Archive for oktober, 2019

Är konsten`fri´bara om allmänheten upplever den som stötande?

♦ ♦ ♦ Dogmen att konsten ska vara fri att provocera debatteras dessa dagar då Sölvesborgs kommun vill undvika utmanande samtidskonst när de köper in konst. Detta blir föremål för upprörda debattartiklar, fast de flesta förstår rimligheten i Sölvesborgs hållning. För vad finns det för anledning att provocera allmänheten? Visst finns det omdömeslösa konstnärer, men ligger inte omdömeslösheten snarare hos de i kommunen som köper in provocerande konst?

Bildresultat för erigerad jättepenis på husgavelKonsten ska vara fri, i den meningen att konstnären fritt väljer motiv och utförande utan att någon lägger sig i. Det sägs att konsten ska ”provocera”, vara ”obekväm” och ”utmana”. Carolina Falkholt agerade helt i den andan då hon målade en erigerad jättepenis på en husvägg först i New York och sen på Kungsholmen i Stockholm 2018. Tidigare hade hon målat en stor vagina i en skola i Nyköping 2014.

Att alla tre könsdelar snart målades över av beställarna tyder på att de upplevde att hon gått för långt. Men hade hon det? Var det hon som var omdömeslös, hon kan ju måla vad som helst i sin ateljé och vara hur provokativ hon vill utan att stöta någon. Nej, det är när hennes alster hamnar på en husvägg som problemet uppstår, och då är det beställaren som är omdömeslös. För man måste förutsätta att beställaren fått se en förlaga innan beställningen läggs.

Ändå skriker man i högan sky då Sölvesborg bara vill beställa konst som uppskattas av allmänheten. Då den ska vara på allmän plats, och eftersom ingen har bett om stötande konst, blir konsekvensen att beställarna strävar efter konst som får största möjliga acceptans. Det är slutsatsen av Sölvesborgs agerande.

Och media reagerar med ryggmärgen. ”Betraktaren tål allt mindre, blir sårad och kränkt av konsten”, skriver Anders Q Björkman i SvD 18/9, och summerar uppgivet att ”det är viktigare att skydda förment lättsårade medborgares känslor än att värna den konstnärliga friheten”. Men han svarar inte politiker i Sölvesborg som inte vill köpa in utmanande samtidskonst med den nu klassiska formuleringen:

»Det är klart att om du vill ha `menskonst´ hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.«

Man förstår svårigheten för Björkman, för det är uppenbart att det finns en utbredd irritation hos allmänheten över svårförståelig, stötande eller oskön konst på offentlig plats. Det vet alla, vilket inte innebär ett ifrågasättande av att konsten ska vara fri, bara en självklar önskan att konst på gator och torg borde vara njutbar även för de som inte är konstvetenskapligt skolade.

Även konstskribenten Anders Rydell i samma tidning meddelar att han kan förstå allmänhetens frustration över omåttligheten i den moderna konstens pretentioner.

»Trots att det har gått ett sekel sedan det moderna genombrottet har den provokativa modernismen aldrig gått hem i stora delar av samhället. det finns, och har alltid funnits ett utbrett folkligt förakt för modernismen och den moderna konsten i synnerhet. Samtidskonsten har å sin sida knappast ansträngt sig för att nå ut i de breda folklagren – snarare motsatsen.«

Beställarna av konst avsedd för allmän beskådan får inte förväxla uppdraget med att beställa konst till gallerier och museer. Det är två helt skilda världar. En som besöker ett konstgalleri gör det på egen risk och kan därför aldrig klaga på konstverk som är provocerande. Tvärtom, ofta kräver kräsmagade konnässörer just detta. Här råder obegränsad frihet. Men uppgiften för konst på allmän plats måste ha en bred acceptans, annars har beställaren missförstått uppdraget.

Det kan inte vara rätt att en elit får provocera en majoritet på skattebetalarnas bekostnad. Är konsten`fri´bara om allmänheten upplever den som stötande? Sölvesborgs svar borde vara det enda möjliga.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Media skapade en falsk verklighetsbild av massinvandringen

”I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst. Det är ett demografiskt experiment av historiska mått.”

Uttalandet kommer från den amerikanska statsvetaren Sheri Berman på ett besök i Sverige nyligen. Att det är från utlandet vi fått de reaktioner vi förgäves väntat oss av svensk media det senaste decenniet vet vi vid det här laget, Bermans kommentar är bara en i raden. Här i landet har vi inte förrän nu fått ta del av dylika sanningar, svensk media har under många år framstått som en mer eller mindre statskontrollerad instans som ogärna meddelar annat än politiskt korrekta nyheter.

Bildresultat för massinvandringen
En av många YouTubefilmer i ämnet

De politiska makthavarna bär naturligtvis det yttersta ansvaret för massinvandringen, men medierna är skyldiga till att ha lagt locket på och för att ha givit en överdrivet positiv bild av invandringen och dess konsekvenser. Hade medierna agerat konsekvensneutralt, det vill säga rapporterat utan hänsyn till det som var politiskt korrekt, hade mycket sett annorlunda ut. Vi hade då redan för tio år sedan fått den debatt som borde ha varit självklar i samband med en så genomgripande förändring av landet.

Istället har svensk media fungerat som maktens nyttiga idioter på ett sätt som för tanken till situationen i det tidigare kommunistblocket. Media har med några få undantag fungerat som maktens redskap.

Detta svek har sänkt deras trovärdighet hos stora grupper. Då de traditionella medierna fungerade som maktens megafoner kunde man inte längre lita på dem. Vi fick två verklighetsbilder, etablissemangets förljugna och den ”underjordiska” där alternativmedia fick en betydande roll. Då etablerad media kunde misstänkas försköna eller förtiga gick man till alternativa informationskällor.

Men det var inte bara vad mainstreammedia sade som väckte misstro, det var lika mycket vad de inte sade. Vi får idag till exempel inte veta nationalitet på brottslingar (för det riskerar att göda främlingsfientligheten). Bara då brottet är grovt och domslutet föreskriver utvisning förstår man att det är en icke-svensk, man kan ju inte utvisa svenskar. BRÅ och regeringen vill av samma skäl inte heller göra statistik på hur många brott som utförs av utlänningar. Istället för att vara upprörd över detta spelar media oförstående: det spelar ju ingen roll vilken nationalitet brottslingen har (för det skulle ju riskera att göda främlingsfientligheten). Brott är brott, oavsett nationalitet (är du rasist eller?).

Följden har blivit ett allmänt spekulerande och ryktesspridning, framför allt inför nya fenomen som att pojkar blivit gruppvåldtagna, och tonårsflickor som blivit tafsade på av grupper av unga män under rockkonserter. Där behöver man inte vara nån Einstein att klura ut vilka som är skyldiga trots medias mörkläggning.

Att till varje pris vara inkluderande har varit den rådande hållningen från etablissemangets sida. Att genomgående mörka brottslingars nationstillhörighet går före annars självklara krav på sann nyhetsrapportering. Man vill inte bli ett ”vi” som talar om migranterna som ”dom”, inte ”ställa grupp mot grupp”, tankefigurer som de politiskt korrekta ofta använt. Det är ju inte inkluderande. Samtidigt ställer vi dagligdags grupp mot grupp, till exempel i partipolitiken, där det är själva idén.

Då flyktingvågen kom såg man det som en självklarhet att man skulle hjälpa människor i nöd – oavsett konsekvenserna för landet. Vi har råd att dela med oss av vårt överflöd, var den officiella hållningen. Den av politiker lanserade inkluderingsprincipen gav oss en armé av kulturrelativister som menade att vår kultur inte var bättre än de nytillkomnas, bekräftad och förstärkt av media. Detta etablissemang ifrågasatte också den sakliga beteckningen massinvandring eftersom man mot allt förnuft menade att invandringen var normal.

Medias medlöperi var anmärkningsvärd då den tredje statsmaktens uppgift normalt varit att kritisera överheten. Man lade munkavle på kritiska yttringar mot landets invandringspolitik och senare, då man tvingades tillåta kritik, brunsmetade man de som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta. De som inte var PK behandlades nedlåtande och blev var mans niding. Diskussionen om invandringspolitiken blev ett oförsonligt krig mellan de onda och de goda.

Flockbeteendet hos de politiskt korrekta stöter ut den som anmäler avvikande mening och omöjliggör därmed en saklig debatt. Istället för att ta invändningarna under övervägande demoniseras den som framför kritik eller hyser tvivel.

Denna process har delat landet. Från att ha varit en utpräglad konsensuskultur där strävan att förvalta välfärden var gemensam oavsett politisk färg, har vi fått ett oförsonligt samhällsklimat av för eller emot den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser. En stor del av detta bär mainstreammedia skulden för.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)