Posts Tagged ‘ Andreas Johansson Heinö

En vill registrera medborgarnas rastillhörighet, och den andra är antirasist – med rasistiska åsikter

♦ ♦ ♦ Hur definierar vi vad en invandrare är? Den mångåriga invandringen i Sverige börjar kräva en omdefiniering av begreppet, menar Marie Demker och Andreas Johansson Heinö i en artikel i DN. Kategorisering är makt, skriver de, och att dela in människor i grupper är maktutövning. Det är en förlegad syn på svenskhet att överdriva föräldrarnas födelseland med att beteckna att en individ har ”utländsk” bakgrund.

Kulturdepartementet beslutade i november 1998 att se över användningen av begreppet invandrare och andra-generationens invandrare i offentligt språkbruk. Man ville ”på ett annat sätt än tidigare utgå ifrån och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i det svenska samhället”. Resultatet blev begreppet utländsk bakgrund, vilket avser kulturarv och språk. Men ”romer, judar och samer med lång historia i Sverige ges paradoxalt nog en ”svensk” bakgrund samtidigt som de är tillförsäkrade specifika minoritetsrättigheter i kraft just av sin kulturella och språkliga särart”, påpekar de.

Paradoxalt alltså. Och osakligt. Författarna anser därför att ”ju förr vi svenskar, oavsett våra föräldrars födelseland, befrias från denna av myndigheter påklistrade gruppidentitet, desto bättre”. Men ”vad är problemet”, replikerar Karim Jebari, doktorand i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. ”När vi ser en person inordnar vi denna person i en kategori – medvetet eller omedvetet. Vi rasifierar* människor – medvetet eller omedvetet.” Och han är snabb att slå fast att det naturligtvis inte existerar biologiska raser, däremot ”socialt konstruerade raser”.

»Om någon är blond och blåögd anses denna person vara vit, vilket vi alla är överens om. Att raser finns innebär bara att vi är mer eller mindre överens om vilka som tillhör (godtyckliga) grupper som vi kallar för “raser” eller “etniciteter”.«

Uppfattningen att det existerar mänskliga raser har vi för längesen lämnat. Att nu återinföra begreppet, även om innebörden är annorlunda, kan tyckas verklighetsfrämmande. Men trots att det knappast kommer att accepteras menar Jebari att det är viktigt. Rastänkandet är ett faktum, oavsett om vi erkänner det eller inte.

»Så länge som vi tänker och agerar utifrån andra medborgares (socialt konstruerade) rastillhörighet måste officiell statistik reflektera detta. Ras är helt enkelt en extremt viktig aspekt av den sociala verklighet som präglar relationer mellan människor i Sverige. Om den offentliga statistiken inte reflekterar detta så kan vi inte heller förstå Sverige och de problem som finns i Sverige.«

Jebari håller med Marie Demker och Andreas Johansson Heinö om att begreppet “utlandsfödd” inte är ett socialt relevant begrepp. Han menar att när vi ser en medborgare som Jimmie Åkesson eller Loreen tänker vi inte “utlandsfödd” eller “svenskfödd”. Vi tänker i termer av “etnicitet” eller “ras”. Men Karim Jebari håller inte med dem om att statistik baserad på etnicitet skulle vara farligt.

»Att registrera medborgarnas rastillhörighet är rådande praxis i länder som Kanada och USA. Denna typ av uppgifter skulle vara oerhört värdefull för att förstå och kvantifiera rasismen i Sverige – precis på samma sätt som vi studerar skillnader mellan män och kvinnor för att kvantifiera könsdiskrimineringen.«

Man kan tycka att Jebaris nylansering av rasbegreppet kan kännas både märklig och svårsmält. Men kanske inte så verklighetsfrämmande man i förstone kunde tänka sig. Nyligen har nämligen det socialt konstruerade rasbegreppet exponerats i sammanhang man minst kunnat ana  – i antirasistiska kretsar. Jorge Londoño, vice förbundsordförande Rädda Barnens Ungdomsförbund skriver i Nyheter 24:

»Vanligare och vanligare blir det att den antirasistiska rörelsen blir kritiserad för att den är för vit. Vanligare och vanligare blir det att vita s k  antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister. Oss som kampen egentligen handlar om.« 

Uttalandet är häpnadsväckande. En uttalad antirasist uttrycker rasistiska värderingar om ”vita” inom den antirasistiska rörelsen. Han får visserligen mothugg av Erik Helmerson i DN:

»Jorge Londoño, tycks tillhöra den lilla men ytterst högljudda grupp antirasister som anser att hudfärgen är avgörande för någons rätt att uttala sig om rasism. Att vita debattörer ska stå tillbaka. Inte för att deras åsikter är mindre välargumenterade utan på grund av något de inte kan göra något åt: sin hudfärg.« 

Men Jorge Londoño är inte ensam om denna ”omvända” rasism. Amie Bramme Sey, programledare på radiostationen Metropol, påstår i Nyheter 24 att ”vita” är annorlunda än ”svarta”, och att ”vita” inte har möjlighet att förstå svarta människor.

»Genom att enbart låta vita skribenter komma till tals har Expressen enbart skapat en plattform för vita kvinnor att återberätta kvinnans vardag. Vad händer när Expressen enbart låter vita kvinnor komma till tals? Jo, vi får läsa om kvinnans vardag ur en vit människas perspektiv. Kan en vit kvinna återberätta en svart kvinnas vardag? Nej, det kan hon inte. Det är som att låta en man återberätta en kvinnas vardag. När Expressen låter åtta vita kvinnor ge sitt perspektiv på kvinnans vardag osynliggör de tusentals andra kvinnors perspektiv.« 

Generaliseringarna är grova. Att inte själv ha upplevt vad det är att vara utsatt för fördomar innebär naturligtvis inte att man saknar förmåga skildra dem. Med Anne Bramme Seys synsätt skulle en journalist inte kunna beskriva en dödsdömds erfarenheter för att vederbörande själv inte är dödsdömd. Det är klart att en vit kvinna kan återberätta en svart kvinnas vardag. Det handlar bara om journalistisk kompetens. Det finns inget som säger att en svart automatiskt skulle skriva bättre om de svartas situation än en vit.

För att summera: En filosof vid KTH vill registrera medborgarnas rastillhörighet, precis som nazisterna på 30-talet. En antirasist visar sig i själva verket vara rasist, liksom en programledare på en radiostation som anser att vita inte har samma perspektiv som svarta. 

Ja ni läste rätt. Rasismen har tagit en oväntad vändning.    

                                                                                                               Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share

*Rasifierad – Att vara rasifierad innebär enligt Jorge Londoño att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Även religion bidrar, som till exempel för judar och muslimer. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som migrerat hit.

                                                                                                                   

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Vi är alla nationalister

”Nationalistiska idéer både kan och bör kritiseras, men det förutsätter att vi börjar med att erkänna hur präglade vi alla är av dem”,  skriver Andreas Johansson Heinö i tidskriften Axess (2/12). Det är ett både överraskande och djärvt uttalande i ett mentalitetsklimat där nationalism betraktas som ond, dess idéer ohållbara och dess utövare farliga*.

Vad menar karln? Jo att invandring och globalisering försvaras  med hänvisning till vilken nytta den har för den egna nationen, vilket i sig är ett uttryck för en omedveten nationalism.

»Mångkulturalismen, som i sin kollektivistiska variant handlar om att uppgradera etniska identiteter till semi-nationella institutioner, används i flera länder för att bekräfta den egna nationens godhet. I Sverige har denna självbild införlivats, vilket förklarar varför innehållslösa fraser som ”vi gillar olika” har kunnat få en sådan slagkraft.«

Företrädare för multikulturalismens idé vill se nationella minoriteter som i princip vilka svenska intressegrupperingar som helst.  Deras kulturer och sedvänjor har samma existensberättigande som de urgamla svenska. Kanske det till och med finns ”bättre” kulturer än den svenska. Samtidigt är vi alla präglade av den svenska majoritetskulturen med sina värderingsföreträden och mentalitetsmönster som uppfattas som självklara normer. I detta sakernas tillstånd spelar media en avgörande roll.

Mediernas karaktär av nationsbyggande var stark, speciellt förr i tiden. Dagstidningar, radio och tv har alltid varit ett kraftfullt  inslag i den mentala infrastrukturen. Nationen fogas samman genom att individer från olika landsdelar och sociala klasser tar del av samma nyheter, underhållningsprogram och väderprognoser. Detta var förr också den självklara inkörsporten för invandrare i det svenska samhället. Ett land, en Hyland, en Stenmark.

Parabolantennerna ändrade detta mönster. Nu blev det möjligt för invandrare att ha daglig kontakt med hemlandets lokala nyheter. Och med de sociala medierna möjliggörs direktkontakt med familj och vänner på hemorten. Detta förstärker den nationella identiteten. Med Facebook, Skype och Twitter kan man umgås med sina landsmän varje dag oavsett vilket del av världen man lever i.

Av samma orsaker har även den svenska nationalismen stärkts. Wikipedia definierar nationalismen som en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Denna definition är egentligen inte kontroversiell, den bara sammanfattar det troligtvis de flesta svenskar uppfattar som ett normalt förhållningssätt till Sverige. Därför är egentligen de flesta av oss nationalister i praktiken. Även politiskt korrekta kulturrelativister, eftersom definitionen på intet sätt utesluter respekt och intresse för andra kulturer. En nationalist är inte liktydigt med en som ogillar andra nationaliteter. Eller invandring.

Prioriteringar och synsätt i vårt land har en utpräglat svensknationalistisk karaktär. Den starka solidaritet med andra kulturer som många hyser är mer ett ideal än praktisk verklighet, för i vardagslivet är det sämre med multikulturalismen. Detta märks kanske tydligast i vårt umgänge med media. Andreas Johansson Heinö igen:

»Den svenska Twittergemenskapen är därför i högsta grad en svensk gemenskap. Det är svenska angelägenheter som diskuteras. Sällan refereras eller retweetas från andra länder. Influenser från dansk, norsk eller finsk debatt är lika sällsynta på Twitter som i den svenska bloggosfären. Det är den svenska majoritetsnormen som utgör den självklara referensramen.«

Det pratas OM, men sällan MED multikulturella grupperingar. Twitter och i viss mån Facebook både illustrerar och bidrar till att upprätthålla nationsgränserna. Något annat vore svårt att tänka sig. Vi agerar alla mer eller mindre omedvetet ur ett svenskt perspektiv. Vårt tänkande är starkt influerat av svenska begrepp, synsätt och mentaliteter. Vi är alla nationalister.

*Nationalism ska inte förväxlas med chauvinism som betecknar en överdriven och fanatisk patriotism.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)