostrup, Otterup, Slangerup, Köpenhamn, Sabro, Bagsværd, Fredriksberg, England: Chichester, Manchester, Wolverhampton, Macclesfield, Arnold, Luton, Guildford, Oxford, London, Cambridge, Estland: Tallinn, Saue, Filippinerna, Finland: Kimito, Oulu, Helsingfors, Kokkola, Turku, Parainen, Tammisaari, Suonenjoki, Siuntio, Tammerfors, Närpes, Yttermark, Jakobstad, Vasa, Lahti, Frankrike: Caen, Mirande, Épieds-en-Beauce, Sémoy, Paris, Toulouse, Saint-Germain-en-Laye, La Trinité,  Fleury-les-Aubrais,  Lunay,  Chailly, Ermenonville, Issus, Georgien: Tbilisi, Grekland: Aten, Iráklion, Holland: Utrecht, Group, Utrecht, Purmerend, Haarlemmermeer, Amsterdam, Arnhem, Leiden, Haren, Kaatsheuvel, Hong Kong: Central District, Tuen Mun, A Kung Ngam, Kowloon, Kwai Chung, Indien: Dehli, Kaul, Bangalore, Indonesien: Bogor, Djakarta, Iran: Azad, Zabol, Teheran, Irland, Island: Reykjavik, Israel: Ashod, Ramat Gan, Tel Aviv, Rehovot, Kfar Saba, Italien: Marco, Salerno, Castellamonte, Japan: Tokyo, Jemen, Kazakstan, Kanada: Montreal, Toronto, Victoria, Burnaby, Lower Sackville, Dollard-des-ormeaux, Kenya: Nairobi, Kina: Shenzhen, Peking, Guangzhuo, Fuzhou, Harbin, Shanghai, Nanjing, Hefei, Chaoyang, Putian, Shenyan, Korea: Seoul, Kroatien: Perusic, Lettland: Riga, Ogre, Litauen: Vilnius, Luxemburg: Bertrange, Boulaide, Itzig, Mamer, Dudelange, Malaysia: Kuala Lumpur, Macao, Moldavien, Namibia: Windhoek, Nicaragua: Managua, Norge: Brönnöysund, Stavanger, Kolbotn, Rakkestad, Bergen, Oslo, Dokka, Tofte, Florvåg, Hamar, Haugesund, Dale, Trondheim, Moss, Lillehammer, Sandnes, Stange, Arendal, Vestby, Drammen, Andenes, Svavelvik, Panama, Peru: Lima, Polen: Warzava, Wroclaw, Wloclawek, Koszalin, Smolec, Portugal: Nelas, Puerto Rico, Rumänien: Arad, Bukarest, Iasi, Alba Iulia, Voronezh, Ploiesti, Ryssland: Moskva, S:t Petersburg, Zhirkov, Samara, Kazan, Stavropol, Belgorod, Togliatti, Inko, Orsk, Saratov, Orenburg, Pyshma, Chelyabinsk, Volgodonsk, Korolev, Schweiz: Luzern, Zürich, Tuggen, Senegal, Singapore, Slovakien: Bratislava, Slovenien, Spanien: Barcelona, Madrid, Valencia, El Prat De Llobregat, Bailén, Cebreros, Getafe, Málaga, Córdoba, Valladolid, Pontevedra, Reus, Marbella,  Torremolinos, Sydafrika: Rivonia, Thailand: Bangkok, Taiwan: Tainan, Taipei, Tjeckien: Stare Mesto, Prag, Turkiet: Ankara, Mugla, Istanbul, Tyskland: Hamburg, Düsseldorf, Pinneberg, Dresden, Leipzig, Freiburg, Bremen, Point, Hornbach, Wiesbaden, Nürnberg, Böhl-Iggelheim, Wedel, Berlin, Heidelberg, Fürstenau, Aachen, Paderborn, Freiburg, Zingst, Potsdam, Bobenheim-Roxheim, Frankfurt Am Main, Ludwigshafen, Wellen, Zorneding, Pforzheim, Kabel, Vorwerk, Osterwick, Tönisvorst, Uganda, Ukraina: Kiev, Kiselëv, Rivne, Obolon, Odessa, Kharkov, Sivash, Dnepropetrovsk, Lviv,  Kherson, Ungern: Debrecen, Uruguay: Montevideo, USA: San Diego, Rochester, Dallas, Scranton, Sunnyvale, Cupertino, Fort Worth, Seattle, Saint Louis, San Luis Obispo, Memphis, Schwenksville, Redmond, Elisabethtown, Clarks Summit, Los Angeles, Kansas City, Glassboro, Bellingham, Rush City, Wallington, New York, White Plains, Kirkland, Phoenix,Tucson, South San Francisco, Santa Clara, Mountain View, Chicago, Rancho Cucamonga, Farmingdale, Menlo Park, Brooklyn, West Hollywood, Houston, Plano, Milpitas, Mechanicsburg, Portland, Leesburg, Apo, Cambridge, Atlanta, Scottsdale, Summerville, Albany, Oceanside, Denver, Canyon Country, Bronx, Brooklyn, San Antonio, Wharton, Walnut, Baltimore, Santa Ana, Boston, San Jose, Lakeland, Woodstock, Missoula, Albany, Tampa, Daly City, Vietnam: Hanoi, Vitryssland: Minsk, Zambia: Lusaka, Åland: Mariehamn, Österrike: Wien, Wels.

Detta säger Den Store som uppges vara ”medlem av hierarkierna”, i nyutkomna boken Mer samtal med naturandar (av Wolfgang Weirauch, Nova förlag). Han fortsätter:

Sedan finns det andra som vill åstadkomma något i världen med de många antroposofiska forskningsresultaten. Dessa människor vill nå ett genombrott, de vill göra något, de vill lägga av tvångströjan. De vill att antroposofin blir livspraxis på ett mer omfattande sätt och för ett bredare befolkningsskikt.

På intervjuarens fråga vilken väg som är den riktiga, svarar Den Store: ”Den sistnämnda vägen svarar mot den tid vi lever i.” På frågan till Vattenanden Echevit – Är naturandarna nöjda med dagens antroposofiska arbete? – blir svaret:

Nej, antroposoferna är för lama. Ni är duktiga på att tänka, men ofta saknas känslans och handlandets centrum. Livet och upplevandet kommer till korta. Antroposoferna träffas i sina grupper och talar med varandra om många djupa andliga teman, men sedan går de sin väg igen och stänger av antroposofin. Antroposoferna måste leva antroposofi. Men det gör alltför få. Ni borde hellre leva antroposofi på ett enkelt sätt än inte alls.

Läsningen av dessa intervjuer med naturandar (som kanaliserats via en klarseende kvinna) är fascinerande. Klentrogna misstänker att kvinnan hittar på allt själv. I så fall skulle hon vara ett märkvärdigt fenomen på det sätt hon levererar en lång rad klokheter i en rapp fråga-svar-form. Att merparten av materialet dessutom är politiskt inkorrekt, som här ovan, ger ytterligare trovärdighetspoäng.

Men naturväsendena har inte bara synpunkter på antroposofer. Större delen av boken handlar om helt andra saker.  Bland annat tillbakavisas bilden av naturandarna som någon slags sagoväsen ”eftersom ni människor inte låter oss vara det”.

Ni formar vår värld med er teknik, era tankar och era lustar. Vi lever i precis samma värld som ni. Vi finns också på tunnelbanan, i telefonen – det gäller då särskilt maskin- och elektronikväsen. Vi finns överallt runt omkring er, på er arbetsplats likaväl som hemma och i naturen.

Världen är besjälad. Från det minsta gruskorn till de stora oceanerna upprätthålls världen av väsen i alla enskildheter. Men vi påverkar ständigt denna värld.  Då människan till exempel anlägger en gräsmatta deformeras ängsanden på grund av gräsmattans ensidighet. På frågan om naturandarna känner till framtiden, svarar Vattenanden:

Ja. I den andliga världen ligger det förgångna, nutiden och framtiden öppna. De är inte beslöjade som för er människor på jorden. Ni måste glömma framtiden då ni föds. Annars kan ni inte arbeta på ett riktigt sätt på jorden.

Men det finns saker de inte kan veta. Vad skaparmakterna tänkt ut för framtiden vet de. Vad de enskilda människorna kommer att göra vet de inte, eftersom det hänger ihop med människans fria vilja. Den är nämligen oförutsägbar.

I antroposofiska kretsar har alkoholen alltid haft ett dåligt rykte eftersom den sägs negativt påverka den esoteriska skolningen. Detta korrigeras av Vinkällaranden som menar att jaget vid alkoholmissbruk visserligen alltmer avlägsnar sig från kroppen ”eftersom det upplever att dess närvaro där inte har någon funktion att fylla”. Men att alkohol skulle avskära människan från det andliga och förstöra meditationens verkningar avvisas:

Nej, det stämmer inte. Men här beror det på människan. Om man blir alkoholist av några droppar alkohol, vilket absolut skulle kunna ske hos en nykter alkoholist, förstör man naturligtvis mycket mer än enbart meditationens verkningar. Men dessa försvinner inte om man äter en chokladpralin med likörfyllning. Det är dumheter. Det har blivit uppblåst på samma sätt som när det gäller Steiners kommentarer om köttätande.

Ett annat kärt ämne för antroposofen är njutningen. Är den omoralisk? Bör man avstå för att vara ”ren”. Är inte den materialistiska sinnesnjutningen att betrakta som ett problem? Är inte andligt medvetna människor kallade till något högre? Till detta svarar Luftanden:

Jo förvisso, men först måste de ha passerat njutningsmänniskans stadium. Den förlorade sonen har bidragit mer till världens och medvetandets utveckling än den som stannade hemma. Man måste lära känna sinnena innan man kan behärska och upphöja dem. Som människa kan man inte förbättra något som man inte känner. Utan njutning kommer människan inte att vara i stånd att ge form åt skönhet på det andliga planet. Utan njutning vet hon inte vad skönhet är!

Boken Mer samtal med naturandar kan köpas på Robygge, Adlibris eller direkt från förlaget www.novaforlag.nu

Den gängse inställningen i våra sammanhang är en viss uppgivenhet över den brist på intresse samhället visar för denna kulturimpuls – där man ofta inte ens vet att delarna hänger ihop. Trots att allt är offentligt, som vi säger.  På senare år har därför våra verksamheter tvingats ta begreppet marknadsföring på allvar för att över huvudtaget överleva.

För att visa att vi är seriösa samhällsaktörer krävs därför ett mer medvetet arbete. Genom att bilda ett fristående organ – här kallat omvärldsgruppen – skulle ett viktigt steg i denna process kunna tas. Här skulle vi för första gången själva ta ansvar för bilden av antroposofin utåt – inte bara vara ett offer för omvärldens missförstånd och förtal. Det yttersta syftet är att träda fram ur anonymiteten så att vi kan synas för de som behöver antroposofin – och annars skulle gått förbi. De blivande medlemmarna.

Men syftet med en omvärldsgrupp är kanske framförallt att tydliggöra antroposofin som idé och kulturimpuls i samhället. Bland de uppgifter en fristående omvärldsgrupp måste bearbeta blir därför att:

• Formulera antroposofins egenart och berättigande plattform i samhället. Detta är en verklig utmaning, eftersom den på ett övertygande sätt måste beskriva den andliga dimensionen som ett anständigt alternativ till den gängse världsbilden.
• Sammanställa och kommunicera forskningsresultat inom biodynamisk odling, läkepedagogik, waldorfpedagogik, antroposofisk medicin och andra områden.
• Initiera moraliskt/etiska frågeställningar i kulturdebatten. Vara närvarande i debatten på alla områden där antroposofin gör sig gällande.
• Söka samarbetsformer med andra seriösa aktörer kring tanken om ett fritt kulturliv.
• Hitta relevanta motiv för medlemskap i Antroposofiska sällskapet och/eller andra stödformer

Exemplen kan mångfaldigas, uppgifter saknas knappast. Uppfattningen att antroposofin har en speciell uppgift i samhället blir verklig först när vi förankrar den hos en bred allmänhet. Är antroposofin en kulturimpuls måste vi kunna formulera detta så att människor inser det.

Man kan tycka att ovanstående skulle vara självklarheter för en rörelse med så hög svansföring som den antroposofiska rörelsen. Att så inte är fallet visar hur svår krisen är.  Vilket i sin tur innebär att ledningen inte förstått detta.

Frågan uppstår naturligt då man betraktar allt styrelsen inte gör.  Man har ännu inte tagit fram en beskrivning av antroposofins egenart i en allmänt gångbar formulering för en bred allmänhet. Och ännu inte placerat Antroposofiska sällskapet som sammanslutning och idé i en begriplig samhällskontext. Man har inte hittat former för deltagande i samhällsdebatten, trots ständiga påstötningar från medlemmar under åren. Man har inte tagit tag i att analysera det låga medlemsantalet – med alla dess implikationer – eller arbetat fram en omvärldsanalys som underlag för en omdömesbildning kring antroposofins roll i samhället.

Det speciella ansvar antroposofer känner för samhällsutvecklingen speglas inte i styrelsen. Man anser inte att man bör ta initiativ för kontaktskapande med sammanhang och organisationer i frågor av gemensamt intresse – än mindre hitta former för samarbete. Och högskolans arbetsformer har aldrig kommit upp på styrelsens agenda, liksom sektionernas karaktär av skråväsen. Inga idéer kring en vitalisering har uttalats – och högskolan betraktas ändå som sällskapets prio ett.

Styrelsens förhållande till medlemskapet har sedan länge präglats av ett märkligt ointresse. Här ordnas visserligen ett par möten om året förutom det obligatoriska årsmötet – men hållningen i vardagen, själva gesten gentemot medlemmarna kan inte beskrivas som något annat än frånvaro. Eller som en medlem uttryckte det häromdagen: ”De är inte intresserade av att jag är medlem – varför ska jag då vara medlem?”.

Med så mycket man kan förvänta sig att styrelsen borde ägna sig åt – och som de inte gör – känns frågan berättigad: Gör de vad de ska? Är det i själva verket så att de gör saker de inte ska göra?

Man har upphöjt ”människomöten” till sin  stora uppgift på ett sätt som knappast skiljer sig från vilken handbolls- eller fiskeförening som helst. Formerna är mer anspråksfulla och de stora orden bombastiska – men intrycket av småborgerligt mys-pys är detsamma. Mötena bidrar aldrig till något som utvecklar rörelsen. De har för det mesta prägel av samkväm där man mer solar sig i glansen av de stora frågorna än tar itu med dem. Det är antroposofi på låtsas – vilket naturligtvis syns i vikande medlemssiffror. Vad hände med de väsentliga frågeställningarna?

Och hur skulle sällskapet kunna företräda en antroposofi på riktigt? I följande krönika skall ett par förslag ventileras.

Orden kommer från ett något oväntat håll – elementarvärlden.  I en uppmärksammad utgivning i flera band uttalar sig olika naturväsen i Tyskland  om människans göranden och låtanden. Det tredje bandet – Mer samtal med naturandar – har nyligen kommit ut på svenska (Nova Förlag). Uttalandena är ett resultat av intervjuer där en klarseende kvinna förmedlar kontakten med en mängd naturväsen. En liten del av frågorna rör Antroposofiska sällskapet.

Nu behöver man inte ta hjälp av naturväsen för att se att Antroposofiska sällskapet i Sverige saknar meningsfullt ledarskap. Det märks framför allt  i bristen på handlingskraft i en rad grundläggande frågor som alla syftar till att bredda basen för antroposofin och Antroposofiska sällskapet. De viktigaste skall här helt kort nämnas.

1. Bristande analys av det låga medlemsantalet. Ledningens märkliga ointresse för tillståndet i föreningen med sitt ständigt låga medlemsantal – i dagsläget omkring 1 500 – blockerar allt nytänkande i rörelsen. Att fundera över detta kräver nämligen  att man måste ta itu med sällskapets själva identitet och existensberättigande. En annan lika allvarlig indikation är den stigande åldern bland medlemmarna – få ungdomar söker idag medlemskap i sällskapet. Hur ska man förstå detta? All erfarenhet visar att sviktande intresse från ungdomar är början till slutet för vilken förening som helst. Att detta är alarmerande har ännu inte lett till någon åtgärd.

2. Bristande omvärldsanalys. Unga människor idag misstror fast medlemskap och söker sig hellre till lösa nätverksliknande strukturer av tillfällig karaktär där man kan känna sig fri och oavhängig. Detta, som bara är ett exempel i högen, föranleder inga åtgärder från ledande håll  – ”man skall inte inverka på människans fria vilja”, är den rådande inställningen.

3. Antroposofins anonyma framtoning. Antroposofin är obegriplig för allmänheten. Och även om de flesta antroposofer säkert förstår antroposofins egenart har de stora svårigheter att formulera den på ett begripligt sätt. Det är svårt att intressera sig för något som är komplicerat och anonymt. Svårigheterna att hitta till antroposofin är därför avsevärda.

4. Antroposofiska sällskapets roll. Förutom att det är ett namn på en förening är dess roll något svårutredd. Föreningen ska ”främja möten mellan människor”, men av Steiner tillmättes den också en stor esoterisk betydelse, central för hela rörelsen. De praktiska verksamheternas tendens till självgående oavhängighet måste därför ständigt korrigeras med propåer om ekonomiska bidrag och tal om sällskapet som alltings moder. Men den centrala rollen existerar egentligen bara som ideal – praktiskt har föreningen liten betydelse. Antroposofiska sällskapet har med åren blivit något som inåt rörelsen är svårt att greppa. Utåt är det en svårförståelig anakronism utan strålkraft.

5. Styrelsens otydliga ledarskap. Förutom att arrangera ett årsmöte och några kurser är styrelsens arbete osynligt för de flesta. Att medlemmar inte vill att den ska ”styra” i egentlig mening har i praktiken gjort den handlingsförlamad. Förutom ett livligt resande där man träffar folk, tas få initiativ. Styrelsen ger intryck av kraftlöshet och idébrist. Förutom en föredömlig modernisering av stadgarna nyligen (efter snart ett århundrade) formuleras inga intentioner. Inga avsiktsförklaringar och visioner uttalas. Förslag från medlemmar följs sällan upp. Inga egna åtgärdsprogram och förslag läggs fram. Med en idealbildning som för längesedan passerat bäst-före-datum ger sällskapet intryck att inte längre vara i stånd att motsvara tidens krav.

Bristen på ledarskap och modernitet i Antroposofiska sällskapet är bekymmersam och rimligtvis en starkt bidragande orsak till rörelsens tilltagande marginalisering. Beror medlemmarnas brist på engagemang kring detta på att de för längesen förlorat förtroendet för hur Antroposofiska sällskapet företräds? Har bristen på förnyelse gjort sällskapet irrelevant? Det var detta Steiner fruktade för då han menade att antroposofin i så fall kommer att verka vidare utanför sällskapet.  Eller som Den Store formulerar det i boken Mer samtal med naturandar:

”Antroposofiska sällskapet befinner sig vid den punkt då de måste avgöra om de ska uppträda värdigt och i mörk kostym – bildligt talat – eller om det är dags att ta av sig slipsen och dra på sig jeans och tänka mera på sina handlingar än på sitt utseende.”

Att ett seriöst förhållningssätt gentemot antroposofin förädlar karaktären kan man väl förmoda. Men att antroposofer därför skulle vara invigda är att ta i. Efter några decennier i rörelsen känns det snarare som att de i stort sett är som folk är mest. Med några extraordinära undantag.

Kan man förmoda att detta var Steiners avsikt då han introducerade antroposofin? Skulle han idag nickat gillande åt utvecklingen inom den antroposofiska rörelsen? Jag har svårt att tro det. Överallt i hans texter är ambitionsnivån hög och förtroendet för lärjungarnas andliga potential orubblig. Han förväntade sig mycket, men många menar att det fanns tecken – särskilt på slutet av hans liv – att han upplevde att dessa förväntningar inte infriats.

Men detta behöver ju inte betyda att han därför betraktade sin gärning som misslyckad. Man kan förmoda att det viktigaste var att antroposofin hade introducerats. Oavsett hur den mottagits var den ett faktum att räkna med. Alla praktiska verksamheter inom odling, vård och omsorg har ändå haft en stor betydelse – utan högt ställda andliga krav på enskilda. Att hans egen generation inte hade den nödvändiga mognaden var kanske en besvikelse, men han hade en plan B – framtidens människor. Fast frågan är om inte detta i själva verket var plan A.

Han talade själv om att hans generation antroposofer var ”förtrupp till förtrupperna”, vilket något avdramatiserade förväntningarna på personlig andlig utveckling, samtidigt som det gav lärjungarna en känsla av exklusivitet. Huvuduppgiften var att bereda marken för det som skall komma.

Steiners generation och generationen efter har i mångt och mycket tagit emot hans antroposofi som en receptsamling där man lydigt följer doseringar och tillagningstider. Kanske en naturlig följd av det överväldigande intryck en sådan personlighet som Steiner gav. Han måste ha insett hur osjälvständiga lärjungar blir inför en karismatisk lärare med ett kraftfullt budskap.

Detta är inte dåligt. Det är en nödvändig början. Vi måste bara förstå detta och inte bli nedslagna för att vi inte lyckats nå de andliga höjder vi förväntat av oss själva. Vi ingår visserligen bara i förtruppen, men en viktig sådan. Nästa inkarnation är vi förberedda och kan verka på ett helt annat sätt. Rimligtvis.

Rudolf Steiners antroposofi erbjöds världen i god tid innan den av en framtida mänsklighet kan realiseras som en kraftfullt förnyad humanism. Den antroposofiska idén kräver tid att mogna. Den osjälvständiga receptantroposofi som dominerar i vår tid måste i framtiden omvandlas till en mer mogen livskonst. Detta måste Steiner ha räknat med.

Vi gör faktiskt väldigt mycket på samma sätt allihop. Vi laserar väggar, vi har barnen i waldorfskolor, vi föredrar biodynamisk mat, ser på eurytmi, går på antroposofiska föredrag, läser Steiner, har vått-i-vått-bilder på väggarna. Då vi får barn handlar det om tygblöjor, sixtinska madonnan på väggen och rosa eller ljusblå sidenförhängen över vaggan.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 10

Södertälje är ett eldorado för etnologer. Många folkgrupper och nationaliteter. Det lokala hembygdsmuseet har därför haft fullt sjå att dokumentera de olika livsmönstren – och 1996 hade turen kommit till antroposoferna. Museets representant möter stor förvåning vid den första kontakten. Dokumentera antroposofer som en etnisk folkgrupp? ”Jomenvisst, försök se det från vårt håll”, säger representanten. ”Om 50 år vore det absurt om dokumentation saknades kring en människogruppering som betytt så mycket för området.” Ske alltså. 10 familjer letas upp, de flesta slår ifrån sig, de anser sig inte vara ”typiska antroposofer”. 3 ställer upp. Detta kommenterar januarinumret 1997 av Medlemsbladet.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – förväntar sig många av oss att bli betraktade som vem som helst. För det mesta är detta en orealistisk önskan.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

Denna paradox har blivit en följetong i umgänget med offentligheten. Varhelst en antroposof uttalar sig i media sätter han eller hon tyngdpunkten vid det individuella. Antroposofin som personlig utvecklingsväg. Men i det allmänna medvetandet är det MODELLEN antroposofi som syns tydligast. Det är exemplet Järna som intresserar.

Vi kan knappast förvänta oss att de grundläggande principerna för en antroposofisk övningsväg och våra esoteriska, filosofiska och sociala bevekelsegrunder ska vara omedelbart fattbara. Det allmänheten ser är en udda gruppering som gör märkvärdiga saker. Då är det lätt inse att folk måste få kalla oss antroposofer utan att vi blir störda. Och förresten – vad ska de annars kalla oss?

Vad dokumentationen av en antroposofisk familj visade ska vi återkomma till.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 8

”Rudolf Steiner låter som nåt som Ingvar Kamprad såg upp till på 40-talet. Aber nein. Rudolf var en österrikisk tänkare som gick till de sälla antroposofmarkerna redan 1925.” Reportern hinner inte gå många steg förrän han har ”waldorfiglar över hela plånboken”.

”Jag lyckas undvika att köpa ett handrullat bivaxljus, åker på en mugg brända mandlar à fem spänn, dras ned i spöklabyrinten, men flyr av rädsla för att utsättas för eurytmispöken, torskar på pepparkakshuslotteriet och springer med andan i halsen in i ett klassrum där skolbyggprojektet finns som modelldröm. Den enda ickekommersiella oas jag hittills hittat.

Ska du inte köpa den där, hojtar flickorna och pekar på ett något bränt pepparkakshjärta som dinglar framför näsan på mig. Jag skyller på en ovanlig form av allergi och kontrar istället med den naturliga testfrågan: Vet ni vem Rudolf Steiner är? Tjejerna tittar förvånat på varann. Men går ni inte här på skolan? fortsätter jag. Tjejerna tittar förbryllat på mig och erkänner att de går i fyran och femman.

Men då måste ni väl veta vem gamle Rudolf är? Tjejerna tittar förskräckt på varann och konfererar. Till slut har de enat sig om ett svar: Det var väl han som byggde det här huset va?”

Roliga historier om antroposofer är få, men de som trots allt existerar pekar på typiska mentalitetsfenomen  inom rörelsen. Som dessa korta glimtar kring antroposofins komplexitet och antroposofers anspråksfullhet som är hämtade från några nummer av Medlemsbladet från början av 1990-talet:

Rudolf Steiners böcker är inte så lätta att förstå för alla. Därför går Sven en kurs som ska introducera boken Vetenskapen om det fördolda för deltagarna. Efter kursen frågar en vän: ”Nå, vad har kursen givit dig?” Sven tänker efter lite och svarar: ”Jag är lika förvirrad som förut, men på ett högre plan.”

En mor som var mycket stolt över sina båda söner frågade Rudolf Steiner vilka personer de hade varit i ett tidigare liv. Utan att blinka svarade han: ”Schiller och Goethe!”

Och så var det antroposofen som märkte att han började uppnå konkreta resultat med sina andevetenskapligt baserade drömtolkningar. Hans meditativa arbete började bära frukt, hans drömmar blev mer och mer levande. En kväll hade han en stark upplevelse. Han drömde att han deltog i ett antroposofiskt grupparbete – då han plötsligt vaknade och upptäckte att han faktiskt gjorde det.

Detta stod att läsa i den tyska tidningen Hamburger Fremdenblatt 16 november 1935, återgivet i decembernumret av Medlemsbladet 1989 med anledning av att det i några svenska tidningar förekommit anspelningar om rasistiska inslag i antroposofin.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 3

Frågan om antroposofin är rasistisk har följt rörelsen i decennier. Många kritiker glömmer att det i början av 1900-talet i alla samhällsskikt fanns ett stort intresse för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner därför  även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet.  Men i den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag.

Åter till Hamburger Fremdenblatt:

Anledningen till myndigheternas inskridande mot det Antroposofiska Sällskapet är att detta sällskap är internationellt inriktat och fram till idag har haft nära förbindelser till utländska frimurare, judar och pacifister. De på grundaren Steiners pedagogik uppbyggda och i de idag ännu existerande antroposofiska skolorna tillämpade undervisningsmetoderna är inriktade på en individualistisk, på den enskilda människan inriktad uppfostran, som inget har gemensamt med de nationalsocialistiska uppfostringsprinciperna.

Att ha en segregerad rassyn är naturligtvis oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet – liksom det var för Steiner. Att antroposofin ändå beskylls för att vara rasistisk kommer från att mindre nogräknade vill framställa den så med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser då medvetet från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor. Och ingenstans i världen idag har någon antroposofisk verksamhet anklagats för rasism.

Till följd av motsatserna mellan det Antroposofiska sällskapets uppfattningar och de av nationalsocialismen företrädda tankarna, som sätter folket i centrum, förelåg faran att en fortsatt verksamhet av det Antroposofiska sällskapet skulle ha skadat den nationalsocialistiska statens intressen. Organisationen upplöstes därför på grund av sin statsfientliga och staten hotande karaktär.

Nazisterna skulle knappast förbjudit Antroposofiska Sällskapet om det varit rasistiskt. Istället betraktades det som statsfientligt. Är inte det bevis nog?

Motståndarna vädrar sina fördomar och antipatier mot antroposofin och antroposofer. Sällan diskuteras antroposofin utifrån existentiella, religiösa, filosofiska eller kunskapsteoretiska perspektiv. Man är bara emot, tycker illa om – utan några djupare synpunkter. Den egna materialistiska världsbilden ses som självklar, vilket omöjliggör ett meningsfullt utbyte.

Mycket av kritiken är speciell. Kanske den mest förekommande kritiken rör waldorfskolorna. En av de mest centrala waldorfkritiska sajterna är amerikanska http://sites.google.com/site/waldorfwatch/. Här försöker man i oceaner av text göra troligt att antroposofi är en religion och att skolorna utbildar antroposofer.

Man kan undra varför så mycken möda läggs ned på att diskreditera waldorf. Men troligtvis ligger dåliga upplevelser bakom, något som även waldorf får ta på sig skulden för, vare sig det är en före detta elev (som på den här sajten) eller besvikna föräldrar som inte vetat att det låg en ”gömd” världsåskådning bakom skolan med den trevliga pedagogiken.

Säkert finns en stor osäkerhet på skolorna hur man bäst skall hantera den för många föräldrar besvärliga frågan om den bakomliggande antroposofin. Vår ärliga mening – att antroposofin är en inspiration för lärarna, inte ett ämne i skolan – har uppenbarligen inte den trovärdighet vi utgått ifrån. Den antroposofiska tankebyggnaden är för märklig och svårförståelig för att ignoreras av vissa. Det är tydligen svårt för dessa att respektera det man inte förstår.

Det är en avgörande skillnad på de människor som kommer till antroposofin utifrån ett intresse och de som konfronteras med den utan att ha bett om det. Den problematiken måste vi ta på allvar och tala om oftare. Vi har ett odiskutabelt ansvar här.

Så över till våra egna texter. Då antroposofer skriver om antroposofi är det så gott som alltid presentationer av läran - det vill säga de antroposofiska idealen. Mycket sällan socio-kulturella analyser av utfallet, det vill säga hur idealen ser ut i praktisk verklighet med problem och ofullständigheter. Hur antroposofin levs i praktiken.

Antroposofin problematiseras mycket sällan inom rörelsen – i alla fall inte i Sverige. Men i Norge gjorde författaren Jens Björneboe på sin tid upp med  antroposofiska förhållningssätt – liksom Kaj Skagen, en annan norsk författare. För några år sedan granskade den norske waldorfläraren Arve Mathiesen vårt sätt att läsa Steiner i sin essä Art makes sense II. Den var ett lysande undantag i den sedvanliga antroposofiska panegyriken.

Det ligger något paradoxalt i att en rörelse som talar så mycket om tankefrihet, frihet i kulturlivet och om individualisering inte har en levande idédebatt. Bristen på debattkultur i svenska antroposofiska sammanhang gör att Mummel i köns bloggar av en del inom rörelsen upplevs som stötande. Som en fientlig handling, en illojalitet.

Inte så att antroposofer alltid är rörande överens. Tvärtom. Många hårda ord fälls i kollegier, på föreningsmöten och sammankomster. Det grälas friskt i många arbetssammanhang. Men på ett mer övergripande idéplan sluter man leden och förenas i en överenskommen officiell retorik som är helt underställd uppgiften att representera antroposofin.

Vi har länge nog (re)presenterat antroposofin – hur länge skall det dröja innan vi också kan börja diskutera antroposofiska förhållningssätt?