Archive for januari, 2018

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag

♦ ♦ Jag och min kompis startade ett rockband i början på sextiotalet med två andra killar. Att någon tjej skulle vara med var inte ens påtänkt, det sågs som en absurditet på den tiden, inte minst för att det inte fanns någon kvinnlig rockmusiker vi kände till. Begreppet ”band” var en sammanslutning av män, något annat var okänt. Det var killarna som lirade – kvinnor var fans, inte utövande musiker. Varför? Troligtvis för att rockmusik hade en utpräglad machostämpel, den uppfattades som en ”manlig” sak där killarna hade hjältestatus. Och tjejerna visade inget intresse att spela.

Honey Lantree, en av de första kvinnliga rocktrummisarna, med sina medmusiker i The Honeycombs.

Det var först några år senare som ett engelskt band väckte sensation med att ha en kvinnlig trummis (Honey Lantree i The Honeycombs). Det var väldigt exotiskt. Även om rockbranschen fortfarande domineras av män består branschen idag av många kvinnliga musiker. Men fortfarande är det ovanligt med rockband som enbart består av kvinnor och kallas då följaktligen för tjejband, en saklig benämning på en kuriositet.

Men benämningen tjejband irriterar Lena Lind Palicki i SvD 20/1 som ser normkritiskt på begreppet. Vänsterfeminister vill ju omvärdera mycket som anses självklart. Hennes argusögon ser nyanser vi andra missat i det att hon upplever en förminskning i begreppet tjejband jämfört med ”vanliga” band:

»Tjejband används om band med tjejer, medan ett band består av killar, fotboll spelas av män, damfotboll av kvinnor, särskilda pappadagar och pappamånader används om pappors föräldraledighet medan ordet mammalmånader knappast används. Så har mönstret sett ut. Det har bidragit till att ett kön ses som norm och andra som avvikare.«

Plötsligen ser jag hela normhysterin i ett förklarat sken. Det ligger ingen värdering i begrepp som tjejband eller damfotboll. Begreppen har uppstått spontant för att benämna fenomen som är förhållandevis nya, ovanliga. En neutral upplysning om en ovanlighet som är intressant, ja till och med glädjande. Va kul att tjejer också lirar ungefär.

Normer uppstår efter mångårig praxis. Att vara ”normkritisk” blir därför en poänglös kvasiintellektuell lek med ord, en beskäftig önskan att saker vore annorlunda i enlighet med radikalfeministiska flumteorier. Autentiska normskiften uppstår ur ny praxis. Det är verkligheten. När förekomsten av kvinnor inom rockmusiken blivit vanlig kommer begreppet tjejband försvinna eftersom det blir irrelevant. Likaså begreppet tjejfotboll då kvinnor ingår som en naturlig del i manliga fotbollslag.

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag. Dess karaktär av intellektuell feberdröm som saknar förankring hos en bred allmänhet framstår kanske tydligast i frågan om könsidentiteter. Att en minoritet av befolkningen har oklar könsidentitet har resulterat i att radikalfeministerna har förkastat ”tvåkönsnormen” och menar nu att det finns 70 könsidentiteter! I USA har man kommit fram till ”bara” 58. Ivar Arpi skriver i ledaren 20/1 i SvD.

»Innan man började ifrågasätta könsroller skulle beteendet följa med den kropp man hade, nu ska i stället kroppen anpassas till det beteende man har. Om den andra vågens feminism menade att det sociala könet är konstruerat, går dagens queerfeminism längre och säger att även det biologiska könet är helt föränderligt. All könsidentitet är ett slags dragshow. Inget är naturligt, allt är inlärt.«

I offentliga utredningar och rapporter får man lära sig om ”tvåkönsnormen” som något ”begränsande och uteslutande”. Och detta sagt om en uppfattning som 99 procent av befolkningen har.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

I vågen av flyktingempati fanns inget intresse för konsekvenserna

♦ ♦ ♦ Det yttersta ansvaret för den svenska flyktingkatastrofen ligger hos regeringen. Det är i första hand den som är ansvarig för en flyktingpolitik som åstadkommit ett skuggsamhälle med illegal invandring,  hedersproblematik, förortskriminalitet, hög arbetslöshet bland invandrare och så vidare.

Men regeringen har inte agerat i ett vacuum. Även om många varit kritiska till deras invandringspolitik (som länge tystades ner) var troligtvis en majoritet av svenskarna positiva till invandringen – också när den nått de absurda höjder som ledde till att slussarna stängdes hösten 2015. Hur tänkte de? Hur i all världen kunde de se positivt på denna extrema situation? I diskussioner med mina antroposofiska vänner, där många varit positiva till massinvandringen, har synsätten blivit tydliga för mig. Som här i en facebookdiskussion.

»Vi har ett historiskt ansvar att hjälpa de människor som kommer hit och har flytt. De har gått igenom oerhörd strapatser för att komma hit och deras upplevelser är starka. En afgansk elev som jag hade kunde inte ens se vatten på film, utan att må illa på grund av de händelser som utspelats i hans liv. Jag tycker det var positivt att det fanns en våg av empati i Sverige och en våg av att vilja hjälpa. (…) De människor som är här, de människorna ska inte lida för att det historiskt tagits fel beslut eller att andra länder inte kan ha den generositeten gentemot flyktingar, utan flyktingarna ska vi ta hand om.«

Förespråkarna för en restriktiv flyktingpolitik ser naturligvis tragiken i flyktingarnas situation, men för de som är för massinvandring går flyktingarnas nöd före alla eventuella hänsynstagande till landets begränsade förmåga att ta emot sådana människomassor. Här finns inget intresse för konsekvenserna, ett tydligt exempel på den banala godhet Ann Heberlein myntat i sin bok med samma namn. Man vill bara visa välvilja utan tanke på följderna.

»Jag anser att oberoende av vilka misstag Sverige och dess politiker gjorde/gjort vad gäller flyktingkrisen går de misstagen att rätta till av civilsamhället – om civilsamhället och människor som du och jag hjälper till. Det finns inget ”vi” och ”dom” i den här frågan, för flyktingarna befinner sig redan här. Det är de immigranter vi tagit emot – ofta unga, förvirrade och ambitiösa.«

Denna formulering antyder att jag är hjärtlös samtidigt som jag tillrättavisas – gnäll inte, hjälp till istället. Det är lätt att vara efterklok är tematiken i diskussionen – inga sakskäl om hur integrationen skall fungera, istället moraliserar man och visar indignation över att invandringen ifrågasätts. Man anser att kritikerna borde skämmas.

»Det är alltid lätt att se följderna efteråt och tala om vad som gick fel – och många gör det. Men de som tror sig ha en övergripande lösning och analys är sällan de som ”hjälper till”. Det finns oerhört många svenskar som inte ”syns” och som gör allt som står i deras makt att få integrationen att gå så bra som möjligt. Jag blir bara matt av människor som pekar ut felaktigheterna och inte konkret gör något. Jag har mött dem ofta. Men det hjälper inte att ta avstånd och kritisera. Ubuntu (en människa är en människa bara genom en annan människa) behövs.«

De som haft fel vill inte få detta påpekat, vilket är en bitter kalk att dricka för dem som hela tiden varnat för dessa problem, för alla de som protesterade mot massinvandringen men antingen blev tystade eller hånade. Vi var många som sa till FÖRE utan att man lyssnade, och när vi nu hamnat i det vi förutsade förväntas vi stillatigande ”hjälpa till”, en fräckhet som de banalt goda inte verkar förstå. Istället koketterar man med sina vällovliga föresatser, man har ett godhetsalibi som övertrumfar alla efterräkningar. Att inse att ens föreställningar varit helt orealistiska är det inte tal om, än mindre att be om förlåt.

Och det är klart att det finns ett ”vi” och ”dom” – hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är mottagarna och de har bett att få komma hit. Det är ingen jämställd situation. Vi står för värdskapet, de är gästerna. När de efter några år har lärt sig sederna i vårt land kan de bli svenska medborgare. Först då står de på jämställd fot med oss. Det är inte som mina vänner anser att en invandrare blir svensk så fort vederbörande träder över gränsen, som jämbördig världsmedborgare.

Det är som om invandringsförespråkarna ännu inte förstått konsekvenserna av massinvandringen. Som om de inte fattat att hedersproblematiken, förortskriminaliteten, gruppvåldtäkterna och islamghettona är ett kvitto på deras multikulturella utopi. Som om de inte ser vad som faktiskt föregår i verkligheten och som om motståndarna till massinvandringen skulle vara känslokalla cyniker och extremnationalister som inte bryr sig om tragiken i flyktingvågen.

Det är en debatt på dagisnivå. De som hela tiden förordat en strikt invandringspolitik upplever naturligtvis tragiken hos de flyende som alla andra, men såg från början att en massinvandring bara skulle leda till nya problem, vilket visade sig vara rätt.

Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för invandringspolitiken men utan ett exceptionellt folkligt stöd hade de knappast genomfört en massinvandring som saknar motstycke historiskt. Förutsättningarna för denna ohämmade invandring var en naiv längtan hos många människor att få visa godhet, att ge sig hän åt en praktisk människokärlek, att känna sig stå på den rätta sidan och kunna anklaga dem som manade till besinning att de hade fel.

I denna extatiska självberusning kunde de inte drömma om att deras goda föresatser skulle få destruktiva följder – och många förstår det fortfarande inte. Icke desto mindre har deras naivitet förändrat Sverige för all framtid.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)