Posts Tagged ‘ Åke Kumlander

Mellan flum och skarpsinne – åren bland antroposoferna i Järna

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

-Kulturhuset_i_YtterjärnaJag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

lusthusetHellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur Patientrummunnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)