Posts Tagged ‘ Aftonbladet

Reaktionen på terrordådet i Stockholm flyttade fokus från viktiga frågor till flower power-flum

♦ ♦ ♦ Reaktionen på terrordådet i Stockholm sjunde april detta år väckte naturligtvis bestörtning. Men efter bara några timmar dominerades media av något typiskt svenskt; vi uppmanades att inte vara rädda, att inte hemfalla åt hat, vi varnades för polarisering och främlingsfientlighet, att inte låta terroristen ”få rätt”. Som Ann Heberlein skriver i sin bok Den banala godheten:

Post it-lappar med kärleksbudskap på Drottninggatan efter dådet.

»Ett genomgående tema i reaktionerna på terrordådet på Drottninggatan är alltså inte, som man skulle kunna föreställa sig, fördömande av terrorn och sympati med de drabbade. Nej det genomgående temat är istället varningar för polarisering och att tänka i termer av ”vi och dom” samt ett varnande finger för rädsla. Bevekelsegrunderna är i vanlig ordning ”antirasism”. Den svenska offentlighetens patologiska behov av att framställa sig själva som goda är nästintill parodiskt.«

Biskop Eva Brunne skriver i Aftonbladet att ”terroratacker göder polariseringen. Ställer människor mot människor, religioner mot religioner, åskådning mot åskådning”. Vi uppmanas att ”välja kärleken istället för rädslan”, skriver en annan. Vi måste välja vilka vi vill vara – ”människor som hatar eller människor som älskar”. Man kunde uppleva sig förflyttad till hippieerans flummiga ”make love not war”.  Snart var också platsen för dådet översållad med blommor och skrivna lappar som uppmanade till kärlek. Det var som om man glömt vad man borde tala om.

»Den banala godhetens förkämpar fördunklar diskussionen och förflyttar fokus från de viktiga frågor som Sverige måste diskutera. Överst på agendan just nu står inte antirasism. Den frågan har haft företräde i åratal nu, vilket har omöjliggjort flera viktiga diskussioner, exempelvis den om terrorbekämpning. Den viktigaste frågan i terrordådets efterdyningar handlar om säkerhet: vilka åtgärder bör och kan vidtas för att minimera risken för fler terroristdåd?«

Polisen rönte uppskattning för sin insats. Polisbilen stod så här flera dagar, översållad av blommor.

Begreppet ”vi och dom” har i svensk debatt länge varit ett uttryck för exkludering. I ett land där vi alla vill se oss som jämlika, en enhet, är detta begrepp förhatligt. Det har blivit ett av integrationens viktigaste begrepp – ve den som betraktar invandrarna som ”dom”. De är ”vi”, möjligen ”nysvenskar”. Detta uttryck för banal godhet ifrågasätts av Heberlein:

»Vi måste tala och tänka i termer av ”vi” och ”dom”. Jag är inte, och kommer aldrig att vara ”vi” med terrorister, alldeles oavsett om de hämtar näring ur islamistisk ideologi, högerextremism eller vänsterextremism. De har ingen plats i mitt ”vi”. Vi som respekterar varandras värde, varandras rättigheter och friheter måste ta avstånd från dom som vill förstöra, förinta och förhindra oss att vara fria. (…) Varningar för polarisering och vi och dom-tänkande i det här sammanhanget är både okunnigt och respektlöst.«

Det finns så mycket vi måste tala om med anledning av terrordådet. Kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer, övervakningskameror, skärpt lagstiftning och liknande. Ann Heberleins bok bringar reda i den stora oredan.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Lotta Gröning om de politiska problemen i Sverige

♦ ♦ ♦ I ett tevesamtal på sajten Det goda samhället diskuterar Lotta Gröning med Patrik Engellau och Jens Ganman om de politiska problemen i Sverige, problem som ingen låtsas om, varken politiker eller media. Det är en sak vad politikerna gör, men att media, vars uppdrag är att granska makten, istället spelar med är allvarligare, eftersom det ger allmänheten intrycket att allt väsentligt är som det skall vara.

Lotta Gröning jobbar som kolumnist på Expressen. Har tidigare jobbat på NSD och Aftonbladet.

Media har tappat sitt uppdrag och roten till dagens situation var den förödande decemberöverenskommelsen. Den bordlade demokratin, menar Lotta. I inget annat EU-land hade det varit möjligt med en sån här uppgörelse där man lägger demokratin åt sidan.

»Det var ingen i media som ifrågasatte uppgörelsen, de följde bara med för vi var inne i ett flöde där makten var viktigare än demokratin och det stora hotet var SD och Jimmie Åkesson.«

Att miljoner läste alternativmedia med en annan syn förändrade ingenting. Men jag tror folk börjar få nog nu – och där är media fortfarande inte med. Den svenska modellen finns inte längre, invandringen har förändrat situationen.

»Jag tror inte att svenskar är rasister, problemet är att media och politiker har utgått ifrån det – för det är enda sättet de kan förklara sina misslyckanden. När politiker ser att invandringspolitiken inte fungerar blir de förnärmade – detta är ju Sverige där vi gör allting rätt!«

Den italienska arbetskraftsinvandringen på 60-talet klarade vi för det var inte så många. De hade jobb och de var européer, liksom de jugoslaver som kom senare. Nu har vi en situation i skolan där en del barn aldrig har hållit i en penna blandade med svenskfödda och syrier som egentligen borde gå i en högre klass. Som klasslärare ska du klara detta. I vår skola i Norberg klappade två lärare ihop och fick åka ambulans till sjukhuset, säger Lotta.

Patrik Engellau är författare och har arbetat inom FN, SIDA och UD. Sedan 2015 ansvarig för debattsidan Det Goda Samhället.

Hur kommer man tillrätta med problemen? Deltagarna är ense om att Dan Eliasson måste bort, han är en politruk, ”en ideologisk grindvakt”. Sen skulle man ”nolla” några statliga verk som migrationsverket eftersom de inte klarar sitt uppdrag. Lotta:

»Såg en intervju där det framgick att de asylsökande inte får någon upplysning om lagar, bestämmelser och annan viktig information nödvändig för förståelsen av det land de kommit till. ”Vi har ingen skyldighet att samarbeta med andra verk” var svaret. De sitter där som en bubbla, en stat i staten.«

Det är administrationen och regelsystemet som är fel – och att man inte har något tjänstemannaansvar, det borde återinföras. En annan myndighet som borde nollas är SVT, som blivit en stor aktör som politiserar opinionsbildningen. Det finns så mycket maktmissbruk, det fungerar inte i en demokrati.

»Stenkastningen mot blåljuspersonal åtgärdas inte, vilket retar gallfeber på folk. Och SD växer. Efter terrordådet på Drottninggatan då de politiska partierna samlas för att råda får inte SD vara med. Vilket naturligtvis gynnar SD och man kan undra – hur stora vill man att SD ska bli?«

Jens Ganman, författare och journalist med ett förflutet på SR och SVT.

Hur tänker politikerna? Stefan Löfven verkar vara omgiven av identitetspolitiker och relativister och människor som säger att allt är bra och det som är dåligt ska du inte bry dig om. Även de andra partierna saknar markkontakt, de lyssnar inte på vanliga människor längre. Patrik Engellau:

»Partiledardebatten – jag orkar inte titta på den. Samma frågor, samma politiker, allting är förutsägbart. Jag knyter näven i byxfickan och går därifrån.«

I England har politiker debatter med vanligt folk som är upprörda och ställer dem till svars. Här förekommer inte detta. Våra politiker måste vara livrädda när de inte kan möta vanligt folk. Därför tystar de allt. Nästa val kommer resultera i ett parlamentariskt kaos där man kommer göra allt för att utesluta SD precis som förra gången. Utan att ifrågasättas av media – precis som förra gången.

Enskilda politiker granskas om de agerat omdömeslöst, varit korrumperade eller handskats vårslöst med restaurang- och taxikvitton. Men man granskar inte politiken, man utkräver inget politiskt ansvar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.2/10 (12 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Feministisk argumentationskonst

♦ ♦ ♦ Ni har säkert läst om den vidriga våldtäkten i Steubenville i Ohio nyligen, där två lokala fotbollshjältar befanns skyldiga. De som sett killarnas egna film där de skrattar och hånar den av alkohol medvetslösa flickan, chockas av deras attityd. Att de kan ha roligt åt hennes belägenhet och kallar henne ”död”. Inte mindre chockerande var lokalsamhällets reaktion som försvarar killarna och skuldbelägger offret. Hon och hennes familj får till och med ta emot mordhot.

Man undrar hur en sådan kollektiv mentalitet kan existera där kompisar till de åtalade kan säga att ”det kunde hända vem som helst av oss”. Vilken kvinnosyn. Allt är flickans fel. Vad ligger bakom att en sådan våldtäktskultur uppstått i det lilla samhället? Eller är det ännu mer utbrett?

Av Aftonbladet får vi veta att det är enkelt – alla män är skyldiga. I en rubrik på en artikel häromdan utropar de beskäftigt: ”Dags att inse din roll i våldtäktskulturen”. Jag hade säkert missat artikeln om den inte varit länkad på Facebook av vännen H som käckt uppmanar ”Viktigt, läs!”. Jag upplever rubrikens personliga tilltal som provocerande, liksom artikelns svepande skuldbeläggning. Jag skall alltså inse min roll i våldtäktskulturen. Liksom även du broder! Inse. Kruxet är att jag inte upplever det så. No way. Jag har alltid självklart varit emot. Så jag kommenterar på Facebook att alla män inte är djur bara för att männen i en amerikansk småstad verkar vara det.

Men H, som är feminist, tillrättavisar mig direkt:

»Vi ser helt enkelt saken på olika vis, detta är inget särskilt amerikanskt problem, det är ett djupt mänskligt problem runt om i världen. Vi har haft liknande företeelser i vårt land, det vet du och jag kan inte fatta att du som man och människa bara kan skjuta bort det.«

Radikalfeminismen har nu flyttat fram sina positioner så pass att den stora aftontidningens skuldbeläggning av oss män inte väcker någon uppmärksamhet. Men på Facebook kan jag i alla fall protestera. Det resulterar i en debatt som skall komma att omfatta över 70 inlägg. Och eftersom skuldbeläggandet av mannen är det första budordet i den feministiska ideologin passar AB:s artikel utmärkt. H har därmed automatiskt tolkningsföreträde. Vilket jag skall få erfara.

H är förvånad att jag ”tar det hela som en anklagelse trots att det inte alls har med det att göra.” Hon uppmanar mig att en gång till läsa ”noga” vad som står i artikeln. Vilket jag gör. Men jag inser fortfarande inte min roll i våldtäktskulturen. Vad jag däremot börjar inse är att de feministiska teorierna mer och mer övergått i ett sanktionerat manshat. Mannen har mer och mer kommit att stå för det som är dåligt i världen. Sen spelar det ingen roll vad han säger.

Även om tonläget vid det här laget höjts i vår dispyt har H fortfarande pedagogiska ambitioner. Hon skriver:

»Vad är det största problemet, män som våldtar eller feminister som vill medvetandegöra om företeelsen och bakomliggande orsaker?«

Medvetandegöra. Smaka på det. Såna som jag skall upplysas så att vi kan komma in på Den Rätta Vägen. Associationer till gamla kommunistiska feberdrömmar uppstår osökt. Och H spär på med att jag saknar ”förmåga till objektivitet, till att lyssna in argument”. Och med övertygelsen hos en politiskt korrekt feminist som har hela etablissemanget bakom sig uttalar hon:

»Att de bakomliggande orsakerna till våldtäkt skulle vara okända är rent nonsenssnack och ett argument som håller för de blinda och döva.«

Hon vet. Så vad inbillar jag mig? En man! Jag ska inte komma här och tro att jag är nåt. Och H som  är medlem i Det Rätta Laget börjar nu bli irriterad – och vill riktigt köra ned det i halsen på mig:

»Vilket pinsam analys du gör, det handlar inte om ett kollektivt skuldbeläggande utan om ett medvetandegörande och du har inte förmågan att se skillnaden, tyvärr!!«

Nej, naturligtvis. Jag är ju man. Vi förstår inte sånt där. Och nu blandar sig plötsligt en annan aktör in i diskussionen, unga fröken L – som med den glödande övertygelse som bara en ung feminist kan ha som vet att hon har RÄTT –  kastar sig in i samtalet, ivrig att läsa Lagen för denna konservativa gamla stofil:

»Problemet med den här diskussionen är att den inte är konstruktiv. Det finns en man i denna tråd som uppenbart tar illa vid sig av denna fakta [sic]. Faktan är att det är flest män som våldtar och det är flest kvinnor som blir våldtagna. Fakta är också att män har högre löner och har det lättare på arbetsmarknaden. Fakta är att kvinnor utsätts för våld och hot varje dag i betydligt mer [sic] utsträckning än män. Jag kan fortsätta länge länge länge.«

Vilket hon gör. I det hon samtidigt kastar in lite arbetsmarknadspolitik på brasan för att visa att hon också är socialist. ”Faktan” är att detta visar på en struktur i samhället, menar hon. Och ”feminismen är en människosyn, ingen religion som letar syndabockar”. Så det så. Sen tillfogar hon förtroligt att alla hennes manliga bekanta är feminister. Vi imponeras. Och så kommenterar hon det pågående samtalet med att ”antifeministen” (yours truly) ”inte alls klarar av denne [sic] feminist [sic] tankar om världen och därför försöker tysta ned den [sic]. Det senare tycker jag är sorgligt att se.”

Trots den nästan övermäktiga press dessa ideologiskt rättänkande utövar hävdar jag hela tiden med en dåres envishet att jag i alla fall inte inser min roll i våldtäktskulturen. Men vad hjälper det. L menar att ”det är just såna som du som gör förändring problematisk”. Och H, stärkt av sin medsyster, utbrister: ”Johannes, tarvliga argument är ett sätt att tysta ner människor på, liksom att nonchalera argument.”

Och L menar att jag inte är ”medveten om denna struktur, nej. Snarare fullkomligt blind”. Struktur är ett feministiskt finord som har hög status. Även om det är oklart vad L lägger för betydelse denna gång plockar hon definitivt poäng. Och sen kommer ett förtydligande:

»Det är inte DU som har våldtagit den här flickan, men du, jag, H och alla andra i den här världen är en del av den här strukturen.«

Nu är plötsligen alla skyldiga! Då jag replikerar att det hon säger bara är flum, svarar hon med ett annat feministiskt finord: ”Det där är en härskarteknik”. Mitt svar alltså. Begreppet härskarteknik slängs in av feminister i en diskussion när argumenten tryter. Det fina med det är att man då samtidigt visar att vederbörande är en maktmänniska som vill förtrycka den arma samtalspartnern.

Och så sätter L in den feministiska nådastöten:

»Om jag vore du skulle jag fundera på var min skuld kommer ifrån, utan skuld skulle en [man?] aldrig ta åt sig så mycket av en delad artikel.«

Min skuld är alltså bevisad – eftersom jag deltagit! Voilà! Feministisk slutledningsförmåga. Att det var så enkelt! Jag är nu bevisad skyldig till att vara en simpel konservativ feministhatare. Ett gubbslem, helt enkelt. Och eftersom jag nu enligt feministisk lag förlorat vår debatt må det vara mig förlåtet att jag mopsar mig lite.

För då har jag tänkt så här. Om vi ska betrakta alla mäns skuld i Steubenville på ett mer filosofiskt plan – vilket jag tror dessa damer ändå menar med sina tilltrasslade feministschabloner – så är följden av att jag inser min roll i våldtäktskulturen att jag då också måste inse min roll i feministkulturen idag! För att inte tala om min roll på sextitalet när rörelsen byggdes upp! Det är ett surt äpple att bita i, men detta är uppenbarligen feministisk logik – det är bara att hacka i sig. Eller?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)