Posts Tagged ‘ Angela Merkel

Den europeiska paradoxen – det är inte islamisterna utan islamofoberna som är problemet

♦ ♦ ♦ Då Angela Merkel 2014 fördömde den islamkritiska organisationen Pegida för att ha ”fördomar, kyla och till och med hat i sina hjärtan”, kunde hon istället beskyllt salafisterna och andra radikala islamska yttringar för precis samma sak, menar Douglas Murray i sin bok The Strange Death of Europe. Att inte kritisera orsakerna utan vända kritiken mot de som reagerat på dem – kom att bli de europeiska makthavarnas förhållningssätt dessa krisår. Här hemma var det inte islamisterna som ansågs vara problemet utan islamofoberna.

Douglas Murray

På 1980- och 90-talet var det knappast någon som förutspådde att de första decennierna av det tjugonde århundradet i Europa skulle präglas av diskussioner om religion, menar Murray.

»Påståendet att diskussioner om blasfemi och dödsstraff för blasfemi återigen var att vänta i Europa, skulle allmänt ha betraktats som galenskap. Inte för att varningssignalerna saknades. Hur kunde de? Problemet var att de ständigt ignorerades.«

1989 dömdes författaren Salman Rushdie till döden av Irans ledare Ayatollah Khomeini för boken Satansverserna och Europa fick för första gången lära sig ordet fatwa. Vid det laget fanns en knapp miljon muslimer i England och Europa hade fått upp ögonen för de problematiska sidorna av denna världsreligion. Hur kom man till tals med dem? Som den brittiska regeringen sade sig: ”What number do I dial to get the Muslim community?”

1990 sa en muslimsk ledare i Holländsk radio, ”de som är motståndare till islam eller motsätter sig Allah och hans profet har ni tillåtelse att döda, hänga, slakta eller förvisa, som det står i Sharia”. Om inte förr förstod man nu att islam var inkompatibel med västerländsk kultur, helt enkelt för att man var motståndare till den. Trots detta låtsades det holländska samhället att dess egen tolerans skulle kunna samsas med islams intolerans.

Sen följde attacken nine eleven, mordet på Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali var tvungen att fly från Holland till USA, för att nämna bara några få islamrelaterade händelser. Sen visade det sig att en växande antisemitism orsakades av unga muslimer som invandrat från mellanöstern. Mellan 2013 och 2014 rapporterades 851 antisemitiska incidenter bara i Frankrike. Att invandrarna skulle ta med sig sina fientliga böjelser till landet de flytt till var uppenbarligen inget de styrande hade föreställt sig.

Sen kom historien med Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund med åtföljande dödshot som krävde livvakt dygnet runt. 2015 slaktades större delen av redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo av islamistiska terrorister. Trots flera decenniers tecken i skyn, från Rushdie-affären och framåt, hade makthavarna inte förutsett detta.

»Ingen av de som öppnat gränserna för massinvandring från tredje världen hade någonsin tänkt på det som en muslimsk fråga. Ingen var förberedd på möjligheten att de anlända kanske inte bara skulle bli svåra att integrera utan också ta med sig sociala och religiösa åsikter som andra minoriteter skulle få lida av på grund av bristande framsynthet. Ingen med inflytande hade förväntat sig att en uppgång i invandringen skulle leda till en ökning av antisemitism och övergrepp på homosexuella.«

Men myndigheterna fortsatte att mörklägga, skönmåla och argumentera mot de som var oroliga på grund av islamisters destruktiva handlingar. Vid ett muslimskt bombdåd i London 2007 sa Labour-politikern Jacqui Smith att det skulle vara fel att kalla attacken för ”muslimsk terrorism” eftersom terroristernas agerande skedde i strid med med deras tro. Hädanefter, sa han, vore det lämpligare att kalla dessa händelser för ”anti-islamisk aktivitet”. I Sverige förnekades ständigt att islamistiska terrordåd hade något att göra med islam, det var bara vanliga kriminella, och deras utrop Allahu akbar sa de bara för att de missförstått islam.

Ayaan Hirsi Ali

Liknande förhållningssätt var snarare regel än undantag hos den politiska eliten och media – och är så än idag. Hur har sådana intellektuella kullerbyttor varit möjliga? Troliga orsaker är okunnighet, man har inte förstått problemen islam för med sig, och att man därför inte vill erkänna sin inkompetens. Men framför allt att för liv och pina motarbeta främlingsfientlighet. Man har agerat politiskt korrekt, vilket är ett snyggare sätt att ljuga.

»Liksom politikerna visade media tvärs över Europa väldigt lite önskan att förstå eller offentligt yttra vad som var på gång. För tidningarna var det uppenbart – en kombination av rädsla, feghet och internalisering – införlivande – av hotet. Politikerna kunde inte erkänna problemet eftersom de var ansvariga för att de infört det i Europa.«

Holländska myndigheter berövade Ayaan Hirsi Alis medborgarskap för hennes kritik av islam, samtidigt som hon hade livvakt på grund av dödshot. Hon var tvungen att fly till USA. `Hon var troligen den första flyktingen från Europa sen Förintelsen´, som Salman Rushdie sa. Europa verkade tro att problemen med extremismen skulle upphöra om människor som påtalade dem försvann. Den inställningen råder fortfarande.

Nästa gång kommer en tredje avslutande artikel om The Strange Death of Europe.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

”Europas civilisation håller på att begå självmord”

♦ ♦ ♦ Det problematiska med massinvandringen i Sverige påtalades tidigt av en växande opinion som  ville diskutera vad detta skulle innebära för nationen och vilka konsekvenserna skulle bli. Men det var en problematisering som avfärdades av politiker och media  som ”främlingsfientlig” och ”rasistisk”. Detta trots stora svårigheter att ordna förläggningar och att man inte kunde redovisa en plan för integrationen.

En som intresserat sig för massinvandringens fenomenologi är den engelske författaren och chefredaktören Douglas Murray som i sin bok The Strange Death of Europe visar på mer övergripande perspektiv som aldrig förekommit i den svenska debatten.

Och han skräder inte orden. Som bokens titel antyder menar han att den civilisation vi känner som Europa håller på att begå självmord och att vi länge bevittnat ett märkligt fenomen som med få undantag gäller alla länder inom denna gemenskap: den styrande eliten agerar mot folkets vilja. Det är eliten som genomdrivit massimmigrationen trots kraftfulla protester, för som Fredrik Reinfeldt sa – bara barbari kommer från det egna folket medan de goda inflytandena kommer utifrån.

Olyckligtvis har denna miljoninvasion skett samtidigt som Europa förlorat självförtroende, traditioner och själva identiteten, menar Murray. Möjligen hade någon sorts lösning kunnat uppnås vid en bred offentlig diskussion men detta har begränsats till ett minimum. Den politiska eliten och media har nämligen trott att vem som helst i världen kan flytta till Europa och bli europé, bara sådär, utan märkbara konsekvenser. Fast alla vet att det är svårt att tänka sig det omvända – att vi själva snabbt skulle kunna bli kineser, somalier eller syrier bara vi flyttade dit.

Man har inte förstått att den egna identiteten och avhängigheten till  ursprung, kultur och traditioner präglar oss för resten av livet. Normal invandring påverkar knappast ett land, medan de mängder vi bevittnat de senaste åren kommer att förändra Europa radikalt, helt enkelt för att människor med utomeuropeiska värderingar kommer att prägla samhällsklimatet. Som Douglas Murray formulerar det:

»Världen har kommit till Europa precis då Europa har tappat förmågan att uppfatta sin egenart. Och då inflödet av miljoner människor från andra kulturer till ett kulturområde med stark identitet kanske skulle ha gått, fungerar det inte med detta miljoninflöde till en skuldmedveten, utsliten och döende kultur.«

Oron inför det växande invandringsflödet till Sverige bemöttes i början med beskäftiga pekpinnar, exempelvis då Ingrid Lomfors från Levande historia sa att immigration till Sverige är inget nytt, vi är alla  egentligen invandrare, och i alla händelser finns det inget man kan kalla ”svensk kultur”. Även om denna massinvandring skedde inför ögonen på allmänheten menade de styrande att detta inte var ett nytt fenomen och att det inte var ett problem utan en ”möjlighet för landet”.

Man kan fundera över myndigheters och medias envetetna ignorerande av det folkliga motståndet mot massinvandringen. I rädslan för främlingsfientlighet och islamofobi har man betonat det positiva i multikulturalism och mångfald. För att förstärka detta har man talat illa om Sverige. Vi har ingen kultur som Mona Sahlin sa, det är bara andra länder som har det.

Detta häpnadsväckande uttalande visar på en svensk självbild som är brutal: vi skäms för vårt land och ser därför multikulturalismen som en räddning. Detta bottnar i en bristande självsyn eftersom vi inte kan uppfatta den svenska särarten, ett ointresse som fött mindervärdeskomplex som i sin tur söker kompensation i inflytande från andra länder med en tydligare identitet.

Jag tror detta är förklaringen till det svenska självhatet som vi ser så många exempel på i media. ”Svenskhet” och ”svenska värderingar” betraktas som verklighetsfrämmande illusioner, medan utomeuropeiska kulturer respekteras oavsett problematiska sidor uppenbara för vem som helst.

»Så européer är skyldiga för vad som händer med dem, nekas legitima möjligheter att göra invändningar, flertalet synpunkter anses inte bara farliga utan marginella. Av alla länder i Europa som deltar i detta experiment är Sverige ett av de mest intressanta, inte minst för att ha den mest strikt tillämpade politiska och mediala konsensusen i något av de europeiska länderna.«

I vårt land uppfattas begreppet multikulturalism som ett samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. Det har inte reflekterats över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap (Rojas SvD 13/1-16).

För konflikter har det ju blivit. Redan 2010 sa Angela Merkel ”att bygga ett multikulturellt samhälle och leva sida vid sida och uppskatta varandra har misslyckats, fullständigt misslyckats”. Englands premiärminister David Cameron yttrade snart samma mening, liksom Australiens och Spaniens premiärministrar. Frankrikes Nicolas Sarkozy sa:

»Sanningen är att i våra demokratier har vi blivit alltför upptagna av identiteten hos dem som anlände och inte tillräckligt intresserade av identiteten hos det land som välkomnade dem.«

Fortfarande uppfattar svenskar mångkulturalism som synonymt med pluralism, etnisk mångfald, och att man inte har något emot att människor med olika bakgrund flyttar till vårt land. Man har ännu inte förstått konsekvensen: parallella samhällen och kolliderande värdesystem som i dag tydligt manifesteras i oroligheterna i många av våra förorter. Redan den politiska filosofen Samuel Huntington sa ”multikulturalism är i grunden en anti-europeisk civilisation. Det är en anti-västlig ideologi”.

I en följande krönika ska vi vidareutveckla några av de frågeställningar Douglas Murray tar upp i sin bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)