Posts Tagged ‘ Åhlén & Åkerlund

Då jag levde livets glada dagar

♦ ♦ ♦ Sextiotalet var då allt började. Beatles förändrade popmusiken i grunden. Alla skulle plötsligen bli socialister. En yrvaken feminism formulerade tokradikala ideal som alla skulle bejaka. Familjen sågs som en gammaldags institution. Hellre då storfamilj – ofta ute på vischan för att komma nära livet. Man demonstrerade mot USAs inblandning i Vietnamkriget – och allt annat som inte var tillräckligt socialistiskt.

Efter lumpen fick jag jobb direkt på det stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund tack vare mamma som tidigare jobbat på Husmodern. Jag fick först plats på Vecko-Revyn men blev snart förflyttad till Se. Det blev en hel del tidningar under de drygt tio år jag jobbade där, vilket jag skrivit närmare om här.

Miljörörelsen föddes. Kärnkraften lovordades av experter och hatades av folket. Hus ockuperades, kritik av utbildningssystemet ledde till kravaller i hela Europa. Svensk popmusik politiserades under begreppet Den Svenska Musikrörelsen – där bara socialistiska texter var godkända. ABBA brännmärktes därför som hopplöst borgerlig musik. Gillade man ABBA var man reaktionär.

Livet gick in i en hektisk fas. Festerna avlöste varandra. Vinet flödade. Många rökte hasch glorifierat av hippiekulturen som kulminerade under the summer of love 1967 då man trodde att en ”ny tidsålder” inträtt. Det festades varje fredag hemma hos någon. Eller på lokal. Tennstopet vid korsningen Dalagatan-Odengatan var stamlokuset för journalister. Dit anlände man efter tio på kvällen – ofta med gitarren i högsta hugg.

Gitarren garanterade nämligen god stämning. Med intagen promille ville alla sjunga. Att köra välkända låtar uppskattades alltid – även av vissa näringsidkare. På ett ställe fick jag och min kompis Bengt så mycket öl vi ville bara vi sjöng, något han – som sjunger hellre än bra – fortfarande med häpenhet minns: ”Det är första och enda gången jag fått öl för att sjunga”. Bellmansfesten i Hagaparken under några somrar var rent dionysiska tillställningar med massor av sjungande människor i trängsel runt oss på gräsmattan.

Livet var en fest. Här med "Lärkan" i Leksand.

Livet var en fest. Här med ”Lärkan” i Leksand.

Jag firade flera midsomrar i Bengts hembygd Leksand där jag fick träffa flera av hans barndomsvänner. Jag har svårt att minnas deras namn, bara deras smeknamn som syftade på något speciellt. Degen kallades så för en viss övervikt, och han som en gång magpumpats kallades Pumpen. Den vars pappa hade fiskaffär kallades Fisken. Tilltalsnamnet för honom och hans tvillingbror tillsammans blev följaktligen Fiskarna. Pappan till en av pojkarna kallades Flod för han var så lik Madam Flod i tv-serien Hemsöborna. Även av sin hustru. Lärkan fick sitt namn från då han glömde fälla ut körriktningsvisaren då han skulle svänga på körskolan. Då skall läraren ha sagt att körriktningsvisarna ”skall gå som lärkvingar”.

Beatles geniala låtsnickeri var en stor inspiration. Alla skulle plötsligen göra egna låtar. Jag och Jimmy från vårt gamla band, som också flyttat till storstaden, satt alltid och plinkade. Vi var uppe flera gånger på Stikkan Anderssons kontor med låtar vi gjort och han undervisade oss välvilligt: ”Det viktiga är att låten har ett lyft”, sa han. Han visade oss sitt kontor och sa innan vi gick: ”Skriv fler låtar!”. En gång då vi spelade upp en låt på band för honom var Björn och Benny också med och lyssnade. Låten blev en baksida med Bruno Winzell. Jag glömmer aldrig känslan när jag fick bandet uppspelat och hörde vår låt framförd med sångare och en hel orkester. Sven Olof Walldoffs orkester! Jag höll på att smälla av.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

En av många modelluppdrag. Här för fototävling på temat kaffe som plåtades av en av fotograferna på Ny Musik.

Men vi insåg småningom att vi tillhörde låtskrivarnas gärdsgårdsserie. Ett engelskt band spelade in en av våra låtar, vår gamla sologitarrist Conny gjorde två av våra låtar på en LP i Argentina där han lirade med sitt nya band. Jag gjorde en vals för Harry Brandelius som jag berättat om tidigare. Men det var allt. Min förmåga som låtskrivare räckte inte. Stim-pengarna inskränkte sig till några hundralappar.

Mitt i denna Sturm und drang-period ett överraskande möte med Arne Klingborg på Råcksta tunnelbanestation av alla ställen, där han entusiastiskt redogör för den nystartade verksamheten på Rudolf Steinerseminariet i Järna. Jag kunde väl komma och hälsa på vid tillfälle? Javisst sa jag artigt, men kände ingen lust. Jag var för nöjeslysten. Det var för tidigt, jag var fortfarande fast i förnimmelsesjälen.

Och alla dessa band! Jag såg det mesta: Beatles två gånger (första gången var de förband till numera bortglömde amerikanske sångaren Joey Dee), Jimi Hendrix tre gånger, The Who, Beach Boys, Fats Domino, Hollies, Bill Haley, Searchers, Shadows, Fleetwood Mac, Mungo Jerry, Mott the Hoople, Chuck Berry, Wizzard och Rolling Stones, för att bara nämna några av de största. Svenska band oräknade.

Med tiden började livets glada dagar gå på tomgång och övergick i ett växande intresse för antroposofi. Och då klart medvetande, tankeövningar och självkännedom inte var kompatibelt med alkohol slutade jag tvärt med festandet, gick med i en studiegrupp på Rådmansgatan och flyttade snart till Järna. En helt ny livsperiod tog sin början. Jag var färdig med mitt gamla liv och redo att anta medvetenhetssjälens utmaning.

Och beredd att slutligen hälsa på Arne Klingborg. Ordentligt.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

Resan slutade i Järna där jag var verksam i drygt trettio år på Robygge på Rudolf Steinerseminariet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Om min tid på det stora tidningsförlaget

♦ ♦ ♦ Så har då en till av de stora tidningsmänniskorna gått ur tiden. Edgar Antonsson. Jag hade förmånen att arbeta med honom i mitten på sextitalet då jag var ung layout-elev* och han chefredaktör på legendariska bildtidningen Se. Min uppgift var bland annat att layouta avdelningen längst bak i tidningen, med insändarna och ”veckans bubbla”, ett foto med en rolig pratbubbla som likaledes legendariske Gits Olsson hade formulerat. Avdelningen kallades Mummel i kön för att den var sist i tidningen. Bra namn.

 

Större delen av Se:s redaktion i mitten på sextiotalet. Mitt emot mig vänd mott kameran är Gits Olsson, grundaren av tidningens lättare avdelning Mummel i kön.

Större delen av Se:s redaktion i mitten på sextiotalet. Mitt emot mig vänd mot kameran är Gits Olsson, grundaren av tidningens lättare avdelning Mummel i kön.

Se var Sveriges svar på amerikanska Look, en reportagetidning med tonvikten lagd på kvalitetsbilder. Här fick jag lära mig mycket, inte minst rubrikformuleringarnas svåra konst. Att med en rad fånga essensen av en text (eller bild) så att den väcker intresse hos läsaren. Inte sällan var den fyndig och rolig. Som den fina bilden på ett par som dansade sydamerikanskt och där  det var tydligt var mannens hand var placerad. Rubriken löd: Håll mig hårt i rumban.

Mina första stapplande steg tog jag annars på Vecko-Revyn där jag fick skissa in bilderna på tidningsuppslaget så att de tekniska avdelningarna kunde beskära bilden efter önskemål. Jag tyckte det var jättekul.

Som medarbetare fick man ibland hoppa in som fotomodell. Här en löpsedel från mitt korta inhopp på Allt i Hemmet.

Som medarbetare fick man ibland hoppa in som fotomodell. Här en löpsedel från min korta tid på Allt i Hemmet.

Se lades ned i början på sjuttitalet. Tv gjorde breda bildreportage-tidningar överflödiga. Så jag placerades på Teknikens värld (det stora förlaget Åhlén & Åkerlund ägde ett tjugotal stora tidningar som folk flyttade runt på). Detta var en tidning för män som älskade bilar. Skön och slapp stämning på redaktionen. Bara man klarade lämningen, d v s skickade materialet i tid till tryckning, kunde man leka. På Se kastades pil hela dagarna (men jobbades hela söndagsnatten). På Teknikens värld cyklades enhjuling i korridorerna. Redaktionen bestod av män – alla utom en – och hon var testförare.

Vi Föräldrars redaktion. Chefredaktör Yvonne Berlin t v och andra från höger Eva Alge, art director.

Vi Föräldrars redaktion. Chefredaktör Yvonne Berlin t v och andra från höger Eva Alge, art director.

Sen blev det Båtnytt. En dag sa chefredaktören – ska vi luncha i Vaxholm? Och sen tog vi redaktionsbåten dit. För att dryga ut lönen tillbringade jag en helg i månaden med att layouta  korsordstidningarna Lycko-Kryss och Roliga Kryss. Tråkigt jobb, men bra betalt. Sedermera fick jag roligare extraknäck som folkparksaffischer och LP-omslag. Min kollega på Se gjorde förresten ABBAs första LP-omslag innan de hette ABBA, på omslaget stod det Björn Benny Frida och Agneta.

Nästa arbetsplats hette Vi Föräldrar. Här var vi två killar bland en massa tjejer. Efter det hamnade jag på någon sorts utvecklingsavdelning där vi skulle komma med nya tidningsidéer. Det blev bara en vad jag minns: Idé & Framgång, en tidning för entrepenörer med success stories. Kom bara ut med tre nummer.

Mati Lepp och jag i layoutrummet på Ny Musik på Tunnelgatan. Mati ägnade sig sedermera åt att teckna barnböcker.

Mati Lepp och jag i layoutrummet på Ny Musik på Tunnelgatan. Mati ägnade sig sedermera åt att illustrera barnböcker.

Ny Musik var namnet på en poptidning som försökte vara lika seriös som den amerikanska förebilden Rolling Stone. Jag tror vi höll på ett år innan den lades ned. För liten upplaga. Men jättekul hade vi. Skivbolagen skickade drivor med skivor för att recenseras. De delades sedan ut till var och en i redaktionen. Min skivsamling växte okontrollerat. Vi gick på rockgalor och festivaler och träffade rockstjärnor. Detta var min sturm und drang-period.

På Min Värld fick man ibland rycka in som modell för en novellillustration.

Min Värld fick man ibland rycka in som modell för en novellillustration.

Efter nedläggningen av Ny Musik hamnade jag på Centrallayouten. Vi var ett gäng på 5-6 erfarna layoutare som gjorde dummies (visualiserade förslag på nya tidningsidéer). Samtidigt var vi en pool som från ena dagen till den andra skulle hoppa in som ersättare på vilken tidning som helst på förlaget då någon på deras layoutavdelning insjuknat. På det sättet kom jag att vikariera på FIB aktuellt (porrig herrtidning), Året Runt, Damernas värld och en rad facktidningar, bl a Veckans Affärer och Allt i Hemmet.

På sluttampen blev det Min Värld. Nu började jag undra om det var detta jag skulle hålla på med. Då jag till slut placerades på Mitt Livs Novell kände jag att det fick vara nog. Vid det här laget hade jag gått med i en antroposofisk studiegrupp i Stockholm och kände att Järna lockade. Så jag flyttade, började jobba i affär ute på Steinerseminariet. Jag hade kommit hem.

*Layoutman är den som sammanfogar text och bild i en läsbar  och estetisk komposition på tidningssidorna

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)