Posts Tagged ‘ antroposof

Jag var en antroposofisk fanatiker

♦ ♦ ♦ Själva grundbulten i antroposofin är att Rudolf Steiner var invigd. Är man inte övertygad om detta saknar hans texter rim och reson. Får man däremot förtroende för hans redogörelser för existensens djupare villkor förändras allt. Det spelar ingen roll att majoritetssamhället tycker att antroposofin är tokerier. Du är på andra sidan. I en krets av likasinnade. Du kallas antroposof.

jarna-hotellJag minns att upptäckten av denna spännande världsförklaring var upphetsande. Och det sofistikerade i antroposofin med sin intellektuella framtoning var utmanande. Komplexiteten skänkte trovärdighet. Svårlästa böcker (ofta i usla översättningar) tragglade jag igenom med entusiasm. Man befann sig i en utvald skara.

När jag tittar tillbaka på mitt antroposofiska engagemang i ungdomen kan jag konstatera att skillnaden till mitt förhållningssätt idag är avsevärt. Mitt engagemang då var idealistiskt med tydliga drag av fanatism. Det är bara att konstatera. Det var vi mot dom. Men det var en godartad fanatism, den drabbade ingen oskyldig. Tvärtom åstadkom vårt engagemang mycket gott. Vi var inspirerade. Och beredda att satsa allt.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Vardagen var meningsfull som aldrig förr. Man var naiv men lycklig. Och den ständiga misstanken att andra kommit längre i personlighetsutvecklingen triggade till ändlösa försök i mediterandets tristess med ständiga insomnanden. Jag hade länge dåligt samvete för mina allt längre uppehåll, även om jag kan säga att jag haft vissa upplevelser, men först på senare år, när ledande företrädare helt frankt tillstod att misslyckanden på denna stenbelagda väg är helt OK – ansträngningarna gynnar nästa liv – förstod jag att jag inte hade något att skämmas för.

Men min identitet som esoteriker,  min älsklingsföreställning, fick därmed överges. Det var uppenbart att den inte stämde med verkligheten, en insikt som kändes lite snopen, men samtidigt befriande. Jag var vanligare än jag trott. Det väsentliga var min inkarnation, inte vad jag gjorde med den. Och jag var ju i gott sällskap – resten av jordens befolkning.

Den insikten var tvivelsutan mindre sekteristisk. För att inte säga mer demokratisk. Fortfarande kan jag hålla med om att antroposofer kan betraktas som ”förtruppen till förtrupperna” som Steiner sa. Men de nyanser av att antroposofer kommit längre, som varit en känslomässig underström i antroposofisk förkunnelse, håller jag inte längre med om. Som antroposofer är vi visserligen karmiskt förbundna, men våra individuella öden är fortfarande huvuduppgiften. Precis som för alla andra människor.

Jag är fortfarande antroposof, men tror inte längre att antroposofin utgör den allenarådande sanningen om tillvaron, ett påstående jag i min ungdom hade haft svårt att hålla med om.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofer är formade efter samma mall

♦ ♦ ♦ Den som är ny i den antroposofiska rörelsen lär sig snabbt förhållningssätt och koder. Den självklara sympatin för världsåskådningen gör att tillvänjningsprocessen till största delen blir omedveten. Dessa kollektiva förhållningssätt blir snart en del av den individuella omdömesbildningen så att det snart upplevs som ett uttryck för den egna individen. Ett helt normsystem individualiseras. Detta bekräftas också av filosofen Jon Elsters forskning som visar att mänskligt beteende formas av sociala normer. Men få antroposofer håller med om detta.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall.«

Orden kommer från en norsk eurytmist i en debatt på Facebook. Hon menade att man inte kan säga att antroposofer har kollektiva egenskaper, vilket är en vanlig tankekliché i våra sammanhang. Dessvärre stämmer den inte med verkligheten.

Typisk antroposofisk aktivitet: skoleurytmi

Typisk antroposofisk aktivitet: skoleurytmi

Att vi betraktar oss som unika individer innebär inte att vi samtidigt skulle sakna kollektiva särdrag. Tvärtom, vi är i högsta grad präglade av denna rörelse. Språkligt är det uppenbart. Tänk bara på de vanligaste antroposofiska språkmarkörerna något nytt kan uppstå, göra sig tankar om, groningskrafter, stå fri, fröartad, hjärtekrafter, impulsera, individualitet, befrukta, skapa nytt, jordmån, det nya som kan spira. Och detta är ändå bara några få exempel på den språkkod de flesta antroposofer använder, det finns flera. Det är så här vi uttrycker oss.

Vi har en gemensam konservativ idealbildning präglad av romantiken från förra århundradet med idéer från bland andra Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Novalis och Schiller, för att inte nämna alla andra kulturpersoner Steiner uppmärksammar oss på. Och så har vi en ”egen” helg som är okänd utanför våra sammanhang – Mikaeli.

Vårt dagliga liv är påtagligt influerat av antroposofiska värderingar. En sociologisk undersökning av den antroposofiska kulturen i Järnaområdet från 2011 visar att antroposofiska familjer ”lever ett liv i antroposofins hägn”. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, estetiska ideal, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är en direkt konsekvens av livsåskådningen.

Man kan undra om det finns andra kollektiva rörelser som så totalt präglar sina medlemmarnas liv.

För en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning. En följd av detta är en utpräglad värdekonservatism och konformitet, här formulerad av en annan deltagare i Facebookdiskussionen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet.«

Typisk antroposof

Typisk antroposof

En starkt utvecklad gruppmentalitet. Den indignerade eurytmisten ser inte att antroposofer är formade efter samma mall. Betydligt mer än ”vanliga” människor. Att kalla oss för antroposofer är därför ingen ”generalisering” utan en helt adekvat benämning. Antroposofer är namnet på en gruppering med tydliga kännetecken. Vilket inte hindrar att där också finns stora individualiteter. Det är ingen motsättning.

Att ta avstånd från det kollektiva begreppet antroposofer är dessutom inkonsekvent då man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”. Och varför är denna fråga så viktig för en antroposof?

Väldigt typiska antroposofer: generalsekreterarna i landssällskapen gör eurytmi i Goetheanum.

Väldigt typiska antroposofer: generalsekreterarna i landssällskapen gör eurytmi i Goetheanum.

Därför att man då får reda på om han är en av oss. För då vet man med en gång att han delar samma världsuppfattning och batteri av värderingar, hans inställning till friskolor, sjukvård, Goethe, att han gillar laserade väggar och att han läst antroposofi. Risken att han skulle vara rasist är minimal och skulle han till äventyrs visa sig vara medlem vet man med en gång att han ”ser något berättigat i en fri högskola för andevetenskap”. Då är han placerad i den egna uppfattningen. Vet man att han är antroposof vet man redan väldigt mycket om honom som man aldrig skulle veta om en annan människa.

Helt enkelt för att vi är formade efter samma mall.

Det finns tillfällen då antroposofer är stolta att tillhöra ett kollektiv och det är när det talas om den antroposofiska rörelsen i media. Då är antroposofen stolt över tillhörigheten, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” koketterar man ändå med att förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, gubevars, inte en gruppvarelse. Denna inkonsekvens är vanlig.

Trots att mycket av det vi gör som antroposofer är ”annorlunda” konventionellt betraktat – och därför ger signaler utåt om yttringar av ett gruppspecifikt förhållningssätt – är många antroposofer förvånade att de inte betraktas som ”vem som helst”. En häpnadsväckande brist på självsyn.

Vi kommer aldrig ifrån att bli betraktade som grupp. Varje individuell yttring riskeras av omvärlden betraktas som en del av ett gruppbeteende. Även vår individualism. Eller för att sätta det på sin spets: Vårt starka individualitetssträvande är ett gruppkännemärke, ett etnologiskt särdrag. Individualism som kollektivt ideal.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att vara inkarnerad är att vara ”innesluten i en person”

♦ ♦ ♦ Det är intressant att googla antroposofiska begrepp och uttryck. Men uttrycket att göra sig tankar om, som används flitigt i våra sammanhang, förvirrar sökmotorn. Den hoppas att ”självskadebeteende”, ”tvångssyndrom” och ”hur ändrar jag på mina självkritiska tankar” skulle duga som förklaring. Och knappar man in begreppen ahrimansk och luciferisk kommer bara antroposoftexter upp. Ordet kulturimpuls verkar inte ens existera på svenska. Det är bara antroposofer som använder det. Det är inget fel på i och för sig, det är visserligen pretentiöst, men självförklarande.

Steiner myntade begreppet i ett skede då han förutsatte att mångfalden av antroposofiska verksamheter skulle göra ordentliga avtryck i samhället. Med facit i hand är det väl bara waldorfpedagogiken som gjort det. För waldorf är utan tvivel en kulturimpuls.

Antisar som rockar.

Antisar som rockar.

Antis är en respektlös slangförkortning avsett att neutralisera det något högtravande i begreppet antroposof. En närmare undersökning visar att ordet även har andra betydelser. Antis är också lettiska för ”anka” liksom namnet på ett lettiskt rockband. Det är också namnet på ett hotell i Istambul och ett antikvariat i Malmö.

Favorituttrycket metamorfosera ger faktiskt några förklaringar på google, nämligen ”förändras”, ”changera”(!), ”byta om roll”, ”ta annan ton”, ”ta annan vändning”. Så det torde vara begripligt för en och annan även om bara antroposofer använder det. Uttrycket framtidsimpuls verkar dock bara antroposofer använda sig av.

Ordet spirituell används flitigt i antroposofland i betydelsen andlig. Begreppet finns i svenskan men då i betydelsen ”kvick”, ”fyndig”, ”rolig”, ”underhållande”, ”vitsig” och ”gallisk”(!). På andra plats kommer betydelsen ”andlig” med hänsyftning till att det är en anglicism. Betydelsen andlig har antroposofer anammat till den grad att många glömt hur begreppet normalt används. Men i ordet spiritualitet har betydelsen märkligt nog förskjutits något. Där är huvudbetydelsen ”andlighet” med ”kvickhet, snillrikhet” på andra plats.

Ett huvudspår inom antroposofin är Kristusprincipen, ett begrepp man kunde tro vi är ensamma om. Men det visar sig att tidningen Samlaren har publicerat  essän ”Kristusprincipen. Om litteraturtolkning och trons retorik” av Magnus Ullén. Det är en fullängdstext som går på i den här stilen:

»…den fyrdelade tolkningsmodellen, som ofta benämns quadriga, samt kristusprincipens plats i denna, eftersom denna modell, som jag ser det, gör det möjligt för oss att kartlägga hur vi tror.«

Ordet initiation finns på google, men initiationsprincip (efter Steiners ”initiationsprincip måste bli civilisationsprincip”) ger bara en lista på antroposofiska texter. Om att vara inkarnerad säger google ”förkroppsligad, personifierad, innesluten i en person”. Jaget innesluten i en person! Vi antroposofer hade inte kunnat uttrycka det bättre.

Varuhuset Mikaelit.

Varuhuset Mikaelit.

Det i våra sammanhang flitigt använda begreppet mänsklighetsutvecklingen är ett gammalt uttryck som uppenbarligen inte används i normalsvenska idag. Och mikaelit (andligt inriktad framtidsmänniska) existerar inte i svenskan, men däremot i Finland som ”varuhuset Mikaelit” (Kauppahuone Mikaelit). Men väsensartad är uppenbarligen ett svenskt ord som betyder ”inneboende egenskap”. Rimlig definition även om ”väsen” inom antroposofisk begreppsvärld avser en mer immateriell företeelse.

Fröartad är det däremot tvärnobben på. Vid en sökning kommer bara antroposoftexter upp. Men är det ens i antroposofiska sammanhang ett adekvat uttryck? Betydelsen är väl ungefär ”en början till”, eller ”i början”, eller kanske ännu mera vagt – ”en möjlig början”. Fröet är den kanske mest använda metaforen i våra sammanhang. Man sår ett frö till en kommande verksamhet, ett frö inför framtiden etcetera.

Kända antroposofiska begrepp som luftelementet, vattenelementet och värmeelementet(!) är det inte ens någon idé att göra en sökning på. Och andevetenskap ska vi inte tala om, det begreppet har vi copyright på och ingen lär vara intresserad att ta över det. För en längre diskussion kring begreppet, se kommentarsdelen i en tidigare krönika.

Något för andeforskare?

Något för andeforskare?

Men begreppet andeforskare – ett mer pretentiöst uttryck för en som går skolningsvägen – används överraskande nog även av andra. Skådespelaren Lotti Törnros kallas ”andeforskare” i en pjäs som spelades på Teater Scenario för 13 år sedan. I hastigheten listas också begreppet ”andforskare” på en norsk sajt, alltså en som forskar på änder. Men vem kan begära att google skall kunna hålla isär begreppen, det här är komplicerade grejer!

                                                                                                                                              Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vet du vad en antropofob är?

♦ ♦ ♦ Den som googlar på antroposofi och vad är antroposofi?, kan hitta ett och annat av intresse, till exempel att domänen antroposofi.com fortfarande är till salu, att det finns 669 ord som rimmar på antroposofi och att begreppet antropofob inte betyder det man skulle förvänta sig.

Antroposofi uppläst av automatisk röst
En märklig sammanfattning på video av vad antroposofi står för kan man hitta på http://www.quickiwiki.com/sv/Antroposofi (scrolla ned till Videos). Det paradoxala är att den sammanfattning som syns på filmen läses av en datorröst. Som den naturligaste sak i världen. Är tilltaget avsett som en ironisk blinkning till de traditionellt teknikfientliga antroposoferna? Det får vi inte veta. Det finns en till videosnutt på samma sida med en skäggig antroposof som bl a talar om dubbelgångaren och Valentin Tomberg som ger ett lite exotiskt intryck.

Kurt Wegner

Kurt Wegner

Vid närmare betraktande visar sidan upp informativa texter, bland annat om ”kända antroposofer” med presentationer av namn som Arne Klingborg, Göran Fant, Erik Asmussen, Kurt Wegner. Under rubriken ”litteratur om antroposofin” listas bara två titlar; Håkan Leijons Historien om den antroposofiska humanismen, en bok negligerad av tongivande inom rörelsen, och Jesper Jerkers Antroposofin – en kritisk granskning, som är ett ifrågasättande av den antroposofiska impulsen.

Förteckning på ord som rimmar på antroposofi
Vad har begreppen allergi, alibi, amnesi och misantropi gemensamt? De rimmar på antroposofi! För de som behöver en lista på sådana ord för julklappsrimmandet finns den på http://dblex.com/rimlexikon/index.php?rim=antroposofi. Flera hundra (669) ord!

Dubbelgångaren

Dubbelgångaren

Antroposofer är präglade av social konformism, anspråksfullhet och besserwissertendenser
»Några vet till exempel att yttrandefrihetens största anhängare inte är antroposofer och waldorfanställda; en grupp präglad av social konformism och emellanåt av anspråksfullhet och besserwissertendenser. Den antroposofiska litteraturen studeras och lämnas vidare närapå som heliga ord  (fast dom alltid säger att det inte är fallet)«, skriver en anonym på bloggen http://steinerskole.blogg.no/1421067872_charlie_og_oss_andre.html

Och h*n fortsätter: »Antroposoferna sitter så självbelåtna och pretentiöst och parerar så lätt varje argument som inte begrundas i den antroposofiska världsåskådningen som ju faktiskt representerar `den egentliga sanningen´. Det är faktiskt för alla andra bara en fråga om att studera antroposofin tillräckligt. Gör du det uppriktigt, så kommer också du att se att antroposofin är sanningen per se. Bedömare och kritiker anses därför som antagonistiska eller insiktslösa och dumma tills man slutligen ser sanningen om verkligheten.«

Antroposofi-frågesport
För de som vill ha en liten kul grej på slutet av gruppaftonen finns sajten http://www.trivia.se/index.php?trivia=3516&go=1 där man får svara på tio frågor om antroposofi. Det är lätta frågor så alla kommer att vinna!

Andrej Belyj

Andrej Belyj

Då Belyj besökte Norrköping
»Anledningen till att Belyj besökte Norrköping den 10–18 juli 1914 var att antroposofins grundare Rudolf Steiner var på besök och höll föredrag. Belyj hade varit medlem i ett teosofiskt sällskap i Moskva sedan 1903. Det är lätt att hitta Steiners idéer i romanen Petersburg,« skriver Norrköpings Tidningar.

»Den som vill kan besöka Belyjmuseet på Arbatgatan 55 i Moskva. På en vägg sitter de livslinjer, eller kartor, över sitt liv som Belyj ritade. På dem noterade han betydelsefulla händelser och platser han besökt. På en av kartorna kan man ana att Norrköpingsvistelsen varit viktig för honom, för intill städer som Berlin och Köln kan man också läsa ”Nord-Tjioping”.

Vet ni vad en antropofob är? 
På nätlexikonet http://synonymer.woxikon.se/sv/antroposofi listas synonymer för ordet antroposofi. Fast det handlar inte om synonymer utan ord som låter likadant som antroposofi. Mest likt är begreppet antropofag som betyder kannibal eller människoätare.  Sen kommer antropofob som man kunde tro skulle betyda rädsla, hat eller fördomar riktade mot antroposofer i likhet med vad islamofobi innebär för islam. Men icke. Antropofob betyder ”enstörig, eremitisk, misantropisk eller människoskygg”. Så använd inte ordet antropofob om den som tycker illa om antroposofin!

Antroposofins ockulta smörgåsbord ett framgångsrikt recept
Den framgångsrika antroposofin är rubriken på en bitvis riktigt hyfsad sammanfattning av antroposofins framtoning i det svenska kulturklimatet med tanke på att texten är skriven av förgrundsfigurer inom Vetenskap & Folkbildning, som i decennier kritiserat antroposofin utifrån ett markerat materialistiskt förhållningssätt.

»”Smörgåsbordet” av antroposofiska verksamheter utgör antroposofins rekryteringsbas. Därför har antroposofin en mycket större kontaktyta mot allmänheten än andra riktningar med ursprung inom teosofin. Med sina cirka 1200 medlemmar är det antroposofiska sällskapet den ojämförligt största av teosofifamiljens organisationer i Sverige. Ökningen har ändå varit ganska liten, satt i relation till hur snabbt de antroposofiska verksamheterna har vuxit. Det verkar som om de flesta som kommer i kontakt med ”smörgåsbordet” nöjer sig med detta och inte dras särskilt mycket till läran i dess helhet.

(…) Det finns ett naturligt urval bland de ockulta rörelserna: De flesta dör med sina grundare, medan andra växer sig starka. Antroposofins kombination av ett traditionellt esoteriskt sällskap och ett allmänt ”smörgåsbord” för sökare verkar vara ett framgångsrecept för ockulta rörelser.« Folkvett nr 2/1992

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Har islamistisk fundamentalism inget att göra med islam?

♦ ♦ ♦ Förra krönikan med rubriken Det är absurt att påstå att IS inte representerar islam gav upphov till en diskussion på Facebook. Att säga att islamistisk fundamentalism har att göra med islam är fortfarande långt ifrån en självklarhet för många. Även antroposofer.

Redan i början på diskussionen undrade man om jag är islamofob, vilket numer är en närmast obligatorisk fråga till den som har synpunkter på the religion of peace. Men islamofobi betyder enligt Wikipedia rädsla, hat, rasism eller fördomar riktade mot muslimer och islam. Och trots att jag försäkrat att så inte var fallet blir den efterföljande replikväxlingen ändå präglad av fobofobi, (rädsla för fobier), för oavsett försäkringar om motsatsen blir en islamkritiker närmast automatiskt betraktad som islamofob. Även av antroposofer.

Islam står nämligen över över all form av kritik verkar det som. Och att all terror inspirerad av islam ingenting har att göra med islam är en lika vanlig som märklig inställning.

Denna smått absurda dogm kommer också att prägla replikskiftet med några antroposofer. Jag får veta att ”IS är en yttre manifestation av ett inre tillstånd”, vilket låter som en typisk antroposofisk floskel avsedd att ge intryck av djupare förståelse av ämnet, liksom ”IS är en bild av människans nuvarande tillstånd”. Och resonemanget utvecklas vidare.

»Du gör det mycket enkelt för dig själv genom att du identifierar ”problemet” som skapat av några andra, i detta fall (de mörkhyade) muslimerna. Du ser inte att du med dina förenklingar, där du ivrar för militära lösningar på alla problem, själv varit med att skapa det fenomen som vi känner som IS.«

Att muslimerna var mörkhyade var nytt för mig, liksom min påstådda vurm för militarism. Men att jag sedan varit en av dem som skapat IS måste betecknas som närmast sensationellt, särskilt med tanke på att jag inte vetat om det. Som förmodad islamofob är jag van vid sådana förhastade slutsatser. Folk blir lätt upphetsade. Men det kommer mer. ”Du delar in klotet i nationer bebodda av olika etniska grupper. Det är en grov och mycket förenklad världsbild.” Så nu vet vi – det finns inga länder, bara människor.

En annan antroposof blandar sig in i replikväxlingen och menar att jag borde ”ta tag i [m]in egen kultur istället för att försöka klassificera andra som problematiska”. Vilket är en något kryptisk formulering. Ta tag i sin egen kultur, hur gör man det? Jag tolkar det som att jag inte borde kritisera islam eftersom det är en religion som är oantastbar. Och nu kommer ett förtydligande av dogmen om islams ofelbarhet från vår huvudaktör:

»Genom att du skapar en koppling mellan [IS]-människorna och islam, och i och med att du ser dem som islams rättmätiga representanter, implicerar detta en sannolikhet för att själva religionen islam är omänsklig och barbarisk. Islam är då en mörk, demonisk kraft som må bekämpas med alla medel.«

Irshad Manji

Irshad Manji

Att jag sagt att IS representerar en del av dagens islam – inte är rättmätiga representanter för islam – är en distinktion vår aktör inte mäktar uppfatta. För det är ändå en viss skillnad. Men det kan vara svårt att hålla isär grejerna – även om man är antroposof. Sedan är det inte jag som ”skapar en koppling” – den finns redan där. Eller som den kanadensiska feministen och muslimen Irshad Manji svarar på frågan vad som är problemet med islam idag:

»Muslimer. VI är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. (…) Jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.

Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.«

Precis som vår indignerade antroposof. Han borde ta del av intervjun med Irshad Manji här. Eller läsa vad en annan egyptisk-amerikansk muslimsk feminist, Mona Eltahawy, har att säga i ämnet. Om jag är extremist enligt vår upprörda antroposof-fobofob är jag i alla fall i gott sällskap.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det var bättre förr är antroposofins budskap 2014

♦ ♦ ♦ Den som är seriöst intresserad av antroposofi kallas antroposof. En självklar benämning kan tyckas, men mindre självklar bland antroposoferna som har ett komplicerat förhållande till begreppet. En del antroposofer har rent definitionsmässiga invändningar och menar att bara en medlem av föreningen Antroposofiska sällskapet kan kallas antroposof. Och de flesta känner sig obekväma med att begreppet ”antroposoferna” ger intryck av ett kollektiv där alla är lika. Man vill i stället framhäva individualiteten, en beteckning som är A och O i antroposofiska sammanhang.

Antroposofisk hemsida

Antroposofisk hemsida

För utomstående måste dessa reservationer kännas märkliga. Här har vi en gruppering som satt tydliga avtryck i samhället med sin egenart – och de ifrågasätter en så självklar benämning. Men så är det. I snart hundra år har begreppet diskuterats internt. Som nyligen i en debatt på Facebook.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall. Jag har varit i många miljöer och ofta tänkt att om det hade varit lika lite likformighet där som inom de antroposofiska sammanhangen hade världen varit mer spännande.«

Det är vanligt att man ser begreppet antroposofer som en ”generalisering”. Som om det gemensamma inte existerade. För naturligtvis finns i antroposofiska sammanhang en samsyn i världsuppfattning, barnuppfostran, pedagogik, medicinska preferenser och estetiska ideal. Och för en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning.

Eurytmi - en sekelgammal konstform

Eurytmi – en sekelgammal konstform

Men uppfattningen inom rörelsen är att var och en är en unik personlighet som inte kan inrangeras i ett kollektiv. Att det inte handlar om ett `antingen eller´ utan ett `både och´ är efter snart ett sekel ännu ingen självklarhet i sammanhangen. Denna inkonsekvens är knappast klädsam för en rörelse som vårdar tankeklarhet som ideal. Men hållningen i citatet ovan är dessvärre vanlig. Man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”.

Och när det talas om den antroposofiska rörelsen är det helt i sin ordning att tala om antroposofer som en gruppering. Då är man stolt att tillhöra ett kollektiv, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” tröttnar man aldrig på att kokett förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, inte en gruppvarelse. Detta tankefel är vanligt.

Goethe

Goethe

Ett annat utbrett förhållningssätt är reaktionerna på kritik av rörelsen. Inte om den kommer utifrån, då kan den ofta – helt sakligt – avfärdas som okunnig. Reaktionen på internkritik är däremot annorlunda. Här betraktas den med kritiska synpunkter som något av en svikare.

Reaktionen får då lätt moraliska övertoner där synpunkterna uppfattas som otillbörligt klander som måste tillrättavisas. Är du så bra själv kanske, är den underliggande frågan. Det anses övermaga att kritisera, det är inte god ton och visar på dåligt omdöme. Vi gör alla så gott vi kan. Kritisera kan bara den göra som själv är felfri och själsligt utvecklad. Denna hållning kan exemplifieras av ett annat inlägg i ovannämnda facebookdebatt.

»Om inte du och vi andra som intresserar oss för antroposofi kan berätta vad vi själva strävar efter i förhållande till antroposofin, utan ständigt riktar kritiken mot ”de andra” – är det väl inte bra att det blir en hel del skuggboxning utan att man kommer en millimeter vidare? Problemet är att ”de andra” uppfattas som en enhetlig grupp – något ”de andra” inte är.«

Denna syn på internkritik ger en bra förklaring till obenägenheten till förändring inom rörelsen. Man ser inget berättigat i kritiken utan skjuter budbäraren istället som uppfattas ha ”en slags underliggande ton av att `de andra´ borde göra sakerna så mycket bättre utan att den enskilde berättar vad hen själv kan göra bättre”. Den hållningen, som lägger en död hand över berättigad kritik, är också ett klassiskt förhållningssätt inom sekteristiska sammanslutningar som skyr offentlig insyn.

Schiller

Schiller

Naturligtvis är det alltid ”de andra” som avses då missförhållanden uppdagas. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Saklig kritik är en form av ansvarstagande som borde välkomnas av varje seriös rörelse. I samhället kritiseras missförhållanden, det är en nödvändig förutsättning för förnyelse och utveckling, varför skulle det vara annorlunda i våra sammanhang?

Den starkt konsensuspräglade antroposofiska rörelsen passar inte alla. Debatten visade att de antroposofer som är i behov av större självständighet hellre håller sig utanför sammanhangen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet. Jag har därför aldrig varit en del av den antroposofiska miljön. Jag trivs bättre som en ”outsider”, det ger mej en större grad av frihet.«

Sanningssägarna står utanför rörelsen som denna självutnämnda ”outsider” som pekar på rörelsen som tillbakablickande, ett synsätt som aldrig skulle kunnat ha formulerats av representanter inom rörelsen. Det är tveksamt om man ännu uppnått en sådan självsyn. Och visst har rörelsen konservativa drag.

Hela antroposofin är präglad av ideal från början av förra århundradet. Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Schiller, Rosa Mayreder och andra från den tiden avhandlas ständigt i tidskrifter, föredrag, seminarier och samtal, liksom en rad sedan länge avdöda antroposofers biografier. Ett snart hundraårigt möte, allmänt kallat julmötet är ständigt ”aktuellt” och alla förväntas vara orienterade om alla turer under det mötet. Eurytmin kallas fortfarande för ”en ny konstart” trots att den har hundra år på nacken och inte utvecklats sen Steiners död. Det uppfattas som helt i sin ordning att antroposofin i sin idealbildning stannat i växten och att intresset för vår tid verkar vara minimalt.

Antroposofins budskap 2014 är helt enkelt att det var bättre förr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hellre Kristensamfundet än den kristna trosbekännelsen

♦ ♦ ♦ Som antroposof betraktar jag mig nästan automatiskt som kristen. Om man kan säga så. Men de flesta som hör detta missförstår mig. Jag är inte religiös i vanlig mening och tillhör inte någon kyrka. Jag betraktar Kristus som ett högt andligt väsen, det nav mänskligheten rör sig kring och den urbild människan strävar efter att förverkliga. Ett sådant synsätt saknas enligt min mening hos statskyrka, frikyrka, katolicism eller andra av mig kända kristendomsutövare.

Förutom Kristensamfundet då. ”Antroposofernas kyrka” som detta lilla samfund brukar benämnas. Jag tillhör inte detta samfund och går inte på deras gudstjänster. Men eftersom jag betraktar mig som frihetligt kristen har jag i bestämda livsskeden tagit del av deras sakrament som jag känner överensstämmer med mitt antroposofiska synsätt. Jag är döpt, konfirmerad och gift, liksom jag har bevistat begravningsceremonier där. Våra barn är också döpta där.

Mycket sällan har jag bevistat gudstjänster i traditionellt kyrkliga sammanhang. Då har det gällt vänners giftermål, begravningar och dop och handlat om förhållandevis korta tillställningar koncentrerade kring det mer praktiska så att säga. I Sverige är bäst att tillägga.

Det var därför något av en chock att bevista dopet av mitt norska barnbarn för ett halvår sedan i den vackra lilla byn Stamnes i norska Hordaland. Där var dopet bara en liten del av en massiv liturgi som pågick timvis. Så kändes det i alla fall. Församlingen hade vid inträdet i kyrkan fått sig tilldelat stenciler med hela liturgin – det vill säga gudstjänstordningen – ordagrant nedtecknad så att man kunde läsa innantill allt som sades, var församlingen skulle resa sig och när den skulle sätta sig. Prästen läste samma text. Inga överraskningar, inget spontant uttryck av engagerad formuleringskonst eller vittnesbörd om egna upplevelser, om man undantar predikan.

Bergens domkyrkaDå sonen, som är medlem av domkyrkokören i Bergen, sjöng påsknattsmässan i Bergens domkyrka härförleden (t h), var mina intryck likartade. En massiv innantilläsning av en förtryckt text under minst en och en halv timme med avbrott för sång – också förtryckt. Den goda idén med att alla deltagare hade varsitt tänt ljus i den nedsläckta kyrkan gav en fin stämning, men dämpade knappast känslan av förstelnad religiös rutin. Som om allt innerligt formaliserats och allt liv flytt sin kos. Kvar fanns bara en själlös liturgi.

Så kändes det i alla fall för mig. Som en antikverad kvarleva av en religiös yttring som mist sin giltighet i vår tid. Åtminstone för de flesta. Men det är en sak. En annan är den kristna trosbekännelsen som unisont lästes av alla. Den blev jag direkt illa berörd av. Är det detta man menar med kristendom, tänkte jag, det är ju förskräckligt. Här fastläggs hur man skall förhålla sig för att betraktas som ”riktig” kristen. Det lät som ett diktat formulerat i någon sorts stalinistisk dogm. Det frihetliga förhållningssättet var som bortblåst.

”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, uppstigen till himmelen, sittande på Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Den kristna trosbekännelsen utvecklades ett par hundra år efter den första kristna kyrkan som en reaktion mot att trons innehåll började spreta åt olika håll och det blev strid om innehållet. Den fick sin slutliga form ca 700 e. Kr. Detta är förståeligt. Mindre begripligt är hur dessa dogmer definierar kyrkan ännu i vår moderna tid. Denna text gör kristendomen till ett museum, bristen på förnyelse är skriande.

Trosbekännelsens gudsbegrepp för tankarna till Dorés bibelillustrationer eftersom man reducerar alltings upphov till en gubbe med skägg. Och att en helig ande gjort barn med Maria som fött Jesus – som blivit ”vår Herre” – hur kan man förstå det? Beskrivningen avser naturligtvis ett andligt skeende men bildspråket kommer från en materialistisk föreställningsvärld som skymmer budskapet. Möjligen var detta adekvat för hundratals år sedan, men definitivt inte idag. Vi kan klaga på de hopplöst föråldrade förhållningssätt som kommer till uttryck i Koranen, men är den kristna urkunden så mycket bättre?

Otaliga nära döden-upplevelser har visat att Kristus inte dömer som det står i trosbekännelsen, den dömande instansen är du själv. Och reinkarnationstanken växer sig starkare ju mer tiden går. Trosbekännelsen är förlegad, det enda jag håller med om i den är påståendet om det eviga livet. Men som det står där – och i Bibeln i övrigt vad jag förstår – förklaras inte vad detta innebär, hur det fungerar, vilket är nödvändigt för att få ett vettigt förhållningssätt till det.

New Age är – oavsett vad man tycker om fenomenet – ett uttryck för ett behov av uppdaterade tankar om det hinsides. Liksom antroposofin – även om den också har stelnat i sina former. Men jag menar ändå att antroposofin och Kristensamfundets förhållningssätt är ett stort kliv på väg mot en moderniserad kristendom.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Antroposofin – en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig

♦ ♦ ♦ Från den bok om waldorfpedagogik Christine och Örjan Liebendörfer nyss publicerat lade Alicia Hamberg nyligen ut ett citat på Facebook som orsakade en stor debatt. Citatet löd:

»… att vara antroposof är en fullständigt frivillig handling där man själv definierar vad det innebär.«

De över hundra kommentarerna var eniga i uppfattningen om att detta är en ovanligt ytlig och intetsägande formulering, en i raden av uttalanden som suddar ut antroposofins särart. Man blir antroposof frivilligt! Hur kan man göra en poäng av en sådan självklarhet? Och att själv definiera vad antroposofin handlar om – vad menas? Är det hittepå det handlar om?

Det är vanligt i antroposofiska kretsar att man gör så här i en strävan efter acceptans. Andra formuleringar i samma stil är ”antroposofin är en försöksmetod i det allmänmänskliga”, eller ”antroposofi är en kunskapsväg som vill förena det andliga i människan med det andliga i världsalltet”. Det låter poetiskt – och antroposofer älskar sådana formuleringar – men de är naturligtvis obegripliga för de flesta andra. Det ger ingen aning om det centrala i antroposofin.

Den norska antroposofiska sajten Dialogos är ett bra exempel på denna urvattning. Man vill upplysa om antroposofin och har därför gjort en lista på det man menar är de väsentliga punkterna. Men istället för att greppa särarten formuleras inget annat än allmänna förhållningssätt och perifera uppgifter. Här är listan i svensk översättning med kommentarer i rött.

  1. Antroposofi kommer från grekiskan och betyder kunskap eller visdom om människan. Istället för något centralt för egenarten kommer  här en uppgift som mer har karaktär av fotnot. En märklig prioritering. 
  2. Antroposofin grundades av Rudolf Steiner (1861-1925). Likadant här. Att upphovsmannen är älskad av sina anhängare försvarar inte en placering så här högt i en presentation av antroposofin. 
  3. Antroposofi är att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv: Jag är inte bara en produkt av biologi och miljö, utan är en produktiv och skapande andlig individualitet. ”Att bli klar över det specifikt mänskliga i sig själv” är en gammal antroposofisk klyscha som känns banal utanför våra sammanhang. Likaså att människan inte bara är en produkt av arv och miljö. Detta är i dag allmängods inom new age.
  4. Antroposofin sätter människan i centrum, oavsett kön, kultur, religion eller annan grupptillhörighet. Att ”sätta människan i centrum” låter som en trött partipolitisk floskel som egentligen inte betyder någonting. Den märkliga fortsättningen – ”oavsett kön, religion, kultur eller annan grupptillhörighet” har historiska orsaker. Att Steiner framhöll vikten av antroposofins allmängiltighet var viktigt för hundra år sedan. Men idag känns det lika föråldrat som irrelevant. För att inte säga genant.
  5. Antroposofin betraktar jorden som en levande organism som det är människans ansvar att värna och vårda. Den mest utslätade formuleringen av dem alla. På vad sätt skiljer sig detta förhållningssätt från resten av mänsklighetens uppfattning i frågan?
  6. Därför ligger det i antroposofin en sporre till praktiska insatser för ett människovärdigt samhälle. Detta kommer till uttryck i sociala initiativ som förskolor och skolor i alla delar av världen, biodynamisk odling, läkekonst och socialterapi, etiska banker och mycket mer. Här nämns för första gången något unikt för antroposofin – de praktiska verksamheterna – men på ett oengagerat och småtråkigt sätt.
  7. Antroposofin betraktar konst, vetenskap och religion som likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning. De försöker förena de tre i ett helhetsperspektiv. Att konst, vetenskap och religion är ”likvärdiga aspekter av vår verklighetsuppfattning” är ett av dessa uttryck antroposofer svänger sig med men som är obegripliga för en nybörjare. Och att man ”försöker förena de tre i ett helhetsbegrepp” skingrar knappast förståelsedimman. Snarare tvärtom. Troligen skulle även en antroposof ha svårt att förklara vad man här menar.
  8. Enligt antroposofin kan varje människa utveckla förmågor att iaktta den andliga världen. Genom antroposofisk meditativ praxis kan människan från att tro på det andliga utveckla andliga erfarenheter. Här gör man ett försök att göra en distinktion mellan tro och erfarenhet. Att förstå detta är långt ifrån självklart. Och frågan hur detta går till besvaras heller inte.
  9. Antroposofin vädjar till självständigt tänkande och omdöme, och avvisar allt som har att göra med dogmatik eller sekterism. Att formulera självklarheter som något unikt för antroposofin är både häpnadsväckande och pinsamt. 
  10. Därför kan vem som helst, oavhängig av kulturell bakgrund eller religiös och vetenskaplig övertygelse, bli medlem av Antroposofiska sällskapet. Att påpeka att vem som helst kan bli medlem betyder att man inte betraktar detta som självklart – varför skulle man annars formulera det? Och vad sjutton menas med ”vetenskaplig övertygelse”, frågar sig en läsare idag. Förklaringen är att uttrycket är ett arv från Steiners tid då olika vetenskapliga synsätt existerade.

Listan ger ett ålderdomligt intryck. Antroposofer känner igen mycket här som formulerats redan för hundra år sedan av Rudolf Steiner. Listan blir därmed något av en illustration av rörelsens problem idag. Man talar om antroposofin som en framtidsinpuls men märker inte att man i texter och förhållningssätt signalerar det motsatta. Upplevelsen av texten blir att vi här har att göra med en åldrande rörelse på dekis som saknar förmåga att förnya sig.

Dessutom visar denna presentation av antroposofin – liksom så många andra – att man försöker mörka den andliga dimensionen för att få livsåskådningen att verka så ”normal” som möjligt. Som ville man framställa det hela som bara en mer fördjupad humanism som vem som helst skulle kunna känna sympati för. Problemet är att man istället blandar bort korten. Den som läser listan har svårt att få en förståelse av vad antroposofin handlar om. Tvärtom – man blir förvirrad.

Nästa krönika ska vi försöka komma åt ett annat sätt att beskriva antroposofin på. Förhoppningsvis mer begripligt – och modernt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Det finns ingenting i waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt

En av de största utmaningarna för Rudolf Steiners efterföljare är hans kontroversiella och för vår tid   problematiska uttalanden om raser. Många kritiker har tacksamt utnyttjat dessa för att misskreditera Steiner och misstänkliggöra hela hans livsgärning. En av kritikerna har gått så långt att han menar att dessa uttalanden är centrala för antroposofin och att den antroposofiska rörelsen var  oupplösligt förbunden med den tyska nationalism som banade väg för Hitler (Staudenmaier, 2009)*. Dessutom har ett fåtal personer påstått sig ha mött öppen rasism i waldorfskolor.

Detta skriver Daisy Jane Powell i sin avhandling som vi tidigare skrivit om (här, här och här). Hon  förnekar inte att dessa citat visar att Steiner faktiskt trodde att människor utvecklats genom en successiv hierarki av raser. Men hur grundläggande denna tro är för den antroposofiska världsbilden är en annan fråga. Klart är att bara en bråkdel av Steiners omfattande samlade verk behandlar detta ämne, och det är ganska troligt att detta material inte var avsett för en bred offentlighet.

För en svensk antroposof är påståendet att rasismen intar en central plats i antroposofin fullständigt barockt. Då jag själv gick in i rörelsen i början av sjuttiotalet var dessa obskyra textpassager okända för mig. Och begreppet rotraser i Steiners bok Ur Akashakrönikan uppfattade jag mer som en gammaldags beteckning på stadier i mänsklighetsutvecklingen. Under de trettio år jag befunnit mig i Järna har jag aldrig stött på något som kan kallas rasism. Tvärtom. Det är knappast troligt att folk blivit antroposofer om de uppfattat läran som rasistisk.

Daisy Jane Powell förvånades över hur lite de waldorflärare som deltog i hennes undersökning visste om Steiners famösa uttalanden. Och så är det nog med de flesta antroposofer. Det är som om man inte kan föreställa sig att antroposofin är rasistisk. Att dess djupt kristna humanistiska människosyn inte är förenlig med en primitiv rasism. Om Steiner sagt saker som motsäger detta är det helt enkelt svårt att ta in. Man förstår inte varför han har sagt det. Det stämmer inte, och kan bara uppfattas som en absurditet som inte har en relevans i våra dagar.

I alla händelser finns inget i de föredrag som ligger till grund för waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt, menar Daisy Jane Powell. Eller som sajten Defending Steiner skriver: ”Om och hur Steiner bör betraktas som en `rasist´ är en akademisk fråga, det har nästan ingenting att göra med moderna waldorfskolor.” En gammal waldorfelev instämmer:

»Jag gick i en waldorfskola i Sydafrika på apartheid-tiden. Då var det den enda skola som hade barn med olika raser och trosbekännelser där man blev undervisade tillsammans i samma klassrum. … Jag har alltid varit tacksam att ha haft detta möjlighet till lärande och jag tror att det har färgat min livserfarenhet så att rasism är något jag inte kan tolerera.«

I Daisy Jane Powells undersökning fanns ingen som påstod sig ha mött rasism i en waldorfskola.  Rasistiska läror är irrelevanta i lärarnas arbete, och det faktum att Steiner uttryckte några bedrövliga idéer om ras utesluter inte att hans uppslag för utbildning – eller andra mänskliga strävanden för den delen – är användbara, skriver hon. Rasismen strider mot antroposofins själva idé.

 

* Sune Nordwall har i ett flertal texter på nätet tillbakavisat Peter Staudenmaiers hypoteser.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Dagens antroposof är en vanlig medelsvensson, typ

Vi hälsade som hastigast på varann innan min gamla antroposofvän satte sig i sportbilen och drog iväg från det sömniga villaområdet i Järna centrum. Sportbil? Ja faktiskt. En antroposof i en sportbil. Dessutom en kvinna. Fjärran är den tid då Järnas kvinnliga antroposofer bar yllekläder med Barsja Ahlbom-inspirerad sjal, och männen vadmalskläder och näbbstövlar. Minnesvärt är läraren i Nibbleskolan som hade en havresäck som jacka. Detta var visserligen på det flummiga sjuttiotalet, men Järnaantroposoferna stod ändå ut ordentligt i jämförelse.

Och ingen ägde en sportbil. Det hade varit otänkbart.

Annat är det idag. Nu är det inte lika lätt att skilja antroposofer från mängden. Deras livsstil har genomgått en radikal  normaliseringsprocess dithän att de nu för det mesta ser ut och agerar som vanligt folk. Idag syns inte ett spår av sjuttiotalets skruttiga småbilar av obestämd härkomst. På Rudolf steinerseminariet står numer bara anständiga svenssonbilar. Och tecken tyder på att det sega motståndet mot fotbollsspel på waldorfskolor i stort har upphört.

Att få en del av lönen utbetald i grönsaker var vanligt för lärarna på Nibbleskolan då det begav sig. Eller att man jobbade gratis på seminariet mot mat och husrum. Men det idealistiska (och många gånger orealistiska) förhållningssättet till löner och ersättningar har idag normaliserats. Det tidigare utbredda föraktet för fackföreningar och konventionell arbetslagstiftning (”sånt behövs inte här, vi är ju överens”) förändrades i kölvattnet av Robygges konkurs 1993 då en egen fackförening startades, Medarbetareförbundet, med sin motpart Huvudmannaförbundet. Nu gäller hyfsade lönesystem även hos antroposoferna.

Yllekläderna – som blivit något av en profilfråga – är i stort ett passerat stadium. Folk klär sig numera normalt. Möjligtvis undantagandes bäbisar vars plagg nog fortfarande i viss utsträckning utgörs av undertröjor och blöjbyxor i ylle med vidhängande tygblöjor. Intresset för samhällsfrågor har alltid varit stort bland antroposofer, men kanaliserades på 60- och 70-talet inte via politiska partier. Steiners partilösa samhällsmodell tregreningen ansågs nämligen överlägsen. Detta synsätt har också normaliserats, mycket tack vare Miljöpartiets tillkomst. MP är idag något av ett antisparti. Partipolitiken har under åren hyst namnkunniga antroposofer som exempelvis Kerstin Anér (FP), Pär Granstedt och Andreas Carlgren (C),  Ivar Heckscher (V) och Mats Pertoft (MP).

När det gäller ledningsfrågor är rörelsen dock fortfarande väldigt mycket kvar i ett förgånget sjuttiotal där kollegiet och den platta organisationen var idealet. Sen får man inte glömma att sättet att umgås i antroposofiska kretsar fortfarande är att ha möten och studiegrupper. Men tydliga avsteg kan noteras. Pragmatiskt sinnade styrelser på till exempel Saltå kvarn, Weleda, Kulturhusets hotellverksamhet och Solåkra har tillsatt utifrån kommande chefer utan antroposofisk tillhörighet. Helt enkelt för att deras ledningskompetens saknas bland medarbetarna.

Apropå Kulturhuset så har man numer yoga-kurser där, en otänkbarhet förr då yogans esoteriska bakgrund betraktades som ”östlig” och därför motsatt den antroposofiska ”västliga impulsen”. Men den antroposofiska mathållningen med sädmatlagning, mjölksyrade grönsaker och Saltåbröd, som i många år begränsades till en exklusiv Järna-angelägenhet, är idag högsta mode hos en hip allmänhet. Samma med Weledas och Dr Hauschkas hudvårdsmedel. Och bivaxlaserade väggar förekommer fortfarande bland antroposofer och välbärgade sammanhang och företag.

Trots allt kvarstår en del specifika livsstilsmarkörer. På julen klär man granen med röda pappersrosor och gyllene planettecken och det finns nog en del som fortfarande har levande ljus i granen. Helst i bivax. Man firar Mikaeli på hösten och påsken  betraktas fortfarande som årets största högtid för mer seriösa esoteriker. Är man nybliven förälder sätter man upp en reproduktion på Rafaels Sixtinska madonna ovanför vaggan. De religiöst lagda går på söndagshandlingen i Kristensamfundet. Och varje antroposof med självaktning sjunger fortfarande Pär Ahlboms pentatoniska kanon Önska på din födelsedag då någon fyller år:

Önska på din födelsedag

fröjder av alla de slag

till ditt behag.

Men annars är vi antisar att betrakta som vanliga medelsvensson. I stort sett.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)