Archive for augusti, 2017

Det tongivande etablissemanget motsätter sig utvisning av illegala invandrare

♦ ♦ ♦ Exakt hur många människor som blivit nekade asyl i vårt land är det ingen som vet, men siffror i storleksordningen 35 000 förekommer i debatten. Asylsökande förväntas lämna landet när de fått sitt avvisningsbeslut, men var tredje väljer att istället gå under jorden. Det är lätt att förstå. De har aldrig haft det så bra som i Sverige, ett land med världens kanske högsta levnadsstandard, där de får ta del av stora delar av välfärdspaketet. Och risken för upptäckt är minimal eftersom det tongivande etablissemanget inte vill att de skall utvisas.

Illegala invandrare på Medborgarplatsen i Stockholm kan protestera mot utvisningsbeslutet utan att polisen ingriper.

Ann Heberlein har med sin bok Den banala godheten satt fingret på en rad problem i vårt land, som vi har uppmärksammat vid flera tillfällen. Det absurda i att människor som befinner sig här illegalt uppvaktas av ministrar och kändisar har debatterats flitigt i media, en problematik Heberlein också belyser i sin bok.

»Flera års aktivism från vänsterskribenter, lobbyister och kulturarbetare har lett till att människor som vistas illegalt i Sverige har i det närmaste samma rättigheter som oss som är medborgare eller har uppehållstillstånd. Barn utan uppehållstillstånd har exakt samma rättigheter som svenska medborgare med avseende på vård, tandvård och skolgång. Vuxna som vistas i landet illegalt har rätt till fullständig mödravård, abort och preventivmedel, vård och tandvård samt gratis läkemedel i anslutning till akut vård. I en del kommuner som Malmö, Stockholm och Göteborg, har ”papperslösa” också rätt till ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag och i vissa fall bostad. Det går alltså ingen nöd på människor som håller sig gömda i Sverige.«

De förutsättningar de illegala invandrarna lever under är unika: De har nämligen inga skyldigheter – blott en rad rättigheter. Varför skulle de då vilja lämna landet?

»De är illegala invandrare som har anmodats att lämna landet. Trots detta tar alltså vårt samhälle hand om dem. Det är att ge dubbla budskap, minst sagt. Det är också att totalt urholka vår egen lagstiftning och att nedvärdera betydelsen av både uppehållstillstånd och medborgarskap.«

Heberlein kallar detta för ”en kränkning av samhällskontraktet”. De avvisade kan utan risk för avslöjande ha kontakt med socialsekreterare, lärare och vårdpersonal som vägrar att hjälpa gränspolisen att verkställa avvisningsbeslutet. Har man hört talas om något liknande i något annat land?

»Flera organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Miljöpartiet och SSU motsatte sig starkt polisens metod att göra identitetskontroller på stan och i kollektivtrafiken. Det ansågs, i vanlig ordning, ”rasistiskt” och ”inhumant”. Polisens fullt legitima arbete med att verkställa utvisningar fastställda av migrationsverket beskrevs då som ”rasprofilering” av Miljöpartiets Maria Ferm.«

Hanteringen av frågan om de ”papperslösa” är ett typiskt utslag av det Heberlein kallar för den banala godheten – den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Walter Ljungquist om sitt förhållande till antroposofin

♦ ♦ ♦ Att författaren Walter Ljungquist (1900-1974) var antroposof är allmänt känt i antroposofiska kretsar. Också bland samtidens litteraturkritiker, som trots stor respekt och erkänsla för hans författarskap ”såg antroposofi i varje buske”, som Walter en gång uppgivet sa. Att vara antroposof är knappast en fördel för en som vill tas på allvar som konstnär. Snarare tvärtom. Det var mer ”trots” än ”tack vare” antroposofin han betraktades som ”författarnas författare”, som en kritiker en gång uttryckte det.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg 1933.

Walter Ljungquist deltog aldrig i det officiella antroposofiska umgängeslivet, han levde ett stilla liv på landet med sin fru Gerda Antti där han fick arbetsro. Han deltog sällan med texter om sitt antroposofiska engagemang. Men det fanns undantag. Då Bonniers 1963 gav ut antologin Antroposofin i teori och praktik, ett urval av Rudolf Steiners uppsatser, fick han i uppdrag av sitt förlag att skriva ett introducerande förord.

»Ställd inför uppgiften att i ett kort förord ge en bild av Rudolf Steiner och antroposofin inser jag genast det hopplösa i detta – på grund av materialets rikedom och min egen inkompetens.«

Trots det ödmjuka anslaget kom förordet att bli ett intressant vittnesmål om hur han i sitt liv närmat sig antroposofin.

»Jag var i trettioårsåldern och hade efter många metamorfoser hamnat i ett slags defaitistiskt, ödsligt undergångssvärmeri, en kulturpessimistisk nederlagskult, som jag trodde var definitiv. Detta skede var dolt för yttervärlden och fick aldrig något litterärt uttryck, men i Oswald Spenglers filosofi sökte jag min ”näring” och i Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen såg jag mitt – skulle man kunna säga – ”evangelium”.

Jag började läsa Rudolf Steiners skrifter inte i något behov av ”tröst” och ledning, utan i den halvmedvetna avsikten att försöka ”avslöja” honom och ”frigöra” mig från antroposofin: eftersom jag i viss mån var uppvuxen med den, enär min far och ett par av mina bröder var antroposofer, ”måste” jag revoltera mot den.

Men när jag under loppet av omkring tre-fyra år genom läsning, diskussioner med en av mina bröder, åhörandet av en mängd föredrag av (…) och umgänge med antroposofer satt mig in i något mer än vad man kan anse vara de första grunderna till kännedom om antroposofin fann jag att allt jag ”trott” om den var fel, och jag insåg nästan förfärad att jag – alltjämt under motstånd – bara allt oftare måste böja mig för dess obönhörliga konsekvens mitt i den svåröverskådliga mångsidigheten, dess logiska sammanhang ”ovanför” alla skenbara motsägelser, dess stränga krav på en rent andlig aktivitet och den outtömliga, skiftningsrika livs- och världskännedom man mötte där, kort sagt: dess sanningsprägel.

Jag erfor den motvilja och olustkänsla man känner när ens önsketänkande avslöjas. Slutet blev – kan man säga – att det inte var jag som avslöjade Rudolf Steiner, utan han som avslöjade mig. (…)

Jag hade alltjämt min fria vilja att protestera, förneka och ge upp, men jag kunde inte komma ifrån att jag inte längre var densamme som när jag började. Jag hade mött något som gjorde att det var mig omöjligt att återvända till min utgångspunkt. Där fanns inte längre något att hämta. Jag hade ”vuxit ifrån” den. Jag hade börjat ”tänka om” – från grunden. Och med detta nya tänkande kunde jag bara gå vidare. Och än idag är jag ”på väg”. (…)

Men det var nu som jag erfor den djupa förvåning, som förr eller senare alltid griper den som trängt tillräckligt djupt in i Rudolf Steiners tankevärld: en förvåning att någonting sådant har kunnat existera så länge – nu, idag, över ett halvsekel – och funnits tillgängligt för alla utan att uppmärksammas mer av en hopplös förtvivlad och sökande värld. Har den västerländska kulturen råd att undvara Rudolf Steiner? (…) Tekniskt-materiellt har mänskan nått därhän där vi andligt borde befinna oss nu: i världsrymden.«

Att Walter Ljungquist trots sin antroposofiska hemvist ändå togs på allvar av det litterära etablissemanget visar att antroposofin bidragit till en fördjupning av personskildringar och sammanhang i hans böcker på ett sätt som kanske inte varit möjligt utan den. Ett bevis så gott som något på dess giltighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

De intellektuella måste ta första steget till ett vårdat samtalsklimat

♦ ♦ ♦ I decennier har kulturdebatten i vårt land varit lamslagen av politisk korrekthet, präglat av den ”banala godheten” som Ann Heberlein kallar den. Den banala godheten kännetecknas av den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser. Några exempel: Man vill inte tala om problemen med invandring för att det skulle leda till främlingsfientlighet. Man vill inte debattera hedersförtryck för att det skulle ”stigmatisera” förorterna, man vill inte erkänna att muslimska kulturyttringar är ett problem utan hävdar att denna kultur är lika bra som vår.

Man vill inte ta fram statistik på invandrades kriminalitet för att det riskerar att frammana främlingsfientlighet, avslag på asylansökan leder inte till utvisning utan tvärtom till diverse välfärdsförmåner vilket gör att tiotusentals väljer att gå under jorden och stanna i landet för polisen har inte möjlighet att spåra illegala invandrare, och sociala myndigheter har ingen skyldighet att anmäla till polisen. Ett typexempel är ”ockupationen” av illegala invandrare på Medborgarplatsen där besökande politiker visar tveksamhet inför den egna lagstiftningen (!).

Vi har fått ett polariserat samtalsklimat där orealistiska intentioner ställs mot krav på sanning där två läger bekämpar varandra. Grunden till konflikten är en ansvarslös invandringspolitik där man på kort tid tagit emot extrema mängder av invandrare som resulterat i stora integrationsproblem. Kritiker av denna migrationspolitik har avfärdats som främlingsfientliga, rasister och islamofober. Hederlig diskussion är sällsynt, det vanliga är olika former av smutskastning och misstänkliggöranden mellan lägren.

Få har diskuterat detta låsta läge tills Johan Söderberg skrev en kulturartikel i SvD där han sätter fingret på problemet.

»[Det är] en klyfta mellan de intellektuella och allmänheten. För att förstå varför denna klyfta har uppstått räcker det inte med att peka finger åt de andra, åt ”populisterna”. Förståelse kräver ett mått av självrannsakan. Frågan som behöver ställas är om de intellektuella själva är en bidragande orsak till den tilltagande anti-intellektualismen.«

Den verbala pajkastning vi länge bevittnat är ovärdig ett kultiverat samtalsklimat. Orsaken är ett etablissemang som inte kan erkänna det problematiska med denna oansvariga invandringspolitik utan istället skuldbelägger kritikerna – framför allt SD. Borde de inte veta bättre?

»De som kallar sig intellektuella måste prövas efter en högre måttstock. Om de intellektuella förskjuter idealet om det goda samtalet, då förskjuter de också grundvalen för att åtnjuta allmänhetens förtroende såsom intellektuella.«

Johan Söderbergs poäng är att om de egna ståndpunkterna modereras med självkritikens hjälp finns möjligheten att motparten kommer att svara med att moderera sina. Åsiktskorridoren utvidgas till att rymma även motståndarlägrets ståndpunkter. En from förhoppning som kan verka utopiskt med så starka lidelser på båda sidor.

För ”de intellektuella” (i begreppet innefattas  även rimligtvis politiker och media) är ansvariga för genomdrivandet av en extrem invandringspolitik utan den breda folkliga förankring som en så omfattande ordning borde ha krävt, vilket skapat en svårläkt bitterhet hos de överkörda. Det såret kommer ta lång tid att läka. Men i den bästa av världar är hans önskan ändå eftersträvansvärd:

»Det goda samtalet är det samtal där det bästa argumentet, inte grupptillhörigheten, får fälla avgörandet i en sakfråga. Det första steget mot att hitta tillbaka till detta ideal måste tas av de intellektuella.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Reaktionen på terrordådet i Stockholm flyttade fokus från viktiga frågor till flower power-flum

♦ ♦ ♦ Reaktionen på terrordådet i Stockholm sjunde april detta år väckte naturligtvis bestörtning. Men efter bara några timmar dominerades media av något typiskt svenskt; vi uppmanades att inte vara rädda, att inte hemfalla åt hat, vi varnades för polarisering och främlingsfientlighet, att inte låta terroristen ”få rätt”. Som Ann Heberlein skriver i sin bok Den banala godheten:

Post it-lappar med kärleksbudskap på Drottninggatan efter dådet.

»Ett genomgående tema i reaktionerna på terrordådet på Drottninggatan är alltså inte, som man skulle kunna föreställa sig, fördömande av terrorn och sympati med de drabbade. Nej det genomgående temat är istället varningar för polarisering och att tänka i termer av ”vi och dom” samt ett varnande finger för rädsla. Bevekelsegrunderna är i vanlig ordning ”antirasism”. Den svenska offentlighetens patologiska behov av att framställa sig själva som goda är nästintill parodiskt.«

Biskop Eva Brunne skriver i Aftonbladet att ”terroratacker göder polariseringen. Ställer människor mot människor, religioner mot religioner, åskådning mot åskådning”. Vi uppmanas att ”välja kärleken istället för rädslan”, skriver en annan. Vi måste välja vilka vi vill vara – ”människor som hatar eller människor som älskar”. Man kunde uppleva sig förflyttad till hippieerans flummiga ”make love not war”.  Snart var också platsen för dådet översållad med blommor och skrivna lappar som uppmanade till kärlek. Det var som om man glömt vad man borde tala om.

»Den banala godhetens förkämpar fördunklar diskussionen och förflyttar fokus från de viktiga frågor som Sverige måste diskutera. Överst på agendan just nu står inte antirasism. Den frågan har haft företräde i åratal nu, vilket har omöjliggjort flera viktiga diskussioner, exempelvis den om terrorbekämpning. Den viktigaste frågan i terrordådets efterdyningar handlar om säkerhet: vilka åtgärder bör och kan vidtas för att minimera risken för fler terroristdåd?«

Polisen rönte uppskattning för sin insats. Polisbilen stod så här flera dagar, översållad av blommor.

Begreppet ”vi och dom” har i svensk debatt länge varit ett uttryck för exkludering. I ett land där vi alla vill se oss som jämlika, en enhet, är detta begrepp förhatligt. Det har blivit ett av integrationens viktigaste begrepp – ve den som betraktar invandrarna som ”dom”. De är ”vi”, möjligen ”nysvenskar”. Detta uttryck för banal godhet ifrågasätts av Heberlein:

»Vi måste tala och tänka i termer av ”vi” och ”dom”. Jag är inte, och kommer aldrig att vara ”vi” med terrorister, alldeles oavsett om de hämtar näring ur islamistisk ideologi, högerextremism eller vänsterextremism. De har ingen plats i mitt ”vi”. Vi som respekterar varandras värde, varandras rättigheter och friheter måste ta avstånd från dom som vill förstöra, förinta och förhindra oss att vara fria. (…) Varningar för polarisering och vi och dom-tänkande i det här sammanhanget är både okunnigt och respektlöst.«

Det finns så mycket vi måste tala om med anledning av terrordådet. Kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer, övervakningskameror, skärpt lagstiftning och liknande. Ann Heberleins bok bringar reda i den stora oredan.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Dunkla budskap i antroposofisk rapport

♦ ♦ ♦ Vid Antroposofiska sällskapets (AS) årsmöte i Goetheanum träffas generalsekreterarna för de olika länderna och samråder. I medlemstidningens referat från årets möte får vi av den svenska generalsekreteraren veta att man där tagit fram tre ”målbilder” för arbetet i AS i världen under det kommande året. I den första bilden konstateras det alla redan vet att Fria högskolan (FH), AS och de praktiska verksamheterna ”har kommit till att bli åtskilda från varandra”. En situation som varit förhanden i närmare hundra år vid det här laget.

Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson tycker att vi skulle se dessa tre områden ”inte som åtskilda från varandra, utan som en differentierad enhet med många facetter.” En hårfin skillnad som mer känns som pep talk från en idrottsledare. Icke desto mindre kan där ”en grund läggas som kan ge möjlighet till innovativa och konstruktiva bidrag till tidens frågor, för människors existentiella behov och för jorden”.

Den bombastiska formuleringen saknar dessvärre konkretion. Vad anser man vara ”tidens frågor”? Mellanösternkrisen? Plastnedskräpningen av världshaven? Your guess is as good as mine. Förväntas det att antroposofer ska lösa detta med sina ”innovativa och konstruktiva bidrag”? I ”målbild 2” efterlyser man en samarbetskultur inom AS och FH, något som inte finns idag, vilket är känt sedan länge. En samarbetskultur är nödvändig

»för att kunna möta de utmaningar vi ställs inför idag. Nya kvaliteter behöver sökas i det sociala livet och en öppenhet odlas för tidens och den enskilda människans ödesfrågor.«

Det låter visserligen tjusigt men även här saknas konkretion. Vilka utmaningar menas? Och vilka ”kvaliteter” talar vi om i det sociala livet? Umgänget på fredagsmyset med familjen? Ska vi sträva efter ett mer vårdat språk i fikapausen på arbetsplatsen? Kanske till och med lansera andevetenskapliga sanningar i smyg?

Och hur ska man förstå ”den enskilda människans ödesfrågor”? Vad är en ödesfråga? Vilken ödesfråga har du? Att det blev si och inte så i ditt liv? Eller frågan hur du ska undvika att ständigt somna under meditationen? Är det en ödesfråga? Vad generalsekreteraren menar med begreppet är oklart. Man börjar befara att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Denna rapport från generalsekreterarnas möte i Schweiz vimlar av floskler, luddiga formuleringar och abstrakta generaliseringar som inte betyder någonting. Det bara ser snyggt ut. Djupsinnigt. Avsikten är att ge oss intrycket att det var ett betydelsefullt möte. Det är samma teknik som politikerna använder – ett politiskt språk som idag är allmänt förekommande i många av våra sammanhang. Sa inte Rudolf Steiner att AS inte skulle sysselsätta sig med politik?

Den tredje målbilden påvisar de ekonomiska bekymren för världssällskapet. Och här är man plötsligen föredömligt konkret. Att medlemsantalen i världen sjunker får naturligtvis ekonomiska konsekvenser och man uppmanar alla att stödja ”Goetheanum-impulsen”. Klart som korvspad.

Intill denna rapport fogas en annan från styrelse- och skattmästarträffen vid samma tillfälle. författad av nya styrelsemedlemmen Elisabeth Ehrlich. Hon funderar över världssällskapets dåliga ekonomi.

»Världen [har] explosionsartat utvecklats inom vissa områden de senaste åren så att vi inom Sällskapet nog knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen och som får respons bland unga människor (…). Konsekvensen är att AS blir äldre och äldre, både när vi ser på medlemmarnas genomsnittsålder, men även i sättet på hur Sällskapet engagerar sig i världen.«

En analys som känns överraskande sanningsenlig för att komma från en styrelse som annars döljer verkligheten bakom eufemismer och politiskt korrekta uttalanden. Formuleringen att AS ”knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen” är en lysande sammanfattning av Sällskapets problem. Den formuleringen får förlåta den traditionella och politiskt korrekta avslutningen:

»Vi kan samtidigt märka både en vilja till förändring och även en stämning bland många medlemmar inom Sällskapet som präglas av en helt ny och spännande anda som har en tydlig riktning mot framtiden.«

Aber natürlich, antroposofin är ju en framtidsimpuls. Det vet väl alla vid det här laget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)