En av de största utmaningarna för Rudolf Steiners efterföljare är hans kontroversiella och för vår tid   problematiska uttalanden om raser. Många kritiker har tacksamt utnyttjat dessa för att misskreditera Steiner och misstänkliggöra hela hans livsgärning. En av kritikerna har gått så långt att han menar att dessa uttalanden är centrala för antroposofin och att den antroposofiska rörelsen var  oupplösligt förbunden med den tyska nationalism som banade väg för Hitler (Staudenmaier, 2009)*. Dessutom har ett fåtal personer påstått sig ha mött öppen rasism i waldorfskolor.

Detta skriver Daisy Jane Powell i sin avhandling som vi tidigare skrivit om (här, här och här). Hon  förnekar inte att dessa citat visar att Steiner faktiskt trodde att människor utvecklats genom en successiv hierarki av raser. Men hur grundläggande denna tro är för den antroposofiska världsbilden är en annan fråga. Klart är att bara en bråkdel av Steiners omfattande samlade verk behandlar detta ämne, och det är ganska troligt att detta material inte var avsett för en bred offentlighet.

För en svensk antroposof är påståendet att rasismen intar en central plats i antroposofin fullständigt barockt. Då jag själv gick in i rörelsen i början av sjuttiotalet var dessa obskyra textpassager okända för mig. Och begreppet rotraser i Steiners bok Ur Akashakrönikan uppfattade jag mer som en gammaldags beteckning på stadier i mänsklighetsutvecklingen. Under de trettio år jag befunnit mig i Järna har jag aldrig stött på något som kan kallas rasism. Tvärtom. Det är knappast troligt att folk blivit antroposofer om de uppfattat läran som rasistisk.

Daisy Jane Powell förvånades över hur lite de waldorflärare som deltog i hennes undersökning visste om Steiners famösa uttalanden. Och så är det nog med de flesta antroposofer. Det är som om man inte kan föreställa sig att antroposofin är rasistisk. Att dess djupt kristna humanistiska människosyn inte är förenlig med en primitiv rasism. Om Steiner sagt saker som motsäger detta är det helt enkelt svårt att ta in. Man förstår inte varför han har sagt det. Det stämmer inte, och kan bara uppfattas som en absurditet som inte har en relevans i våra dagar.

I alla händelser finns inget i de föredrag som ligger till grund för waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt, menar Daisy Jane Powell. Eller som sajten Defending Steiner skriver: ”Om och hur Steiner bör betraktas som en `rasist´ är en akademisk fråga, det har nästan ingenting att göra med moderna waldorfskolor.” En gammal waldorfelev instämmer:

»Jag gick i en waldorfskola i Sydafrika på apartheid-tiden. Då var det den enda skola som hade barn med olika raser och trosbekännelser där man blev undervisade tillsammans i samma klassrum. … Jag har alltid varit tacksam att ha haft detta möjlighet till lärande och jag tror att det har färgat min livserfarenhet så att rasism är något jag inte kan tolerera.«

I Daisy Jane Powells undersökning fanns ingen som påstod sig ha mött rasism i en waldorfskola.  Rasistiska läror är irrelevanta i lärarnas arbete, och det faktum att Steiner uttryckte några bedrövliga idéer om ras utesluter inte att hans uppslag för utbildning – eller andra mänskliga strävanden för den delen – är användbara, skriver hon. Rasismen strider mot antroposofins själva idé.

* Sune Nordwall har i ett flertal texter på nätet tillbakavisat Peter Staudenmaiers hypoteser.

Han var en färgstark antroposof. Född i Sverige, men uppväxt i Helsingfors med en svensk far och ryskfödd mor. Fadern, som var ingenjör från Småland, hade upptäckt Steiners Frihetens filosofi på en resa i Tyskland i nittonhundratalets början och blivit imponerad, vilket troligtvis var orsak till sonens senare engagemang för antroposofin. Av flera skäl bosatte sig fadern i Helsingfors.

Sonen var en stor begåvning med högsta betyg i alla ämnen då han tog studenten i den finska huvudstaden. Förutom svenska och finska talade han tyska, engelska och ryska. Som student deltog han med liv och lust i de glamorösa festerna inom Helsingfors-societeten där han knöt många kontakter inom adel och officerskår, inte minst kretsarna kring nationalhjälten Mannerheim. Han var en stilig karl med ett gott öga för vackra damer.

Efter att ha deltagit som frivillig i finska vinterkriget kom han till Sverige där han arbetade som lärare på högstadiet i en rad skolor, bland annat Viggbyholmsskolan. Han kom snart att bli en del av den antroposofiska kretsen i Stockholm. Vid denna tid, 50-talet, var det antroposofiska livet centrerat kring Kristensamfundet på Västmannagatan. Här träffade han också sina fruar. I det första äktenskapet föddes två flickor, i det andra två pojkar. Båda äktenskapet var stormiga, det sista karakteriserade han rentav som ”det trettioåriga kriget”. Fast med glimten i ögat.

Han var en mycket charmerande personlighet som med sin omfattande bildning imponerade på omgivningen. Snabb i tanken och kvick i repliken. Jag kommer fortfarande ihåg hans snitsiga sammanfattning av de ideologiska skillnaderna mellan Sovjet och USA på 60-talet: ”I öst är det piskan, i väst moroten.” Sånt gjorde intryck på en finnig tonåring.

Han var i grunden sangviniker med markerat koleriska inslag. Godmodig och gladlynt med ibland blixtrande häftighet i någon kunskapsfråga, som i nästa ögonblick förvandlades till ett skratt. Han hade stor humor – även då familjen återberättade de historier om honom som med tiden blev nästan mytiska. Som till exempel följande.

På grund av dålig ekonomi löste han sällan biljett på t-banan.  Risken var också liten att bli kollad, resonerade han. Han blev därför rejält förvånad en gång då han kom ner för trapporna på Islandstorget och upptäckte att det var biljettkontroll. Han retirerade  snabbt tillbaks uppför trapporna och sprang ut på perrongen. På andra sidan spåret fanns ett taggtrådsstaket mot en gräsmatta. Han hoppade raskt ned på spåret och klättrade uppför staketet på andra sidan. Kom han bara över skulle han vara på säkra sidan. Han rev upp ena byxbenet på taggtråden, liksom jackan som fastnade vid hoppet ned på marken. Vid det något fumliga nedslaget bryter han benet.

Han kunde hålla sig för skratt. Situationen var absurd – där låg han och hade helvetiskt ont, men kunde av förklarliga skäl inte skrika. Vad göra? Det fanns egentligen inga alternativ. Han var tvungen att kravla över ängen mot Bergslagsvägen där han liggande vid vägkanten viftande till slut  lyckas få en bilist att stanna och ta honom till sjukhuset. Detta blev senare den oförglömliga historien om hur snålheten kan bedra visheten.

Barnen minns med glädje hans sagoberättande, som han skapade i stunden. Han var en stor berättare och pedagog. När han skulle beskriva processerna bakom hur träd växer uttryckte han det som ”det är int´ som det växer, det draaaar” på sin klingande finlandssvenska. Hans heta temperament kunde ibland ta sig lite oväntade uttryck. När han vid frukostbordet en dag länge betraktat yngsta sonens omständliga utbredning av smöret på ett alltför mjukt franskbröd brast det. Han tog den degiga sörjan från sonen, rullade ihop den som en snöboll, kastade in den i sin mun och sa ”SÅ!!!!” och sen var den saken klar.

Men den historia som oftast berättas när sönerna träffas utspelas när han efter skilsmässan bodde i centrala Stockholm och sönerna kom och hälsade på efter skolan. De umgicks ett tag i godan ro tills det ringde på dörren och han flög upp: ”Hyresvärden!” Han hade inte betalt hyran. Snabbt krigsråd mellan ringsignalerna. Han instruerade pojkarna att säga att han var ute. Själv gömde han sig i garderoben.

Mycket riktigt, det var hyresvärden. Pojkarna sa att de väntade på pappa som gått ett ärende. Till deras bestörtning sa värden att  han också skulle vänta. Där satt de sen stela och tysta i upp till en timme i lägenheten. Inte ett ljud från garderoben under hela tiden. Då pojkarna förstod att värden inte skulle gå iväg i brådrasket, mumlade de ursäktande att de måste gå hem – och lämnade lägenheten. Inne i garderoben satt deras pappa blick stilla.

Slutet på historien var så pinsam att de efteråt måste dra den ur sin pappa. Det visade sig att värden höll ut ytterligare en timme tills han började snoka runt i lägenheten. Till slut öppnade han dörren till garderoben och upptäcker sin hyresgäst sittande i dunklet på golvet. Frågan från de skrattande sönerna vad som EXAKT hände i det ögonblicket besvarades aldrig. Men bara ATT det hade hänt räckte ju för denna goda – och garanterat sanna – historia.

På äldre dar jobbade han på Rudolf Steinerskolan i Helsingfors. Han hade vid det laget nödgats skaffa löständer, vilket plågade honom. Hemma hade han dom aldrig på, vilket gjorde det lite svårt att höra vad han sa. I brådskan en morgon glömde han dem hemma och fick ringa hem från skolan och be någon av pojkarna att komma över med dem, vilket väckte stor munterhet. Själv tyckte han inte det var nåt särskilt med det. Sånt bekymrar inte en stor ande.

En av de sista engagemangen som lärare var på Solviksskolan i Järna dit han var inbjuden att ha en period i litteraturhistoria. Han var mycket uppskattad där som den extraordinära personlighet han var. Han avled i början på åttiotalet i sitt gamla föräldrahem vid salutorget i Helsingfors.

En dikeskant vid Skäve gård en morgon. Det som är aktuellt just nu i just den här lilla slänten är att en gråsparv landar. Och lyfter strax. Solvarm jord och myror. Egentligen märkligt att myrorna springer så fort med så många ben utan att det hörs. Varför hörs bara stora saker? Det som sker här just nu  i denna dikeskant är livsviktigt. Vad bryr man sig här om storpolitik eller senaste avsnittet av Bonde söker fru?

Denna del av dikeskanten har en påtaglig men samtidigt outsäglig stämning. Men vad är egentligen en stämning? Den bara finns där – eller inte. En stämning går inte att tankemässigt konstruera, den är antiintellektuell. Den är svår att förklara logiskt och nästan omöjlig att formulera.  Och motsägelsefull – en vacker plats garanterar inte en fin stämning – och ett fult område kan paradoxalt nog inge en stilla lyckokänsla.

En egenartad egenskap hos de flesta stämningar är att även om man upplever dem för första gången så har de en stark prägel av igenkännande. Man förnimmer dem som en sorts hågkomst. Men kan man komma ihåg något som inte har varit? För det är ju inte samma sak som en déjà vu-upplevelse*, även om upplevelsen är besläktad.

Stämningar hänger ofta starkt samman med ljusförhållanden. Molnformationer vid dagens slut kan skaka mej i mitt innersta med en känslostyrka som närmar sig gråten. Det är som om jag kommer ihåg något oerhört viktigt men saknar förmåga att bli medveten om det. Som om jag på ett märkligt sätt känner igen mej, som om stämningen jag upplever påminner om något jag varit med om. Detta har inget att göra med molnen som fysiska fenomen, eller dess former, utan den stämning de förmedlar i dagrar av ljus och dunkel.

Dessa molnstämningar har en karaktär av översinnlighet. De liknar inget jordiskt. Och speciellt vid molnbemängda solnedgångar tillkommer en stark känsla av en egenartad längtan till något man inte vet vad det är. Jag bestämde mig en gång att under en promenad hela tiden se på ljusspelet i molnen. Efter kanske en timme sänkte jag blicken till vägen och naturen omkring mig och erfor en sällsam känsla av overklighet. Som om jag ryckts bort från ett lyckoland till en nästan depressivt präglad mörk tillvaro. Jag såg bilar åka förbi som groteska, feta skalbaggar. De kontrasterade smärtsamt mot min nästan extatiska upplevelse av sällhet. Och sen kom myggen.

En stämning har en unik immateriell kvalitet – går den ens att förklara psykologiskt? Det är en sorts kombinerad tanke- och känslodoft. Varje epok eller tidsperiod i livet har en egen stämning  då man tänker tillbaka. Vem minns inte de starkt förtätade stämningarna från barndomen? Eller tonårstiden? En tidsdoft man inte var medveten om då den utspelade sig. Starka tidsstämningar uppstår också när man tar del av svunna tidsepoker i historien genom berättelser eller bilder – trots att man inte själv varit med. Hur skapas sådana stämningar? Och varför? Vad är den darwinistiska uppfattningen?

Som antroposof är det naturligtvis lätt att lägga in allehanda betydelser i dessa upplevelser och fenomen.

Dofter kan också ge stämningsupplevelser som är svåra att beskriva. En citrusblommas vällukt övergår snart i något mer sammansatt. Det är som jag ett kort förbiilande ögonblick hamnar i ett medvetandetillstånd som på ett märkligt sätt säger mig något om vad doften INNEBÄR. En för mig anonym röd och mycket vacker blomma på samma ställe hade en doft som innebar något helt annat. Den var välluktande, men min upplevelse var att doften ljuger, den döljer något som inte är bra.

Det finns inget språk för stämningar, och även om – skulle vi kunna förstå varann då vi försökte beskriva våra upplevelser av dessa unikt individuella kvalitetsupplevelser? Vem har inte insett svårigheten då man skall beskriva en dröm och märker att det ”objektiva” skeendet bara är en liten del av drömmen. Det viktigaste är ofta de starka stämningarna som konstituerar drömmen – och de är nästan är omöjliga att kommunicera.

* Déjà vu – en känsla av att minnas en upplevelse som inte nödvändigtvis har ägt rum (enligt Wikipedia)

Vad är en antroposof?
Den som är intresserad av antroposofi kallas ofta för antroposof.

Vad är antroposofi?
Antroposofin är komplex. Enklast kan man se den som en världsåskådning som fokuserar på det allmänmänskliga. Den kan i vissa fall också kallas en lära i det att den företräder bestämda förhållningssätt som reinkarnation, att människan har ett andligt ursprung, en speciell syn på världsutvecklingen och liknande. Men antroposofin är framförallt en metod för självkännedom och andligt-själsligt växande. Genom meditativa övningar ger antroposofin möjlighet att höja sig från fastlagd världsåskådning till ett personligt förhållande till den andliga världen och det egna livet. Det är den antroposofiska metoden. Den brukar också kallas den antroposofiska kunskaps- eller skolningsvägen.

Vad står antroposoferna för?
Det finns inget regelverk för antroposofer, inget man bör eller inte bör göra, eftersom det egna omdömet är utgångspunkten i antroposofin. Men en som intresserar sig för antroposofi intresserar sig för människan, världen, samhället och tillvarons stora existentiella frågeställningar kring livet och döden, för det är vad antroposofin handlar om. Ett allmänt förekommande förhållningssätt hos antroposofer är därför respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter, ansvarskänsla för djur och natur och intresse för allt som har med mänskligt framåtskridande att göra. Politiskt skiljer sig antroposofer knappast från övriga samhället.

Är antroposofin en sekt?
Nej. Antroposofiska Sällskapet är en intresseförening. Alla intressesammanslutningar riskerar att utveckla sekteristiska tendenser. Själva idén med att människor samlas kring ett gemensamt intresse har i sig ett frö till sekterism. Det blir lätt en känsla av ”vi här” och ”dom där”. I den antroposofiska rörelsen existerar säkert också sådana förhållningssätt. Men det som präglar antroposofin är det motsatta – en stor öppenhet mot samhället. Vem som helst kan bli medlem i intresseföreningen Antroposofiska Sällskapet. Den antroposofiska rörelsen driver sedan många år institutioner inom vård, skola och omsorg där samhället har full insyn. För närvarande finns i landet cirka trettio allmänna grundskolor (waldorfskolor) och ett hundratal waldorflekskolor där majoriteten av föräldrarna inte är antroposofer. Omsorgsvården inom den så kallade läkepedagogiken är landstingsstödd och sysselsätter tusentals människor inom uppåt ett hundratal verksamheter i landet. Man driver sedan länge nordens enda alternativsjukhus, Vidarkliniken,

Är antroposofin en religion?
Antroposofin är ingen religion, men kallas ofta för det eftersom många upplever intresset för andlighet som synonymt med religion. Men antroposofin är till skillnad från religionen inte trosbaserad. Man intresserar sig för komplexiteten i tillvarons bakomliggande orsakssammanhang i ett meditativt sökande efter trancendenta egenupplevelser. Ett självständigt förhållningssätt till antroposofin grundläggs genom ett meditativt kunskapande. Antroposofins källor går tillbaka till framförallt den kristna mystiken, som på många sätt är besläktad med både islamsk och judisk mystik. Mystikens syfte kan sägas vara en väg för människan att komma till insikt om sig själv och världen. Denna strävan är motsatt den religiösa fundamentalismens beroende av dogmer och ledare.

Är antroposofin kristen?
Då antroposofins grundare Rudolf Steiner utvecklade sin antroposofi anknöt han till en västerländsk kristen mysterietradition som man känner den från Johannes av Korset, rosenkreutzarna och i viss mån gnosticismen och frimurarna. Antroposofin ser Kristus som central i världsutvecklingen, både som mänsklighetsideal och som högt andligt väsen. Men eftersom Antroposofiska Sällskapet inte är en religion utan en konfessionslös intresseförening för mänsklig utveckling kan vem som helst bli medlem oavsett religiös tillhörighet. I Egypten finns t ex ett stort antroposofiskt center (Sekem) där alla verksamma är muslimer.

Handlar den antroposofiska läran om att uppnå harmoni?
Naturligtvis strävar varje människa efter att minimera sitt eget lidande, men en total fokusering på detta riskerar att urarta i egoism. Den antroposofiska idealbildningen handlar snarare om att man söker sin egen väg i livet och arbetar för en bättre värld, den är inte primärt en strävan efter harmoni. Livet handlar för det mesta om helt andra saker.

Har antroposofin något att göra med ockultism?
En sensationslysten underhållningsindustri inom främst film, rockmusik och media, har givit begreppet ockultism starkt värdeladdade associationer till häxeri, svart magi, djävulsdyrkan och allmänt hokuspokus. Ursprungligen var ordet ockultism ett okontroversiellt uttryck för det som är fördolt, osynligt. (I den meningen är t ex Bibeln en ockult urkund. Många människor läser den bokstavligt, men mystikern ser fördolda betydelser bakom bildspråket). Antroposofi handlar om att gå på djupet, att undersöka det som ligger under tillvarons glansiga yta, dit man bara kan nå om man anstränger sig. Det som för de flesta är fördolt. I den meningen har antroposofin beröringspunkter med ockulta, fördolda sidor av tillvaron. Antroposofin tar avstånd från svart magi, häxeri och djävulsdyrkan.

Är antroposofer vegetarianer och icke-rökare?
Det finns en seglivad myt om antroposofin som någon sorts hälsokoströrelse där alla antroposofer lever sunt; inte röker, inte dricker alkohol och bara äter grönsaker. Detta är en vacker saga som aldrig varit sann, även om man kan förmoda att mängden absolutister och vegetarianer procentuellt sett kanske är något större hos antroposofer än riksgenomsnittet. Att det var Rudolf Steiner som skapade den biodynamiska odlingsmetoden gör inte alla antroposofer till hälsoprofeter. Att inse att giftfri odling är önskvärt är en sak, hur man sen lever är vars och ens ensak.

Är antroposofin rasistisk?
I början av 1900-talet fanns ett stort intresse i alla samhällsskikt för det man då kallade ”raser”. Eftersom antroposofin intresserar sig för människans väsen talade Rudolf Steiner (1861-1925) även om denna aspekt då han fick många frågor i ämnet. I den ofantliga mängd texter som utgör hans kvarlåtenskap (över 350 band) utgör frågan om människoraser bara någon promille. Idag känns mycket av det han sade i denna fråga antikverat och inte alls representativt för hans grundläggande hållning, nämligen att vi alla är människor med lika värde, var och en av oss återföds i olika länder och folkslag. Att ha en segregerad rassyn är därför oförenligt med antroposofin. För antroposofer är detta en självklarhet. Att frågan om antroposofin är rasistisk ibland förekommer, beror på att mindre nogräknade vill framställa den antroposofiska rörelsen som rasistisk med utgångspunkt i dessa nästan sekelgamla texter. De bortser från att den antroposofiska rörelsen alltid varit antirasistisk och att det där inte finns belägg för rasism. Tvärtom, de första icke-segregerade skolorna under Sydafrikas apartheidregim var waldorfskolor, för att nämna ett exempel.

Varför finns antroposoferna i just Järna?
Hitlertysklands syn på förståndshandikappade som misslyckade och oönskade existenser ledde till att en grupp antroposofer på trettitalet flydde till Sverige för att förverkliga den vårdform Rudolf Steiner initierat och som innebär att varje förståndshandikappad har en frisk väsenskärna även om de fysiska förutsättningarna är begränsade. De rustade upp ett gammalt kråkslott i Järnas utkanter som sedan blivit känt under namnet Mikaelgården. De idéer som där utvecklades inom omsorgsvård kom att inspirera många människor.

Snart hade flera liknande gårdar startat i Järnatrakten. Mikaelgården var också i frontlinjen då det gällde den biodynamiska odlingsmetoden (som också kommer från Steiner). Den svenske hälsoprofeten Are Waerland fick under ett besök se sin första kompost där och medverkade sedan till att denna odlingsmetod blev känd i landet. Intentionen var att de handikappade barnen skulle få de bästa tänkbara förutsättningarna. Snart startade därför en kvarn och ett bageri för att förädla den biodynamiska säden (Saltå Kvarn), rummen målades med milda lasyrfärger, flera waldorfskolor startades.

Idag sysselsätts upp till 2 000 människor i antroposofiska verksamheter i Järnatrakten. Mest känt är Ytterjärna Kulturcenter med vuxenutbildning, kulturhus och sjukhus (Vidarkliniken). Att så många antroposofiska verksamheter finns i Järna beror helt enkelt på att de verkat inspirerande och dragit till sig människor som vill vara med. Men antroposofiska grupperingar och verksamheter finns också på andra håll i landet.

Har man en skola där?
I Järna finns tre waldorfskolor, en handfull waldorflekskolor, ett tjugotal läkepedagogiska och socialterapeutiska institutioner (omsorgsvård). På Ytterjärna Kulturcenter finns vuxenutbildning (Rudolf Steinerseminariet).

Kan man få vård där?
Förutom omsorgsvård finns i Järna nordens största alternativsjukhus, Vidarkliniken, ett allmänsjukhus med legitimerade läkare och sjuksköterskor med antroposofisk specialistkompetens. Den har ett sjuttiotal vårdplatser och är delvis landstingsfinansierad.

Är det sant att antroposofer sår efter stjärnorna?
Den biodynamiska odlingsmetoden, som var landets första metod med ekologisk inriktning, baseras på ett intresse för livsprocesser som inte alltid kan beläggas vetenskapligt. Det hindrar inte att den med sin kompromisslösa kvalitetsinriktning varit föregångare inom ekologisk odling. Steiners intresse låg i att utröna krafterna bakom det växande. Inget levande kan förstås enbart utifrån vilka fysiska substanser det består av. Den levande människans samling av kolatomer förklarar inte hennes extremt komplexa organism.

Vad är liv? Hur kan vi förstå t ex tänkandet och de dynamiska och immateriella processer som ger materien liv? Rudolf Steiner såg detta som rent andliga skeenden och att planeterna påverkar växtligheten. Under decennier har man efter hans död genom empirisk forskning kunnat utforma en så kallad såkalender som visar de gynnsammaste tiderna att så olika växter. Man bereder också olika substanser som tillsätts komposten för att stimulera livsprocesserna. Det viktiga är att det fungerar. På senare år har intresset för biodynamisk odling ökat bland icke-antroposofiska vinodlare som märker att metodens höga kvalitetskrav ger bättre resultat än både konventionella och enbart giftfria metoder.

Naturligtvis finns många fler frågor kring antroposofin. Frågeställningar kan mejlas till johannes(at)ljungquist.org.