I dessa dagar då Raoul Wallenbergs 100-årsdag firas kan man göra sig en och annan fundering över hur det kunde bli som det blev. Hur var det möjligt att Hitler kunde göra det han gjorde? I en anmälan 18 januari 2008 i DN skriver Lars Linder om boken Gärningsmän av Harald Welzer som handlar om hur en del unga, i stort sett hyggliga, tyska män som nyss tagit värvning som poliser snabbt utvecklades till högeffektiva mördarförband som likviderade judar bakom de tyska frontlinjerna i Östeuropa under kriget.

Ingen tvingade dem att utrota judar. De enstaka som vägrade fick helt enkelt göra något annat, skriver författaren.

Nu är det inte helt uteslutet att fler satt sig på tvären om de från början förstått vidden av vad de satts att göra. Men en av de avgörande faktorerna var just att ögonblicket då de möjligen hade kunnat sätta ned foten gled snabbt, nästan omärkligt förbi. Situationen inför det första likvideringsuppdraget var inte sällan förvirrad och orderna oklara. Man förväntades göra sig av med ihopsamlade fångar, tillvägagångssättet fick improviseras.

När reglerna är okända gör människor som gruppen gör, och för var och en av soldaterna föreföll det som om de andra i stort sett var med på noterna. Långt efteråt berättade männen gärna om inre reservationer, men där och då var det få eller ingen som visade dem. Allt skedde ungefär lika gradvis och oförutsett, och när poliskompanierna snart vadade och halkade fram som slaktare bland blodiga likhögar var det för sent.

Morden på judar i närheten av Ivangorod i Ukraina 1942. En kvinna försöker skydda sitt barn med sin kropp precis innan de  blir skjutna på nära håll av en medlem ur Einsatzgruppe C. Källa: Wikipedia

En avrättning är ”definierande”, skriver Waltzer, den undanröjer tvivel och berättigar handlingen retroaktivt eftersom den slutgiltigt drar gränsen mellan offer och bödel. Redan efter de första morden kände sig männen säkrare på sitt uppdrag, och grupplojaliteten slöt sig. Mer och mer kom hanteringen istället att kretsa kring ett slags professionella problem männen emellan. De kunde minska det obehagliga i hanteringen genom små förbättringar som gjorde det hela enklare, snabbare och mindre fysiskt påfrestande – en successiv rationalisering som slutade med gaskamrarna.

Men för att få ovana människor att döda så kallt och urskillningslöst bör offren uppfattas som hotfulla, knappt mänskliga varelser. Detta hade de raslagar som instiftats förberett. Det var som ett slags snabbverkande gift som i ett slag gjorde 80 miljoner tyskar delaktiga. De som sedan valdes ut för den blodigare delen av hantverket kunde utföra det utan större förvåning och protester, eftersom brottet i princip redan var påbjudet i lag och det personliga ansvaret avskaffat.

Socialpsykologins bild av den ensamma människan är rätt dyster. Hon framstår som ett fegt och självupptaget djur, ängsligt förskönande sina egna dygder men svag inför auktoriteter och grupptryck och i slutna sällskap i stånd till i stort sett vilka vidrigheter som helst. Ett mönster som går igen från skolgårdsmobbning och gängvåld över sekter och byråkratier till diktaturer. Å andra sidan behövs rätt lite för att locka fram hennes bättre sidor. Minsta stöd från omgivningen, en förstulen blick, kan ge upphov till en hel vägrarfront.

Filosofiskt sett finns ondskan helt enkelt för att viljan är fri. Vilket omvänt betyder att om alla människor kan bli gärningsmän så kan alla också låta bli att bli det. För att nå dit gäller det främst att stärka människors moraliska autonomi – och att backa upp den med kollektiva insikter och en kraftfull, universell lagstiftning.

”Det är inte lätt första gången man dödar en människa. Men man vänjer sig och driver det till professionell fulländning”, säger en av krigsförbrytarna under Bosnienkriget som svar på frågan hur man är funtad om man kallblodigt kan mörda oskyldiga män, kvinnor och barn på löpande band. Hans svar är lika chockerande banalt som många andras före honom.

Det finns tyvärr inget alls som skiljer en massmördare från helt vanliga människor.

De flesta av oss lever i ytliga föreställningar om existensen. Vi är så präglade av vår krassa tid att många ser livet som bara en linjär transportsträcka av grå vardagar. Och även för de med spirituella intressen kan visdomsskatterna riskera att framstå mer som abstrakta föreställningar än upplevda insikter. Våra drivkrafter och målsättningar blir därefter. Man lägger kraft på att uppnå social acceptans och värderar yrkeskarriären högre än umgänget med barnen, till exempel. Vardagens rutiner tenderar att blockera  grundläggande frågor kring existensen.

Men sällsynta gånger i våra liv kan vi för några korta ögonblick få uppleva  dessa plötsliga tillstånd av klarsyn som väl alla känner igen, där man under ett par sekunder av sällhet upplever att tillvaron plötsligt står i ett förklarat skimmer. Den norske författaren Karl Ove Knausgård ger i sin bok Min kamp (1) ett exempel på detta. Det inträffar när han är på pendeltåget mellan Gnesta och Stockholm som just åker genom ett industriområde.

Jag tänkte inte på något alls, bara betraktade den röda brinnande kulan på himlen och glädjen som fyllde mig var så skarp och träffade så hårt att det inte gick att skilja den från smärta. Det jag upplevde föreföll mig vara av en enorm betydelse. Enorm betydelse. När ögonblicket var över minskade inte känslan av att det var betydelsefullt, men det blev snabbt omöjligt att placera: exakt vad var betydelsefullt? Och varför? Ett tåg, ett industriområde, sol, dimma?

Här finns naturligtvis olika tolkningsmöjligheter. De flesta skulle antagligen se fenomenet som en betydelselös psykologisk reaktion orsakad av någon kemisk reaktion i hjärnan. Vad vet jag.

Men om man inte avfärdar upplevelsen utan tar den på allvar? Tänk om detta är en snabbt förbiilande insikt om vad livet egentligen handlar om – bakom kulisserna så att säga. Tänk om livet är ett tillstånd av oerhörd betydelse utan att vi vet om det – och att dessa små ögonblick stundtals ”läcker ut” detta? Varför skulle vi annars uppleva denna övertygande känsla av betydelsefullhet bortom allt förnuft?

Också i drömmarna upplevs allt, högt som lågt, som mycket betydelsefullt. Något vi senare i vaket tillstånd närmast automatiskt avfärdar som irrelevant.

Men när vi tänker efter – kan en inkarnation vara annat än betydelsefull? Detta gigantiska mänsklighetsprojekt med sitt oerhört komplicerade ödesnät? Att vi normalt inte uppfattar detta har sina orsaker. För är inte vår brist på insikt ett skydd för oss att utveckla frihet? En full vetskap skulle troligtvis förlama oss. För att inte säga förstöra hela konceptet, vilket skulle vara konsekvensen av att vi minns våra tidigare liv och deras konsekvenser för vårt nuvarande – och kommande – liv. Ett medvetande om detta skulle ju omöjliggöra varje möjlighet att handla fritt.

Kanske den stora skillnaden mellan en invigd och oss vanliga är just detta: Den invigde vet att varje ögonblick är betydelsedigert. Han har utvecklat den inre kraft att  bära denna kunskap. Han ser det egentliga skeendet bakom föreställningen om alltings ytlighet. Och omvänt: vi andra skyddas av vår omedvetenhet om existensens bakomliggande orsaker.

Vi gör istället erfarenheter på en mer grundläggande nivå. Vi vet att olika sammanhang har varit avgörande för oss i vårt liv. Vissa människor har inspirerat oss, kanske gjort ett så starkt intryck att det förändrat vårt liv. I backspegeln vet vi att val vi gjort fått en avgörande betydelse för det liv vi lever idag. Vi tänker sällan på det – men hur mycket av våra liv har formats av de människor vi mött och de händelser vi råkat ut för? Slump? Så kan det se ut ytligt betraktat. Men tänk om slumpen inte är någon tillfällighet?

Egentligen är det inte konstigt att anta att varje ögonblick i vårt liv är betydelsefullt. Även om tanken svindlar.

Här fortsätter vi tillbakablicken på 2011 speglat i våra Facebook-kommentarer.

2011 var ett händelserikt år. En del av Mummel i köns krönikor har speglat detta, men mycket mer har kommenterats på Facebook. Och eftersom de flesta av Mummels läsare runt om i världen inte har tillgång till dessa texter kunde kanske en viss rekapitulation vara på sin plats.

Socialdemokraternas kris – till exempel – upptog oss en del.

13 januari. Sossarna lever fortfarande i den tid då arbetarklassen var hälften av folket. Idag är det en fjärdedel. Förnyelse? Ja men då måste man ju komma med något intressant utöver de gamla slagorden. Studera Tony Blair. Till detta anmärkte Helena att man tappat kontakten med sitt ursprung och inte vet vad solidaritet är. Alliansen monterar ner sjukförsäkringen som i dag är sämre än i hela övriga Europa, man drar in på utbildningsplatser på Komvux m.m. Lyckat för den som har jobb och inte blir sjuk…

Vi invänder att analys saknas. Tecknen säger att sossarna inte begriper ett skvatt. Snarare att de vill förstärka klassidentiteten och andra gamla profilfrågor, d v s det de förlorade valet på. Det är synd om dem. Deras bästa profilfrågor har stulits från dem av skickliga retoriker som pratar tvärtomspråk, menar Helena. Den gamla generationen förstod och det gör inte den nya, de som flutit omkring på en räkmacka vad gäller grundläggande behov.

Detta skrivet innan man senare under året bytte partiledare – och allt blev etter värre.

5 februari. ”Multiculturalism has failed”, säger Englands premiärminister David Cameron i ett uppmärksammat tv-tal. Men man måste väl ändå anse att det vore härligt om folk oavsett ras och kultur kunde umgås som goda vänner och grannar, menar Thomas. Kanske det är en grundläggande förståelse för avvikelser som är grundbulten ? Alls icke svarar Mark. Att kunna ”umgås som vänner och grannar” är väl i sig knappast någon som vill ifrågasätta. Problemet uppstår när politiker plädera för ”multi-kulti” med syfte att välkomna annan kultur på vår bekostnad.

Redan 2002 förklarade DN-skribenten Nathan Sachar vad det handlade om i en beskrivning av hur man efter svåra kravaller i Birmingham där han bodde ville införa den multikulturella principen.

”Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

10 februari. Ett tv-program om en lågpresterande niondeklass som successivt leds till bättre betyg genom en handfull proffspedagoger rör om i skolsverige. ”Skolministern oroar sig för den låga kunskapsnivån – varför oroar sig aldrig någon över den låga kvalitén på pedagoger”, skriver vi. ”Vad är det för folk lärarhögskolorna släpper ut – machokillar och rädda, osäkra tjejer? Klass 9 A är ett skakande tv-program. En bra pedagog gör barnen intresserade av sitt ämne. Så enkelt är det.”

Carina menar att det är enkelt att säga men svårare att göra. Man är inte en bra pedagog när man kommer nykläckt från utbildning. Det tar minst fem år i arbetet innan man ens kan tänka på att titulera sig bra pedagog. Så var det i alla fall för henne. Kommunerna använder skolan som budget-gummiband och väljarna/föräldrarna bryr sig inte, ansåg Christer. 25-40 % av eleverna behöver extra stöd men det finns inte ”resurser”. Min sambo fick vänta 9 månader på att vaktmästaren bytte lysrören över tavlan. Signalerna är tydliga. Barn är oviktiga.

Marie instämmer att det svenska skolsystemet är ett stort problem. Detta märker hon nu sen hennes son börjat i skola i USA. ”I Sverige var det omöjligt att få respons från skolan eller lärare om jag hade frågor angående min sons skolgång. Här i Arizona får jag svar för det mesta samma dag och om något är ett problem så försöker de lösa det, vilket aldrig hände i Sverige.”

Man kan undra över hur det är möjligt att det ska ta fem år efter lärarutbildningen innan man blir en bra lärare. Är inte detta snudd på lurendrejeri?

Fortsättning följer.