Posts Tagged ‘ Alicia Hamberg

Är waldorfpedagogiken i grunden religiös?

I USA har waldorfpedagogiken länge haft ett rykte om sig att vara religiöst grundad, vilket är oförenligt med deras statsunderstödslagstiftning. Den waldorfkritiska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) ville därför pröva detta i domstol. Men yrkandet ogillades i två instanser eftersom man ansåg att antroposofin inte uppfyllde kriterierna för en religion.

Det är inte svårt att förstå att waldorfskolan av somliga kan uppfattas som religiöst anstucken. En välkänd waldorflärare citeras på PLANS hemsida : ”Jag skickar min dotter till en waldorfskola så hon kan få en religiös upplevelse. (…) När vi förnekar att waldorfskolor ger barnen religiösa upplevelser, förnekar vi grunden för waldorfpedagogiken”En annan waldorfkritiker skriver om sin egen tid i waldorfskolan:

»I vår första eurytmiuppvisning i fjärde klass framförde vi världens skapelse – ljusets uppkomst, skiljandet av ljuset från mörkret, och land från vatten och så vidare. Vi gestaltade änglar och ärkeänglar och uppfyllandet av guds budord.«

Ovanstående exempel kan uppfattas ha religiösa inslag om man ser på det krasst. Men också som en mytologiskt skeende, urbilder (eller arketyper om man så vill) som ger barnen en känsla av krafter som konstituerar världen. Det senare är i alla händelser den waldorfpedagogiska intentionen. Det är ju inte tal om `reklam´ för ett religiöst system, som kritiker gärna framhåller.

Myterna används genomgående i waldorfpedagogiken i sagor, legender, grekisk och nordisk mytologi. Ända upp i högstadiet med genomgången av Parsifalmyten, till exempel. Syftet med detta är detsamma som i alla tider – att i bildform gestalta människans villkor i världen. Detta har psykologen Bruno Bettelheim och andra visat, inte bara Steiner. Enligt Wikipedia är mytologi ”muntligt traderade berättelser som bildar en gemensam världsuppfattning i en kultur”.

I den enkät Daisy Jane Powell genomfört bland waldorflärare (se föregående krönikor) ville de flesta skilja på religion och andlighet. Man menade att all god undervisning innehåller vissa andliga värden och hävdade att undervisningen är okonfessionell och att man respekterar olika religiösa traditioner. En förespråkare talar om att waldorfskolan har en tro – på Steiners klärvoajanta förmåga. Alltså inte en religiös tro. Vederbörande kunde därför tänka sig att karakterisera waldorfskolor som ”tro-skolor”.

Å andra sidan säger en annan förespråkare: ”Om man föredrar utbildning som saknar en underliggande föreställning om mänsklig utveckling finns det mycket att välja bland”. Ytterligare en förtydligar: Det allmänna skolsystemet arbetar utifrån ett implicit trossystem – ett reduktionistiskt-materialistiskt, som aldrig diskuteras med föräldrarna”.

I vilket fall kan man diskutera om antroposofin är ett trossystem eller en kunskapsväg, menar Daisy Jane Powell. Båda synsätten kan användas. Däremot tror hon inte Steiner menade att läraren skulle spekulera i elevers tidigare och kommande inkarnationer som Alicia Hamberg skriver. Daisy skulle själv ”bygga på (elevens) styrka och möjliggöra dess potential under detta liv. Jag skulle inte finna det lämpligt (eller möjligt, för den skull) att gå utöver detta”.

Nästa krönika skall vi titta lite på anklagelserna om rasism.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Waldorfskolorna borde vara ärliga med att de vill vägleda de reinkarnerade barnasjälarna”

Inget i waldorfläraren Daisy Jane Powells avhandling Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?* är egentligen kontroversiellt. Det mest kontroversiella skulle i så fall vara att hon skrivit den. För hon är såvitt bekant den första waldorflärare som tagit kritikerna av waldorfpedagogiken på allvar så till den grad att hon skrivit en avhandling om det. Det som intresserade henne var

  1. I vilken grad kritiken var berättigad utifrån hennes egen erfarenhet och omdöme 
  2. Hur waldorfanhängarna reagerade på kritiken 
  3. Huruvida kritiken avsåg en enskild skola eller omfattade waldorfrörelsen i stort

Inte överraskande är den antroposofiska bakgrunden till waldorfpedagogiken det som upplevs som mest problematisk av kritikerna. Eller snarare hur den företräds. Som den amerikanska organisationen PLANS (People for Legal and Non-Sectarian Schools) uttrycker det: ”Från början har waldorfskolorna mörkat intentionerna om waldorfpedagogiken – nämligen att vägleda de reinkarnerade barnasjälarna.” Även om lärarna kanske rent principiellt skulle kunna hålla med om detta, skulle de knappast formulera det så – utan att fördenskull uppleva det som att de mörkade. Det finns mer vardagliga sätt att uttrycka saken. Alicia Hamberg, den främsta av de svenska kritikerna formulerar problemet så här.

»När en waldorflärare talar om att `utveckla fria individer´ kan det betyda: detta barns nuvarande liv eller denna andes andliga utveckling över flera inkarnationer. Jag betvivlar inte att waldorflärare arbetar på det senare. Men de är inte ärliga med det. Därför, varje gång jag hör dessa ord och uttryck – är detta vanligt tal eller ska jag tolka det som antroposofiska? Och eftersom waldorfförespråkare knappast är uppriktiga om detta, skulle jag föreslå folk att förmoda det senare – det är den antroposofiska betydelsen vi talar om. Då plötsligt framstår budskapet inte så angeläget längre – för människor som inte är antroposofer!«

Man kan ju tycka att huruvida läraren lägger något mer långtsyftande i begreppet `utveckla fria individer´ borde det vara vederbörandes ensak, varför fresta på föräldrars tålamod med att dessutom belasta dem med antroposofiska förklaringsmodeller? Skulle alla vardagliga uttryck ersättas av antroposofiska termer skulle waldorfskolorna framstå som reklampelare för en livsåskådning. Vilket naturligtvis inte är uppgiften. Ingen (förutom möjligen en del kritiker) har intresse av waldorfskolorna som missionerande institutioner. Och farhågan att man ska uppfatta det så är ständigt närvarande. En waldorflärare citeras i avhandlingen: ”Oron att nämna antroposofi drivs av en rädsla att en underström av kritisk analys skall bli allmänt förekommande.”

Waldorfförespråkare tillbakavisar anklagelsen om hemlighetsmakeri också av andra orsaker, skriver Daisy Jane Powell. En del lärare kan vara dåliga på att kommunicera antroposofi helt enkelt för att de har en begränsad kunskap om den. Man menar också att det är en skillnad mellan att inte vara öppen med antroposofi, och att aktivt försöka dölja den. Daisy Jane Powell skriver:

»Personligen håller jag med kritikerna att antroposofin inte diskuteras så ofta eller så öppet som man borde, men enligt min erfarenhet och omdöme skulle jag därför inte uppfatta detta som en lömsk konspiration. Det är mer sannolikt att det handlar om dålig kommunikation eller att lärare försöker förklara sin praxis på vardagsspråk utan att anse det nödvändigt att nämna något esoteriskt.«

Sen kan man ju ana att det i vissa kritikers önskan om fullständig öppenhet med antroposofin mindre handlar om ett ärlighetskrav utan kanske mer en övertygelse att detta skulle stämpla skolformen som en religiös indoktrineringsanstalt. Vilket skulle passa vissa religiösa och sekulära fundamentalister alldeles utmärkt.

Daisy Jane Powells slutsats är att skolorna skulle vara betjänta av att mer ”äga, kommunicera och vara stolta över antroposofin”, än att gömma undan och kompromissa med sin integritet och autenticitet. Man kan tillägga att då föräldrar sätter barn i skolan måste det framstå som en självklarhet att waldorfpedagogiken har en bakgrund i antroposofin. Detta skall alla veta. Och för de av föräldrarna som är intresserade att veta mer skall skolan erbjuda möjlighet att inhämta nödvändig kunskap. Men de som inte frågar skall inte belastas med upplysningar om den esoteriska bakgrunden till varje pedagogisk åtgärd.

På Facebook har nyligen förts en debatt i kölvattnet av min förra krönika där resonemanget renodlas. All pedagogik grundar sig på en människosyn, men av waldorf krävs att den redovisas särskilt! Jo visserligen, men till skillnad från andra skolformer bygger den på en speciell människosyn. Ja, men den är medveten – människosynen i den vanliga skolan är det inte. Och att utveckla pedagogisk praxis utifrån en omedveten människosyn är egentligen märkligt. Ändå finns ingen önskan att detta skall undersökas. Slutsats: att utvärdera världsbild och människosyn är problematiskt (förutom att det strider mot åsiktsfriheten). Därför är pedagogisk praxis den enda säkra grunden för en bedömning. Waldorfpedagogiken är en metod, punkt.

I nästa krönika: Är waldorfskolan religiös?

*Steiner Waldorf Education, Plymouth University, 8 maj 2012

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)

Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras?

Waldorfpedagogiken var i många år en främmande fågel i det svenska skolsystemet. Och myterna frodades. Under min egen skoltid på Kristofferskolan på 50-talet var mediabilden att det var en skola utan läxor. Denna föreställning avlöstes snart av bilden av en privatskola för priviligierade, eftersom begreppet friskola ännu inte  existerade. Och då den antroposofiska bakgrunden blev bekant kom föreställningen att det var en religiös skolform. Men hela tiden förhöll sig media i huvudsak positiva.

Under åren som gick började kritik mot skolformen märkas. Den mest förekommande före friskolereformen var politiskt grundad. Från vänsterhåll var man emot ”privatskolor” rent principiellt och bekämpade därför skolformen energiskt. I mitten av åttiotalet kom kritik med religiösa förtecken. Framför allt från pingströrelsen som tyckte pedagogiken var ogudaktig eftersom den grundades på den antroposofiska världsåskådningen. Och från materialistiskt håll var det föreningen Vetenskap och folkbildning som länge granskade antroposofin. Men framför allt var det  humanisten Håkan Blomqvists kritik som fick uppmärksamhet i den antroposofiska rörelsen genom sin kunnighet.

Detta var något nytt. Håkan Blomqvist var till skillnad från tidigare kritiker initierad eftersom han hade ett antroposofiskt förflutet. Han hade varit en av oss. Nu kunde försvaret från antroposofisk sida inte längre hävda att kritiken var osaklig och okunnig. Det tog ett tag att omgruppera innan man riktade in sig på bristerna i hans vulgärmaterialistiska förklaringsmodell. Men Håkans kritik visste var den tog och fläckade nog waldorfskolans rykte en del.

Nu är det så att inom den antroposofiska rörelsen har kritiska synpunkter utifrån alltid betraktats som ”angrepp”. Att kritiken kunde vara berättigad  fanns inte på kartan. Därför måste man försvara sig mot ”motståndarna”, som det hette. Så då Alicia Hamberg under pseudonymen zzzooey under 2007 började blogga om sina egna negativa erfarenheter som waldorfelev uppfattades hon som en ”motståndare” som gick till ”angrepp”. Hon var nämligen mycket kritisk, och speciellt i början kanske inte helt saklig, vilket hon i efterhand tillstått.

Men argumenten vässades och idag framstår hon som något av en waldorfsk internrevisor, viktig för rörelsens självsyn. Hon säger sanningar som är för obekväma att vädra internt, som att man till exempel gärna ”håller undan” antroposofin för föräldrarna, att man ursäktar mobbning med att den är ”karmiskt relaterad”, och att många waldorflärare faktiskt inte kan motivera waldorfpedagogiken i enskildheter, och liknande.

Dessutom är hon mer påläst än mången antroposof och har med tiden utvecklat ett livligt intresse för den antroposofiska världen, inte minst steineriana. På hennes blogg (gå in där, den är värd ett besök) fick jag nyligen klart för mig att waldorfläraren Daisy Jane Powell i England skrivit en avhandling vars rubrik i översättning lyder Skulle waldorfrörelsen kunna bryta sin isolering genom att samarbeta med sina kritiker?* I sanning ett oväntat grepp från en waldorflärare! I inledningen till sin avhandling skriver Daisy att hon hade svårt att ignorera kritiken som hela tiden riktades mot waldorfskolorna. Och hon nämner kanske främst Alicias blogg, där hon hittade en formulering som drabbade henne:

»Hur skulle det vara att försöka förstå vad kritikerna säger? Hur skulle det vara att faktiskt ta dem på allvar? Hur skulle det vara att sluta med jag-stämmer-dig-om-du-gör-det-jag-inte-gillar-fånerierna?«

Denna bloggpost fick Daisy att fundera. Skulle det inte vara mer fruktbart att faktiskt komma i samspråk med kritikerna än att betrakta dem som fiender man hela tiden skulle bekämpa? Samtidigt började hon läsa mot-kritik på waldorfsidor på nätet och kunde konstatera att de verkade befinna sig i nån sorts bubbla fristående från pågående debatter på bloggar och forum. Så där fann hon inga fruktbara förhållningssätt. Och igen var hon tvungen att hålla med en kritiker på Alicia Hambergs blogg, Melanie Byng:

»Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras? Att inte möta frågor om pedagogiken, grunden för pedagogiken, böcker era lärare läser och Ofsted-rapporterna** om era skolor? Vad ger waldorfrörelsen rätt att ta emot miljoner (i statligt stöd), särskilt i en tid av sådana åtstramningar, utan att ställas inför samma granskning som alla andra utbildningssystem?«

Daisy tyckte dessa frågor i högsta grad var rimliga, så hon beslutade sig för att undersöka saken närmare. Hur öppna var man inom waldorfrörelsen inför kritiska synpunkter? Hon formulerade ett frågeformulär som hon mejlade till alla skolor i landet. I nästa krönika skall vi återkomma med resultat och kommentarer till denna studie.

*Can the Steiner Waldorf schools movement break out of its niche by engaging with its critics?
** Ofsted är en förkortning av The Office for Standards in Education, Englands motsvarighet till Skolinspektionen

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Ord och inga visor från Antroposofiska sällskapets internrevisor

Som alla föreningar har även Antroposofiska sällskapet ett årsmöte med fastställande av dagordning, val av ordförande, revisionsberättelse, budget och liknande. Här finns också en punkt som heter intern revisionsberättelse. Till skillnad från den externa revisionen som sköts av en revisor ”utifrån” som granskar räkenskaperna, innebär den interna revisionen att en av årsmötet utsedd medlem kollar att styrelsen under året handlat riktigt utifrån ett mer ideologisk perspektiv.

Det går till så att vederbörande läser alla styrelseprotokoll för det aktuella året. En sådan granskning har normalt en rent formell funktion. Förtroendet för styrelsens arbete är av tradition grundmurat, så ingen väntar sig något kontroversiellt. Nån gång har granskaren till sin rapport på årsmötet lagt en liten antroposofisk förnumstighet, kanske till och med vågat sig på en lustighet. Men sen går man över till nästa punkt.

Överraskningen blev därför stor då ett modernt designat newsletter häromdagen landade i brevlådan. Där fanns internrevisorns rapport från vårens årsmöte återgiven i sin helhet. I en ovanligt uppriktig ton tas bladet från munnen. Och här hymlas inte. ”Som vanligt är jag benägen att säga att allt ser OK ut”, uttrycker han sig visserligen. Och läsaren förväntar sig den vanliga intetsägande utläggningen. Men sen kommer det:

»Internrevisorn är dock lätt skakad av antroposofins situation i rådande världssituation. Exempelvis:

  1. Antroposofisk medicin gastkramas av EU-direktiv.
  2. Waldorfskolan avkönas av våra egna svenska myndigheter.
  3. Unga människor med god vilja till att finansiera verksamheten försvagas.
  4. Medlemmarnas vilja till att finansiera verksamheten försvagas.

Om detta nästan inget i protokollen.«

Och han tycker trots detta att det ser OK ut! En konsekvent reaktion hade annars varit att resa allvarliga frågor kring styrelsens handhavande av dessa problem. Tonen mildras något i formuleringen att styrelsen tagit upp ”vilka negativa trender som skall motverkas”. Men alltså inte vad man tänker göra. Den glesnande skaran som infunnit sig till årsmötet kommenteras också: Det ”konstaterades att endast ett fåtal medlemmar infunnit sig till årsmötet”. Sen fortsätter han:

»27/9 konstaterades: vi börjar få ont om pengar. 18/10 konstaterades: kassan börjar bli tom. 25/1 förekom samtal om en tankesmedja som plattform för samhälls- och kulturdebatt. Det kanske inte är styrelsens uppgift att lösa världsproblemen, och det kan säkert vara så att protokollen inte återger värmen, kraften eller oron i de förda samtalen, men internrevisorn upplever genom protokollen ett glapp mellan världen vi lever i och den värld styrelsens protokoll återspeglar. Jag rekommenderar årsmötet att bevilja styrelsen ansvarsfrihet.«

Snipp snapp snorum! Den lakoniska avslutningen är nästan lika oväntad som budskapet i sin helhet. Att rekommendera ansvarsfrihet efter dessa kritiska kommentarer är minst sagt överraskande. Är det menat som en ironi avsedd för läsaren att dra sina egna slutsatser? I så fall är det en skickligt formulerad protestyttring kamouflerad som en normalitet.

Eller också är summeringen av den nästan apokalyptiska tonen i texten ett uttryck för den brist på förståelse för vad som faktiskt sker och har skett inom sällskapet under lång tid. En brist på krismedvetande. Man ska inte gräva ned sig i problem, är ju inställningen. Livet går vidare. Nu tar vi nya tag. Oavsett om internrevisorns rapport är avsedd som en protest eller inte är nog styrelsens uppfattning mer i enlighet med denna senare konklusion. Man har ju faktiskt godkänt texten.

Medicinen ”gastkramas”, waldorfskolan ”avkönas”, ”den goda viljan att finansiera försvagas”, ”internrevisorn är skakad av antroposofins situation i rådande världssituation”, ”glapp mellan världen vi lever i och den värld styrelsens protokoll återspeglar”. Det är ord och inga visor, även om budskapet som sagt är motsägelsefullt, något den före detta waldorfeleven och initierade antroposofkritikern Alicia Hamberg, vanligtvis kallas Zooey, också ger uttryck för.

Att man protokollfört funderingar kring en tankesmedja låter bekant, men knappast realistiskt med tanke på den sedan länge rådande handlingsförlamningen. Och inte lär heller rapportens brist på diskretion förändra något väsentligt. Men tack Lennart för en stimulerande läsning!

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)